Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 21 mars 2013 i Botanhuset

 

 

Peter Carlsson: “Mossor i Sarek”.

  Peter visade oss ett flertal bilder från den inventering av mossfloran i centrala Sarek han hade medverkat i under några dagar i somras. De fyra bryologerna under ledning av Tomas Hallingbäck hade gynnats av ett utmärkt väder under hela sin vistelse i trakten av Sarvesvagge och påträffat ett stort antal sällsynta arktiska mossor, förutom många vanligare. Totalt hade man påträffat åtminstone 315 olika mossarter, och därmed bidragit till att skingra “det bryologiska mörkret” som legat ogenomträngligt över Sarek sedan Arnell och Jensen studerade mossfloran därstädes under en sommarmånad år 1902.

 

  Peter inledde med en strålande vacker bild från expeditionens basläger i hjärtat av Sarek, på södra sidan av Sarvesvagge, under en klarblå himmel. Därefter visade han en nederbördskarta över Sverige och kunde konstatera att man utan problem kan se var Sarek är beläget; det är det enda större område i landet som har nästan 2000 mm årsnederbörd i genomsnitt. Det är områdets höga berg (högst Sarektjåkko Stortopp med 2089 m ö.h., många fler toppar över 1900 m) som fångar upp den nederbörd västerifrån som vid passagen över Padjelantas “lågland” inte fallit ned; på kartan kunde detta anas som ett påfallande nederbördsfattigt område. Detta medför att Sarek får en mycket rik och varierad mossflora; flera av våra sällsyntare mossor förekommer ju endast i speciellt humida områden, och fjällkedjans arter är inget undantag härvidlag. Man är dock beroende av speciellt goda omständigheter för att framgångsrikt kunna studera mossor i ett sådant område som Sarek; många år ligger ju mycket snö kvar under så lång tid att man inte kommer åt de arter som är knutna till snölegesamhällena, och därtill kommer att vandringar i Sarek sällan gynnas av “vackert väder” mer än några få dagar. Emellertid hade i somras Peter och hans medbryologer i Sarek haft lyckan att få “toppväder” under hela den vecka expeditionen varade, något som gav ett mycket gott resultat.

  Mossfloran i våra fjälltrakter är i det stora hela ganska dåligt känd, med undantag för fjällen runt Abisko, vilkas mossor är tämligen väl dokumenterade. Abisko ligger dock i en ovanligt nederbördsfattig del av de svenska fjällen, varför man kunde förmoda att Sarek skulle ha mycket mera att ge av ovanligare och andra intressanta mossor. De höga bergen i Sarek (området har ungefär 200 toppar som överstiger 1800 m ö.h.) samlar upp stora snömängder under vintern, och då denna snö på många ställen inte hinner smälta bort på den kalla sommaren bildas glaciärer; Sarek är Sveriges glaciärrikaste fjällområde. Den “vilda” högfjälls­naturen i Sarek lockade intresserade forskare och turister redan för mer än 100 år sedan. På norra sidan avvattnas området av Stora Lule älv och på södra sidan av Lilla Lule älv, vilka sedan tillsammans bildar den vattenrika Lule älv, som således får en väsentlig del av sitt vatten från Sarek. Området var inte alls okänt för Peter, som hade tittat på såväl fåglar som kärlväxter och mossor i fjällen under 1980-talet, dock mest i Pad­jelanta, där de båda fjällen Kåbrek (söder om Virihaure) och Stipok (i nordligaste Padjelanta) visat sig vara utmärkta mossfjäll. Padjelantas mossor hade tidigare även studerats av bryologen Olle Mårtensson (1915–1995), men var ändå rätt dåligt kända innan Tomas Hallingbäck och Peter Carlsson genomförde en moss­expedition genom delar av Padjelanta sommaren 2005.

  Mossorna i Sarek hade även de studerats tidigare, de bägge framstående bryologerna Hampus Wilhelm Arnell (1848–1932) och Christian Jensen (1859–1941) besökte Sarek under sommaren 1902 inom ramen för geologen Axel Hambergs stora Sarekprojekt, vilket resulterade i deras gemensamma publikation “Die Moose des Sarekgebietes” (1907–1910). De påträffade då under en månads undersökningar ca 370 olika mossor (ungefär en tredjedel av de arter som är kända från Sverige), vilket måste sägas vara ett mycket gott resultat. Särskilt många intressantare mossor påträffades av Arnell och Jensen inom Piellorieppe-massivet, vilket dock delvis kan bero på att de ägnade mest tid åt detta område, och även gynnades av vackert väder. På berggrundskartan framstår Sarek för en botanist som tämligen “tråkigt”, större delen av fjällen där är uppbyggda av “sura” bergarter, och det är ont om växtsamhällen (och arter) som gynnas av kalkrikedom i marken. Där finns dock smärre “rikfläckar” på åtskilliga ställen, ofta för små för att ha karterats av SGU. De som deltog i 2012 års mossexpedition till centrala Sarek var Sveriges mossnestor Tomas Hallingbäck, Niklas Lönnell (doktorand i Uppsala), Johan Rydlöv (i Lund) samt Peter själv, som anspråkslöst titulerar sig som amatörbryolog.

