Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 28 februari 2013

 

Föredrag av Anita Stridvall: “Nya Zeelands natur”.

  Anita visade ett stort antal vackra bilder av landskap, växter och djur från Nya Zeeland, från längst i norr på Nordön och ända ned till Fiordland på södra Sydön, resultaten av en åtta veckors resa under 1997 och 1998. Vi fick se ett gott urval av ögruppens speciella flora, men även många av de införda invasionsarterna, med vilka Nya Zeeland har alldeles särskilt stora problem. Vi fick även se något av maoriernas kultur samt höra en del om den moderna staten Nya Zeeland, ett land som kan rekommenderas till naturintresserade svenskar. Artrikedomen är inte oöverstigligt hög, men det mesta av den inhemska floran är “nytt”, så den som reser dit har goda chanser till stora upplevelser.

 

  Anita inledde med att visa en karta över Australien med omgivande öar, på vilken tydligt framgick att Nya Zeeland består av två stora öar, Nordön och Sydön, men även ett flertal mindre. Klimatet är i stort sett sub­tropiskt på Nordön, medan Sydön har tempererat klimat, som på dess sydvästra del är mycket nederbörds­rikt. De bägge öarna, i synnerhet Nordön, är seismiskt mycket aktiva, vilket framför allt visar sig i det att lättare jordbävningar är vanliga (tyvärr förekommer även svårare av och till, som känt). Nya Zeeland utgör en isolerad ögrupp med en unik flora och fauna; ca 80% av de inhemska kärlväxterna är endemer, medan motsvarande siffror för fåglar och sötvattensfiskar är ca 70% resp. ca 90%. Alla öarnas fåtaliga inhemska groddjur och reptiler är endemer, och bland dessa finns inga ormar (detta till skillnad från Australien, som är osedvanligt rikt på ormar). Vi fick så se en mer detaljerad karta över Nordön, på vilken Anita pekade ut de områden från vilka hon skulle visa bilder, först den stora halvön längst i nordväst, med Kap Reinga och Bay of Islands, sedan Koromandelhalvön, gejserdistriktet och slutligen huvudstaden Wellington.

  Vi började således längst uppe i norr, med utsikten från fyren vid Kap Reinga, där Nordön tar slut. Fyren är högt belägen och erbjuder en strålande utsikt norrut över det blå havet. Maorierna, som anlände till Nya Zeeland för bortemot 1000 år sedan och nu utgör ca 13% av landets befolkning, sökte sig, åtminstone förr, hit när de kände på sig att deras liv gick mot sitt slut. Svarta kustklippor omväxlar med ljusa sandstränder i området, och mot en annan udde, Kap Maria van Diemen (namngiven av nederländaren Abel Tasman, den förste europé som såg denna kust, och som också namngav landet efter Zeeland), dominerar sanddynerna. Innanför dessa breder vidsträckta betesmarker ut sig på områden som förr var skogtäckta; mindre bestånd av träd finns dock här och var, men tyvärr ofta bestående av införda arter. Sanddynerna är populära turist­mål, vi fick se några turistbussar köra genom den vattendränkta sanden vid bäcken Te Paki. Till turistnöje­na här hör att åka pulka utför de ljusa sanddynerna; det är inte utan att man kommer att tänka på vinter och snö. Härifrån breder en ungefär 15 mil (90 miles) lång sandstrand ut sig, vilken vi fick skåda vid ebb. Här är mycket långgrunt och således farligt för sjöfarten; vi fick se Anita undersöka resterna av ett för lång tid sedan strandat segelfartyg, vilka ännu ej helt har brutits ned. Nya Zeeland har synnerligen stora problem med invasiva arter av både växter och djur som breder ut sig på de inhemskas bekostnad. Totalt är ungefär 120 kärlväxter “svartlistade” som invasiva på öarna. Det var dock oklart om det vackert violettblommande hottentottfikon Carpobrotus aequilaterus (Aizoaceae) som frodades på sandstränderna skulle räknas till denna kategori. Stabiliserade sanddyner täcktes av det ytterst stickiga gräset Spinifex sericeus (syn. S. hir­sutus), som är en tvåbyggare (!) och vars “igelkottformade” fruktställningar sprids som marklöpare med vinden. Halvgräset Desmoschoenus spiralis är endemiskt i området och rödlistat (det hotas bl.a. genom att från Europa införda kaniner gärna äter det). Endemisk är likaledes den rosablommiga Disphyma australe (Aizoaceae), medan den på stränderna prunkande strandvindan Calystegia soldanella är införd, liksom den vackert lilablommiga trädgårdskorsörten Senecio elegans, som kommer från Sydafrika.

