Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 26 januari 2012 i “Botanhuset

 

Föredrag av Claes Persson: “Teneriffas flora och vegetation”.

  Efter en inledande översikt över Kanarieöarnas, och i synnerhet Teneriffas, vegetation och flora lät Claes oss följa med till några av de botaniskt intressanta lokaler som han tillsammans med sina studenter besökt under några vårvintrar: Montaña Roja, Malpías de Güímar, Las Cañadas med Teide, Anagahalvön samt Te­nohalvön med Mascaravinen. Vi fick se ett rikt urval av endemiska växtarter, i synnerhet ur växtfamiljerna Crassulaceae, Fabacae, Euphorbiaceae, Boraginaceae och Asteraceae. De fuktiga lagerskogarna på nordsi­dan utmärkte sig för den största artrikedomen, men det var nog den halvökenartade, torra kustzonen som hyste den ur vårt perspektiv mest “exotiska” floran, medan Tenohalvön föreföll vara rikast på endemer.

 

  Claes inledde med att berätta att han, förutom halvtid som herbarieföreståndare, även undervisar i botanik på halvtid, och att han under en följd av år lett en kurs, “Växtvärldens mångfald och systematik”, i vilken en veckolång resa till Teneriffa för att studera dess rika flora har ingått. Detta har gett honom rika möjlig­heter att fördjupa sig i denna del av den intressanta makaronesiska floran, vilket vi nu skulle få höra mera om. Kanarieöarna är belägna utanför Afrikas nordvästra kust i Atlanten mellan 27:e och 30:e breddgraden och omfattar sju större, bebodda öar: Lanzarote, Fuerteventura, Gran Canaria, Teneriffa (Tenerife), Gomera (La Gomera), Palma (La Palma) och Ferro (El Hierro), jämte några smärre obebodda dito. Teneriffa är den största av öarna med drygt 2000 km2 (vilket motsvarar 2/3 av Gotlands yta) och har en längsta utsträckning av ungefär 8 mil. Alla öarna är av vulkaniskt ursprung och anses ha stigit ur havet utan att någonsin ha haft kontakt med den afrikanska kontinenten. De östligaste öarna, Lanzarote och Fuerteventura, är äldst, medan de västligaste, Palma och Ferro, är yngst; detta anses bero på att en “hetfläck” under Atlantens botten vid dess utvidgning rört sig från öster mot väster i förhållande till havsbottnen (eller egentligen snarare tvärtom i det att havsbottnen rört sig åt öster över “hetfläcken” vid Mittatlantryggens vidgande).

  Teneriffa anses tidigare ha utgjort en grupp av tre olika öar, vilka genom bildandet av den stora vulkanen Teide (3718 m ö.h., Spaniens högsta berg) smält samman till en enda. Teneriffa är en synnerligen bergig ö, även bortsett från den centrala nationalparken Las Cañadas som till stora delar är belägen mer än 2000 m ö.h.; Anagahalvön i nordöst går upp till drygt 1000 och Tenohalvön i nordväst till ungefär 1350 m ö.h. Öns klimat är subtropiskt av “medelhavstyp” med varma, torra somrar (varmast i juni–augusti) och svala­re, nederbördsrikare vintrar (kallast i januari–februari). Årsmedeltemperaturen vid kusten ligger på 20–22 °C, vilket är något lägre än man kunde vänta sig på dessa breddgrader; orsakerna anses vara dels den kalla Kanarieströmmen i havet, dels Nordostpassaden, som för med sig nederbörd från nordnordost. Detta för även med sig att nederbörden blir mycket ojämnt fördelad: Anagahalvön får omkring 1000 mm regn, och nordsidan i allmänhet mellan 600 och 700 mm, medan sydkusten endast erhåller mellan 100 och 150 mm. Nederbördens fördelning tillsammans med medeltemperaturens avtagande med höjden ger en förklaring till öns vegetationszoner. På lägre höjd runt hela ön (bredast och till högst höjd i söder, smalare och endast på lägre höjd i norr) dominerar en torr kustzon, ofta halvökenartad, kännetecknad av suckulenta växter som olika törelarter (och införda kaktusar från Amerika). På högre höjd, mellan 600 och 1000 m ö.h., men bara på nordsidan, avlöses denna vegetation av städsegröna lagerskogar (eller i de lägre delarna trädljungskog), vilka äger en mycket artrik undervegetation med bl.a. ett flertal ormbunkar. Ännu högre upp avlöses lager­skogen av torr tallskog, vilken på öns södra del följer direkt ovanför den torra kustzonen; till skillnad från lagerskogen är tallskogarna tämligen artfattiga, men här finns bl.a. cistrosor Cistus spp. Över 2000 m ö.h. upphör skogen och ersätts av relativt artfattiga lågalpina buskmarker, där ärtbuskar sätter sin prägel på ve­getationen. Högst upp, över 2500 m ö.h., föreligger blott en sparsam, koloniartad, högalpin örtvegetation, vari endemen teideviol Viola cheiranthifolia är den mest berömda arten.

