Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 29 november 2012 i Botanhuset

 

Ingemar Jonasson: “Turkiska växtresor”.

  Ingemar gav oss en överblick över Turkiets landskap och rika flora, grundad på elva resor under en lång följd av år, men berättade även mycket om dess långa historia, och de minnesmärken som finns kvar från olika epoker. Hans eget specialintresse, lök- och knölväxter, dominerade givetvis vad vi fick se, inte minst då han hade rest vid den tid på våren då dessa växter blommar som bäst. Vi fick beskåda klockliljor, irisar, hyacinter, orkidéer och inte minst tulpaner, ett växtsläkte som Ingemar särskilt intresserat sig för. Ingemar är ju även känd som “Tjörnbotanist”, varför det var föga förvånande att han gjorde jämförelser mellan det nutida turkiska, hårt utnyttjade landskapet och hur det förr såg ut i Bohuslän.

 

  Ingemar började med att visa en karta över Turkiet, på vilken han hade ritat in sina resrutter under de elva botaniska resor han företagit i landet, från Egeiska havets sydöstra kust och Istanbul (Miklagård, Konstan­tinopel) i väster till Kurdistan i öster. Alla resor hade företagits under våren, från slutet av mars till slutet av maj (och huvudsakligen i april), detta då Ingemar var särskilt intresserad av lök- och knölväxter och denna tid är deras rikaste blomningsperiod. Man kan vid denna årstid få uppleva både försommar på turistorterna nere vid Medelhavets strand och vårvinter uppe i bergen, vilka aldrig är långt borta i Turkiet. Somliga resor hade Ingemar företagit på egen hand, andra i sällskap, de flesta med charterflyg till Antalja i Pamfylien, va­rifrån han sedan med hyrbil sökt sig ut i landskapet, men somliga även med reguljärt flyg för att “spara in körsträcka” – Turkiet är stort! Till ytan motsvarar det ungefär Skandinavien, men landet har bortemot 75 miljoner invånare, varav drygt 15 miljoner är bosatta i Istanbul med omgivningar, däremot “bara” ungefär 1 miljon i huvudstaden Ankara. De centrala delarna uppfylls av en vida omfattande högslätt, avgränsad av bergskedjor nästan runt om, medan låglandet, mest nere vid kusterna, upptar ringa yta. De turkiska vägarna är i huvudsak bra (nästan som i Sverige!), och med få undantag är trafiken måttlig, varför det oftast inte är några problem att stanna till för att närmare studera vad det är som växer invid vägen; vi fick se en vägkant där den prunkade rikligt med en gulblommig åsnetunge-art Onosma sp. Ingemar berättade att han en gång hade blivit stoppad av den turkiska polisen för “vinglig framfart”, men detta hade “bara” berott på att det växte så mycket av intresse i båda vägkanterna. Som ytterligare exempel visades en slingrig landsväg i öst­ra Turkiet, med mest “nyttotrafik”.

  Ingemar rekommenderade besökande botanister att undvika dyra restauranger (där det dessutom inte är så lätt att förstå matsedeln), bäst äter man lagad mat på en “lokanta”, där vad som serveras i regel är både gott och billigt, vartill kommer att man kan peka själv på vad man vill ha. Turkiskt te smakar alltid lika gott, berättade Ingemar, turkarna odlar också tebuskar Camelia sinensis själva i de nordöstra delarna av landet. Turkiskt te serveras normalt i teglas, vilka står på fat, och är både hett och sött; vi fick se rött te i två glas på en pall. Hotellen i Turkiet är som regel av fullt godtagbar standard (stundom nästan onödigt lyxiga), även i det inre av landet, dit inte så många turister kommer. Många nya hotell byggs; under sina resor hade Inge­mar vid ett flertal tillfällen upplevt att en liten by, med ett hotell som resehandboken varnade för, hade fått ett nytt med avsevärt bättre standard. Ibland är hotellen “sevärdheter” i sig, bestående av ombyggda gamla karavanserajer (eller “han”, som sådana heter på turkiska); vi fick se en kvällsbild från innergården på ett sådant, med lummig grönska av träd och buskar, i vilka olika fåglar satt och sjöng. Några hotell Ingemar besökt var snarare “lyxhotell” av mera europeiskt snitt, så t.ex. det omskrivna Hotell Pela Palace (“Ori­entexpressen”) i Istanbul, vilket var mycket dyrt men sevärt; det är restaurerat för att visa hur det såg ut för ungefär hundra år sedan, vilket Ingemar lät oss ta del av.