  På sandig mark längre från stranden frodas en av de svårare invasionsarterna, gul busklupin (eller “träd­lupin”) Lupinus arboreus, härstammande från Kalifornien, vilken både orsakar igenväxning och övergöd­ning. Ännu värre är vårt ärttörne Ulex europaeus, som nu täcker 4–5% av öarnas totala yta. Arten infördes för att användas som “levande staket” på 1800-talet, men fann sig alltför väl till rätta i Nya Zeelands milda klimat och spred sig snabbt. Vi fick se bilder över igenväxta betesmarker i vilka ärttörne och s.k. “teträd”, rosenmyrten Leptospermum scoparium (Myrtaceae), dominerade. Den senare, som är inhemsk på öarna, har vackert blekrosa blommor, och planteras ofta på tidigare skogklädd mark, kanske där det tidigare har vuxit maorimyrten (eller “julträd”) Metrosideros excelsa (Myrtaceae), ett upp till 20 m högt träd som är endemiskt på Nordön. Anita visade den häpnadsväckande anblick detta träd ger vid sin blomning (vilken äger rum i december), då det är helt översållat med rödlila, “borstiga” blommor. Detta träd hotas mest av ett från Australien infört pungdjur, pungräv (eller rävkusu) Trichosurus vulpecula (Phalangeridae), som ej ofta ses då det är nattaktivt, men som finns i oerhörda mängder. Innan man inledde utrotningskampanjer mot pungräven hade Nya Zeeland uppskattningsvis ca 80 miljoner exemplar, nu har man lyckats decimera dem till ca 30 miljoner. Pungrävarna gör stor skada på både den inhemska floran och faunan; de äter allt. Ett vanligt inhemskt träd som pryder landskapet är Weinmannia racemosa (Cunoniaceae), vars gräddvita klasar färgar de upp till 20 m höga träden på långt håll då de blommar. Liljeväxten “kålträd” (även kallad syddracena) Cordyline australis är likaså vanlig och mycket typisk för Nya Zeeland; den åts redan av kap­ten Cook och hans följeslagare som kål. Nikaupalmen Rhopalostylis sapida är även den ett inhemskt träd, som dock endast påträffas i norr, där klimatet är subtropiskt.

  Nya Zeeland domineras i mycket stor utsträckning av fåren; de beräknas vara kring 60 miljoner på öarna, att jämföra med drygt 4 miljoner människor. Oerhörda ytor som förr täcktes av inhemska skogar utgör nu gräsklädda fårbetesmarker. Man har beräknat att förr ungefär 80% av öarnas yta var täckt av skog, nu åter­står blott 25% därav. Särskilt hårt har det eftertraktade timmerträdet kaurikopal (eller “kauritall”) Agathis australis (Araucariaceae) skövlats, både av maorier och engelsmän, fast de senare hade effektivare verktyg. Ända fram till 1950-talet avverkades kaurikopalträd som kunde vara upp till 60 m höga och ha vuxit i 2000 år. Numera är de få rester som återstår skyddade, för att vi skulle få se detta mäktiga träd tog Anita oss till nationalparken “Waipouaskogen”, det största återstående beståndet av kaurikopalskog. Det största trädet kallas “Father of the Forest”, är drygt 51 m högt och har en omkrets på 16 m. Mycket större kaurikopal­träd har dock funnits här förr. Vi får se de mäktiga trädens hårda, platta barr och hårda, runda kottar. Anita tog även med oss till ett kaurikopalmuseum norr om staden Auckland, där vi fick ta del av skogsarbetarnas vardag, se möbler gjorda av kaurikopalvirke och inte minst fick en inblick i sökandet efter “kaurigummi”, den kåda från träden som kan samlas upp ur marker på platser där de förr har vuxit. Detta “gummi” hade stor användning under 1800-talet och grävdes fram i stor skala, vi fick se glasskåp fulla med gula stycken av “kaurigummi”. Man högg även upp skador i stammarna på levande kaurikopalträd för att få fram mera kåda. Kaurikopalskogarna har en speciell uppbyggnad, högst är Agathis med ofta 30 m eller mer, närmast lägre är trädormbunkar, som “svart trädormbunke” Cyathea medullaris (Cyatheaceae), vilka kan bli 20 m, och därunder buskar av olika slag, men nästan inga blommande örter alls. Det är dock gott om ormbunkar både på marker och som epifyter på träden. Anita visade oss en “fallen trädjätte” som höll på att täckas av mossor. Vackert vitblommande var trädastern Olearia arborescens (Asteraceae), som lyste med sina kor­gar bland blänkande blad. Den endemiska ormbunken Trichomanes reniforme (Hymenophyllaceae) hade njurlika blad, erinrande om hasselörtens. En annan inhemsk ormbunke var groddbräken Asplenium bulbi­ferum, som hos oss odlas som krukväxt. Andra ormbunkar i kaurikopalskogen var Microsorum pustula­tum (syn. Phymatosorus diversifolius; Polypodiaceae), maoribräken Sticherus cunninghamii (Gleicheni­aceae), fickkorallbräken Gleichenia dicarpa (d:o), Blechnum discolor och B. fluviatile (Blechnaceae); den sistnämnda är karakteristisk för fuktiga bäckstränder.

