Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg årsmöte

torsdagen den 25 april 2013 i Botanhuset

 

Föredrag av Lennart Stenberg: “Norrbottens flora”.

Lennart presenterade landskapet Norrbottens belägenhet och naturgeografiska förutsättningar, dess bota­niska utforskningshistoria, i vilken Lars Levi Læstadius är det främsta namnet, Lennarts florainventering i Norrbotten under åren 1989–2008 samt det trebands floraverk som blev resultatet därav. Vi fick ta del av de många nyfynd som hade gjorts i Norrbotten, vilka visade hur dåligt känd landskapets flora tidigare ha­de varit, samt fick ett stort antal på olika sätt intressanta norrbottniska växter presenterade med fotografier och / eller utbredningskartor. Slutligen fick vi följa en omfattande bildserie genom landskapet och många av dess vackra eller på olika sätt intressanta växtarter.

 

Lennart inledde med att berätta att det nu är tjugofem år sedan han började inventera floran i Norrbotten. Norra Sverige var då avsevärt sämre täckt av florainventeringar än södra, något som för övrigt fortfarande är fallet, även efter att slutresultatet av Lennarts projekt, “Norrbottens flora I–III” (2010-2012) utkommit. Landskapsfloror är dock över huvud taget något mycket svenskt; de enda länder som har något liknande är Storbritannien samt i någon mån Norge. När så Lennart, “sporrad” av bristen på floraprojekt i Norrland började försöka få tag i medarbetare till en florainventering i Norrbotten var inte entusiasmen särskilt stor, inte heller bland norrbottningarna, vilka tyckte att “här finns ju ingenting speciellt, utan bara det vanliga”. En blick på kartan visar oss att landskapet Norrbotten är stort, gränsande till Västerbotten, Pite lappmark, Lule lappmark, Torne lappmark, Kittfalls lappmark och nordligaste Österbotten. Landskapet sträcker sig 360 km från söder till norr och 210 km från väster till öster. Dess landyta omfattar ungefär 270 000 km2, vilket motsvarades av 1354 inventeringsrutor om 5 x 5 km. Norrbotten var tidigt befolkat av lappar, medan svenskar och finnar invandrade först under 1300-talet. Större delen av Norrbotten ligger under “Marina Gränsen” (=“Högsta Kustlinjen”), så möjligen är det Sveriges “yngsta” landskap. Sett ur administrativ synvinkel har Norrbotten aldrig varit någon egen enhet, förr var det en del av Västerbotten, men efter det att Norrbottens län (och Luleå stift) bildades har det i stället fått “hänga ihop” med Lapplands tre nordligare lappmarker. Många invånare i Lappland räknar sig inte som lapplänningar utan västerbottningar eller norr­bottningar. Norrbotten fick faktiskt inte något eget landskapsvapen förrän år 1995. Landskapet Norrbotten omfattar nio kommuner, tre städer och nitton socknar, men i floran har vissa kyrkobokföringsdistrikt med­räknats, varför antalet “specialområden” uppgår till tjugofem, i stort sett motsvarande den kyrkliga indel­ningen år 1991.

Norrbotten har en omfattande skärgård med ca 3300 större och mindre öar. Öarna är som regel låga, höj­den över havet kan betraktas som ett mått på öns ålder: ju högre desto äldre. Den skog som har funnits på öarna är i regel skövlad och ersatt med “plantager”, men stränderna hålls öppna genom vinterns naturliga isgång. Norrbotten har även mycket gott om sjöar, säkerligen fler än 10 000; den största är Miekojärvi, be­lägen nära landskapets mitt. Det genomflyts av fem större älvar, Pite älv, Lule älv, Råne älv, Kalix älv och Torne älv, vilka med sina biflöden (vi fick se en bild från Lainio älv) i hög grad dominerar landskapet. Pite, Kalix och Torne älvar är dessutom (ännu) i stort sett oförstörda genom vattenkraftsutbyggnad. Ett speciellt älvfenomen är den 60 km långa bifurkationen Tärendö älv, som leder över vatten från Torne till Kalix älv. Norrbottens skogar har i mycket hög grad kalhuggits och ersatts med “plantager”; det är sorgligt att tän­ka på hur få naturskogar som återstår i landskapet. Däremot har Norrbotten ännu mycket gott om myrar, vilka dock ofta svårligen låter sig inpassas i det klassificeringssystem som fastställts i södra Sverige. Uppe i norr täcks stora ytor av aapa-myrar, vilka sparades till sist i inventeringen (om någon hade gått ned sig så skulle åtminstone det mesta av arbetet vara färdigt!). Längre söderut dominerar däremot skogbeväxt myr. Norrbotten är i huvudsak ett flackt landskap som överallt ligger under 600 m ö.h. De högsta punkterna är belägna vid Lapplandsgränsen, men ett antal branta berg finns i trakten av Älvsbyn, vilkas sydbergsflora tidigt studerades av Oskar Lönnqvist. Kursudalar är en specialitet för norra Norrbotten, stundom flera mil långa, ofta nog så svårframkomliga, men också botaniskt rika; de har i regel inte drabbats av avverkning.