  De fyra bryologerna flögs (med särskilt tillstånd) med helikopter direkt ut i centrala Sarek och sattes ned i nedre Sarvesvagge, där de valde en lämplig plats för sitt basläger norr om Alep Stuollo. Högt uppe i Alep Stuollos nordbrant, ovan lägerplatsen, gjorde de så sitt första “stora” fynd, blodrostmossa Apomarsupel­la revoluta (syn. Marsupella r.), vilken art även tidigare hade påträffats i Sarek, av Arnell och Jensen. Den har en starkt söndersplittrad utbredning på jorden, men är alltid sällsynt och förekommer uteslutande uppe på höga berg. Den växer på lodräta klippväggar av mer eller mindre “sura” silikatbergarter, och hade inte noterats i Sverige sedan 1940-talet. Som namnet antyder är det en rödbrun bladlevermossa, vilken växer i relativt täta tuvor – inte alltför svår att känna igen. I blockmarkerna växte nordlig grimmia Grimmia longi­rostris rikligt i täta tuvor bland lavarna på stenblocken, medan långskaftad komossa Splachnum sphaeri­cum prunkade tätt på en hög med spillning (efter ren?). Detta växtsätt är karakteristiskt för medlemmarna i mossfamiljen Splachnaceae, ur vilken vi även fick se lämmelmossa Tetraplodon mnioides, vilken dock inte bara påträffas på djurspillning utan även på döda lämlar. Efter den första dagens insamlingar var det skönt för de fyra bryologerna att återkomma till baslägret, där dock givetvis arbetet med att torka konvoluten med alla insamlade mossor vidtog.

  Nästa dag var det utmärkt vackert väder, varför de fyra bryologerna bestämde sig för att söka sig åt söder genom Kaskasvagge, för att förhoppningsvis kunna komma upp på hög höjd och “utnyttja tillfället”. Vid vandringen upp genom dalgången hittade de flera olika bäckmossor Hygrohypnum spp., först mjuk bäck­mossa H. molle, som gärna växer just i smärre forsar, så nordlig bäckmossa H. alpestre, och slutligen (på högre höjd) skedbäckmossa H. cochleariifolium [ej “cochlearifolium”]. På ungefär 1100 m ö.h. hittade de fyra bryologerna ett område med fjällsippshed, ett gott tecken då fjällsippa Dryas octopetala är en av de bästa “kalkindikerande” kärlväxterna i fjällen; här växte även rosenrot Rhodiola rosea, som är rätt ovanlig i Sarek. Bland de intressantare mossor som påträffades där kan nämnas röd klockmossa Encalypta rhap­tocarpa, som är klart vanligare i kalkfjäll. Den utmärks av långsträckta rödbruna kapslar, som länge är dol­da av en ännu mera långsträckt mössa. På stora klippblock sågs även den vackert gulbruna kantflätmossan Hypnum revolutum. Även icke-bryologer brukar i fjällen lägga märke till de lysande ljusgröna mattorna av bäcknickmossa Pohlia wahlenbergii, som särskilt utmärker kallkällor. Bäcknickmossans blad är vattenav­stötande, varför glittrande vattendroppar som regel ligger spridda över mossmattans yta. Uppe på hög höjd i “blockhaven”, nära vattendelaren på 1281 m ö.h., eftersöktes två sällsynta arter i släktet Scapania: sked­skapania S. kaurinii och spetsbergsskapania S. spitsbergensis. Den förra påträffades, men däremot ej den senare. Skedskapania utmärks av tvåflikiga, vikta blad med kupiga flikar, av vilka vi fick se en teckning. De påträffade också dvärggräsmossa Brachytheciastrum trachypodium (syn. Brachythecium t.)., en liten gul­orange mossa som dock är en stor raritet, vilken endast påträffas på hög höjd. Tillsammans med polarvi­de Salix polaris växte här uppe även bladlevermossan vit frostmossa Gymnomitrion corallioides, med sina täta, korvformade skott, och i snölegorna sågs den likaledes gråvita liten snölevermossa Anthelia juratzka­na, en vanlig art på detta slags ståndorter i fjällen, vilken lever i symbios med en blågrönalg och en svamp. Under uppstigningen påträffades åtskilliga sotmossor Andreaea spp., kanske mest (vanlig) sotmossa A. rupestris (det finns troligtvis fem eller sex arter i våra fjäll, men de kan vara svåra att skilja åt), vars kapslar karakteristiskt öppnar sig med fyra längsspringor. Ett trevligt fynd var brun jökelmossa Arctoa fulvella, en liten mossa med femtandat peristom på kapseln, liksom nordlig hättemossa Orthotrichum alpestre, som verkar trivas på fågelgödslade klippor. Till sist fick vi se de fyra bryologerna vila sig intill själva toppröset på Alep Stuollo (1805 m ö.h.), solbelysta under en klarblå himmel. Därifrån vidtog nedstigningen norrut, åter mot baslägret, till stor del över relativt “plana” områden mellan 1500 och 1200 m ö.h. De hittade här en röd mossa som visade sig vara rosennickmossa Bryum cryophilum, en nog så sällsynt arktisk art, samt den ännu större rariteten liten järvmossa Psilopilum cavifolium, som blott har en handfull kända fyndorter i Norden. För att med säkerhet kunna identifiera denna art måste man dock mäta dess celler i mikroskop, så de fyra bryologerna visste inte förrän senare vilket fint fynd de hade gjort.

