Föredrag  vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 13 december 2012 i Botanhuset

 

Föredrag av Åslög Dahl:

 “Pehr Osbeck och floran i Laholms prosteri”.

  Åslög presenterade Linnélärjungen Pehr Osbeck (1723–1805), en fattig torparson från Risveden i Väs­tergötland, som genom sin intelligens och flit fick studera vid Uppsala universitet, resa som en av Linnés “apostlar” till Kina, för att därefter vara verksam som kyrkoherde i Hasslöv i södra Halland. Osbeck var uppenbarligen en sympatisk person, som “drog till sig välgörare” under hela sitt liv, men som också var beredd att hjälpa andra. Även under sin tid som lantpräst bevarade han sitt brinnande intresse för naturve­tenskap, och skrev samman en beskrivning över sitt prosteri, vars botaniska del Åslög arbetar med att utge.

 

  Åslög inledde med att erinra om vilken tid som rådde då torparsonen Pehr föddes år 1723. Efter Sveriges “stormaktstid” (som fick sitt sammanbrott genom förlusten i “Det stora nordiska kriget” mot Ryssland) rådde då vad som har kommit att kallas för “frihetstiden”, vilken varade under åren 1718 till 1772. “Fri­het” syftar här främst på frihet från kungligt envälde, i viss mån även på frihet från långvariga krig. Under denna tid kontrollerades monarken (Ulrika Eleonora, Fredrik I, Adolf Fredrik, Gustav III) av riksrådet och detta i sin tur av riksdagen. Politiken i Sverige kom därigenom att präglas av kampen mellan de båda riks­dagspartierna “hattarna” och “mössorna”. Under epokens början rådde dock “de äldre mössorna” hela tiden under ledning av kanslipresidenten Arvid Horn (1664–1742), och under hans styre var merkantilism den rådande nationalekonomiska doktrinen. Vid en tid då guld och silver var de enda internationellt gång­bara “valutorna”, krigföring blev alltmer ekonomiskt betungande samt internationell handel för Sveriges del gav ständigt underskott, strävade man efter en positiv handelsbalans. Under greve Horns ledning sökte man uppnå detta mål genom ökad export och minskad import, att uppmuntra både inhemska varor som er­sättning för utländska produkter och förädlande av importerade råvaror, för att kunna exportera dessa med nationalekonomisk vinst. För att komma därhän subventionerade staten många enskilda företag (manufak­turer), vilka ansågs kunna efter en tids stöd bli självbärande och lönsamma (ett slags “Åsbrink-politik”). Detta ledde givetvis till att många företag startades, men också till mycket missbruk av subventionerna.

  Jordbruket i Sverige vid början av 1700-talet var mycket olikt nutidens. De flesta jordbruksfastigheter var små, och deras åkrar var ännu mindre, små inhägnade odlingar som omgavs av vida större utmarker, på vil­ka boskapsdjuren fritt gick och betade (utom på slåttermarkerna, som också var inhägnade). Det rådde en balans mellan utmarker och inägor, man kunde inte ha mera åkermark än vad som kunde gödslas med den spillning som boskapsdjuren producerade, och man kunde inte ha fler djur än vad ens slåttermarker kunde få fram vinterfoder till. En rik gård i slättbygderna hade alltså stora slåttermarker (och tillräckligt med folk för att slå dem), därmed en större boskapsstock som gav mera gödsel, och därmed möjlighet att ha större åkerareal och kunna föda fler människor, medan jordbruken i skogsbygderna däremot oftast var små och fattiga. Även de dåtida rika gårdarna hade dock, efter nutida mått, låg avkastning från sina åkrar, något som speglas i begreppet korntal (skörd i förhållande till utsäde), som i nutiden oftast ligger kring 50/1 (femtio skördade korn per utsått), men som under början av 1700-talet sällan översteg 3/1 (tre gånger utsädet).