  Vid “Doubtless Bay” (som upptäcktes av kapten Cook och påstås ha fått sitt namn genom att han sade “it is doubtless a bay”) såg vi många rödnäbbade måsar Larus scopulinus (syn. L. novae-hollandiae s.) på stranden. De är mycket orädda, man kan nästan ta på dem när de tigger mat. Bukten ligger i den större “Bay of Islands”, vid vilken Waitangi-överenskommelsen undertecknades 6 februari 1840. Genom detta fördrag underkastade sig maorihövdingarna den brittiska kronan och Nya Zeeland blev brittisk besittning. Detta ledde till att avsevärt fler människor från England och dess biländer flyttade in; maorierna har dock funnit sig väl tillrätta i det moderna samhället. Anita tog med oss till Waitangi och visade oss det “Treaty House” i vilket fördraget undertecknades (byggt 1832), men också ett nyare möteshus för maorier (byggt 1940) vars yttre och inre är prytt med traditionella träsniderier, bl.a. en krigare som räcker ut tungan för att imponera. Vi fick se Anita bland maoribarn, traditionella maorikrigskanoter byggda av kaurikopalträ, samt en enorm stubbe efter ett fällt jätteträd. Vid Waitangiflodens mynning fick vi vid ebb se de omfattande be­stånden med luftrötter av nyzeeländsk mangrove Avicennia marina var. resinifera (Avicenniaceae). En bit bort vandrade Anita fram på en spång genom mangrovebeståndet, mellan de knotiga träden som stack upp ur mattan av luftrötter. Uppe i ett större mangroveträd häckade ett par av nyzeeländsk skarv (eller “fläckig skarv”) Phalacrocorax varius varius. På torrare mark i närheten skådades den mycket imponerande “sil­verträdormbunken” Cyathea dealbata, vars silvervita bladundersidor är välkända på Nya Zeeland och ofta används som symbol för landet. Vid Muriwai nordväst om staden Auckland besöktes en stor koloni med australiska sulor Sula bassana serrator, tätt häckande ute på otillgängliga klippöar på samma sätt som vå­ra nordatlantiska havssulor S. b. bassana. Skärmflygning är populär vid denna bergiga kust.