Den tidigaste botaniska utforskningen av Norrbotten domineras av en man, prästen Lars Levi Læstadius (1800–1861). Visserligen hade Olof Rudbeck d.y. och Carl Linnæus besökt Norrbotten tidigare, men de hade inte noterat mycket från landskapet. Samuel Liljeblad samlade in 161 bevarade herbarieark under sin resa år 1788, men samtliga är etiketterade “Västerbotten” och det går inte att avgöra vilka som tagits inom Norrbottens nuvarande gränser; däremot skrev han en intressant, ännu bevarad dagbok under resan. Lars Levi Læstadius föddes i Jäkkvik i Pite lappmark och hade både svenska nybyggare och lappar bland sina förfäder. Han var en ytterst skarpsynt botanist, ja, enligt Sten Selander “den som fått mest i arv av Linnés geniala ögon”. Han studerade vid Uppsala universitet, botanik som lärjunge till Göran Wahlenberg, men även teologi och prästvigdes 1825. Två år senare blev han kyrkoherde i Karesuando (i Torne lappmark), men flyttade år 1848 till Pajala. Såväl i Karesuando som i Pajala samlade han flitigt växter vid sidan av sitt prästerliga kall; många av hans insamlingar finns bevarade i herbarierna. Några senare botanister i Norr­botten var Axel Lundström (1847–1905), född i Piteå, Salix-kännare och sedermera professor i Uppsala. Likaså verksam i Piteå under senare delen av 1800-talet var läkaren Carl Håkansson (1836–1890). Från år 1914 var Herman Svenonius (1879–1946) lärare i Luleå, vars omgivningar han noga utforskade. Han gav ut en flora över Nederluleå socken år 1925, men dålig hälsa gjorde att han inte mäktade med mera. Lennart visade oss ett diagram över nyfunna arter i Norrbotten, där Lars Levi Læstadius dominerar stort vad avser de inhemska arterna, huvudsakligen under 1840- och 1850-talen. Även under åren kring 1900 upptäcktes en hel del nya arter i Norrbotten, men sedan sjönk aktiviteten, för att med det moderna projektet från 1989 stiga till höjder som närmar sig Læstadii, även om andelen ursprungliga arter nu är avsevärt lägre bland de nyfunna. På senare år har 15–60 nya arter hittats i Norrbotten varje år, och i denna takt fortsätter det i stort sett även efter det att floran har utkommit!

Inventeringen av Norrbottens flora kan delas in i fem faser. Åren 1989–1991 var en lågintensiv testperiod då möjligheten att alls “totalinventera” ett så stort landskap undersöktes. Under 1992–2002 genomfördes den egentliga inventeringen, en intensiv tid, vars målsättning var att besöka alla rutor – och det gick på elva år! Därefter, under åren 2003–2008 gjordes kompletteringar för att höja kvaliteten på inventeringsresultatet (bl.a. genom specialinventeringar av viden Salix, hökfibblor Hieracium och maskrosor Taraxacum). Åren 2009–2010 gick åt till att sammanskriva floran, medan åren därefter (kanske fram till 2016) har planerats för ytterligare kompletteringsinventeringar i Norrbotten, där kanske mellan tjugo och femtio nya arter åter­står att upptäcka. Metoden vid florainventeringen var följande: landskapet delades in i 1354 inventerings­rutor om 5 x 5 km, vari varje “lokal” definieras som 100 x 100 m (koordinater enligt Rikets Nät RT90). Varje ruta skall besökas vid minst två olika tillfällen, och 15–50 belägg skall samlas in. Alla biotoper som kan påträffas inom rutan skall besökas. Huvuddelen av inventeringen har utförts under inventeringsläger om mellan fyra och sju veckor på sommaren (blott en mindre del av inventerarna är bosatta i Norrbotten, och de som reser dit söderifrån vill inte “slösa bort sin tid” på kortare läger). Alla uppgifter läggs in i en databas, varur intressantare fynd publiceras i “Nordrutan”, Föreningen Norrbottens Floras tidskrift.