  Nyttotänkandet genomsyrade “frihetstiden” (kanske ännu mera än idag). “Cui bono?” (“Vad nöttar de te’?”) var den viktigaste frågan på den politiska dagordningen, och genomsyrade hela tidens ekonomiska och även vetenskapliga debatt. En snabb ekonomisk utveckling av de inhemska tillgångarna önskades, var­för nya idéer alltid var välkomna, men de måste också snabbt omsättas i praktisk handling. Detta statsmak­tens krav drev på den vetenskapliga utvecklingen, och ledde till att man ansåg att “allt är lika viktigt”, både stort och smått, såväl den enskildes som hela landets ekonomi. Linnés och hans lärjungars resor i Sverige syftade just till detta: att hitta inhemska, nyttiga resurser, vilka kunde användas för att förbättra rikets, men även enskilda personers ekonomi. Det förelåg givetvis även en teologisk bakgrund till “nyttotänkandet”, fysikoteologin, som hävdade att vetenskapliga studier av naturen, Guds skapelse, ledde till en ökad känne­dom om Guds vilja. I naturen hade Gud försett människan med allt vad hon behövde för sitt (jordiska) liv, och allt var nyttigt och användbart för människan. Det var därför människan religiösa plikt att undersöka och utnyttja (men inte föröda) naturens rikedom, varigenom man kan säga att vetenskapen fick en religiös nytta. “Allt är till nytta på något vis! – även t.o.m. den otäcka bromsen”, menade Carl von Linné och hans samtida. Allt ingår i Guds stora plan, och Gud har inte skapat något i onödan, varför alla arter har sitt exis­tensberättigande. Dessa tankar om “naturens ekonomi” har stora likheter med “det moderna ekologiska tänkandet”, vilket dock har en annan utgångspunkt, men stora paralleller i slutsatser och resultat.

  Vår Pehr föddes på torpet Oset under säteriet Livered i Hålanda socken, norra Risveden i Västergötland, den 9 maj 1723 (enligt “gamla stilen”, vilket motsvarar 20 maj enligt nutida gregoriansk datering). Hans barndomshem låg nära den stora sjön Vanderydvattnet. Åslög visade oss bilder från platsen, där dock nu inget hus längre står att finna, blott stenarna som utgjorde torpgrunden samt motsvarande rester efter ladu­gården. Pehr var yngste son till torparen Hans Andersson med dennes andra hustru Rangela Andersdotter; han hade äldre halvsyskon, men ej några helsyskon. Av allt att döma var torpet där gossen Pehr Hansson, som han då hette, växte upp litet och fattigt. Vid torpets forna plats står idag en minnessten över Pehr, rest av Hålanda hembygdsförening 1970. Från torpet Oset var det en och en kvarts mil att gå till den medelti­da sockenkyrkan i Hålanda, men däremot “bara” några kilometer till Livereds säteri, där Pehrs far, torpa­ren Hans, fick göra dagsverken. Säteriet ägdes vid denna tid av rådmannen i Göteborg Johan Andreas Ol­bers (1673–1741), en rik köpman som bl.a. drev ett kattunstryckeri i Skår, och som blev ägare till Livered genom förpantning. Olbers’ döttrar uppmärksammade att den lille gossen Pehr var ovanligt intelligent, vil­ket ledde till att han fick delta i den undervisning på säteriet, genom en anställd informator, som egentligen endast var avsedd för Olbers’ egna barn. Pehr hade hela livet ett “ovanligt skarpt huvud”, men också ett mycket sympatiskt sätt, som ledde till att rika män och kvinnor gärna uppträdde som välgörare åt honom.

  En andra välgörare fick han i Olbers’ svärson, Magnus Lagerström (1691–1759), gift med dottern Clara (1713–1778), en mångsidigt begåvad man från Stettin i Svenska Pommern, vars fader Magnus Laurin var regeringsråd (och adlades Lagerström), men förlorade sin förmögenhet. Sonen studerade i Tyskland och skaffade sig stora kunskaper i ekonomi och näringsverksamhet, varigenom han blev anställd som auskul­tant vid kommerskollegium i Stockholm, där han både översatte utländska arbeten och skrev egna böcker. Hans ekonomiska förhållanden förbättrades då han blev sekreterare vid Ostindiska Kompaniet i Göteborg, senare blev han direktör för detsamma. Lagerström var mycket intresserad av naturvetenskap och gynnade vetenskaplig forskning, bl.a. genom att låta Linnélärjungar följa med på Ostindiska Kompaniets fartyg till fjärran länder. Han blev medlem av både Vetenskapssocieteten i Uppsala och K. Vetenskaps-Academien i Stockholm år 1748; Linné uppkallade växtsläktet Lagerstroemia (Lythraceae) efter honom. Vi här i Göte­borg kanske mest kan erinra oss att Magnus Lagerström på 1750-talet lät uppföra Gubbero landeris man­gårdsbyggnad vid Redbergsvägen. Åslög visade även en Lagerstroemia i blom invid hans porträtt.