  Här lämnade vi Nordöns nordvästligaste delar och for ut på Koromandelhalvön, som förr var skogklädd men nu till största delen är avskogad och täckt av betesmarker. Den har fått sitt namn av ett fartyg, “Coro­mandel”, som år 1826 förde ut kaurikopalvirke härifrån. Staden med samma namn hade förr kring 10 000 invånare, men nu återstår blott en tiondel. Vi fick se båtarna i stadens hamn såväl vid flod som vid ebb, då de sjunkit ned i leran. Trots avskogningen finns dock ännu här områden med sekundärskog, dominerad av trädormbunkar, samt här och var ett eller annat yngre träd av kaurikopal. De växer dock mycket långsamt och anses bli “avverkningsmogna” först efter omkring 600 år. I undervegetationen ser vi liten palmaralia Schefflera digitata (Araliaceae), den vitblommiga busken Brachyglottis repanda (Asteraceae), den vackert sirliga Blechnum capense samt “sydörnbräken” Pteridium esculentum (som dock ingalunda bör ätas!!). Klimatet är milt varför både får och kor kan gå ute och beta året om, några ladugårdar ser man ingenstans. Kring staden Rotorua (i de nordöstra, inre delarna av Nordön) finner vi centrum av gejserdistriktet. Kring de ångande, svaveldoftande heta källorna i stadsparken skådades rosablommande “strandlobelia” Lobelia anceps och vitblommig bärlobelia Pratia angulata (båda Lobeliaceae) samt ormbunken Histiopteris incisa (Dennstaedtiaceae). Vid Rotoruasjön fanns gott om fågel nedom det gamla badhuset i Tudorstil, inte minst svarta svanar Cygnus atratus (vilka dock inte är inhemska, utan införda från Australien under 1800-talet). Anita visade oss Whakarewarewas gejserområde, där vi beundrade flera gejsrar, särskilt “Prince of Wales Feathers” som sprutar 20–30 m upp i luften en gång i timmen. Här sågs kokande hetkällor och “botten­lösa kokande gyttjepölar”, i vilka man inte skulle sätta ned sin fot (de höll ca 90 °C). Strax intill besöktes en maoriby från 1300-talet, tillhörig arawastammen, som ännu bor där. I parken hade de sin samlingslokal, till vilken icke-maorier endast har tillträde då den ej används. Här sågs det mäktiga trädet Knightia excelsa (Proteaceae) med “taggiga” blommor. Agavesläktingen nyzeeländskt lin Phormium tenax växte omkring byn, låga träd med styva blad och orangea blommor i hårda blomställningar. Av dess blad flätar maorierna olika bruksföremål, och fibrerna i desamma används på samma sätt som lin Linum usitatissimum. Det var dock först efter 1855 (Krimkriget) som engelsmännen började använda sig av nyzeeländskt lin i stället för importerad hampa Cannabis sativa (från Ryssland). Kring byn finns tolv sjöar, alla med olika badstränder för européer resp. maorier. I skogen kring den “gröna sjön” ser vi citronglansbuske Pittosporum eugeni­oides (Pittosporaceae) med sina glänsande blad och den likaledes glansbladiga ormbunken Asplenium ob­longifolium. Sjön Tarawera omges av ormbunksskogar, i vilka slingertry Lonicera japonica blommar som kaprifoler här hemma; arten kommer från Östasien och är tyvärr utpräglat invasiv, liksom den från Europa införda fingerborgsblomman Digitalis purpurea. Axtry Leycesteria formosa (Caprifoliaceae) har klockli­ka vita blommor mellan rosa stödblad och är införd från Himalaja, tyvärr sprids även den okontrollerat av fåglar, som äter dess frukter. Sedan 1950-talet försöker man utnyttja jordvärmen för elkraftsproduktion. Vi fick se en del anläggningar i “Wairakei Thermal Valley”. Oväntade resultat har dock varit vanliga, bl.a. sjönk grundvattnet i dalen, och i stället började det “bubbla” en bit därifrån, på den plats som fått namnet “Craters of the Moon”. Här sågs krypande buskar med vita blommor, Kunzea ericoides var. prostrata (Myrtaceae).