Lennart framhöll ett antal skillnader mellan inventeringen i Norrbotten och de sydsvenska floraprojekten. För det första var Norrbotten aldrig tidigare inventerat, och dessutom ligger det i övre Norrland. Det är det första område i norr för vilket en hyfsat heltäckande inventering har publicerats. För det andra fanns det inga erfarna botanister i området, utan de intresserade som fanns behövde rätt mycket utbildning för att bli skickliga, vilket dock flera blev. För det tredje har fyra personer gjort ca 70% av hela inventeringen, medan återstoden i stort sett utförts av tio personer; de övriga har blott bidragit med mindre insatser. För det fjär­de deltog hela 26 personer från andra länder (Storbritannien, Danmark, Tyskland, Finland, Norge, Polen) i florainventeringen, detta av totalt 322 personer som lämnat någon uppgift till floran. För det femte skedde fördelningen av rutor med hjälp av lottdragning (sic!) – man fick alltså inte själv välja vilka rutor man ville besöka. För det sjätte så utfördes 75% av inventeringen under totalt 90 veckors inventeringsläger fördelade på tjugo år, således mellan fyra och fem veckor om året, vid vilka man hade skolor som basläger. För det sjunde samlade man in mer belägg än något annat projekt, ca 50 000 kollekter, vilka alla försetts med ID-nummer och pressats “kollektivt” under lägren, då man bytte gråpapper både morgon och kväll. Lennart och andra erfarna lärde i detta sammanhang ut vad som bör beläggas och hur man bör pressa för att få bra belägg. Alla andra projekt har haft svårt att få in tillräckligt med dokumenterande belägg. För det åttonde har man haft som målsättning att inventering och komplettering av en ruta skulle utföras av olika personer, och för det nionde visar de publicerade utbredningkartorna olika symboler för belagda resp. blott noterade uppgifter.

Inom ramen för inventeringen av Norrbottens kärlväxter genomfördes även ett antal specialinventeringar. Norna Calypso bulbosa blommar så tidigt, sätter frukt så sällan, och är därför så svår att påträffa efter sin blomningstid, att man lade upp särskilda nornainventeringar i juni månad. Detta ledde till drygt 320 funna lokaler i knappt 200 rutor; detta projekt leddes av Irma Davidsson. Vattenväxter brukar också, liksom vår­blommor, bli underrepresenterade i floraprojekt. För att i någon mån råda bot på detta genomfördes dels en specialinventering av alla sjöar som hade studerats av Gunnar Lohammar, dels en skärgårdsinventering där alla Norrbottens öar (i Bottenviken) besöktes. Givetvis studerade man såväl land- som vattenväxter på öarna. Bergsklättrare hjälpte till med att inventera svårtillgängliga bergsbranter, särskilt kring Älvsbyn, och inte heller försummade man ruderatområden och olika slags tippar, vilkas rika flora noga dokumenterades. Maskrosorna var föremålet för en särskild expedition år 2003, i vilken Hans Øllgaard från Danmark och Juhani Räsänen från Finland utgjorde expertisen. Av viden har omkring 9200 belägg samlats in; troligen är det första gången som videna har studerats systematiskt över ett så stort område. Videbeläggen har mest granskats av Reidar Elven från Norge. Bland resultaten från inventeringsprojektet kan nämnas att antalet taxa kända från Norrbotten har ökat med 65%, nu är de ca 1700. Antalet lokaluppgifter i Norrbotten har vuxit från ca 35 000 till ca 455 000, en trettonfaldig ökning! Antalet belägg samlade i Norrbotten har ökat från ca 9000 till ca 58 000, en ökning med mer än sex gånger. 6784 fältdagar har genomförts, under vilka 49 078 lokaler à 100 m2 har inventerats. Floran sammanskrevs på ett och ett halvt år – det kanske gick för fort? Norrbotten har visat sig vara ett intressant växtgeografiskt “mötesområde”, i vilket tre eller fyra fall av misstänkta lokalendemer har påträffats. Sju Hieracium-arter nya för vetenskapen har påträffats, liksom tre nya Taraxacum-arter; kanske återstår 20–50 arter inom de apomiktiska hökfibblorna och maskrosorna ännu att upptäcka. Nya utbredningsmönster har påvisats och inte minst, norrbottningarna själva har blivit medvetna om att det finns mycket av intresse i deras landskap.