  Genom gemensamt stöd från Olbers och Lagerström fick torparsonen Pehr möjlighet att studera i Göte­borg, där han fick bo hos sin halvbror. Först genomgick han där “trivialskolan” (dåtida grundutbildning, omfattande trivium, d.v.s. retorik, grammatik och dialektik, alltså kunskaper i att tala, skriva och resonera på latin) med så goda resultat att han snart fick “flytta upp” till Göteborgs gymnasium, som på den tiden låg vid nuvarande Domkyrkoplan; Åslög visade oss en minnessten över detta stadens äldsta gymnasium, grundlagt år 1647. Pehr började i gymnasiet år 1740 och blev för sitt studieintresse väl bemött av lärarna, särskilt av magister (sedermera rektor) Jonas Montin, med vars jämnårige son Lars Montin (1723–1785) han blev god vän, en vänskap som varade hela livet. Under sina studieår i Göteborg fick den fattige Pehr om söndagarna gå och äta middag hos Magnus Lagerström och andra rika i staden, vilka ville gynna den studiebegåvade ynglingen; han fick även hjälpa dessa sina välgörare på olika sätt, bl.a. genom att renskriva dokument av olika slag åt dem.

  Naturligtvis var det meningen att Pehr Osbeck skulle bli präst; vid denna tid blev nästan alla pojkar som hade “läshuvud” och fick möjlighet att studera präster, detta av det enkla skälet att det fanns så ytterligt få andra möjligheter till utkomst där man kunde ha nytta av sina studier. De blivande prästerna utbildades vid denna tid huvudsakligen vid gymnasierna och inte vid universiteten, men eftersom Pehr var så begåvad och flitig fick han stipendium för att studera vid Uppsala universitet, där han inskrevs vid teologiska fakulteten år 1745. Hans kunskapstörst räckte dock även till för andra professorer än teologerna, och bland de som mest väckte Pehrs entusiasm var smålänningen Carl Linnæus (naturalhistoria, sedermera adlad von Linné) och västgöten Nils Rosén (medicin, sedermera adlad von Rosenstein), båda vid den medicinska fakulteten. Linné gjorde ett synnerligen starkt intryck på den unge Osbeck, och i samarbete med Magnus Lagerström, som nu var direktör för Ostindiska Kompaniet, lyckades de genomdriva att Osbeck, efter sin prästvigning, blev utsedd till skeppspräst på Kompaniets fartyg “Printz Carl” som skulle segla till Kina och importera porslin. Som ovan nämnts hade Lagerström även vetenskapliga intressen, och såg till att dessa i möjligaste mån kunde tillgodoses under långresorna; därför var det viktigt att ha med en naturalhistoriskt bildad präst, som kunde bidra med nya, värdefulla kunskaper.

  Den 27 november 1750 avgick “Printz Carl” från redden vid Vargö utanför Göteborg, medförande den 27-årige Pehr Osbeck. Man passerade Färöarna inom synhåll men gick ej i land, vilket däremot var fallet vid Cadiz i Spanien, där man bunkrade förnödenheter från 19 januari till 20 mars 1751. Osbeck förde un­der hela resan en noggrann resedagbok, i vilken allt av intresse (och det var mycket!) noterades: vilda och odlade växter och djur, byggnader, folk med klädedräkter och sedvänjor etc. Förutom denna dagbok skrev han under resan ett flertal brev till Linné i Uppsala, där han underrättade sin lärofader om hur resan fram­skred. Den 26 mars gjorde man ett kort stopp på Teneriffas redd, och under de tio dagarna 12–21 juli låg man vid den stora ön Java i dåvarande Nederländska Indien (nuvarande Indonesien), där Osbeck noterade att “landet var både uti dess dälder och höjder överallt klätt med gröna trän” [sannolikt en moderniserad stavning]. Solen sken stark över länderna nära ekvatorn och skogarna på Java sades vara fulla med farliga människoätande tigrar, men Osbeck vågade sig ändå i land och fick tag i ett nytt däggdjur, liten mushjort Tragulus javanicus, vilken han sedermera vetenskapligt beskrev på latin (som Cervus javanicus Osbeck, 1765); Åslög visade oss några bilder på denna lilla nätta hjort.