  Dagen därpå var det åter vackert väder och man bestämde sig för att studera mossorna på fjället Nåite, åt väster från baslägret. Nordsidan av Nåite är uppbyggd av sedimentära bergarter, så den borde kunna vara en god mosslokal, resonerade man. Detta visade sig också vara fallet, högörtängarna under Nåite innehöll ett flertal mossor av intresse, som mjuk planmossa Distichium capillaceum (med kapslar), rikkärrsmossan blodkrokmossa Warnstorfia sarmentosa (syn. Sarmentypnum s.) och den blekgröna långhalsade puckel­mossan Plagiobryum zieri, vars gröna kapslar hängde ned från skaften. En vanlig art på kalkrika berghäl­lar i fjällen som också påträffades nedom Nåite var sippervattenmossa Blindia acuta, medan däremot fyn­det av polarrundmossa Rhizomnium andrewsianum (syn. Mnium a.) var det tredje i Sverige! Denna hög­arktiska art kan dock vara förbisedd, då den utan noggrann granskning kan förväxlas med den i fjällen rätt vanliga släktingen filtrundmossa R. pseudopunctatum. Röd glansmossa Orthothecium rufescens växer i skuggiga klippskrevor, liksom sin mycket sällsynta släkting lappglansmossa O. lapponicum, som lär vara knuten till mycket kalkrikt berg. Vi fick så se fyra små mossor, gulskaftad klockmossa Encalypta ciliata, som har ett kort gult skaft och en lång grön mössa på kapseln, svartknoppsmossa Catascopium nigritum, vars kapslar med skaft erinrar om golfklubbor, kalkflikmossa Leiocolea heterocolpos, en levermossa med krypande växtsätt, samt fjälltrumpetmossa Tayloria froelichiana, en liten, sällsynt art. Mera välbekant även från södra Sverige var styv äppelmossa Bartramia ithyphylla, men här växte även den avsevärt sällsyntare släktingen kalkäppelmossa Plagiopus oederianus, båda med vackert “äppelrunda” kapslar. En sällsynt bållevermossa (ej olik vår vanliga fickbålmossa Pellia epiphylla) hette fjällnervbålmossa Moerckia blyttii, och var påfallande krusig i bålkanterna. Däremot är skogstimmia Timmia austriaca en nog så vanlig art i norra Sverige, både i skogslandet och i fjällen, medan den är mycket mera krävande söderut.