För att ytterligare understryka hur mycket bättre floran i Norrbotten är känd nu jämfört med tidigare visa­de Lennart några exempel på hur många lokaler för olika arter som var kända av Hultén (1971) resp. Sten­berg (2010): rödnarv Spergularia rubra 8 / 523 lokaler, ormbär Paris quadrifolia 10 / 687, kärrtistel Cir­sium palustre 4 / 224, myggblomster Hammarbya paludosa 10 / 367, bindvide Salix aurita 8 / 577, häck­vicker Vicia sepium 2 / 211 samt åkertistel Cirsium arvense 9 / 245 lokaler. Mjölkört Chamaenerion an­gustifolium är en av de allra vanligaste arterna i Norrbotten, noterad från 1346 rutor. Bland de femton taxa som noterats i flest rutor kan för övrigt nämnas tall Pinus sylvestris, nordkråkbär Empetrum hermaphro­ditum, lingon Vaccinium vitis-idaea, glasbjörk Betula pubescens, rönn Sorbus aucuparia samt blåbär V. myrtillus, men däremot inte gran Picea abies, vilket dock beror på att den har redovisats i form av tre olika underarter.

Guckusko Cypripedium calceolus förekommer i kalkrik skog, varför dess utbredningskarta rätt väl visar var denna biotop står att finna i Norrbotten. En liknande utbredningsbild framvisar hårstarr Carex capilla­ris. Nordnäckros Nymphaea alba ssp. candida är vittspridd i större delen av landskapet, men tycks saknas längst i norr, något som redan Selim Birger (1904) lade märke till, även om han tillskrev sin oförmåga att hitta näckrosor den nederbördsrika sommaren. Fjällven Agrostis mertensii har en nordöstlig utbredning i Norrbotten; den går ända ned till kusten i Kalix och Nedertorneå, vilket (i stort sett) ej är fallet i sydvästra delen av landskapet. En liknande utbredningsbild framvisar strandveronika Veronica longifolia, som är en karaktärsväxt för Torne, Kalix och Råne älvdalar, och även går ut i skärgården. Troligen har den vandrat in i Sverige från (minst) två olika håll, men i nutiden påträffas den ofta även som trädgårdsflykting. Finnblek­vide Salix hastata ssp. subintegrifolia är vanlig i de norra och inre delarna av Norrbotten, men saknas näs­tan helt vid kusten. Finnmyrten Chamaedaphne calyculata förekommer huvudsakligen i Torne älvdal, men även på ett antal skärgårdsöar västerut till trakten av Luleå. Hybriden mellan östersjötåg och trådtåg Juncus balticus x filiformis har påträffats på många håll i skärgården, där båda föräldraarterna förekommer, men även på ett flertal inlandslokaler, rikligast i Pajala vid “Marina Gränsen”, där man får förmoda att det fort­levt vegetativt sedan lång tid tillbaka. Mattlummer Lycopodium complanatum ssp. c. och riplummer L. c. ssp. monostachyon är båda vanliga i Norrbotten, men mattlummer förekommer mest i sydväst, riplummer mest i norr och i inlandet. Lennart var av den åsikten att de hellre borde betraktas som två olika, goda arter än som underarter av samma art. En sentida inkomling är backskärvfrö Thlaspi caerulescens ssp. c., vil­ken dock lyckats sprida sig över nästan hela landskapet. Den noterades först i Norrbotten år 1924, men kan möjligen ha förbisetts, då den är en tidig vårblomma. Amerikansk dunört Epilobium adenocaulon är däremot säkerligen nyinkommen; den hittades först år 1989, men är under kraftig spridning och nu känd från ca 80 rutor.