  Det slutliga målet för resan var staden Kanton i Kina, dit man anlände den 25 augusti 1751 och stannade kvar ända till 4 januari 1752. Vid denna tid fick europeer över huvud taget inte besöka huvuddelen av Kina, men Kanton var, på (manchu-)kejsarens befallning, öppet för handel. Huvuddelen av den kinesiska befolk­ningen var dock fientligt inställd till alla europeer, varför Osbeck hade svårt att genomföra de vetenskapliga insamlingar som han längtade efter. Han lyckades dock, trots många fientliga kineser som försökte hindra honom, samla in en hel del av växter och djur, samt föra tämligen omfattande anteckningar om kinesernas seder och bruk m.m. Bland de växter han insamlade fick en vacker skärblommig buske, “gullrosfjädern” på kantonesiska, av Linné sedermera namnet Osbeckia chinensis (Melastomataceae) för att hedra Osbeck. Givetvis visade oss Åslög bilder på denna växt, liksom andra i samma växtfamilj med karakteristiska blad bärande tre mycket framträdande parallella längsnerver. En välkänd växt från Kina som av Osbeck erhållit sitt nuvarande vetenskapliga namn är apelsinen, Citrus sinensis (L.) Osbeck (tidigare av Linné beskriven, men blott som varietet). (Numera anses apelsinen ha uppstått genom hybridisering mellan pompelmus C. maxima och mandarin C. reticulata, och om man så vill kan detta markeras genom skrivsättet C.sinen­sis; auktorsbeteckningen blir i vilket fall som helst “(L.) Osbeck”.)

  På hemresan anlöpte man ön Ascension i Sydatlanten den 5 april 1752, vilken redan då var skoglös samt ännu obebodd. Ön har fått sitt namn av att den upptäcktes (av portugiserna) på en Kristi himmelsfärdsdag, den 25 mars 1501. Här samlade man in stora mängder med havssköldpaddor, som skulle bli soppa på far­tyget. Under sin vidare resa kom “Printz Carl” även in i “Sargassohavet”, vars vidsträckta brunalgsmas­sor och dessas säregna fauna ävenledes beskrevs av Osbeck. Frampå sommaren år 1752 återkom resenär­erna äntligen till Göteborg. Under de följande åren bearbetade Pehr Osbeck sina dagboksanteckningar till en reseskildring som gavs ut i tryck år 1757: “Dagbok Öfwer en Ostindisk Resa Åren 1750, 1751, 1752. Med Anmärkningar Uti Naturkunnigheten, främmande Folkslags Språk, Seder, Hushållning, m. m.”, till vilken han uppmuntrades av Linné och andra vänner och gynnare. Sina omfattande samlingar från resan till Kina skänkte han till Linné, som flitigt gjorde bruk av dessa i sina grundläggande vetenskapliga verk: “Species Plantarum”, “Genera Plantarum”, “Systema Naturae” etc. Linné skrev för övrigt även en fin efterskrift till Osbecks “Dagbok”, i vilken Osbeck framför många tänkvärda tankar, däribland “Vi frågar så mycket efter: Varföre är ett ting nyttigt? Vi tänker ofta (jag menar när vi förhastar oss) att ingenting är nyttigt, mer än det som kan bidraga till läkedom, kläder och föda; liksom ögat förlorat sin rätt, och nöjet vore intet bland det nyttiga.”. Ett annat citat ur samma “Dagbok” som också framhölls av Åslög var att “Möbler och klädedräkter som komma ifrån avlägsna orter, beskådas med förundran, gömmas med akt­samhet. Skulle då de verk, som komma ostörda från Skaparens hand, förtjäna mindre uppmärksamhet?”. Många är intresserade av vadhelst som kan köpas för pengar, men förstår inte att uppskatta naturen. [De bägge citaten från Osbeck anförs med sannolikt moderniserad stavning.]