  Följande dag bestämde sig bryologerna för att studera mossfloran i några sydvända fjällsluttningar, detta för att där påträffa “nya” arter, sådana som inte trivdes på de lokaler som hittills hade besökts. De hittade snart den vackra guldmossan Rhytidium rugosum, en karaktärsart för kalkrik Dryas-hed. Ovanligare är då fjällskruvmossa Syntrichia norvegica (syn Tortula n.), som mycket liknar sin vanligare släkting takmossa S. ruralis (syn Tortula r.), vilken även påträffades. På ungefär 1200 m höjd delade bryologerna upp sig i två grupper som gick åt olika håll för att kunna hitta mera. Vi fick följa Peters grupp, som förutom den rätt vanliga kruskalkmossan Tortella tortuosa även hittade dess ovanliga släkting skör kalkmossa T. fragilis, vars bladspetsar lätt bryts av. De påträffade sällsyntheten fjälltranhalsmossa Trematodon brevicollis uppe i en bergbrant, en konkurrenssvag art med typiskt långhalsade sporkapslar som tycks trivas väl i solvarma branter med instabilt jordtäcke. I nedre Kaskasvagges kanjon fann de den lilla bållevermossan navelmossa Athalamia hyalina, liksom rutbålmossa Conocephalum conicum s.lat. (kanske snarare “C. salebrosum”, om det nu är en god art). Ytterligare några bållevermossor var rödfotslungmossa Peltolepis quadrata och kalklungmossa Preissia quadrata, båda småvuxna och försedda med typiska “Marchantiacé-paraplyer”, samt kraterlungmossa Sauteria alpina, även den med “paraply”. Bland bladmossorna hittades bl.a. den i Padjelanta vanliga, men här i Sarek sällsynta myruddmossan Cinclidium stygium, samt dess betydligt mer ovanliga släkting fjälluddmossa C. arcticum, som skiljs på bladspetsens form.

  Även den sista dagen i fält var det vackert väder, så nu fick de fyra bryologerna ägna sig åt mosstudier på lägre höjd, i Sarvesvagges dalgång, något som de tidigare hade skjutit upp för att utnyttja det soliga vädret till mera svårtillgängliga lokaler. De fann åtskilliga mossor även på lägre höjd, som rikkärrsarten kärrkam­mossa Helodium blandowii, den utsökt vackra gula parasollmossan Splachnum luteum som liksom övriga medlemmar av mossfamiljen Splachnaceae växer på djurspillning, samt den halvgenomskinliga bladlever­mossan hjärtslevmossa Jungermannia exsertifolia ssp. cordifolia, som växer i stora svartgröna tuvor invid bäckar och har en frånstötande lukt, erinrande om något slags rengöringsmedel. Nere på grusrevlarna vid Sarvesjåkkå hittades den konkurrenssvaga lilla bållevermossan lerbålmossa Blasia pusilla, som även finns i södra Sverige. Ett storfynd var däremot rariteten nordlig jordmossa Dicranella riparia, av vilken vi fick se kapseln. Denna konkurrenssvaga art är blott känd från något tiotal lokaler i världen, varav uppemot hälf­ten i Sverige. Intill ett vattenfall med forsdimma växte ett flertal uttorkningskänsliga mossor, som nordlig tuffmossa Palustriella decipiens. Totalt påträffade Peter och hans medbryologer under sina sommardagar i Sarek minst 315 olika mossarter (det kan ännu finnas obestämda arter kvar i konvoluten!) samt några få lägre taxa, vilket får anses vara ett utmärkt resultat.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att skälen till att Peter och hans medbryologer hade valt just Sarek delvis stod att finna i att dess speciella klimat antydde att man skulle kunna påträffa intressanta mossor där, men även att Arnell och Jensens äldre arbete gav möjlighet till både jämförelser och återfynd. Dock finns det säkerligen mycket oupptäckt kvar av mossor i Sarek, stora områden är fortfarande bryolo­giskt helt okända. Augusti månad är en bra tid för mosstudier i fjällen; det mesta av vinterns snö är borta, men risken för nysnö är ännu relativt liten (annat är det i september). Under dagarna i Sarvesvagge gick de fyra vännerna som mest ca 5 km från lägerplatsen; bryologer rör sig inte fort. Det har sagts att hastigheten vid mossexkursioner bäst mäts i cm/h! Baslägret i Sarvesvagge var ungefär så “långt från civilisationen” som man kan komma i Sverige; det var nästan 5 mil till Staloluokta lappläger i Padjelanta, som upprätthål­ler en regelbunden helikoptertrafik. De fyra bryologerna skulle inte ha hunnit mycket i Sarek om de hade varit tvungna att ta sig dit till fots, fast i Sareks nationalpark får man egentligen inte flyga alls, så för att få komma dit luftvägen hade de fått söka tillstånd från Naturvårdsverket. Lyckligtvis var det rätt lindrigt med mygg i Sarek i somras, och i det vackra vädret, försedda med lätt packning samt lupp hade mossforskarna en angenäm vistelse i nationalparkens “hjärta”.