Hybrider har studerats mer i Norrbotten än vad som brukar vara fallet vid florainventeringar i södra Sve­rige. En stor landhöjning om 1 m på 110 år ger ständigt upphov till “ny mark”, vilket kan förmodas gyn­na hybridernas överlevnad. Kanske är det vanligare med hybridisering här än i sydligare nejder, eller är det blott så att de har dokumenterats bättre? I alla händelser är 140 taxa, ca 10% av Norrbottens växter, hybri­der. Vanligast är korsningen mellan svartvide och grönvide Salix myrsinifolia x phylicifolia, som är funnen i 982 rutor. Även hybriden mellan grönvide och ängsvide S. phylicifoliax starkeana är nog så vanlig, note­rad i hela 689 rutor, vilket är anmärkningsvärt då den tidigare inte alls var känd från Sverige. Bägge dessa videhybrider är fullt fertila “hybridarter”, vilket aktualiserar frågan om vad som är en art. Mellanpilblad Sagittaria natansx sagittifolia uppträder i Norrbotten som en egen art, liksom österbottensstarr Carex x halophila. Den vanligaste trippelhybriden innehåller ripvide, svartvide och grönvide (S. glauca x myrsini­folia x phylicifolia); den är känd från 144 rutor.

Inom ramen för Norrbottensinventeringen har ett flertal “nya” taxa påträffats, tre nya för Europa, åtta för Norden och 23 för Sverige (varav 13 är hybrider). Fem nya subspecifika taxa har påträffats, men hittills är de formellt obeskrivna, bl.a. bottenvikssvalting Alisma plantago-aquatica ssp. bottnicum ined. och nordlig kal backglim Silene nutans var. pseudoinfracta ined. Bland tidigare noterade växter finner vi 85 som ej har kunnat återfinnas; av dessa kan 18 ha varit bofasta, medan de övriga 67 var tillfälliga, främst på barlast. Av de nya taxa för Norrbotten som har noterats är 126 (21%) säkerligen gamla och bofasta, medan de övriga kommit in i senare tid på olika sätt, 154 (26%) är förvildade trädgårdsväxter, 96 (16%) har påträffats på in­dustritippar, 56 (10%) på soptippar, 28 (5%) som resultat av gräsinsåningar, 5 (1%) efter trädplantering, 9 (1,5%) har spritts med fågelfrö, vartill mellan 7 och 40 (1–7%) är krigstida inkomlingar (polemochorer). Bland gamla, bofasta arter som nyfunnits i Norrbotten kan nämnas småsvalting Alisma wahlenbergii, käll­gräs Catabrosa aquatica, mjölkdunört Epilobium lactiflorum, lappljung Phyllodoce caerulea, sydbläddra Utricularia australis, skuggfibbla Hieracium scioides, starrmaskros Taraxacum cariciphilum och nordlig kvällsmaskros T. adpressum. Förvildade trädgårdsväxter är bl.a. brandlilja Lilium bulbiferum, amerikansk trolldruva Actaea rubra, aklejruta Thalictrum aquilegiifolium, blomsterlupin Lupinus polyphyllus, sandlu­pin L. nootkatensis, harris Cytisus scoparius, ängsnäva Geranium pratense och kanadensiskt gullris Soli­dago canadensis. Bland fynden på industritippar (särskilt barktippar) kan nämnas baltnycklar Dactylorhi­za majalis ssp. baltica, blåtåg Juncus inflexus, skogsstarr Carex sylvatica, lundskafting Brachypodium sylvaticum, lusfrö