Föredrag av Jimmy Stigh: “Geobotanik – om samspelet mellan mark och växter”.

  Jimmy genomgick först de välkända sambanden mellan flora och geologi, särskilt förekomsten av “kalk­växter” och “serpentinväxter” i kontrast till våra vanliga “kiselväxter”, men även de eventuella koppling­ar mellan mikroelement (“spårämnen”) och växters utbredningar som kunnat påvisas. Därefter fick vi en detaljerad genomgång av “exempelarten” vin, som kan odlas på nästan vilken berggrund som helst, men vars förhållanden till underlaget, och dess effekter på vinet, noga har studerats nere på kontinenten, framför allt i Frankrike. Vi fick veta vad som menas med “terroir”, hur det kan komma sig att närbelägna vinberg ger helt olika vinkvaliteter (och priser!), samt en del om vinodling utanför Europa, särskilt i Sydafrika.

 

  Jimmy inledde med att berätta att han varit professor i berggrundsgeologi vid Göteborgs universitet, men att han sedan barndomen även varit intresserad av mycket annat i naturen än “stenriket”, i synnerhet dock fågelskådning (han har sett ungefär hälften av jordens ca 10 000 fågelarter). Att han kom in på sambandet mellan geologi och botanik berodde ursprungligen på att Geologiska institutionen ordnade en kvällskurs om ädelstenar, den gick dock inte så bra (för få deltagare) och lades ned, varvid Jimmy i stället åtog sig att leda en liknande kurs om “vinets geologi”, vilken med 300 anmälda sökande blev en av de mest populära kvällskurserna vid Göteborgs universitet. Kursen kom att omfatta 5 poäng, varav hälften geologi (som gi­vetvis Jimmy visste mycket om) och hälften om vinrankan Vitis vinifera, dess krav på sin ståndort och hur denna påverkar druvorna samt det av dem beredda vinet. Jimmys tidiga försök att få fram information om denna senare del, bl.a. från Systembolaget, var inte särskilt framgångsrika, ingen i Sverige tycktes veta mer än mycket allmänna fakta, men så småningom fick han kontakt med vissa centraleuropéer och deras verk, där omfattande kunskaper om vinets beroende av underlaget fanns samlade. Av de omkring 4000 enstaka kurser (som vänder sig till allmänheten) vid Göteborgs universitet blev snabbt Jimmys vingeologikurs den femte i ordningen efter antalet sökande, varför han kom att ägna sig åt denna kurs på “heltid” under sina sista fem år som professor. De många frågor han fick från vetgiriga kursdeltagare ledde till att han måste ta reda på mera, vilket medförde ett flertal resor och kurser för hans egen del nere i Centraleuropa.

  Föredraget skulle dock, i sin första del, mera allmänt behandla vad som är känt om hur olika växters före­komst i naturen hänger ihop med det geologiska underlaget, och då särskilt om hur kalk- och serpentinun­derlag inverkar på florans sammansättning. I den senare delen skulle sedan vinrankan som “exempelart” få illustrera sambandet med berggrund och jordarter, något som till stor del faller inom vad fransmännen kallat för “terroir”, ett begrepp vi skulle få utrett efter hand. Förutom att vinrankan är mycket väl studerad har den även det goda med sig att den kan växa i allt från magra sandjordar till ren kalksten, och dessutom klarar av svår torka, något som medför att dess reaktioner på en mångfald av olika geologiska underlag är relativt välkända.

  Geobotanik kan definieras som studiet av korrelationen mellan geovetenskapliga faktorer och olika växt­arters geografiska utbredning (växtgeografi). Jimmy blev kring senaste sekelskiftet inblandad i projektet “Västergötlands flora”, där han (tillsammans med tre andra personer) skrev kapitlet om “Västergötlands geologi” (s. 16-49 i Bertilsson m.fl. 2003) och där ett stort antal av landskapets växtarter, även tillfälliga sådana, korrelationsstuderades mot olika geologiska parametrar, i synnerhet mikronäringsämnen (det som även stundom kallas “spårämnen”). De geovetenskapliga parametrarna kan delas in i tre grupper, mark, luft och vatten. Marken omfattar mineral, bergarter och jordarter. Geologer har ibland fått rykte om sig att mest “samla vackra stenar”, men i verkligheten har de ofta försett samhället med kunskaper om hur och var olika mineral kan hittas – ofta mineral som varit viktiga för tillverkningen av olika produkter. Jimmy mindes hur han vid berggrundskartering i Ulricehamnstrakten ute på ett hygge mött en bonde, som efter att ha frågat vad han sysslade med ansett att han var en “drönare som aldrig gjort ett vettigt handtag”, men Jimmy hade kontrat med att fråga om bonden möjligen “odlade motorsågar hemma”, och måhända fick fram bränsle genom att “spotta i tanken” – flertalet av de olika ämnen som ingår i en motorsåg leder sitt ursprung från geologers upptäckter, liksom bensinen från den olja som geologerna hittat. Vi själva nyttjar på detta vis olika naturtillgångar för vårt uppehälle, något som även växterna gör.

