Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 29 mars 2012 i “Botanhuset”

 

Föredrag av Guy Heyden: “Uti vår hage på huk och på mage”.

Guy visade oss totalt trettioåtta botaniska makrofotografier, alla tagna inomhus mot mörk bakgrund. Så­väl i trakterna kring Hindås naturligt förekommande arter som åtskilliga trädgårdsväxter var representerade i bildmaterialet. Samtliga bilder hade fått en speciell titel och åtföljdes ävenledes av kortare poetiska texter, vilka Guy läste upp i samband med var bild. Det var påfallande hur vittomfattande hans olika associationer till fotografierna var; mycket av hans tankar hade förmodligen ingen i auditoriet tidigare kommit att tänka på i samband med dessa växter (inklusive svampar). Alla bilder var estetiskt tilltalande och fotografiskt väl avvägda, varför de närvarande hade alla skäl att vara nöjda med denna annorlunda bildvisning.

 

Guy inledde med att berätta något om sig själv, vad han ägnat sig åt under sitt långa yrkesverksamma liv. Han disputerade på enzymhistokemi i Oslo och kom sedan att bygga upp ett enzymhistokemiskt laborato­rium på Odontologen i Göteborg, där han efter hand blev professor i oral patologi. Till stor del ägnade han sig åt att studera makrofotografier av munnens slemhinnor och tolka dessa för att dra slutsatser om vad de fotograferade patienterna led av och hur det skulle behandlas (däremot träffade han inte patienterna själv). Efter sju år hade Guy “tröttnat på” detta och i stället börjat intressera sig för kopplingen mellan munhålan och kroppen i övrigt, alltså “munnen som kroppens spegel”. Detta hade funnit sitt uttryck i det tvärveten­skapliga projektet “Kosterhälsan”, där frågorna om hur vår omgivning påverkar hälsa och sjukdom hade stått i fokus. Baserat på detta arbete hade han så blivit professor i “hälsoinriktad humanekologi” fram till år 2010, alltså tio år längre än man “normalt får verka som forskare”. Under de senaste åren har Guy gett sig ut i sina närmaste omgivningar kring Hindås, där han sedan länge bor, och samlat in växter och växtde­lar, som han sedan tagit makrofotografier av (mot svart bakgrund) i sin ateljé. Till dessa bilder skriver han poetiska texter för att försöka framföra de känslor som motiven framkallat hos honom, och överföra dessa till dem som betraktar hans ordsatta fotokonst.

Vi fick först se en blomknopp av en lök Allium sp. (möjligtvis sorklök A. ´ hollandicum?), vackert belyst nedifrån och skimrande i guld och rubin, vilken Guy hade hittat i sin trädgård strax efter soluppgången en kylig vårdag. Nästa bild visade en alldeles nyutsprungen korg av blå bolltistel Echinops bannaticus, på vil­ken en enda blomma hade öppnat sig och exponerat både ståndarrör och pistill. Den därpå följande, kallad “Danse macabre”, visade en hanblomma av en vit begonia Begonia sp., odlad av Guy i hans växthus. Guy hade föreställt sig blommans kronblad som en ballerina i vit kjol, men strax efter det att han tagit makrofo­tot hade kronbladen fallit av; “dansen” hade visat sig vara en “dödsdans” (observera att bilden togs inne i Guys växthus, utan att bryta blomman). På den fjärde bilden fick vi se ett praktfullt blommande hanhänge av sälg Salix caprea, “ett knallgult fyrverkeri” som lockar till sig näringssökande insekter, som under den tidiga våren är beroende av sälgen – kom ihåg att “låta tusen sälgar blomma”, anmärkte Guy. Bild fem fö­reställde en blommande skogsstjärna (eller duvkulla) Trientalis europaea, utmärkt genom sin sjutalighet; “från dess gracila blad sträckte sig den vita sjustjärnan mot ljuset”. Guys sjätte bild visade oss blomman­de blåbär Vaccinium myrtillus, i en skala som ledde tankarna till Elsa Beskows kända bilderbok “Putte i blåbärsskogen”. Den sjunde föreställde en ännu sluten knopp av bergklint Centaurea montana, i vilken man dock kunde ana en smula av det skönt himmelsblåa som inom kort skulle brista ut mellan holkfjällen, något Guy ville likna vid “en öppnande Pandoras ask”. Bild nummer åtta föreställde ett synnerligen vack­ert “ogräs”, rödfibbla Pilosella aurantiaca ssp. aurantiaca, vars brandgula färgprakt nu höll på att tränga fram ur de bristande holkarna. Guys nionde bild visade oss podetier av en bägarlav Cladonia sp. (måhän­da naggbägarlav C. fimbriata?), något som han kallat för “generationsskifte i barrskog”, nämligen podeti­ernas uppväxande ur fyllokladierna. Det tionde bilden visade också en bägarlav, men här med röda apothe­cier (kanhända var det en blombägarlav C. bellidiflora?), i form av två smala podetier som såg ut att dansa med varandra – Guy hade kallat bilden “tango för två”.