Corispermum pallasii, glansruta Thalictrum lucidum, löktrav Alliaria petiolata, skogs­björnbär Rubus nessensis, kärrnäva Geranium palustre och finnklint Centaurea phrygia. Soptipparna har bidragit med exv. skäggräs Polypogon monspeliensis, sparris Asparagus officinalis, hönshirs Echinochloa crus-galli, kikärt Cicer arietinum, koriander Coriandrum sativum, tomat Lycopersicon esculentum, kap­krusbär Physalis peruviana, solros Helianthus annuus och negerfrö Guizotia abyssinica. Från Nordame­rika kommer en grupp av gräsfröinkomlingar, särskilt påträffade i vägkanter, såsom svärdtåg Juncus ensi­folius, vägstarr Carex praticola, kanadastarr Carex bebbii, kvarnven Agrostis scabra, radgräs Beckmannia syzigachne, vägnejlikrot Geum macrophyllum ssp. perincisum, tiggarstav Plagiobothrys scouleri och väg­arnika Arnica chamissonis. Andra noterade gräsfröinkomlingar är taklosta Bromus tectorum, råttsvingel Vulpia myuros, vingpimpinell Sanguisorba minor ssp. muricata, knipparv Cerastium glomeratum, smult­ronmålla Chenopodium capitatum, hamnsenap Sisymbrium altissimum, gullört Amsinckia micrantha och blå snokört Echium plantagineum. Genom trädplantering och fröspridning har pichtagran Abies sibirica, sibirisk lärk Larix sibirica, sibirisk cembratall Pinus cembra ssp. sibirica, contortatall P. contorta var. la­tifolia, jämtlandspoppel Populus balsamifera var. elongata, vitpil Salix alba och skogslönn Acer platano­ides etablerat sig inom landskapet. Den sibiriska cembratallen odlades i Norrbotten av SJ redan för 100 år sedan vid stationer och hållplatser, och troddes inte kunna sprida sig då “dess kottar aldrig klängde”, men år 1968 kom en invasion av smalnäbbad nötkråka Nucifraga caryocatactes macrorhynchos, vilken delvis lever på cembratallens frön. Nu är både sibirisk cembratall och smalnäbbad nötkråka helt bofasta i Norr­botten. Med fågelfrö har äkta hirs Panicum miliaceum, kolvhirs Setaria italica, hampa Cannabis sativa, lindmalva Abutilon theophrasti, malörtsambrosia Ambrosia artemisiifolia, iva Iva xanthiifolia och gullfrö Xanthium strumarium spritts till Norrbotten. Till en grupp av (ännu) kvarlevande, äldre barlastväxter kan räknas vit sötväppling Melilotus albus, käringtand Lotus corniculatus, rosettjungfrulin Polygala amarella, grusviva Androsace septentrionalis (funnen 1992 på ett litet skär!), nicktistel Carduus nutans (nu kanske utgången?) och pyttemaskros Taraxacum microlobum. Säkra eller troliga krigstidsinkomlingar (de flesta med permittenttrafiken) i Norrbotten är vitfryle Luzula luzuloides, strimsporre Linaria repens, blårapunkel Phyteuma nigrum (på en “antik bangård”, nu borta), praktfibbla Hieracium grandidens, finsk stänkfibbla H. kemiticum, hälsingefibbla H. helsingicum och blodfibbla H. cruentifolium. Flertalet torde ha spritts upp från Mellansverige med hötransporter i samband med ankomsten av nordnorska flyktingar år 1944, vilka hade med sig sina boskapsdjur.