  Kanarieöarnas flora är påfallande artrik i förhållande till den jämförelsevis ringa ytan, de har mer än 2000 vildväxande arter, av vilka ungefär 1300 anses vara ursprungliga och 539 räknas som endemiska för öarna; för Teneriffa är motsvarande siffror knappt 1500 vilda arter, varav 297 endemer; således är var fjärde eller var femte art man påträffar endemisk. Inom hela ögruppen anses drygt tjugo släkten vara endemer, men på Teneriffa blott två, kompositsläktena Lugoa och Vieraea. Huvuddelen av ögruppens flora, ca 80%, har si­na “närmaste släktingar” i Medelhavsområdet, medan för ca 10% av arterna de mest närstående påträffas i Östafrikas “afromontana” bergsflora. Ett släkte, umbellaten Drusa, visar anknytning till Sydamerika, ett annat, lagerträdet Apollonias, till Ceylon. Ett karakteristiskt kännetecken för floran är den höga andelen av förvedade växter, även i släkten som på kontinenten oftast är örter, såsom Aeonium (Crassulaceae), Echium (Boraginaceae), Argyranthemum, Pericallis och Sonchus (de tre sistnämnda Asteraceae). Claes visade oss en karta över några utvalda exkursionsmål på Teneriffa, vilka gav goda exempel på de olika vegetationsty­perna och deras vitt skilda flora. Montaña Roja (“det röda berget”) i söder (nära flygplatsen) visade den torra kustzonens flora, liksom det lilla naturreservatet Malpías de Güímar på östkusten. I bergen på Anaga­halvön finns det välutvecklade lager- och trädljungskogar att studera, medan Tenohalvön är mycket rik på endemer. Slutligen studeras givetvis den alpina floran inom nationalparken Las Cañadas, i vilken Teide är belägen. Det finns mångenstädes gott om raviner i landskapet, vilka är utmärkta för botaniska vandringar, t.ex. den beryktade “Helvetesravinen”.