  År 1971 utkom andra upplagan av Eric Hulténs “Atlas över växternas utbredning i Norden”, i vilken han sammanställt utbredningskartor över alla kärlväxter (dock med uteslutande av en del “småarter” och vissa kritiska komplex). Från dessa kartor, som dock inte är helt aktuella, kan man utföra en korrelationsanalys gentemot vissa geografiska parametrar, som topografi, höjd över havet, högsta kustlinjens förlopp, våtmar­ker, öppna vattendrag och närhet till havet. Några exempel som visades var nyponros (“köttnypon”) Rosa dumalis (syn. R. afzeliana), vilken förefaller undvika högre höjd över havet i Sverige och Norge (troligen p.g.a. vegetationsperiodens korthet), havtorn Hippophaë rhamnoides, vars utbredning kanske kunde visa på samband med högsta kustlinjens förlopp och förekomsten av flodstränder (väl snarare på förekomsten av “ny mark”, dels vid landhöjningskusterna, dels i rasbenägen terräng), strandbeta Beta maritima, vilken nästan bara har hittats vid det saltare Västerhavet (kanske troligare en spridningsbiologisk effekt?), medan brådmålla Atriplex longipes ssp. praecox i stort sett helt hör hemma inom Östersjöns bräckta vatten (men det kanske beror på att underarten har uppstått där?). Till detta tillkommer så antropogena parametrar, som vägar och järnvägar samt tätorter, i synnerhet de med hamnar och olika slag av industrier. Ett exempel var småsporre Chaenorrhinum minus, vars utbredning (åtminstone förr) troget följde järnvägsnätet.

  På en mera geologisk nivå kan man studera korrelationer mellan olika geologiska parametrar och växters utbredningsmönster. Detta kan enklast ske genom jämförelse med publicerade berggrunds- och jordarts­kartor, men dessa är ofta i så översiktlig skala att smärre, botaniskt intressanta avvikelser från det vanliga underlaget inte framgår. Givetvis kan somliga växter korrelera med förekomster av vissa mineral och berg­arter, medan andra snarare visar överensstämmelse med de lösa jordarterna, men i bergarterna ingår oftast flera olika mineral, som kan ha olika betydelse, och i jordarterna, som består av “söndermalt berg” finner man givetvis ofta blandningar av diverse olika bergarter. Detta leder till att man kanske hellre bör vänta sig någon form av kemisk korrelation, ofta med ett “huvudelement”, som mängd av kalciumkarbonat CaCO3 i kalktrakter, vilket ofta korrelerar med de “kalkgynnade” arternas förekomst, men kanhända även med de mera sparsamt förekommande växtnäringsämnen som kallas mikroelement, exempelvis koppar Cu, nickel Ni m.fl.; möjligen är det förekomsten av högre halter av vissa av dessa som medför att serpentinberggrun­den har sin egna och högst speciella flora. Man kan även tänka sig att det skulle kunna gå att påvisa korre­lationer med förekomsten av vissa “sällsynta jordartsmetaller” (lantanoider), men då rör det sig om så lå­ga halter att speciella metoder, s.k. “grundämnes-fingerprinting” får tillgripas.