Åter till blomväxterna; på bild nummer elva fick vi se vi den mjuka “hartassen” hos harklöver Trifolium arvense, något som hade påmint Guy om de avhuggna hartassar som använts för att rengöra griffeltavlor­na då han gick i skolan – men nog är harklövern både mjukare och vackrare! Hans tolfte bild visade oss en blomma och två unga frukter av hallon Rubus idaeus, där ståndarnas arrangemang i den färska blomman hade påmint Guy om en “afrofrisyr”. Den trettonde bilden lät oss se en vackert blåviolett blomma av träd­gårdsväxten perovskia Perovskia sp., ej olik lavendel, ur vars gapande “mun” stiftet stack ut som tungan hos en orm. Bild fjorton visade en blomma av violruta Thalictrum delavayi som hade tappat sina kronblad så att endast ståndarna återstod, men skönheten hos de vita “trådarna” förtogs på intet vis härav. På den därpå följande femtonde bilden sågs fruktställningar av de båda släktingarna rysk nejlikrot Geum aleppi­cum och (vanlig) nejlikrot G. urbanum, av vilka den förstnämnda är mycket sällsynt i Sverige, med sina enda goda förekomster just i Hindås. På bilden såg vi de båda arternas skillnader väl framträda, och Guy erinrade om att de nog ofta sprids av hundar, i vars päls frukterna fastnar; bild sexton visade hur en del av delfrukterna lossnat från blombottnen, medan andra satt kvar och sträckte ut sina krokböjda hakar efter ett eller annat “offer”, som skulle få sprida fröna till nya växtplatser. Guys sjuttonde bild visade svartkämpar Plantago lanceolata i rätt långt gången blom; de nedre blommorna i axet hade (nästan) vissnat, medan de översta ännu visade gulvita ståndare och vita, fjäderlika stift. På den artonde bilden återvände vi till lavarna, på en kvist sågs flera olika lavarter, men för dominansen stod den vackert orangegula mångfruktig vägglav Xanthoria polycarpa. Kvisten kom från ett fruktträd; är det ett gott eller ett dåligt tecken med så mycket av lavar på trädet, undrade Guy. Vid sitt växthus hade Guy funnit frukter av en klematis Clematis sp., vilkas långa spröt var klädda med mjuka hår, tilltryckta på bild nitton, men yvigt utspärrade på bild nummer tjugo (där de hade fått torka inne i huset). Det hela var mycket vackert och antydde hur frukterna spreds.

Bild nummer tjugoett visade en vallmokapsel (troligen av opievallmo Papaver somniferum), vars utsökta arkitektonik inbjöd till funderingar över dess koppling till Hypnos, sömnen. På Guys tjugoandra bild såg vi en outsprungen korg från rosenskära Cosmos bipinnatus, omgiven av de breda yttre holkfjällen. Bilden därpå, den tjugotredje, framvisade en sporkapsel av en björnmossa Polytrichum sp., som kunde liknas vid en saltströare, utspridande sina sporer i lämpliga portioner. På bild tjugofyra såg vi torra frukter och blad från en kvist av ljung Calluna vulgaris, vilka Guy ville likna vid spårbunden trafik (med “GPS-antenner” uppåt i luften). Den tjugofemte bilden visade också frukter, men här de spärrhåriga dito hos paradisbuske Kolkwitzia amabilis, en buske som tycks breda ut sig ju mer den beskärs. Med sina skaftade, kvarsittande foderbladsrester såg de, i Guys ögon, ut som hungriga fågelungar. Bild tjugosex visade ånyo en klematis i frukt, med vackert duniga stift. På den tjugosjunde bilden fick vi se en blomma (och en knopp) av backlök Allium oleraceum, medan däremot groddknopparna och hölsterbladen hade beskurits bort. På den tjugoåt­tonde bilden fick vi se ett intorkat nypon av vresros Rosa rugosa, som gav associationer mot klåda – kan det vara en tillfällighet att klipulver ofta framställs ur nypon? Bild nummer tjugonio visade fruktställningen av en fibbla (förmodligen höstfibbla Leontodon autumnalis), vilken Guy ville se som en sinnebild för s.k. “utbrändhet”, med hängande, vissen korg och utfallande penselhår. På den trettionde bilden såg vi vackert lysande (nästan solbrända) “näsor” av ginnalalönn Acer tataricum ssp. ginnala, vilka på nästa bild hade mognat och torkat så att de nu snarare var gulbruna, medan bild nummer trettiotvå visade dess unga frukter på försommaren, ännu fjuniga över ytan; här kunde man också ana att de perifera blommorna varit hanliga. På den trettiotredje bilden sågs en liten svamp (hjulbroskskivling Marasmius rotula?) som Guy funnit vid vandring i skogen, där den bugade sig i mossan. Bild trettiofyra visade en knopp av höstanemon Anemone hupehensis som precis höll på att slå ut, och därvid visade en tät gyttring av gula, ännu oöppnade ståndare. Den därnäst följande, trettiofemte bilden visade en kvastmossa Dicranum sp., ur vilken en vacker röd hätta Mycena sp. stack upp (det var däremot inte, som man kanhända kunde förledas att tro, fråga om mossans sporofyt). På bild trettiosex fick vi se en nästan mogen korg av en ogräsmaskros Taraxacum sect. Rude­ralia, som Guy liknade vid en “Einstein i gräsmattan”. Den näst sista bilden, nummer trettiosju, lät oss se intorkade frukter av månadssmultron Fragaria vesca var. semperflorens, till vilken Guy anmärkte att det är sällan smultron och andra smakliga frukter får sitta kvar länge nog för att “mumifieras”. På Guys sista bild sågs dock en utsökt mogen frukt utav blåbär, en av årets sista, hängande under höstfärgade blad som “sjöng på sista versen”. Denna vackra blåbärsbild används av Guy som en “logga” till hans utställning “Vad linsen ser när ögat ler”, som har visats på åtskilliga ställen i Sverige, bl.a. i Botaniska Trädgården.