  Egentligen var det meningen att Osbeck skulle ha gett sig iväg på en ny resa till Kina, men han ville inte och lyckades prata sig ur knipan genom att förebära sjukdom. Förmodligen tänkte han mest på risken att inte alls komma hem igen; många sjömän och andra resande (däribland flera av Linnés andra “apostlar”) dog under de långa och farliga resorna över världshaven, eller av tropiska sjukdomar i de länder de skulle besöka. Osbeck for i stället till Linné i Uppsala och överlämnade sina under resan gjorda insamlingar av växter och djur. Linné tog med sig Osbeck till Stockholm, på visit hos kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika (samt kronprins Gustav), för vilka han fick berätta om sin långa resa och visa delar av sina samlingar, däribland omkring 900 örter. I Stockholm träffade han också kanslipresidenten (regeringsche­fen), greve Carl Gustaf Tessin (1695–1770, son till Nicodemus Tessin) som förutom att han innehade den egentliga makten i Sverige även var en rikt bildad kulturpersonlighet, med omfattande studier på kontinen­ten (mest i Frankrike) bakom sig, tillsammans med sin far (samt Carl Hårleman) arkitekt för Stockholms nuvarande slott (det gamla hade brunnit år 1697), och ledare för det vid denna tid regerande “hattpartiet”. Greve Tessin var gift med Ulrika “Ulla” Tessin (f. Sparre), och ända sedan ambassadörstiden i Paris var dessa två centrum i Sveriges både politiska och sociala liv. Den svenska utrikespolitik som “hattarna” vid denna tid företrädde gick ut på att alliera sig med Frankrike, varigenom man skulle få pengar, “subsidier”, därifrån, för att ha råd med att gå i krig mot Ryssland och kunna återerövra de områden som gått förlorade i “Det stora nordiska kriget”. Tessin hade ända sedan han som ombud hämtade Lovisa Ulrika i Berlin till hennes blivande make, dåvarande kronprinsen Adolf Fredrik, haft en mycket nära relation till tronföljarpa­ret och kunnat spela första rollen i kulisserna, och hans makt hade förstärkts sedan den orkeslöse Fredrik I “äntligen” dött; han blev bl.a. utsedd till guvernör (privatlärare) åt kronprins Gustav (III). År 1751 blev dock förhållandet mellan Tessin och kungaparet mera spänt sedan han lyckats förhandla fram en allians med Danmark, som bl.a. innefattade att kronprins Gustav förlovades (!) med den danska prinsessan Sofia Magdalena (bägge var då fem år gamla). Den härsklystna Lovisa Ulrika, syster till Fredrik II av Preussen, ville själv regera, men Tessin satte sig emot detta, vilket ledde till en brytning år 1754, då Tessin fick lämna Stockholm och flytta till Läckö slott i Västergötland.

  Pehr Osbeck, som hade gjort ett mycket gott intryck även på greve Tessin, blev utsedd till slottspredikant på Läckö och fick bl.a. sköta om trädgården (och örtagården) där, under vilken tid han sammanställde sina dagboksanteckningar till ett tryckfärdigt verk. Greve Tessin visade sig dock tyvärr inte kompetent att sköta sin egen privata ekonomi, han fick sälja sitt myntkabinett, sitt bibliotek och sitt naturaliekabinett, samt flytta från Läckö till Åkerö i Södermanland, det gods där (ännu) moderträdet till äppelsorten “Åkerö” fortlever. Osbeck fick dock, när han nu inte längre kunde vara kvar hos den allt fattigare greven, genom dennes och Linnés förord löfte om kyrkoherdebefattningen i Hasslövs och Våxtorps pastorat i sydligaste Halland, vid foten av Hallandsås, dit han flyttade år 1758 som vice pastor, och tillträdde två år senare, 1760, efter sin fö­reträdares död. Han gifte sig där med dennes brorsdotter Susanna Dalberg, och framlevde alla sina återstå­ende år som kyrkoherde, sedermera även kontraktsprost och teologie doktor, men även som en aktiv natur­vetenskapsman i södra Halland, vars naturalhistoria han skildrade i en omfattande handskrift, av vilken den del som handlar om djuren har utgivits (“Djur och natur i södra Halland under 1700-talet”, 1996), medan de botaniska delarna ännu blott föreligger i form av Osbecks handskrift.