  De viktigaste mineralen i berggrunden är i stort sett desamma över hela jorden. De är framför allt plagio­klas (vit fältspat), som består av natrium (Na)-, kalcium (Ca)- och aluminium (Al)-silikat och kalifältspat (röd fältspat), bestående av kalium (K)- och aluminium (Al)-silikat, vilka båda två vid vittringen omvandlas till lermineral, vilka är viktiga för växterna. Vidare kvarts (SiO2)n, som vittrar till (kvarts-)sand (“sand” är dock egentligen, ur geologisk synvinkel, en storleksfraktion: 0.2–2 mm), de tre glimmermineralen biotit, muskovit och klorit, det basrika, grönaktiga mineralet olivin, ett magnesium (Mg)-järn (Fe)-silikat, som bildar en väsentlig beståndsdel i flertalet “grönstenar” (egentligen antas olivin vara ett mycket vanligt mi­neral, men mest på större djup, inte så mycket nära jordytan), samt de likaså ofta basrika, svarta mineralen som tillhör grupperna pyroxener och amfiboler, vilka även de är magnesium-järn-silikater. Kontinenter­na består mest av ljusa, basfattiga mineral, medan oceanbottnarna huvudsakligen innehåller mörka, basrika mineral, något Jimmy liknade vid att kontinentplattorna flyter på de tyngre, mörka mineralen som “grädde på mjölk”. Eftersom de mörka mineralen är ovanligare vid jordytan får de ofta en avvikande flora från den “vanliga”, som kännetecknas av sitt samband med de vanliga, basfattiga, ljusa mineralen.

  Inom landskapet Västergötlands geologi, som ju Jimmy skrivit om, kan man på berggrundskartan (s. 19) urskilja fyra stora huvudgrupper av berggrund: gnejser (mest i väster) och graniter (mest i öster), vilka har ungefär samma effekt på floran, kalkberggrunden i Västgötabergen, samt spridda förekomster av basrikare “grönstenar”. Gränsen mellan de västliga gnejserna och de östliga graniterna kallas protoginzonen, och vi fick se några exempel på växter vilkas utbredningsmönster förefaller korrelera med densamma: klockgen­tiana Gentiana pneumonanthe och stenmåra Galium saxatile påträffas således företrädesvis på gnejs, me­dan spenört Laserpitium latifolium och spindelört Thesium alpinum i stort sett synes föredra granitområ­det. (Den vanliga tolkningen är ju att detta snarare beror på klimatskillnader, mellan suboceaniskt klimat i väster och subkontinentalt i öster, men det är ju ingalunda omöjligt att även berggrundens olikheter kan ha en roll i dessa utbredningsbilders uppkomst. Man bör alltid minnas att korrelation inte nödvändigtvis visar att två olika fenomen har något slags orsakssamband.) De sydvästskandinaviska gnejserna utmärks av sina mörka band med pyroxener och amfiboler, medan graniterna österut är mera enhetligt basfattiga, varför en viss skillnad även ur växtnäringssynpunkt kan tänkas föreligga dememellan.

  Jordarterna har däremot utan tvivel ett stort inflytande på floran: vissa arter påträffas mest på lerslätterna, medan andra föredrar osvallad morän, åter andra synes vara bundna till isälvssediment, medan vissa verkar föredra kalt berg för att trivas. Vi fick se en översiktlig jordartskarta, av vilken det framgick att nordligaste Halland, Göteborgstrakten, Bohuslän och större delen av Dalsland hade mycket berg i dagen, medan inre Västergötland utmärktes av morän omväxlande med isälvssediment, förutom Varaslätten och några andra slättbygder, där lera och finmo dominerade. På Gösta Lundquists förenklade jordartskarta (Hultén 1971, s. 39*), där kalt berg inte hade karterats, framgick ännu tydligare hur leran blott förekom i områden som har legat under vatten (oftast havet: “marina gränsen”).