  Centralt på Nordön ligger de höga bergen på vulkanplatån, Tongariro nationalpark (landets första), som skänktes till staten av en maorihövding år 1887. Det införda harriset Cytisus scoparius färgar marken gul nedom bergen, men högre upp håller ännu de inhemska tuvade gräsen Chionochloa spp. stånd mot införd europeisk ljung Calluna vulgaris. Vi fick se stelnade lavaströmmar (från 1953 års utbrott) av den 2797 m höga vulkanen Ruapehu, beväxta med raggmossa Racomitrium lanuginosum (precis som på Island), men bland mossan växer även det vitblommiga riset Dracophyllum recurvum (Epacridaceae), som ser mycket “främmande” ut. Här sågs även den vitblommiga endemen Ourisia vulcanica (Scrophulariaceae) och den vita “ullkudden” Raoulia albo-sericea (Asteraceae). En lågvuxen vitblommig umbellat är Anisotome aro­matica, medan den likaledes vita Kelleria dieffenbachii (Thymelaeaceae) mer påminner om något slags fet­bladsväxt. Den tjockbladiga busken Brachyglottis bidwillii hör till de korgblommiga, medan den vitblom­miga vaktelbärsarten Gaultheria colensoi räknas till ljungväxterna. Delvis täcks sluttningarna av sydboks­skogar, mest Nothofagus solandri (Fagaceae) med barrträdet Libocedrus bidwillii (Cupressaceae). Anita visade oss de hårda, glänsande bladen hos “bergsbok” Nothofagus solandri var. cliffortioides. På 1600 m höjd vid Toruas skidområde finns blott alpin vegetation, stora tuvor av Chionochloa, vita blad av Celmi­sia incana (Asteraceae, ej olik en prästkrage när den blommar), samt den gula smörblomman Ranunculus insignis, som mera erinrar om en kabbleka. Kring vulkanområdet finns även på vissa håll skogar av podo­karpväxter Podocarpaceae (en gymnospermfamilj vi inte har hos oss). Anita visade oss utsikt över en dylik skog, med det storväxta gräset Austroderia splendens i förgrunden. Podokarperna är ett flertal olika arter, åtskilliga av dem högstammiga träd, med barr som liknar idegranens. En art vars barrverk vi fick skåda var Podocarpus totara. De olika podokarpträdens barrskrud förändras dock mycket med åldern, så de är inte lätta att identifiera. Som undervegetation i podokarpskogen sågs både “bergskålträd” Cordyline indivisa och Pseudopanax crassifolius (Araliaceae). En gammal podokarpstam var helt övervuxen med epifyter av olika slag, däribland många ormbunkar som Pyrrosia elaeagnifolia (Polypodiaceae). Upp i en annan po­dokarp klänger rikligt med vita blommor, det är stor vippklematis Clematis terniflora (syn. C. paniculata), införd från Östasien. Anita visade vulkanen Ngauruhe (2291 m ö.h.), vid vilken det vita “evighetsblomst­ret” Helichrysum bellidioides blommade vackert. Här sågs även en orkidé med gulgröna blommor, Pra­sophyllum colensoi. Anita sågs skåda med kikaren mot vulkanen Taranaki, och på slätten nedom vulkanen Ruapehu dominerade det tuvade gräset Chionochloa rubra. Vi avslutar resan på Nordön med en kort visit i huvudstaden Wellington, varifrån Anita visade utsiktsbilder över staden, gamla parlamentet (byggt 1922) och nya parlamentet, kallat “bikupan” och byggt under åren 1969–1980.

  Vi for så över till Sydön, där resan började i norr, gick söderut på västra sidan och upp i bergen för att gå tillbaka norrut på östra sidan. Vid Tasmans bukt stod buskskogen i blom, framför allt var det rosenmyrten som prunkade även här. Ute i bukten sågs vidsträckta sandbankar vid ebb. Mount Arthurs sida täcktes av skog uppbyggd av “silverbok” Nothofagus menziesii, som har små (2 cm), hårda blad. Vid vandringen i skogen sågs flera meter höga träd av Dracophyllum traversii, medan den rödblommiga Archeria traversii var. australis (båda Epacridaceae) är en avsevärt mer småvuxen buske. En buskformig podokarp som sågs med röda kottar var Phyllocladus aspleniifolius var. alpinus. Högre upp visades de silverhåriga bladen av liljeväxten “bergsastelia” Astelia nervosa, de vita korgarna av den brunhåriga lokalendemen Celmisia tra­versii samt den ytterst “stickiga” umbellaten Aciphylla nervosa. Utmed Sydöns västkust regnar det ofta och mycket. Kusten har även mycket stora skillnader mellan ebb och flod, vilket syns i hamnarna, mycket höga bryggor med stegar att använda vid ebb. Man avverkar mycket podokarper i området, vilkas stammar hämtas med helikopter från de svårframkomliga bergsskogarna. På stranden vid Kap Foulwind sågs upp­sköljda skott av en storvuxen brunalg, “tjurtång”. På klipporna vilade nyzeeländska pälssälar Arctocepha­lus forsteri, de har varit nära att utrotas, men finns nu i betryggande antal igen. På stranden såg Anita även rödnäbbad mås och västlig wekarall Gallirallus australis australis, den senare endemisk och flygoförmö­gen, men visst inte ovanlig. Stora områden där skogen tidigare har avverkats domineras nu av ärttörne och rosenmyrten, “Manuka-land”, men oexploaterade skogar finns ännu, vi fick se podokarpen Dacrydium cupressinum, vars skott påminner om revlummerns. De branta, tempererade regnskogarna längs Sydöns västkust får 8000–9000 mm regn om året, stundom upp till 200 mm på en dag. Här visade Anita “sydlig maorimyrten” Metrosideros umbellata (Myrtaceae) bland ormbunkar och fingerborgsblommor. Ute vid kusten besöktes “pannkaksklipporna”, där havsvatten sprutade upp ur ett “blåshål” en bra bit från själva stranden; här är vi nere i “the roaring forties”, där det nästan alltid blåser mer än nog.