  Vädret i Turkiet är mycket varierande. Ingemar visade en bild från fiskförsäljningen intill Galatabron över Gyllene hornet i Istanbul, där det, trots att det var i april och vid havsytan, hade småregnat och varit +2 °C. Å andra sidan kan det vid samma tid vara sommarvarmt och strålande sol på turistorterna vid Medelhavet. Inlandet är dock i regel inte så varmt på våren, vi fick se en vägkant där snö ännu låg kvar i början av april, något öster om Ankara. Men om man tittade närmare i den nyss avsmälta vägslänten visade det sig, att där kunde anas gula blommor, vilka vid närmare skärskådande visade sig vara nyss utsprungen vintergäcksiris Iris danfordiae, en av den turkiska vårflorans “primörer”. Avsevärt längre bort mot öster, nära gränsen till Iran, får man verkligen en “känsla av Asien” på ett helt annat sätt än i väster. Ingemar hade rest även i Iran och några av Centralasiens länder (Kazachstan, Uzbekistan), men ingenstans hade han upplevt en så “asi­atisk stämning” som i östligaste Turkiet, där betade gröna kullar omväxlar med höga berg. Däremot känns kustremsan i sydvästra Turkiet ungefär som Grekland. Här är landskapet förhållandevis lummigt med träd och buskar, och ovan sandstränderna vidtar snårig phrygana (i vilken vi kunde urskilja en rosablommande stockrossläkting Alcea sp.). All mark som kan användas utnyttjas mycket hårt av befolkningen, i synnerhet i landets inre delar. Ingemar visade oss ett betat landskap i Taurusbergen med hamlade lövträd och stickiga enbuskar, mellan vilka klippor och stenar var nästan bara; betande får Ovis ammon (som vi såg) och getter Capra hircus hade gjort sitt för att inte lämna ett enda grönt blad! Där möjligheten finns tar man upp små steniga åkrar, det hela påminde mycket om landskapsanvändandet i Bohuslän under 1700- och 1800-talen, enligt vad Pehr Kalm, Carl Linnæus m.fl. har berättat i sina reseskildringar. Fårhjordarna vaktas, förutom av herdar, även av anatoliska fårhundar, stora vederstyggliga bestar, som är fullständigt livsfarliga för män­niskor (utom för herdarna). När Ingemar någon gång hade råkat komma i närheten av en sådan hade han fått rädda sig in i bilen, och köra därifrån så fort som möjligt, förföljd av det våldsamt skällande “odjuret” under flera kilometer, varvid hunden med sitt skarpspetsade halsband (vilket de lär få bära som skydd mot vargar Canis lupus) under sina våldsamma anfall hade skrapat lacken på bilen. Inlandets överbetade land­skap, där skogen sedan länge är borta, och blott taggiga buskar kan motstå betet är givetvis öppet för erosi­on, och på många ställen har det lösa jordtäcke som en gång fanns fullständigt sköljts bort av de störtregn som av och till kommer. Vi fick se två kvinnor som kröp på ett fält och samlade in något – Ingemar visste inte vad, men förmodligen underjordiska delar av någon växt.