  Åslögs mor, Olga Dahl (1917–2009), fick höra Örjan Fritz, då på Länsstyrelsen i Hallands län och en av utgivarna av den zoologiska delen, berätta om handskriften på radio. Olga var en framstående släktforskare med särskilt intresse för vem som bodde på vilken tomt i centrala Göteborg samt hur staden var indelad i “rotar” under åren 1621–1809, vilket hon detaljerat kartlade (se www.gbgtomter.se). Hon var sysselsatt med sin forskning tills hon var över 80 år, viktiga delar därav publicerades på hennes 90-årsdag. När Olga hörde om Osbecks handskrift på radio tänkte hon att “jahaja, det här blir något för mig att ta tag i, jag kan obehindrat läsa 1700-talshandskrift, och jag har en dotter som är botanist” (Åslög är yngst av fyra barn). Olga och Åslög beställde kopior av Osbecks handskrift från Universitetsbiblioteket i Göteborg, och Olga började med att skriva av vad Osbeck skrivit med modernare stil, så att det hela skulle bli lättare för Åslög att läsa och tolka. Hon arbetade på detta projekt under flera år och blev färdig med ungefär två tredjedelar, men sedan gjorde den tilltagande ålderdomen att hon inte orkade göra det färdigt. Åslög hade, å sin sida, lärt sig att läsa 1700-talshandskrift även hon, men har p.g.a. sina mångahanda arbetsuppgifter tyvärr ännu inte hunnit med att färdigställa överförandet av Osbecks anteckningar till trycket. Vi fick se en typisk text, som handlade om penningört Thlaspi arvense. Osbeck citerar där Linnés beskrivning i “Flora Suecica”, anger svenskt, norskt, danskt, engelskt och franskt namn på arten, citerar olika källor som behandlar dess användning i hushållet och medicinen (både skada och nytta) samt anger blomningstid, men ganska sällan några fyndorter. Även odlade växter som spikklubba Datura stramonium är medtagna, varför Osbeck inte tycks ha gjort någon sträng åtskillnad mellan vad som växte vilt och vad som “bara” var odlat.

  Förutom denna rena florauppräkning så beskrev dock Osbeck även naturen i södra Halland (dock tyvärr inte i handskriften, men däremot i den här nedan omnämnda tryckta prosteribeskrivningen). Han framhöll bokskogarna på den sköna Hallandsås’ nordsluttning; skogar var vid denna tid sällsyntheter i sydvästra Sverige, men just “ollonskogar” (av ek eller bok) var särskilt viktiga att bevara, då man under “ollonår” släppte ut svinen på bete i dessa för att de skulle bli speciellt feta. Jordbruket i Hasslöv och Våxtorp var på Osbecks tid magert och fattigt, mest sandfält med ljung, och ofta så torrt att säden på de magra åkrarna tor­kade bort; Hasslöv var alls inte något “fett pastorat”! Särskilt illa blev det år 1783, då svår missväxt drab­bade hela bygden; då fick människorna själva äta ekollon. Man odlade enligt ensädesprincipen, utan träda och utan växelbruk, vilket utarmar marken och ökar risken för förhärjande växtsjukdomar i säden. Skogen i pastoratet var förödd, bortsett från den sköna bokskogen, där hade funnits mager tallskog på sand (samt på våtare ställen alskog), men under slutet av 1700-talet fick man gräva upp gamla tallstubbar till bränsle, då markerna huvudsakligen utgjordes av magra ljunghedar med lågvuxna enbuskar, som inte ens dög till gärdsgårdsstolpar; sådana fick man köpa från Småland.