  Härifrån gick resan upp i de höga bergen, Sydalperna, vars högsta topp, Mount Cook, når 3754 m ö.h. Vi for genom Arthurs pass och den svårframkomliga Otira-klyftan upp i de trädlösa bergen, vilkas vegetation domineras av Chionochloa-hedar. Här prunkade den vitblommiga Ranunculus lyallii, med stora blommor och upp till 40 cm vida, runda blad, de likaså endemiska “vit snömargerit” Dolichoglottis scorzoneroides och “gul snömargerit” D. lyallii (Asteraceae), den rätt så oansenliga garvarbusken Coriaria angustissima (Coriariaceae), den blåa “maoriklockan” Wahlenbergia pygmaea (Campanulaceae), den lågvuxna, blekt gula krypkotulan Cotula squalida (syn. Leptinella s.), såväl rödlysande liten taggpimpinell Acaena novae-zelandiae som brunaktig slät taggpimpinell A. inermis (Rosaceae), den endemiska, vitblommiga kuddväx­ten Donatia novae-zelandiae (Donatiaceae) samt den vitluddiga kompositen Celmisia coriacea. Trädgrän­sen bildades på åtskilliga ställen av Dracophyllum-arter, vilka sågs blommande. Endemen Ourisia macro­phylla var. calycina (Scrophulariaceae) hade stora, vita blommor, liksom vaktelbäret Gaultheria antipoda. Vi passerade Ross, en f.d. guldgruvestad som håller på att förfalla efter det att brytningen upphört; här hit­tades en gång en guldklimp på 2.6 kg! Anita demonstrerade skampålen utanför det gamla fängelset i Ross, egentligen avsedd för guldtjuvar. Vi fick se Okaritolagunen, ett våtmarksområde med mycket fågel, floden Waiho som rinner ned från Sydalperna vid Franz Josefs glaciär, liksom Foxglaciären en av de största som går ned nästan till havsytan. Kring glaciärerna dominerar ormbunksskogar med trädormbunken Dicksonia squarrosa, men även trädformig Fuchsia excoriata (Onagraceae) och på marken Trichomanes reniforme. I den tempererade regnskogen vid Ship Creek blommar liljeväxten “lyktbär” Luzuriaga parviflora bland de av ormbunkar, mossor och lavar inhöljda trädstammarna, särskilt utmärkte sig bland dessa den märkliga “paraplymossan” Hypopterygium rotulatum och en stor, grönaktig bladlav ur släktet Pseudocyphellaria. Öster om Sydalperna sågs sjöarna Hawea och Wanaka, och nedom det torra platåberget Mount Iron sågs blommade äppelros Rosa rubiginosa vid jul; den är givetvis införd från Europa. På bergssidorna frodas de “vegetabiliska fåren” Raoulia spp. (Asteraceae), hårda, täta gråvita kuddväxter som på avstånd ser ut som vilande får. Vi fick även se deras små vita korgar i blom. Vid stigen upp mot Rob Roys glaciär hittades en ormbunke, Polystichum vestitum, som mest liknade våra egna arter ur släktet. Vid utsikten mot glaciären får vi se jätteumbellaten Aciphylla scott-thomsonii, och här visade sig en av Nya Zealands mera välkända fåglar, bergspapegojan kea Nestor notabilis. Denna endemiska papegoja finns bara på Sydön och jagades förr hårt då den ansågs livnära sig på får, men är nu skyddad och håller på att återhämta sig. Kean är en nyfiken och lekfull, ja närmast “odygdig”, fågel som ger sig på vad som kommer i dess väg, inte minst är den förtjust i bilar.