  Vi fick nu följa Claes och hans studenter runt på Teneriffa, först till naturreservatet Montaña Roja. Här är vegetationen av halofilt slag, dominerad av mer eller mindre glest stående saltbuskar; vi befinner oss också nära det salta havet. De flesta här förekommande saltbuskarna har suckulenta blad och ganska små, relativt oansenliga blommor. Ett exempel är sodaörtssläktingen Salsola divaricata, som förutom uppsvällda blad även bär typiska sodaörtsfrukter, fastän större än de hos vår art. En annan, på avstånd ganska lik saltbuske är kanarietvillingblad Zygophyllum fontanesii (Zygophyllaceae), som förutom suckulenta blad ej olika den föregående har små rosa blommor med fem kronblad och tio ståndare; dess frukter är orangea, köttiga och uppbyggda av fem karpeller. Ännu en saltbuske med liknande utseende är Traganum moquinii (Chenopo­diaceae), som dock är något mera “spretig” och har små, gulaktiga, femtaliga blommor (med två förblad). På håll är inte heller den makaronesiska endemen kanarisk silkesbuske Schizogyne sericea (Asteraceae) så olik, men vid närmare betraktande visar den sig ha små gula korgar mellan de kraftigt uppsvällda bladen. I förbifarten ser vi en (blåkindad) kanarieödla Gallotia galloti (Lacertidae); hannarna kan bli upp till 45 cm, men detta är en hona, och därmed något mindre. En buske med något mindre tydligt suckulenta blad samt rosa blommor tilldrar sig vår uppmärksamhet; den visar sig ha fem foder- och kronblad, men sex ståndare. Aha!, utropar Claes, det är en Frankenia capitata (Frankeniaceae). Släktet omfattar omkring 90 arter, vilka framför allt förekommer i områden med medelhavsklimat; på Teneriffa finns tre arter. Något högre upp på sluttningen, längre från havet, möter vi en märklig buske. Det är en jubaseuforbia Euphorbia regis-jubae, som tillhör en grupp inom det stora släktet Euphorbia som är mycket olik våra törelarter i allmän habitus. Den har suckulenta grenar och långa, smala blad, men de skaftade blomställningarna (cyathierna) ytterst i grenspetsarna omgivna av gula högblad är (i princip) av samma slag som hos våra törlar. En “slokande”, fastän grön buske visar sig vara hängplokama Plocama pendula (Rubiaceae), vars hängande, gulvita blom­mor med fem kronblad har undersittande fruktämne precis som våra måror Galium. Busken har långsma­la, motsatta, köttiga blad med stipler, precis som mårväxter i allmänhet brukar. Högre upp på sluttningen av “det röda berget” finner vi balsameuforbia Euphorbia balsamifera, en rikt förgrenad buske med köttiga, platta, blågröna blad i rosetter i grenspetsarna, där även dess omogna kapslar kan iakttas. Dessa frukter är uppbyggda av tre karpeller och innehåller tre frön; vid mognaden öppnas de explosivt. Släktingen kandela­bereuforbia Euphorbia canariensis saknar helt blad, och ser närmast ut som en buskformig och förgrenad mindre pelarkaktus; den grupp den tillhör kallas också kaktuseuforbior. I dess närhet visade Claes en liten geckoödla, teneriffamurgecko Tarentola delalandii (Gekkonidae), som är endemisk på ön. Slutligen ser vi uppe på berget en risig buske med gulgröna, femtaliga blommor; det är Gymnocarpos salsoloides (Caryo­phyllaceae), vars blad i likhet med många av de andra buskarnas är suckulenta.

  Det likaledes naturskyddade området Malpías de Güímar vid Teneriffas kust längre åt nordöst, “trängt” mellan motorvägen och havet, hyser även det en artrik flora, mest sammansatt av suckulenta buskar. Här ses rikligt med blågrön balsameuforbia, men mellan dessa hittar vi en gråluden buske med gula blommor. Det är Neochamaelea pulverulenta (Cneoraceae), vars uppsvällda frukter uppbyggs av (tre eller) fyra del­frukter. Familjen, som står nära Rutaceae, saknas helt hos oss, och släktet är endemiskt på Kanarieöarna. En mycket “pinnig” buske gör ett mera bekant intryck; javisst ja, det är ju en sparrisart, Asparagus ar­borescens, på vars långa, smala, gröna grenar de så karakteristiska, här gula, sparrisbären hänger. En ännu “pinnigare” växt visar sig vara en släkting till vår allmänt odlade “hjärtan på snöre”, kallad brun lyktpin­ne Ceropegia fusca (Asclepiadaceae); här och var på skotten (de motsatta bladen faller av tidigt) ser vi de karakteristiska, rödbruna (eller stundom gulbruna) blommorna, vars fem kronblad är hopväxta i spetsarna. Liksom andra tulkörtsväxter har den giftig mjölksaft, undersittande hylle, och sitt pollen samlat i pollinier, vilka sprids med hjälp av insekter som får dess translatorer (närmast ett slags “klämkroppar”) om benen. Ej helt olik, fastän buskartat förgrenad och med långa, styva gröna blad i skottspetsarna är oleanderstånds (eller kanariestånds) Kleinia neriifolia (syn. Senecio kleinia, Asteraceae); att det är en korgblommig växt är inte så lätt att se utan blommor, men dess typiska bladärr är lätta att känna igen. Claes visade oss även dess blomställning, med talrika, fåblommiga, smala, gula korgar.