 

 

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att den mångfruktiga vägglaven, som vi sett växa på en fruktträdskvist, kräver ganska så mycket ljus och gillar dammiga miljöer; den är något kalkgynnad, enligt vad Lars Arvidsson berättade. Ljussättningen vid fotograferingen diskuterades: Guy noterar fördelningen av sol och skuggor i naturen och försöker återskapa liknande effekter i sin ateljé med hjälp av punktbelys­ning och bakgrundsljus. Ett fotografi betyder vanligtvis mycket mera för den som har tagit det än för de som blott ser det; något av denna skillnad försöker Guy upphäva genom att förse bilderna med poetiska texter, så att en del av de tankar och känslor de framkallade hos honom även skall kunna föras vidare till oss andra. Frågan om lavrikedomen var bra eller dålig för trädet kunde besvaras ungefär sålunda: lavarna är i sig normalt inte skadliga för de träd de växer på, men däremot kan en riklig lavpåväxt indikera att trädet har ett dåligt allmäntillstånd och växer sakta av något annat skäl; långsamväxande träd är gynnsamma för lavarna. En helt annan sak är att en riklig lavförekomst visar på god luftkvalitet, många lavar är känsliga för luftföroreningar. Guy har sysslat med makrofotografering av växter (och växtdetaljer) i ungefär ett och ett

halvt år, men redan tidigare hade han en rik erfarenhet av makrofoto (av munnens slemhinnor). Guy kallar sitt intresse för samspelet mellan växter och djur för “biologik” (tvärvetenskapligt logiskt-biologiskt tän­kande), men har ibland haft mindre goda erfarenheter av inomvetenskapliga experter som inte vill “släppa till” sina kunskaper. De sjutton år Guy ägnade åt att följa Kosterborna och deras hälsotillstånd har “smit­tat av sig” på hur han nu studerar växter; han vill gärna följa samma individ under längre tid. Han hoppas även att hans bilder skall kunna få ungdomar intresserade av makrofotografi och växter. Lars hoppades att Guys bilder skulle kunna uppmuntra yngre botanister att “titta närmare” på växterna, med lupp och mik­roskop. Frågan om fotoutrustningen kom givetvis upp, tidigare har Guy använt sig av en “Hasselbladare” med Zeiss-optik, men nu har han en relativt ny digitalkamera från Canon. Vi har fått se lågupplösta bilder under visningen (men detta märktes inte alls); originalen i TIFF-format överstiger 100 MB. Guy använder ingen automatik utan ställer in allt helt manuellt: bländare, exponeringstid etc. Skärpedjupet föreföll vara minst någon centimeter, men detta var en illusion (i verkligheten var det blott någon millimeter); däremot avvägde Guy noga var detsamma skulle placeras, vartill kommer att den mattsvarta bakgrunden framkallar en ytterligare “djupkänsla”. Guy använder normalt exponeringstider på kring 1–2 sekunder, vilket givet­vis förutsätter stativ och fjärrutlösare. Han berättade även att han bara vill spara på sina sjuttio (70) bästa bilder, så om en ny bild skall läggas in i arkivet måste någon annan tas bort. Ordföranden erinrade om den nu rätt så gamla boken “Naturen som formgivare” (Bager 1955) som innehåller bilder av ungefär samma karaktär som Guys; titta gärna i den om ni har den!