  Det torra, platta landskapet öster om bergen täcks på vissa håll av blåeld Echium vulgare, på andra av gul fetknopp Sedum acre, båda införda från Europa. Nere i Fiordland-distriktet ser vi åter gräset Chionochloa rubra, och vid sjön Te Anau breder den från Nordamerika införda regnbågslupinen Lupinusregalis (L. arboreuspolyphyllus) ut sig. Här sågs en blåblommig orkidé, Thelymitra venosa, och en vackert violett liljeväxt, Herpolirion novae-zelandiae. Färden går vidare genom Eglington-dalen med blomsterlupiner L. polyphyllus, genom bergsområden med vackra landskapsmotiv, till sydboksskogar i vilka vi finner Draco­phyllum menziesii, den rosablommiga busken Aristotelia serrata (Elaeocarpaceae), samt den synnerligen vilda nässlan Urtica ferox. Vi ser även den vackra lokalendemen Celmisia verbascifolia, hela vita fält med Ranunculus lyallii, samt den vitblommande, mycket “stickiga” umbellaten Aciphylla lyallii. Vid Milford-sundet såg vi berget Mitre Peak höja sig direkt från havsytan upp till sin topp, 1695 m ö.h. Under återfär­den mot norr såg vi en gulblommig maorililja Bulbinella sp., utsikten mot Mount Cook över den alldeles spegelblanka sjön Pukaki, den taggiga busken Discaria toumatou (Rhamnaceae) växande bland Aciphylla spp., Tasmanglaciärens ändmoräner nedom Mount Cook, den rödfruktiga (ej olik vår idegran) busken Po­docarpus nivalis, Celmisia petiolata med sina stora korgar, den lilla vitblommiga nävan Geranium sessili­florum, den täta kuddväxten Phyllacne colensoi (Stylidiaceae), den vita orkidén Caladenia lyallii, samt vit­blommande Raoulia grandiflora, varefter bildvisningen avslutades med en sista bild mot Mount Cook.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att äppelrosen är ett stort naturvårdsproblem på somli­ga delar av Nya Zeeland, liksom europeiska fåglar som sånglärka Alauda arvensis, stare Sturnus vulgaris och ett antal finkfåglar, vilka alla införts avsiktligt. De bilder som Anita hade visat var ursprungligen dior, tagna från november 1997 till januari 1998, men senare digitaliserade (med mycket lyckat resultat), något som dock enligt Anita mest berodde på att “bilderna var bra från början”. Flertalet bilder hade tagits av Leif Stridvall, Anitas man, innan han dog för tre och ett halvt år sedan. Det var jämförelsevis lätt att sätta namn på växterna på Nya Zeeland, detta då det fanns bra floror. Leif och Anita reste runt med hyrbil och bodde på vandrarhem, på det viset gick det att få se mycket av naturen. Neil undrade om Anita skulle vilja rekommendera Australien eller Nya Zeeland, kanske hellre Nya Zeeland, det är mindre så man kan få se “hela” landet under en resa, något som inte går med Australien (och dessutom finns det inga ormar på Nya Zeeland, medan Australien har mest ormar i världen). Frågan om några straffångar hade deporterats till Nya Zeeland besvarades med nej, men det kunde ha blivit så om fransmännen hade lyckats ta hand om öarna. På Nya Zeeland kan man få se “allt på en gång”, från subtropiska områden i norr till regnskogar men även torra bergsområden i söder, och allt detta på åtta veckor. Nya Zeeland har fått sitt namn från den sydvästligaste provinsen i Nederländerna, liksom Australien förr kallades “Nya Holland”.