  Därefter gav vi oss upp till de riktigt höga höjderna, ungefär 2000 m ö.h., i nationalparken Las Cañadas, från vars “månlandskap” (som dock inte är helt vegetationslöst) vi fick skåda en vy upp mot Teides topp. Det mesta av floran på denna höjd utgöres av “kuddväxter” (låga, täta ris; här förekommer ungefär tjugo eller trettio arter), men vid denna tid var de inte i blom, och därmed inte så lättbestämda. Vi såg de spridda risen, men även stora områden utan all vegetation, i synnerhet en minst etthundra år gammal stelnad lava­ström (Teides senaste utbrott ägde rum år 1909) som ännu inte ens hade koloniserats av skorplavar. En av de risartade buskar som finns här uppe är molnginst Spartocytisus supranubius (Fabaceae), en “pinnig” buske utan blad, ej helt olik vitginst, och i likhet med denna har den vita ärtblommor (när den blommar, vi fick inte se dessa). En annan, betydligt “risigare” ärtbuske var teideginst Adenocarpus viscosus, vars gre­nar, till skillnad från molnginstens, var tätt klädda med små, hårda blad. När den blommar har den gula ärt­blommor, men den är lätt att känna igen även i frukt på de svarta knottrorna på baljorna. Inte så olik på håll är canadastofsvädden Pterocephalus lasiospermus (Dipsacaceae), men när man kommer närmare avslöjar den sig genom sina väddfrukter. Den är endemisk på Teneriffa, och har vid blomningen rosa korgar. Ännu lättare är det att känna igen tisteln Carlina xeranthemoides, på de vissna fruktkorgarna, som sitter kvar på långa stjälkar ur den risiga grönskan. Kanske den mest berömda växten här uppe är endemen jättesnokört Echium wildpretii (Boraginaceae), den största av Kanarieöarnas många Echium-arter; vi fick se den stå där som intorkade skelett efter prakten vid blomningen, men Claes lyckades leta fram ett individ på vilket ännu några få lysande röda blommor återstod, vilka vi fick skåda på nära håll. Den blir 2–3 m hög och är en im­ponerande syn vid sin huvudblomning; Claes hade lyckats få fram en bild från en annan årstid som visade hur det då kan se ut här uppe. Flenörten Scrophularia glabrata (som inte var så olik vår S. nodosa) stod i blom i ett stenskravel; det finns åtminstone fyra arter ur detta släkte på ön. Blommade gjorde likaså kom­positen teidemargerit Argyranthemum teneriffae, som är endemisk på Teide. Den erinrar om andra marge­riter, men har ganska korta blad med smala, korta flikar; korgarna hade sedvanliga gula diskblommor och vita strålblommor. Den sista endemen som Claes visade oss uppe i Las Cañadas var teidekårel Erysimum scoparium, som har violetta korsblommor och långsträckta, något köttiga blad.