  Ännu större överensstämmelse med vissa växtarters förekomst kan påvisas när vi studerar var kalkberg­grunden och de kalkrika jordarterna påträffas i vårt land. Ett påfallande exempel är flugblomster Ophrys insectifera, vars utbredning mycket tydligt korrelerar med den kalkrika berggrunden och vissa områden i vilka moränen har så hög kalkhalt att effekterna blir nästan likvärdiga. Här kan man fråga sig om inte just denna art är “kalkkrävande” i ordets egentliga mening? Ett annat exempel är fältvädd Scabiosa columba­ria, vars utbredning även den i stor utsträckning verkar “återge” berggrundskartan. Vissa växtsamhällen påträffas hos oss endast på kalkrika underlag, andra är mycket vanligare vid kalkrikedom, medan åter and­ra missgynnas av kalk. I många fall tyder dock odlingsförsök på att för många växter “kalktolerant” vore en lämpligare term än “kalkgynnad”; det förefaller som om vissa konkurrenskraftiga arter missgynnas av högre kalkhalter, vilket är till fördel för andra, mindre starkväxande, som “uthärdar” hög basrikedom. Det mesta av vår kalkberggrund utgörs av sedimentär kalksten, bildad genom att kalkslam med däri inbäddade kalkskalförande döda organismer hårdnat till kalksten. Vissa smärre kalkstensförekomster består dock av urkalksten, som inte har sedimentärt ursprung, utan är en del av urberget. Det är dock inte nödvändigtvis så att kalkrikt underlag medför högre kalkrikedom i växternas vävnader; tvärtom, i vindruvor ger kalkstens­underlag generellt sett högre syrlighet än granitunderlag, märkligt nog!

  Mikroelement är naturligt förekommande grundämnen som är livsnödvändiga, men blott behövs i mycket små kvantiteter, olika för olika slags levande organismer. Förutom vatten ur marken, koldioxid från luften och solljus så behöver växterna dels “makronäringsämnena” kväve (N), fosfor (P), svavel (S), kalium (K), kalcium (Ca) och magnesium (Mg), dels “mikronäringsämnena” järn (Fe), mangan (Mn), zink (Zn), kop­par (Cu), molybden (Mo), bor (B) och klor (Cl) för att kunna leva och fortplanta sig. Dessa ämnen finns i berggrunden, och från denna sprids de vid vittringen till de lösa jordarterna. Om dessa har transporterats, som t.ex. morän med inlandsis, har givetvis även mikroelement transporterats på samma sätt. Människans verksamhet kan även tillföra högre halter av mikroelement till vissa platser, än vad där funnits naturligt. Ej sällan verkar högre koncentrationer av mikroelement som gift för många växtarter, även om vissa kan tåla halter som dödar flertalet andra växter. Detta medför att en speciell flora ofta kan påträffas på dessa orter med “giftigt” underlag. En korrelation mellan mikroelementförekomst och växtutbredning kan – om alls något orsakssamband föreligger – antingen bero på ett högre behov av just det ämnet eller en högre tole­rans för det. En sådan tolerans kan leda till konkurrensfördelar för de arter som äger densamma, något vi kan ana oss till i fallet “olivintoleranta” (även kallade “serpentinicola”) växter. Olivin innehåller mycket högre halter av nickel (Ni) och krom (Cr) än flertalet andra mineral, och dessa halter synes ha giftverkan på de flesta växter. Det finns dock ett fåtal taxa, mest ormbunkar och nejlikväxter, som huvudsakligen eller endast förekommer på olivinrika underlag, däribland tabergsspring (“brunbräken”) Asplenium adulteri­num, fjällspring (“grönbräken”) A. viride, smal ängssyra Rumex acetosa var. serpentinicola, grusnarv Arenaria humifusa, kal fjällarv Cerastium alpinum ssp. glabratum, fjällnörelvarieteten Minuartia biflora var. serpentinicola och spenslig fjällnejlika Viscaria alpina var. serpentinicola.

  Bland dessa är blott tabergsspring en låglandsart, medan de övriga blott anträffas på serpentinitberggrund i fjällkedjan. Tabergsspring har i Sverige blott två kända lokaler, (Smålands) Taberg i Månsarps socken (i nordvästra Småland) och en udde vid sjön Velen i Älgarås socken (i Västergötland). På båda dessa platser växer den på ultrabasiskt, olivinrikt underlag med höga halter av nickel och krom, vid Velen på olivinhorn­bländit. Kan arten påträffas på fler lokaler i Sverige? Jadå, ur geologisk synpunkt kan det nog vara möjligt; man känner till mellan tjugo och trettio förekomster av troligen lämpligt ultrabasiskt berg i södra Sverige, men det är mycket möjligt att flera av dem aldrig har haft besök av en tillräckligt kunnig botanist! Jimmy Stigh studerade serpentinbergarterna i den skandinaviska fjällkedjans mellersta och södra delar och skrev sin doktorsavhandling just om dem (Stigh 1979: Ultramafites and Detrital Serpentinites in the Central and Southern Parts of the Caledonian Allochthon in Scandinavia.). I detta arbete studerade han omkring 1900 prover med avseende på deras mineralinnehåll, delvis sökande efter utvinningsbara nickel- och krommal­mer, men även med den vetenskapliga frågeställningen om hur det kan komma sig att dessa mörka “djup­mineral” påträffas vid jordytan. Olivin är ett “torrt” mineral, som övergår till serpentin genom att ta upp vatten, varför Jimmys tes var att det, just genom vattenupptagningen, blivit lättare och “flutit upp som en kork”. Våra alpina ultramafiska massiv skulle alltså inte vara intrusioner utan protrusioner.