  Turkiet är dock även ett land med en mångfald av kulturhistoriska minnesmärken, ruiner från antiken och medeltiden finns i stort sett överallt, vi visades de ännu stående resterna av ett pelaromgivet Jupitertempel från romersk tid, men det var ont om besökande turister vid ruinerna, på många av orterna var Ingemar och hans fru de enda. Ingemar visade oss en relativt välbevarad romersk grav (fotograferad från hotellrummet!) och en gammal igensandad amfiteater, i vilken buskar och träd hade tagit plats, såväl på scenen som uppe på åskådarläktarna. Flest antika minnesmärken finner man i västra Turkiet, men de finns även borta i öster. Andra minnen är mera välbevarade, vi fick från utsidan skåda en ännu brukad karavanseraj. Förr fanns det omkring 350 sådana “skjutshåll” spridda genom riket utmed huvudvägarna, nu återstår cirka 150, dock i mycket olika skick; åtskilliga har byggts om till hotell eller basarer. Många av dem byggdes av seldjuktur­karna under deras storhetstid på 1200-talet, de känns lätt igen på sin speciella arkitektur. Innanför de höga murarnas välbevakade portar fanns, förutom övernattningsmöjlighet och bekvämligheter för karavanernas deltagare, även moskéer och madrassor (koranskolor); vi fick skåda ruinerna av en seldjukisk moské inne i karavanserajen, nedom de höga torn som användes både för att speja från och som minareter. Vi såg Inge­mars fru Gun välja bland stickade plagg som såldes av turkiska bondkvinnor; i bakgrunden kunde anas en stor damm, nedom vilken det bubblade upp varmt vatten. Dammen hade uppförts av hettiterna för omkring 3000 år sedan. Vi inbjöds sedan att närmare bese en hettitisk mur, där stenarna fogats i varandra helt utan murbruk på ett sätt som ännu håller. (Liknande murverk finns i Mellanamerika, Thor Heyerdahl ville anta forntida kulturutbyte över haven, men en troligare förklaring är nog att materialets möjligheter bäst utnytt­jas på detta sätt, om man inte känner till murbruk.) Vi fick även se Gun Jonasson sittande på kung Midas’ tron, huggen direkt ur klippan och prydd med lejonornament. En pelargång från östra Turkiet, uppförd på 700-talet, används fortfarande, även om man har satt in glasrutor i fönstren mellan pelarna. Byggnaden de­lades under flera hundra år mellan de kristna och mohammedanerna, och var således både kyrka och mos­ké. Uppe på en bergstopp beundrar vi så en “rövarromantisk” borgruin – men när skall vi få se växterna egentligen?, avbröt sig Ingemar.

  Nästa bild visade en blommande äng med massor av en pärlhyacint, Muscari polyanthum (som står nära armenisk p. M. armeniacum, men troligen är artskild från denna; Heed 2010), tillsammans med tusenskö­nor Bellis perennis och en storvuxen smörblomma Ranunculus sp., allt uppe i bergen strax norr om Antal­ja. I den snåriga phrygana-vegetationen ser vi vitblommande dvärgcistros Cistus salviifolius och rosa kre­tacistros Cistus creticus, båda med för släktet karakteristiskt skrynkliga kronblad. Ingemar visar en närbild på den vackert rosa blomman av en sabellilje-art Gladiolus sp. (här finns blott sex arter, men de är svåra), och i en stenbunden sluttning blommar rikligt med gula vildtulpaner Tulipa sylvestris, samma art som hos oss förekommer som förvildad, men här gör den ett mycket mera naturligt intryck. En annan inhemsk art, som är vanlig i Medelhavsområdet, är vårvial Lathyrus sphaericus, som vi får se med sina tegelröda blom­mor och smala småblad. Mera exotisk är munkhättesläktingen Arum dioscoridis, som har ett stort, purpur­färgat hölsterblad som ser ut som – och även luktar som! – ruttnande kött; den pollineras av asflugor, som dras till stanken från blomställningen, och under sina fåfänga försök att lägga ägg “råkar” pollinera arten. En nätt liten skönhet är gossen i det gröna (eller “höstadonis”) Adonis annua, vars röda blommor lyser i det gröna bladverket; den är rätt vanlig som åkerogräs och även för övrigt på “störd” mark. Ingemars fru, Gun, ses beundra en storvuxen stockros Alcea sp. med blekrosa blommor, och på marken intill får vi skå­da blommande hästsko-ofrys Ophrys ferrum-equinum, en släkting till vårt flugblomster (O. insectifera), med breda, rosa yttre kalkblad, smalare, likaledes rosa inre, samt en sammetsbrun läpp (med gul bård) och ett märke som liknats vid en hästsko. Släktet Ophrys var av särskilt intresse för Ingemar och Gun, men det visade sig ofta svårt att hitta dem; de kom då på att man kunde fråga i byarna och visa bilder av blommorna – de turkiska barnen visste mycket ofta var dessa “underliga blommor” växte! Ett annat släkte som Inge­mar med förtjusning eftersökt är klockliljorna Fritillaria. Vi får se arten brungul klocklilja F. acmopetala, med kalkblad som är just bruna, gula och gröna. Inom Turkiets gränser är 31 arter kända, alla med vackra blommor som ofta är gröna eller bruna utanpå och gula inuti. En annan, mycket sällsyntare art är F. soro­rum, som upptäcktes som ny för vetenskapen av Karin och Jimmy Persson, vilka också har beskrivit en ny art ur släktet Hyacintella som Ingemar och Gun påträffade. Barrskogarna uppe i Taurusbergen hyser stör­re delen av de nu levande libanoncedrarna Cedrus libani; Ingemar visade oss ett träd med utbredd, “ceder­formad” krona och påpekade att det alltid doftar gott i cederskogen.