  Anagahalvöns lager- och trädljungsskogar var nästa mål på vår odyssé runt Teneriffa. Landskapet här är “söndersprucket” med klippbranter och spetsiga toppar, mellan vilka ännu rätt så mycket av välutvecklade lagerskogar (eller -dungar) finns kvar, på andra håll är de i stor utsträckning nedhuggna. På lägre höjd, där det är torrare, domineras skogen av trädljung Erica arborea med inslag av ginstbusken Teline canariensis, högre upp, där årsmedelnederbörden tilltar, ersätts ljung- och ginstbuskagen av lagerskog. I de mest typis­ka lagerskogarna är det drypande fuktigt; här frodas kanarisk murgröna Hedera canariensis, det endemis­ka björnbäret Rubus bollei (som förutom på Kanarieöarna även finns på Madeira) och kanarieolvonet. En grov lian som klättrar upp i lagerträden är vindan Convolvulus canariensis, hos vilken framför allt blom­morna, men även det slingrande växtsättet pekar hän mot våra örtartade vindor. Det finns fyra olika arter av lagerträd (ur lika många släkten) i skogarna; de viktigaste är kanarielager Laurus novocanariensis (syn. L. canariensis, L. azorica s.lat.; Lauraceae), som nyligen skilts från den azoriska lagern L. azorica s.str., och avokadosläktingen Persea indica (som trots namnet är inhemsk). De båda andra är stinklager Ocotea foe­tens och Apollonias barbujana (båda Lauraceae). Samtliga är endemiska i Makaronesien. Vid sidan av en kanarielager fick vi se ett annat mycket karakteristiskt träd (eller stundom buskträd) i lagerskogarna, atlan­tisk pors Myrica faya. Persea indica blir ett upp till 30 m högt träd med typiska glänsande blad och runda stenfrukter, som vi fick se gröna, omogna (vid mognaden är de blåsvarta). Ett karakteristiskt drag hos arten är att vissnande blad färgas intensivt orangeröda innan de faller av, något som Claes visade oss. Vi skåda­de även blommande kanarielager med vitgula ståndare och gulvita kronblad; arten är tvåbyggare, så det var fråga om hanblommor. Möjligen finns kanarielagern även i Marocko, men troligare är att det växer en an­nan art där, även den tidigare inkluderad i Laurus azorica s.lat. Kanske det lättaste sättet att identifiera ka­narielagern, när man går i skogens dunkel och inte når bladen, är att speja efter parasitsvampen Laurobasi­dium lauri (Exobasidiaceae), som sällan saknas och endast förekommer på Laurus. De bildar stora, ljust bruna, förgrenade utväxter (som är gallbildningar) från trädstammarnas nedre delar; från dessas yta sprids svampens sporer. Ett annat typiskt träd i lagerskogen, likaså endemiskt på Kanarieöarna (och Madeira), är kanarisk järnek Ilex canariensis, som liknar vår järnek I. aquifolium, men har helbräddade (eller stundom i spetsen något naggade) blad; vi fick se både dess vackert vita blommor (femtaliga och samkönade till skill­nad från vår art, som har fyrtaliga och enkönade blommor) och de röda bären. Släktingen Ilex perado ssp. platyphylla, som även den är endemisk, har mycket bredare, närmast elliptiska blad. Claes visade oss blad och frukter av den atlantiska porsen, endemisk i Makaronesien, som till skillnad från vår pors M. gale kan bli upp till 20 m hög; således är den ett småträd eller ibland ett buskträd, men sällan buskformig. Kanarie­olvon Viburnum rigidum (syn. V. tinus ssp. r.), som är endemisk i ögruppen, förekommer rikligt i lager­skogarnas undervegetation; den är ett litet träd eller buskträd, upp till 7 m. Vi fick se dess vita blommor (av ett slag, till skillnad från vårt olvon V. opulus) och städsegröna, helbräddade, oflikade blad, samt även dess blåsvartbruna, avlånga frukter. Kanarieöarna äger omkring sextio olika ormbunksarter; en av dem är kryp­bräken Davallia canariensis (Davalliaceae), en karakteristisk art som, i likhet med majoriteten av ormbun­karna, huvudsakligen hittas i lagerskogarna. Den har grova, på markytan krypande jordstammar, från vilka ensamma, trekantiga blad skjuter upp med ofta rätt långa mellanrum. Redan dess kännspaka jordstammar räcker för att identifiera arten: gula och bruna med insnörda leder liknar de närmast förvuxna ringmaskar. Vi fick se bladens undersida med de typiska sporgömmessamlingarna placerade mot småflikarnas spetsar. Förutom ute på de makaronesiska öarna förekommer krypbräken även på Iberiska halvön och i Marocko. Några andra arter som Claes hittat i lagerskogens undervegetation var biskopsstav Arisarum vulgare (Ar­aceae), erinrande om vår munkhätta Arum maculatum, men med en kraftig böj på såväl hölster som kolv, samt den berömda kanarieklockan Canarina canariensis (Campanulaceae), vilken slingrar i vegetationen (delvis som klängväxt uppe i buskagen) och frambringar stora, hängande, orangea “blåklockor”. Den är endemisk på Kanarieöarna, ja, den saknas t.o.m. på de båda östligaste, Fuerteventura och Lanzarote. Ännu en ormbunke här är Asplenium hemionitis (Aspleniaceae), en art med hela, handflikiga blad, vilka skiljer sig avsevärt från våra egna arter ur släktet, men på bladundersidan fick vi se de karakteristiska, långsträckta Asplenium-sporgömmessamlingarna. (I bakgrunden sågs en mera välbekant släkting, glansbräken A. adi­antum-nigrum, som här når sina sydvästligaste utposter inom sitt europeiska utbredningsområde.) En lian med grön stam och platta, gröna “blad” visade sig vara stickgrönt Semele androgyna (Ruscaceae), vars gröna bärfrukter hänger ned direkt från “bladen”, vilka visar sig vara utplattade skott, fyllokladier. Syste­matiskt hör arten hemma i samma del av “Liliaceae s.latiss.” som t.ex. liljekonvalj Convallaria majalis. En annan, mera berömd växt från samma “hörn” inom liljeväxterna är den makaronesiska endemen drak­blodsträd Dracaena draco (Dracaenaceae), som dock numera är ytterst sällsynt som vildväxande på Ka­narieöarna; vi fick se en bild av ett gammalt och imponerande storvuxet, men odlat, exemplar från Icod de los Vinos. Fullt vildväxande var däremot violen Viola anagae, vars blålila blommor och hjärtformade blad erinrade om vår skogsviol V. riviniana; den är endemisk på Anagahalvön. En vackert orangeblommande, drygt meterhög ört, som uppträdde i ljusluckor inom lagerskogen var kanariespira Isoplexis canariensis (Scrophulariaceae); dess frukter påminde om de hos fingerborgsblomman Digitalis purpurea, men blom­morna liknade mer någon eldranka Columnea. På ett fuktigt ställe vid kanten av vägen genom lagerskogen fick vi se en märklig, hårig ört med flikiga blad och små, gulgröna, femtaliga blommor. Claes undrade om någon kunde gissa vilken växtfamilj den tillhörde, men fick själv svara att det rörde sig om en umbellat (!): drusa Drusa glandulosa, mycket olik det mesta vi är vana vid inom den familjen, men dock med ett under­sittande fruktämne som utvecklas till en tvådelad klyvfrukt. Arten förekommer på Kanarieöarna, Madeira, i Marocko samt i Somalia, och lär ha sina “närmaste släktingar” i Sydamerika. Av kaktussläktet Opuntia förekommer fyra arter på Teneriffa, alla införda från Amerika; vi fick se O. tomentosa som “ogräs” i od­lingslandskapet tillsammans med ett annat infört “ogräs”, getoxalis Oxalis pes-caprae, som kommer från Sydafrika. Däremot är den lilla söta murkotte-arten Monanthes laxiflora (Crassulaceae) med gula, stjärn­formiga blommor och köttiga blad inhemsk; ja, hela släktet är endemiskt för Kanarieöarna. En taggig bus­ke vid vägkanten visar sig vara en “taggborre”, Solanum vespertilio, som är endemisk för Teneriffa (eller möjligen även förekommande på Gran Canaria); dess grenar är tätt besatta med avskräckande taggar, men de lila blommorna med speciella, gula ståndare är mycket vackra; senare bär den gula bär. Den gulblom­miga fetbladsväxten Aïchryson laxum med stora blommor, som har ungefär tolv kronblad, är likaså ende­misk på Kanarieöarna; förmodligen är detta den vanligaste arten ur släktet, som i blomställningarna erinrar om taklök Sempervivum. Vi lämnar Anagahalvön med en blick på en art som blott finns där: snokörtsarten Echium simplex, som har en lång, spirformad blomställning med massor av vackra, vita blommor.