  Inom Västgötafloreprojektet jämfördes haltvariationerna inom landskapets södra del för fem olika mikro­element (koppar Cu, molydben Mo, nickel Ni, zink Zn och bly Pb), uppmätta av Sveriges Geologiska Un­dersökning (SGU), med utbredningsmönstren hos ca 1700 kärlväxtarter, vilkas lokaler var angivna med en noggrannhet på ungefär ±200 m. Dock valdes inga arter vare sig till eller från i listan, utan såväl bofasta som tillfälliga togs med. Detta medförde att listorna över vilka arter som visar högst korrelation till de fem olika mikroelementen i stor utsträckning utgörs av ruderatväxter (jämte trädgårdsflyktingar), där man kan misstänka att andra faktorer än halterna av dessa grundämnen varit utslagsgivande för korrelationen, t.ex. mänsklig verksamhet, vilken i vissa fall kanske också ligger bakom de förhöjda halterna av tungmetaller. Ett undantag är molybden, som uppenbarligen är kraftigt kopplat till kalkberggrund, och där således listan över “molybdenkorrelerade” arter uppvisar ett flertal välkända “kalkväxter”. Det kan ju dock emellertid förhålla sig så att för någon eller några av dessa just molybdenhalterna är vad som gör att de föredrar kalk­trakter… Ett sista exempel på korrelation med mikronäringsämnen tog Jimmy från zoologin: det har visat sig att förekomsten av den s.k. “Älvsborgssjukan” hos älg Alces alces korrelerar med variationen i halter­na av koppar och molybden, men om det finns ett verkligt orsakssamband är okänt.

 

  Föredragets andra del skulle därefter behandla sambandet mellan å ena sidan vinrankan och vinet, å andra sidan geobotaniken. Man har prövat att odla vin på ett mycket stort antal platser runt om på jorden, och det är inget tvivel om att vinodlingens utbredning kan korreleras till klimatet. För att få goda druvskördar mås­te man hålla sig inom de varmtempererade och subtropiska delarna av jorden: Medelhavsområdet (som bör vara vinrankans “ursprungliga hemland”), Mellaneuropa, Kaukasien, Kina och Japan (där man, ännu, inte odlar vin i någon större utsträckning), delar av Förenta Staterna i Nordamerika (inte bara Kalifornien, utan även bl.a. vid de Stora sjöarna i nordöst), delar av Peru, Chile och Argentina i Sydamerika, Sydafrika samt delar av Australien och Nya Zeeland. Inom dessa områden håller sig årsmedeltemperaturen mellan 10 °C och 20 °C. Däremot har det visat sig svårt att korrelera vinrankans förekomst till berg- och jordarter: arten kan med framgång odlas på såväl basfattigt kisel- som basrikt kalkunderlag. Dess toleransområde täcker således (nästan) hela det geologisk-kemiska spannet. Den kan odlas på både väldränerade sandjordar och styva leror, så den har en stor förmåga att växa nästan “var som helst” inom sitt klimatiska toleransområ­de. Vad vill då växten ha ur marken? Förutom vatten rör det sig om olika (kat- och an-) joner, det vi kallar för näringsämnen. Katjoner tas normalt upp genom jonbyte; växtens rötter avger vätejoner (H+) och “by­ter ut” dessa mot metalljoner, som natrium- (Na+), kalium- (K+), magnesium- (Mg2+) och kalcium- (Ca2+) -joner. Lermineralens kemiska struktur bidrar till att detta jonbyte lätt kan utföras, den vanliga “treskikts­leran” har utrymmen mellan varje grupp av “tre mineralskikt”, i vilka vatten och katjoner föreligger svagt bundna; de kan lätt “bytas ut” av vätejoner. Vi fick se en bild av vin odlat i “klassisk Albarizajord” (som är uppbyggd av kalkrika skal från marina smådjur i Andalusien (södra Spanien), ett “Sherry-område”.