  Hårginst (“kosmör”) Genista pilosa var allmän på ljunghedarna, där även nålginst G. anglica upptäck­tes som en ny inhemsk svensk växt av Osbeck, som fann den i Våxtorps åkergärde genom att sticka sig på dess långa vassa taggar, när han skulle ta belägg av hårginsten. Lingon (“kröser”) Vaccinium vitis-idaea var mycket vanliga och användes mycket, både som färska bär och till sylt, samt därtill till färgning. Även blåbär (“slungon”) V. myrtillus användes såväl att äta som till yllefärgning och i medicinen, “mot hastiga febrar”. Odon (kallade “blåbär”) V. uliginosum förekom mångenstädes på fuktig mark och åts även de, fastän de ansågs kunna vara giftiga och framkalla illamående, vilket lär bero på att de kan vara angripna av en parasitsvamp. Fältgentiana (“stickelgräs”) Gentianella campestris är nu helt försvunnen från Halland, men var relativt vanlig på Osbecks tid, så pass vanlig att han inte har brytt sig om att namnge någon lokal alls. Sporerna från mattlummer (“mattegräs”) Lycopodium clavatum, kallade nikt, kunde användas för att göra “eldmoln” om de blåstes över ett ljus, något som är sant, men inte helt ofarligt. Ljung (“lyng”) Cal­luna vulgaris var en mycket viktig växt i södra Halland, den kunde användas både till bete för boskapen och som bränsle åt människorna samt även som isoleringsmaterial i husen (på utsidan av väggarna!). Örn­lav (“örnmåssa” eller “byttelet”) Ochrolechia tartarea var en viktig färgväxt, som insamlades från berg och stenar och lades i urin, för att sedan användas vid färgning av ylle och andra textilier.

  “Äng är åkers moder”, framhåller ett gammalt talesätt. Som redan framhållits var ängsmarkernas storlek avgörande för hur många betesdjur man kunde övervintra, och dessas antal var i sin tur avgörande för hur stora åkrar man kunde förse med gödsel. Vi fick se en karta över markanvändningen vid Dömestorps sä­tesgård år 1774, där över hälften var äng och blott smärre partier åker. Nu för tiden är riktiga ängar mycket sällsynta, då var de ytterst vanliga. Trots detta framhåller Osbeck att “ängen är för liten på de mästa ställen eller ock vidlyftig och mager”. Än större brist var det dock på skog, även något så trivialt som björkskog. På många ställen inom Laholms prosteri fanns ingen skog alls, men desto mera av bergssyra (“svinsyra”) Rumex acetosella, vilken tydligen åts av svinen. På fuktigare slåttermarker fanns rikligt med klockgentiana Gentiana pneumonanthe, som idag har blivit mycket sällsyntare. Samsläktingen ängsgentiana Gentianella amarella är nu totalt försvunnen från Halland, liksom kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum, men de kvarlever båda ännu (hur länge?) i Småland och Västergötland. Det är dock oklart om kung Karls spira verkligen växte i södra Halland, eller om den blott infördes för att användas i folkmedicinen. Magra tallskogar (om de inte var förödda), ljunghedar och sandiga åkrar var utmärkande för södra Halland, men här och var verkar även mera uppseendeväckande växter ha påträffats av Osbeck, som natt och dag Melam­pyrum nemorosum, vilken annars har en påfallande östlig utbredning i södra Sverige. Skallror Rhinanthus spp. skallrade på åker och äng, där även majviva (“mariablomster”) Primula farinosa och slåtterblomma Parnassia palustris kunde påträffas; de bägge senare är sedan länge försvunna från Halland. Likaså note­rade han korskovall (“ängsgubbar”) Melampyrum cristatum invid Dömestorp, och den ännu sällsyntare släktingen pukvete M. arvense, som nu är helt försvunnen från Halland. Besksöta (“pukaris”) Solanum dulcamara beskrivs av Osbeck som ett åkerogräs som “luktar råttlort”. Lindådra Camelina alyssum och korndådra Neslia paniculata (båda nu försvunna) växte som ogräs i linåkrarna, den förra inkommen med linfrö från Riga, och i brödsäden växte det åkerkösa (“vajn”) Apera spica-venti och dårrepe (“dör” eller “uåringsgräs”) Lolium temulentum, den förra förekommer ännu i södra Halland, medan den senare helt har försvunnit från Sverige. Dårrepet är giftigt (egentligen är det en symbiotisk svamp som producerar gif­tet), och Osbeck noterade att gröt gjord på mjöl med dårrepe förgiftade en hel familj, så att de blev sänglig­gande i flera veckor. Likaså hade svagdricka bryggd på korn med dårrepe framkallat dödsfall.