  Även Tenohalvön, uppe i nordväst, har en mycket artrik flora med många endemer i sin synnerligen klip­piga terräng. Vid vägkanten öster om en tunnel genom berget ser vi kanarieendemen Crambe strigosa, en släkting till vår strandkål C. maritima, som tillhör sektionen Dendrocrambe, vilken med sina fjorton arter är endemisk för Kanarieöarna och Madeira. I bakgrunden kunde även någon snokört Echium sp. och spå­tistel Carlina sp. anas. Här påträffades även en buske med motsatta, sammansatta blad och gula blommor med två ståndare: det var kanariejasmin Jasminum odoratissimum (Oleaceae), som är endemisk på Kana­rieöarna och Madeira. Strax intill blommade en tuvad komposit, Reichardia ligulata, som närmast erinrade om ett mellanting mellan rotfibbla Hypochoeris radicata (blommorna) och fettistel (“åkermolke”) Sonc­hus arvensis (bladen). På själva klippan växte Phyllis nobla (Rubiaceae), en buske med stor blomställning och små blommor, och vars blad ej är klibbiga. Fetbladsväxten gyllentaklök Aeonium holochrysum är även den en buske med bladen samlade i grenspetsarna, rikt gulblommande och även väl försedd med frukter. Betydligt mindre, men nog så intressant, är den korgblommiga örten Vieraea laevigata med sina blågröna, fasta blad och gulblommiga korgar. Denna art (och därmed även släktet, som är monotypiskt) är endemisk på Tenohalvön. Den likaledes gulblommiga busken Ruta pinnata (Rutaceae) är även den endemisk, den är blott känd från Teneriffa och Palma. En blålila snyltrot som tittade upp ur gruset var förmodligen den vitt­spridda arten hampsnyltrot Orobanche ramosa. Den sällsynta margeritarten Argyranthemum coronopifo­lium är endemisk på Tenohalvön; dess blad påminde mest om de hos gråbo Artemisia vulgaris, men var gröna undertill. Till samma familj räknas även klintsläktingen Cheirolophus burchardii, som bar rosa kor­gar och gröna, avlånga blad; även den är endemisk här. Den vackra, rosablommiga malvan Lavatera aceri­folia har som namnet anger lönnliknande blad; den är en kanarieendem. Claes ledde oss upp i en ravin, där den risartade släta pinneuforbian Euphorbia aphylla visar sig helt sakna blad och ha mycket små cyathier i grenspetsarna. I bakgrunden sågs släktingen kandelabereuforbia, som gör ett helt annat intryck. En buske med hårda blad och ljusgula blommor med två ståndare visade sig vara Justicia hyssopifolia (Acanthaceae) som är enda representant för sin familj på Kanarieöarna.