  För även om vin kan odlas på (nästan) vilket geologiskt underlag som helst, så är det utan tvivel så att vis­sa underlag lämpar sig mera väl för vissa druvsorter, och att vinets smak och arom i stor utsträckning beror på var det har odlats. Detta för oss osökt in på begreppet “terroir”; Jimmy visade framsidan till en bok av Jacques Fanet, “Great Wine Terroirs”. Detta begrepp avses omfatta “allt runt omkring odlingen” av vin, alltså allt som har med växtplatsen att göra, men däremot inte med vilka druvsorter man odlar. Berggrund och jordarter, antal soltimmar under vegetationsperioden, nederbördsmängd, varierande vindstyrkor, före­komst av hagel m.m., allt sådant kan anses ingå i en vingårds “terroir”. I Frankrike är det inte tillåtet (??) att konstbevattna vinet, ej heller att gödsla eller på annat sätt påverka vinbergens naturliga näringstillgångar. Detta medför att de områden som erfarenheten har visat vara (av sig själva) mest lämpade för vinodling har studerats och systematiserats, och att man har kunnat urskilja ett (litet) antal typer av “potentiella vinberg” som är bättre för vinodling än andra platser. Även om vinrankan således, med framgång, kan odlas nästan var som helst inom sitt klimatiskt betingade område, så är det blott ett fåtal platser som ger riktigt gott vin. Dessa kunskaper behandlas ingående i Fanets ovan visade bok (som dock till 95% handlar om Frankrike; fransmännen anser sig själva bäst i världen på vin), där sex olika slag av “utmärkta vin-terroirer” utpekas: förkastningsrelaterade sluttningar, sedimentära “bassänger”, kvartära terrasser, urbergsrelaterade branter, basala kullar vid bergsområden samt vulkaniskt relaterade bergssidor.

  Förkastningar gör att olika typer av berg kommer i dagen och genom vittring ger upphov till olika jordar, men även till för vinodling lämpliga sluttningar. I Elsass (Alsace) på sluttningarna mot Rhen, i Bourgogne samt i norra Rhônedalen finner vi exempel på vinberg betingade av förkastningar. Dessa kan ofta ses som markanta branter i terrängen, som vid Condrieu i norra Rhônedalen. I Elsass finner vi ett omfattande områ­de med förkastningar vid Vogesernas fot ut mot övre Rhendalens gravsänka. Inom ett område om ungefär 10 mils längd och 2–8 km bredd föreligger omkring 5000 vinodlingar. Man odlar här i stort sett åtta olika druvsorter, men vingårdarna kan fördelas på 13 olika “terroirer”, beroende på det mycket växlande geolo­giska underlaget. Man har studerat hur dessa olika underlag ger förutsättningar för olika slags viner, och hur man lämpligen skall kombinera druvsorter med vinberedningsmetoder för att få högsta möjliga kvalitet på vinet. Detta har vetenskapligt studerats av ett forskningsprojekt som Jimmy varit inblandad i, vilket nu leds från Ungern, men tidigare var “märkligt” i det att ett GU-projekt om vinodling kunde få EU-medel! Bland resultaten kan nämnas att “Muscat” och “Pinot Blanc” bör odlas i kalkstensterräng, “Gewurztra­miner” på märgel- och kalkjordar, medan “Riesling” kan odlas på alla slags jordar, men ger olika viner beroende på underlaget: “fruktiga med finess” på granit, “mindre fruktiga, mer kraft och syra” på kalk­sten, samt “lätta och fruktiga” på alluviala jordar.