Vad sker då i Norrbotten idag? Jo, kustens arter sprider sig snabbare än förr, vissa andra arter expanderar mot norr, som myggblomster, tydligt näringskrävande arter ökar, såsom kärrtistel, hässlebrodd Milium ef­fusum, hästhov Tussilago farfara, bladvass Phragmites australis och strandråg Leymus arenarius. Väg­saltning bidrar till att havsstrandsväxter sprider sig utmed vägarna, medan såväl små arter som åkerogräs minskar. Lennart avslutade med en bildkavalkad från Norrbotten, inledd med deltagarna i inventeringsläg­ren i Pajala 1996 och Korpilombolo 2007, varifrån vi även såg inomhusaktiviteter. Vi fick bese riplummer, topplåsbräken Botrychium lanceolatum och höstlåsbräken B. multifidum; låsbräkenarterna förefaller klara sig bra i Norrbotten och påträffas mest på föga igenväxande torrängar samt vägkanter, där de kan vara nog så rikliga. Däremot minskar hänggräs Arctophila pendulina betänkligt på sina fåtaliga lokaler, arten synes vara endemisk vid Bottenviken (men enligt Lennart är den dock även funnen av Reidar Elven i Norge; kan detta avse släktingen tundrahänggräs A. fulva vid Kautokeino?). Hybridarten mellanpilblad samlades först av Lars Levi Læstadius år 1834, men utreddes först tillfredsställande av Gunnar Lohammar. Kärrbräken Thelypteris palustris växer i rikmyrar, och har hittats på en ny lokal nära Råne älv. Vad som kallas “finn­gran” synes vara mellanformer mellan (vanlig) gran Picea abies ssp. abies och altaigran P. a. ssp. obova­ta. Vi fick se en norrbottnisk sjö med vattenaloe Stratiotes aloïdes, nornan i sin skönaste blomning, finnvi­de Salix starkeana ssp. cinerascens (som enligt Reidar Elven endast bildar sterila hybrider med ängsvide S. starkeana ssp. s., och därför borde anses som en egen art), finnblekvide, hybriden mellan svartvide och grönvide (som är mycket vanlig på igenväxande marker) samt karelsk gråal Alnus incana var. argentata. Vissa öar i skärgården är “öknar”, helt dominerade av sand utan vegetation. Vi fick se rariteterna ryssnarv Moehringia lateriflora och kal backglim från Haparanda skärgård; (vanlig) backglim Silene nutans var. n. har också en lokal i Norrbotten. Lappranunkel Coptidium lapponicum var förr dåligt känd och ansågs vara sällsynt; den visade sig under inventeringen vara nog så vanlig bl.a. i Pajala. Kallkällor finns mest i norra delen av Norrbotten, ofta med sköldmöja Batrachium floribundum och revkabbleka Caltha palustris ssp. radicans. Lennart framvisade både röd trolldruva Actaea erythrocarpa och dess hybrid med svart trolldru­va A. erythrocarpax spicata, vilka lätt skiljs på bärens färg och form. Denna hybrid är inte alls så sällsynt som man tidigare trott, och på vissa lokaler hittas även delvis fertila hybrider. Vi beundrade polargullpudra Chrysosplenium tetrandrum, myrbräcka Saxifraga hirculus (som är vanlig i Pajala), finnmyrten och lapp­blågull Polemonium acutiflorum, som förekommer i 10 000-tal på igenväxande tegar. Strandviva Primula nutans ssp. finmarchica var. jokelae har många lokaler i skärgården och är ofta riklig där, men kräver god isgång för sitt fortbestånd. Isgången ger ofta upphov till mycket artrika blomsterängar, vilket Lennart visa­de oss exempel på. En mycket svårfunnen art, åtminstone när den inte blommar, är dvärgtätört Pinguicula villosa, som ofta växer nästan helt nedsänkt i vitmossorna Sphagnum (inte bara rostvitmossa S. fuscum). Lappveronika Veronica serpyllifolia ssp. humifusa hittas ej sällan vid kallkällor, ängstoppklocka Campa­nula glomerata ssp. glomerata finns även i Norrbotten, medan strandarv Honckenya peploides är sällsynt i Norrbotten – varför? Kåltistel Cirsium oleraceum har kommit in på barktippar, men sprider sig även ut från dessa, t.ex. i Gunnarsbyn. Kärrfibbla Crepis paludosa och älvsallat Lactuca sibirica förekommer lo­kalt i Norrbotten, medan den sibiriska cembratallen, som nämnts, är på spridning. En mycket intressant art är praktmaskros Taraxacum hjeltii, som går att identifiera i 110 km/h (!). Den känns lätt igen på sina rent gula kantblommor och de stora hornen på holkfjällen. Den förefaller vara “på retur” norrut; den kanske inte trivs med eventuellt varmare klimat eller näringsrikare marker?

 

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det är en fördom utan större grund att Norrbotten är fullt med mygg. Huvuddelen av de under floraprojektet insamlade beläggen finns på Naturhistoriska Riks­museet i Stockholm, men en hel del har sänts därifrån som byte till andra herbarier. Moss- och lavfloran i Norrbotten är inte så väl känd, men en hel del belägg från “Våtmarksinventeringen” finns i Stockholm – och Oskar Lönnqvist samlade in mycket mossor i Övertorneå. Stundom kan man trots allt påträffa en rik­tig naturskog även i Norrbotten, nästan alltid då privatägd och medvetet sparad av ägaren. Lennart menade att Artdatabankens rödlista är löjlig ur norrbottniskt perspektiv; den görs av personer från södra Sverige utan större kunskap om Norrlands flora, ansåg han. Dock är det tydligt att hänggräset minskar, men vad detta kan bero på är oklart. Många växter, kanske särskilt i vatten, klarar sig mycket bättre i Norrbotten än söderut.