  Längst ut på Tenohalvön, vid Punta de Teno, är landskapet mycket torrt, närmast halvökenartat. Här sågs rikligt med kandelabereuforbia, men även den helt naturaliserade kaktusarten taggopuntia Opuntia dillenii, som är väl försedd med kraftiga, avskräckande taggar. Här blommade även den delvis klängande busken kanarisk trädslinga Periploca laevigata (Asclepiadaceae), vars blommor var gula (och röda), med motsatta blad och mjölksaft. Dess frukter var uppbyggda av två karpeller, som var nästan fria från varandra, och vil­ka spretade ut vinkelrätt; fröna var försedda med långa hår, vilka stack fram när frukten började öppna sig. Längst ut mot havet var vegetationen gles, även här dominerad av kandelabereuforbia och taggopuntia; på den förra sågs här stora, rödbruna, trekantiga frukter. Här blommade kamrisp Limonium pectinatum med rosa blommor och blågröna blad; den var rätt så vanlig. Det lågvuxna, taggiga riset jungfrumantel Fagonia cretica (Zygophyllaceae) hade motsatta blad och rosa blommor med fem kronblad och tio ståndare. Vi såg fruktbärande taggopuntia; dess “kaktusfikon” var runda, röda och försedda med mindre taggar än skotten (som var nog så avskräckande). Dess naturliga utbredningsområde sträcker sig från Mexiko ned till norra Sydamerika, där den oftast växer utmed stränder. Intill själva stranden sågs umbellaten “havssalladAsty­damia latifolia blomma med sina gula flockar samt köttiga, skrynkliga blad.