  Tre stora sedimentära “bassängområden” kan urskiljas inom Frankrike: “Parisbassängen” i norr, “Ak­vitanska bassängen” i sydväst samt “de subalpina bassängerna” i sydöst. Alla dessa områden äger berg­grund som lämpar sig för vinodling, medan t.ex. Centralmassivet och nordvästra Frankrike är mindre läm­pade för detta näringsfång. Vanliga bergarter i dessa sedimentära “bassänger” är sandsten, lerskiffer och kalksten med inslag av flinta. “Parisbassängen” har djupa sedimentära lager, medan de andra områdena är mindre djupgående. I den förstnämnda, t.ex. vid Chablis, finner vi ett småkulligt landskap som till stora delar är täckt av vinodlingar. Dock är inte alla sluttningar i omgivningarna av Chablis lika “goda” ur vin­odlingssynpunkt, utan ett mindre område strax nordöst därom, “Grand Cru”-sluttningen, ger ett markant bättre vin än alla andra vinberg i trakten. Underlaget här är ett slag av sedimentär kalksten, men samma typ av kalksten påträffas även på andra håll i området, så möjligen är det den sydvästliga expositionen och den kraftiga lutningen som gör “Grand Cru”-sluttningen särskilt lämpad för vinodling. På andra sidan dalen ligger ett annat område, “Premier Crus”, på samma slags underlag, men exponerat mot sydöst och inte li­ka brant sluttande; det anses frambringa det “näst bästa vinet”. Andra vinodlingar i Chablis’ omgivningar ger “enklare” (och därmed inte lika dyra) viner, kallade “Petit Chablis”. Fransmännen skriver ut data om vingårdar, distrikt o.dyl. på sina etiketter (på franska), men däremot aldrig vilka druvsorter som man odlat; detta förutsätter de att “alla vet”. Amerikanerna vill dock ha även dessa data utsatta på flaskornas etiketter, så kanhända blir fransmännen tvungna att tänka om?