  Vi lämnar så kustlandet och ger oss upp i de högre delarna av Taurusbergen, där inga träd kan växa, och där snön normalt ligger kvar långt in i april, som dock är den mest givande blomningsmånaden i området, enligt vad Ingemar erfarit; här finns stora mängder av lök- och knölväxter. Den närmaste vägen från Alanja upp till bergen visade sig dock vara tämligen farlig, den slingrade fram utmed höga stup, och hade här och där rasat ned för dessa; man fick ha god sinnesnärvaro vid ratten för att köra på denna väg, vilket Ingemars bilder inte jävade. Glädjen blev dock desto större när man uppe på alpängarna fick skåda blomsterskönhe­ter som anatoliens nycklar Orchis anatolica, rosablommig med en lång, böjd sporre, vitblommande turkisk snödroppe Galanthus elwesii, en gul och blekt blålila krokus-art Crocus sp. (som möjligen kan ha tillhört blå bägarkrokus C. biflorus?), samt den lilla, vackert rödblommiga tulpanen Tulipa armena ssp. lycica, en av de fyra tulpanarter som är kända från Taurusbergen. Denna tulpan är rätt vanlig, betydligt sällsyntare är Tulipa cinnabarina, en art som Karin och Jimmy Persson här upptäckte som ny för vetenskapen, och som har mer orangeröda kalkblad. Ingemar och Gun var uppe i bergen och letade efter en speciell klockliljeart, Fritillaria pinardii, dock utan framgång, då de vid en grusväg möttes av en lastbil, med hela flaket fullt av turkiska flickor, som hade varit ute i bergen och plockat blommor. De försökte (utan större framgång) tala med de turkiska ungdomarna, men dessa förstod att Ingemar var ute efter blommor, så när de for vidare lät de en “skur” av blommor “regna” över svenskarna, och bland dessa var några avbrutna Fritillaria pinar­dii! Ingemar arrangerade dessa i gruset vid vägkanten, varifrån vi fick se denna vackra klocklilja, dock inte på dess naturliga ståndort.

  Vi far så vidare till centrala Turkiet, till det bergiga landskapet Kappadokien. Ingemar visade oss utsikten mot den snöhöljda, slocknade vulkanen Hasan Dagi (3253 m ö.h.). Stora fårhjordar sågs beta i det steniga landskapet, och när vi närmade oss en by fick vi se turkiska kvinnor med enkla jordbruksredskap, ridande på åsnor eller till fots, på väg ut för att arbeta på fälten. Ingemar anmärkte att de hade vackra kläder, trots att de var på väg till arbetet. Centrala Kappadokiens lättbearbetade berg av vulkanisk tuffit, ur vilka man re­dan under antiken gröpt ut bostäder, är berömda, och givetvis fick vi se vyer över detta märkliga landskap, som räknas som “världsarv”. På en bild stod Gun och spejade ut från en utsiktsplats över hundratals små “toppar” med hårdare lava överst och mjukare tefra under; i dessas nedre delar var ofta rum urgröpta. Ett antal kvinnor arbetade med hackor på ett fält som mest tycktes bestå av sten, med de karakteristiska “sten­stoderna” i bakgrunden. Ingemar hade köpt med sig flera sådana hackor hem under sina resor (men han har inte sålt dem och “gjort sig en hacka”!). Vi fick se ruinen av en övergiven karavanseraj, nu övervuxen med låga örter och gräs. Bland vackra blommor i detta landskap fick vi se röd hornvallmo Glaucium cor­niculatum (fastän med snarare orange blomma, månne strandvallmo G. flavum?), en meterhög gulblommig sporre-art Linaria sp. (lik jättesporre L. genistifolia ssp. dalmatica, men finns den här?), samt den fagert gulblommiga irisen Iris schachtii, som har bruna ådror och “skägg” på de nedre kalkbladen. Från en sär­skilt tidig resa visade Ingemar blommande dvärgcyklamen Cyclamen coum i den ännu ej bortsmälta snön, den är en mycket tidig vårblomma och tål kylan bra.