  År 1762 kom greve Carl Gustaf och grevinnan Ulla Tessin på “fint besök” i Hasslövs prästgård, där de stannade kvar två dagar, under vilka de visades runt av Osbeck, som givetvis på alla sätt ville visa sin tack­samhet mot dessa sina välgörare. Tessin diskuterade vid detta tillfälle med Osbeck om dennes stora samla­de kunskaper om södra Halland, och “låg på” honom för att han skulle utge dessa i tryck, givetvis då de skulle kunna vara till nytta för lantmännen. Det tog många år för Osbeck att sammanskriva ett sådant verk, men år 1796 utkom äntligen hans “Utkast til Beskrifning öfver Laholms Prosteri”, den skrift i vilken han sammanfattade det mesta av värde han kände till om Hallands sydligare delar. Att det tog så lång tid är inte så märkligt, snarare är det förvånande att Osbeck, en fattig lantpräst i ett fattigt pastorat, alls kunde få tid att sammanställa ett verk av denna omfattning. Som präst hade han att leva på eget jordbruk samt tionde från sina sockenbor, och då trakten var mager blev det givetvis inte så mycket av vare sig det ena eller det andra. Man kan fråga sig hur Osbeck kände sig, att under flera decennier bo i Hasslöv och sällan vara utanför sitt pastorat, efter att ha varit ute på en så lång och äventyrlig resa, ända till Kina. Hans vetenskapliga gärning uppmärksammades dock, och han blev invald i K. Vetenskaps-Academien, Göteborgs K. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle m.fl. lärda sällskap. Pehr Osbeck dog, 82 år gammal, den 23 december 1805, efter en lång tids sängliggande (varför det inte fanns några gångkläder i dödsboet), och ligger begravd på Hasslövs kyrkogård. Han och hans hustru fick nio barn, varav tre uppnådde vuxen ålder; den ende vuxne sonen blev kirurg. Osbecks minne kan slutligen sammanfattas i den femradiga vers som han själv skrev: “Då andra supit har jag läsit. Då andra sovit har jag skrevit. Då andra spelt har jag granskat örter. Då andra dött har jag tänkt på döden. Nu gör han mig ej häpen.”.

 

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att två av Osbecks döttrar ungefär samtidigt dog i “röt­feber”, de begravdes samma dag. Åslög ville inte ange någon tidsram för när hennes mors och hennes ut­gåva av Osbecks handskrift om floran i södra Halland skall utkomma, men hoppades få tid för detta arbete under de närmaste åren (i likhet med Osbeck har hon mycket annat som måste få gå före). Däremot pågår arbete på en annan bok om Osbeck, som kan väntas utkomma tidigare. Den bild man får av Pehr Osbeck är en mycket sympatisk bild, en man från enkla förhållanden som hade en mycket stor kunskapstörst, och som trots motgångar under livet aldrig gav upp, utan alltid försökte hålla modet uppe. Osbeck blev vid ett tillfälle kallad till en professur i Sankt Petersburg, men krig mellan Sverige och Ryssland kom emellan, så det blev aldrig något av med denna möjlighet till en “större vetenskaplig karriär”. Han ville inte heller ris­kera att dö på en andra lång utlandsresa, varför han undanbad sig de erbjudanden därom som han fick från Ostindiska Kompaniet. Inom sina egna församlingar gjorde han sig känd som en vänlig och varmhjärtad kyrkoherde, en som visste hur det var att vara fattig, men han fick inga egna vetenskapliga lärjungar där.