  Kvartära terrasser har bildats i områden där glacial erosion skapat dalgångar, i vilka lösa sediment “blivit kvar” i branta, terrasserade sluttningar; dessa lämpar sig för vinodling. Vi fick se en bild från vinodlingen Château Cedre vid Cahors, i den “Akvitanska bassängen”, där man odlar vin på tre olika kvartära terrasser ned mot floden Lot. Även urbergsområden kan vara lämpade för vinodling, såväl i Sydafrika som i södra Australien odlar man vin på underlag av granit och gnejs. I Västra Kapprovinsen finns de flesta vingårdar på relativt lågt liggande urbergsåsar, mellan havet och de högre, sedimentära sandstensbergen, i vars slutt­ningar även en del vinodlingar är belägna (däremot saknas kalksten helt i området). Dessa geologiska för­utsättningar ger en “rökig” smak åt vinet, något som dock även påstås bero på att “solen bränner så hårt i Sydafrika”. För att bättre motsvara “europeiska” förväntningar kalkar man i vinodlingarna med kalk från Sydvästafrika, vilken oftast sprids med 8–80 ton/ha. Jimmy har haft samarbete med sydafrikanska vinfors­kare i Stellenbosch, och kunnat fastslå att den tidigare “rökigheten” i nutiden håller på att försvinna, men det är däremot oklart vad detta beror på. Urberget i Sydafrika består ofta av djupvittrad, “murken” granit, som naturligt utgör underlag för de ytterst artrika (och hotade!) fynbos- och karroo-vegetationstyperna. I mellersta Chile finner vi vingårdarna på basala kullar nedom Andernas västra fot, där jordbävningar skapat lämpliga lägen. Kustbergen skyddar vinodlingarna mot vindarna från Stilla oceanen, men i nutiden odlar man högre och högre upp på Andernas lägre sluttningar. Slutligen fick vi se några bilder från vinodlingar på Lanzarote bland Kanarieöarna, där vinet odlas i lavasanden, bakom vindskydd av lavastenar.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att flintan på svenska västkusten har transporterats hit med isberg från Danmark, där den ofta föreligger i kalk- och kritavlagringarna. Hos oss påträffar vi aldrig flinta ovan högsta kustlinjen, detta då vi inte har någon kalkberggrund på Västkusten (inte norr om Skåne). Flinta utgörs av amorf kiseldioxid, som har fyllt ut hålrum i kalkstenen. Frågan om varför vindruvorna fick mera syra när vinet odlades på (basrik) kalksten kunde Jimmy inte svara på, men det är inget tvivel om att det förhåller sig så. Sekreteraren nämnde en parallell: blåsippa Hepatica nobilis är oftast blåblommig, men även rödlila (och vita) blommor förekommer. Cellsaften inne i de blå kronbladen är mer basisk, medan den i de rödlila är mer (kemiskt) sur. Trots detta finner vi rödlila blåsippor framför allt på mera kalkrika under­lag, medan de blå är nästan allenarådande på kalkfattigare lokaler. Således är det inte underlaget som direkt orsakar färgen hos blåsippans blommor, utan effekten måste bero på andra faktorer också. Frågan om fåg­larnas förekomst också kan kopplas till det geologiska underlaget besvarades nekande av Jimmy, däremot är deras flyttningsvägar och häckplatser ofta beroende av terrängens topografi. Frågan om kölden under den tidiga postglaciala tiden kunde ha medfört att vi hade arktiska fågelberg på Västgötabergens sidor, lik­som huruvida den postglaciala värmetidens skogar i södra Sverige hade erinrat om den nutida Bialowieza-skogen i Polen kunde, såsom alltför spekulativt ställda, inte besvaras. Pollenanalytiska undersökningar av torvmossar kan ge en del upplysningar om vegetationshistorien, men man måste akta sig för att dra allt för detaljerade slutsatser ur dessa data. Man kan ofta se att vinodlingar vilar på skifferberg – vad beror detta på? Olika slags skiffrar måste behandlas olika, men ej sällan ger skifferberg upphov till rätt sorts topografi för vinberg. Vissa skiffrar (oljeskiffrar o.dyl.) påstås ge “petroleumsmak” år vinet, men det är tveksamt om detta är riktigt sant. Dock kan ämnet trimetyldihydronaftalen, som finns i vissa skiffrar, enligt Jimmy sätta viss smak på vinet, “petroleumkaraktär”. Lars Arvidsson framhöll att olika arter kan ha olika “krav” på det geologiska underlaget i olika delar av sitt utbredningsområde; trådstarr Carex lasiocarpa växer bara i fattigkärr i söder, men blir efter hand en alltmera utpräglad kalkväxt i övre Norrland. Frågan om man kan dra några generella slutsatser ur exempel som detta, och om det i så fall beror på genetiska skillnader, olik­heter i klimatet eller nedsatt konkurrens, eller kanske allt detta på en gång, kunde dock inte besvaras. Lars nämnde även “vinodlingen” på Götaledstoppen på Hisingen, vad trodde Jimmy om dess framtid? Om det skall gå att odla vin i Sverige måste man nog huvudsakligen hålla sig till andra arter, som labruskavin Vitis labrusca, eller hybrider mellan olika arter, och vin från dessa smakar inget vidare, ansåg Jimmy. Vad som redan finns, t.ex. på Fjärås bräcka (som ju borde ha ett “perfekt läge”), är inte alltför imponerande för den som vill kalla sig “vinkännare”. För att alls bli drickbart så hade vinet från Fjärås fått blandas ut med 50% chilenskt vin, och dyrt blev det, men knappast gott, tyckte Jimmy. “Nyfikenhetsfaktorn” kan göra att vin odlat i Sverige kan intressera en hel del tokar (!), men det lär knappast kunna motsvara vara sig pris eller förväntningar, inte med nuvarande klimat, summerade Jimmy. Grå fältspat är detsamma som vit, alltså pla­gioklas, jordens vanligaste mineral, både i oceanbottnarna och i kontinentplattorna, medan röd kalifältspat mest finns i kontinenterna. Noriten på Älgön och Brattön är en basisk djupbergart, ett slags “grönsten”. Dess positiva effekter på floran är väl kända, men Jimmy ville till botanister gärna rekommendera boken “Strövtåg på Bohusläns sockertopp”, i vilken han medverkat och som behandlar öarnas berggrundsgeo­logi. Hans Årebäck, en av hans doktorander, disputerade på dessa båda noritöars berggrund, Jimmy fyllde på med växter och fåglar, och i samarbete med läkaren Martin Fahlén, som sommarbor på Älgön och som målat av dess geologiska formationer, blev det så en mera populär bok av det hela. Ordföranden undrade vad det var för slags berg som betingade Årekärrslundens rika flora, var det något slags “grönsten”? Jadå, berget Gubben består av en kiseldioxidfattig och basrik magmatisk, finkornig bergart, ett slags amfibolit. Aimon visade en annan sten från Askim, den bestod av basfattigare tonalit. En fråga om buskstjärnblomma Stellaria holostea i Askim, och om dess lokala förekomst där kunde bero på geologiska faktorer gick inte att besvara från de fakta som var kända vid mötets avslutande.