  Längre österut, i Armeniska Taurus, på toppen av berget Nemrut Dagi (2134 m ö.h.) är en stor pyramid uppförd, omgiven av mängder av gamla avgudabilder, vilka dock numera till största delen ligger i ruiner. Vi fick se ett mäktigt, 2 m högt manshuvud, med en än högre lejonstaty i bakgrunden. Pyramiden och statyer­na anses ha uppförts av kung Antiochos I av Kommagene ungefär år 62 f.Kr. Ingemar visade oss även en romersk valvbro, uppförd på 300- eller 400-talet e.Kr., fortfarande i gott skick och i full användning, även om pelarna vid brofästena nu inte uppbar något. I det bergiga landskapet i sydöst blommar rikligt av röda tulpaner, det är samma Tulipa armena ssp. lycica som vi fått se tidigare. En annan, även den ännu använd, stenbro är inte fullt lika gammal som den förra, men dock från seldjukisk tid (troligtvis 1200-talet). Hela bergssidan är full med vilda hyacinter Hyacinthus orientalis ssp. chionophilus, vita, ljusblå (mest), lila och rosa; det är fråga om samma art som vi odlar, men de vilda är mycket vackrare. Ingemar hade läst i grekisk mytologi om hur nymfen Daphne förföljdes av Apollon och förvandlades till ett lagerträd Laurus nobilis (den mest kända versionen finns i Ovidius’ “Metamorphoses”), och även funnit en uppgift om att denna förvandling skulle ha ägt rum på en liten ort i sydöstra Turkiet. Väl på platsen fann han en dalgång med ett vattenfall omgivet av en smärre lund, som tycktes passa mycket väl in på beskrivningen – även om han inte var i tillfälle att kontrollera om där växte något lagerträd. I alla händelser var det en mycket vacker plats, till följd av sina branta stup ännu med träd och frodig grönska kring vattenfallet. I det gamla armeniska jord­brukslandskapet får vi se vittutbredda fuktiga ängsmarker, dominerade av någon smörblomme-art Ranun­culus sp., men även med rikligt av en rosablommig handnyckel-art Dactylorhiza sp., en storvuxen, likaså rosa vive-art Primula sp. (ej olik våra majvivor P. farinosa, men mycket större) samt paradnycklar Orchis laxiflora (nära släkt med våra kärrnycklar O. palustris).

  Borta i östra Turkiet kan man få se många vackra växter som inte förekommer längre västerut, däribland den sällsynta, mycket tilltalande ofrys-arten Ophrys cilicica (syn. O. kurdica), som med sin smala, utdrag­na läpp, försedd med en grönbrun spets, och mönstrad i vitt på mörkt rödbrunt gör ett bedårande intryck. Den lär, i likhet med vårt flugblomster, pollineras av hannarna av en grävstekel ur släktet Gorytes. Vacker är likaså släktingen O. fuciflora ssp. bornmuelleri (syn. O. bornmuelleri) fastän dess rödbruna läpp med ett violett mönster inte på samma vis “tar andan ur en” som föregående art. Man kan dock stöta på arter som man är “van vid hemifrån” även i dessa östliga nejder, vi fick skåda blommande sankt Pers nycklar Orchis mascula, fastän de var avsevärt högre än i Sverige. Vid staden Erserum (Erzurum) i Stora Armeni­en besökte Ingemar en gammal madrassa (koranskola) med berömda “tvillingtorn” (fastän de tyvärr inte gick att fotografera från rätt håll, vi fick blott se dem från baksidan), och här fanns även seldjukiska gravar. Här blommade den sällsynta, östliga iris-arten Iris paradoxa (i form av dess varietet choschab) rikligt på södra sidan av den stora Van-sjön, med mörka nedre kalkblad och lilamönstrade vita övre flikar. En annan vacker iris som Ingemar fotograferat i en vägkant var Iris iberica ssp. elegantissima, även den mörk nedtill och ljus upptill, men med helt annan form på blommorna. (Artepitetet “iberica” syftar på det gamla nam­net på halvön Krim, inte på iberiska halvön.) Bakom denna iris syntes stor haverrot Tragopogon dubius i knopp. En tredje iris från dessa trakter var den gulblommiga liten svaveliris Iris taochia, som dock inte är så småvuxen som dess svenska namn låter förmoda. Denna art är mycket ovanlig, men Ingemar hade läst om en lokal i Davies’ “Flora of Turkey” och lyckades återfinna den efter florans anvisningar; han påpe­kade att blommorna även kan vara violetta, ej blott gula. Slutligen fick vi se en gammal seldjukisk grav, vid vilken Ingemar hade samtalat med (och fotograferat) några unga turkiska lärarinnor, vilka kunde engelska och berättade om gravens historia och sig själva; de ville även veta vem Ingemar var och varifrån han kom.

 

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det föreföll som om Ingemar endast hade fotografe­rat turkiska kvinnor, fanns det inga män alls där? Det låg något i kommentaren, men det var inte helt sant, på en av bilderna kunde man se en man i de typiska, säckiga “turkiska byxorna”, vilka bärs av både män och kvinnor (och påstås ha denna form därför att mohammedanerna tror att Mohammed skall “återfödas” men inte vet om det skall bli av en man eller en kvinna!). Vid denna tid på året, senhösten, är det avsevärt billigare att resa till Turkiet än annars; vad blommar där vid denna tid, undrade någon. Detta visste Ingemar inte med säkerhet, men förmodligen borde det åtminstone gå att påträffa höstblommande krokusar Crocus spp. och cyklamen-arter Cyclamen spp. uppe i de turkiska bergen vid denna tid. Nere i landets sydvästra del, mot Egeiska havet, blommar många arter av anemoner Anemone och smörblommor Ranunculus under januari och februari, liksom givetvis de vårblommande mandelträden Prunus dulcis. Åtskilligt av hedniska seder lever kvar bland de mohammedanska turkarna, exempelvis nämndes att i en mindre stad “alla” hade en gås på balkongen, denna offrades sedan en viss dag. Det är ont om cyklar på landsbygden i Turkiet, an­tingen går man eller så färdas man med bil. Ursprunget till våra nu odlade tulpaner togs in från Osmanska riket (nuvarande Turkiet) av den flamländske diplomaten Augier Ghislain de Busbecq vid mitten av 1500-talet, och beskrevs botaniskt av Carolus Clusius, århundradets främste botanist – även han från Flandern. Sultanen odlade stora mängder av tulpaner i sitt palats, och ursprunget till ordet “tulpan” lär vara samma som till “turban”, tulpanens blomma kan ju sägas erinra om en turban. Det mindre näringsställe som bar namnet “lokanta” kanske hade fått sitt namn från italienskan, samma ord lär finnas för samma begrepp i nordöstra Italien, och venetianarna hade ju under lång tid ivriga handelsförbindelser med Osmanska riket. (På liknande sätt kom turkiska ord, som “dolmar”, till svenskan i samband med att vi under Karl XII var allierade med osmanerna mot Ryssland.) På Sicilien finns ett landskap som liknar vad vi hade fått se från Turkiet, och likaledes en blomsterrikedom som är väl värd ett besök, t.ex. vid vägen mellan Taormina och Catánia. Turkiska staten subventionerar turistresor till landet, vilket medför att dessa blir billigare än de an­nars skulle kunna vara, detta för att ge arbetstillfällen till folk på landsbygden. Turkiska statens turistbyrå ger ut en utmärkt karta över Turkiet, som man som turist får gratis, så man behöver inte köpa någon karta, i alla fall inte i översiktsformat. Allt vad man kan önska sig att få se lär vara väl utsatt på denna karta, t.o.m. blomsterrika betesmarker.