  Vi fick se en skön vy från vägen genom det brutna landskapet vid Degollada de Cherfe, där purpureufor­bia Euphorbia atropurpurea och en silkesbuske Schizogyne sp. kunde anas på håll. Härifrån följde vi en slingrig väg ned mot byn Masca, vid början av Mascaravinen, där man kan gå från 600 m ö.h. ända ned till havsstranden. Utmed vägen var utsikten grann; här blommade bl.a. mandelträd Prunus dulcis med vackra, blekrosa blommor och tätt håriga, omogna stenfrukter. Här sågs den storvuxna “snokörtenEchium vire­scens, förgrenad från basen och med blekrosa blommor. Uppe på klipporna blommade ärtbusken vit kana­rieginst Chamaecytisus proliferus, som har platta, något barrlika blad och vita blommor med ludet, rödlila foder. Vid själva byn Masca, där vägen tar slut och man förnimmer ravinens början, sågs rikligt med kana­riepalm Phoenix canariensis (Arecaceae), som här förmodligen är naturlig (annars odlas den i stor skala). Bland förvildade “ogräs” intill byn såg vi agave Agave americana (Agavaceae) och blå snokört Echium plantagineum, den senare från Medelhavsområdet, men svårartat invasiv i Australien. Inhemsk är däremot den vackert gulblommande klotrosetten Greenovia aurea (Crassulaceae), som ser ut som en taklök, fastän den har ungefär trettio långsmala kronblad, vilket är det största antalet inom fetbladsväxternas familj. Nere i klyftan sågs flerstädes bladrosetter av fetbladsväxter i bergväggarna, men då de inte var i blom ville Claes inte uttala sig om art- (eller ens släktes-)tillhörigheten. En av dem hade dock gått i knopp; det var skafttak­lök Aeonium urbicum, och bakom den syntes fikonkaktus Opuntia ficus-indica. Vid stigen ned genom ra­vinen fick vi se den vackra purpureuforbian på nära håll, med avlånga blågröna blad och cyathier omgivna av purpurröda högblad, innanför vilka gula nektarieglandler kontrasterade skönt mot det röda fruktämnet. En gulblommig umbellat hörde enligt Claes till släktet Todaroa – var det månne en T. aurea? På ravinens ena sida blommade stor kanariemolke (eller “jättemolke”) Sonchus acaulis med halvmeterlånga blad i ro­sett och stora gula korgar på en bladlös stängel. En annan, endemisk, korgblommig växt var mascacinera­ria Pericallis lanata, som bar ett fåtal violetta korgar av “krage-typ” och hade gråludna, tandade blad. Vit­ginstarten Retama raetam (Fabaceae) är vittspridd i Medelhavsområdet; den liknar molnginsten en hel del men har små en- (eller två-)fröiga nötter i stället för baljor som öppnas; blommorna är vita ärtblommor av vanligt slag. Uppe i bergväggen återser vi mårväxten Phyllis nobla med hängande blomställningar, och på en annan klippa frodas den helbladiga ormbunken Adiantum renifome (Adiantaceae), vars blad är njurfor­made i enlighet med artepitetet. Hästhovscineraria Pericallis tussilaginis har (till skillnad från släktingen mascacineraria) kala blad; den har även en mer förgrenad korgställning med fler korgar, men dess violetta strålblommor liknar mascacinerarians. Vi ser den gula ginstbusken Teline osyroides (ej olik vår färgginst Genista tinctoria) samt en vitblommig buske som visar sig vara en “vinda”: Convolvulus floridus, som, trots att den inte slingrar alls, i sina blommor är påfallande lik vår åkervinda C. arvensis. Likaså vitblom­mig är en tätvuxen “snokörtEchium aculeatum vars blad har vasst tandade kanter och taggig mittnerv; dess blommor är vita med från sidorna hoptryckt krona. Claes avslutade visningen med den skönblommi­ga gula duvnäbben Lotus maculatus, en praktfull släkting till vår käringtand L. corniculatus, som har sto­ra, orangegula blommor och smala, vithåriga blad.

 

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att samtliga bilder som Claes hade tagit var från samma årstid, slutet av februari och början av mars, men Claes skulle gärna vilja åka dit även senare för att studera även andra aspekter av floran och vegetationen. Teide är en s.k. “åskvulkan” och hade sitt senaste utbrott år 1909, men möjligen var det då en sidokrater som spydde ut lava. Frågan om varför inga växter, inte ens lavar, hade etablerat sig på de drygt hundraåriga lavafälten diskuterades. I vanliga fall är stelnad lava att be­trakta som ett näringsrikt och för växter gynnsamt substrat; både Krakatoa och Surtsey täcktes rätt snart av växter. Troligen är lavan vid Teide på något sätt “giftig” för växter, antingen genom att innehålla för myc­ket av något ämne eller genom att sakna något för växtligheten nödvändigt grundämne, eller så kanske den helt enkelt är för torr? Det framhölls att åtminstone lavar borde kunna växa på lava. På frågan om det fanns invasiva främmande växter på Teneriffa framhöll Claes getoxalis, kaktusarterna och agave som exempel på sådana. Fikonkaktus har införts för att odla koschenillsköldlöss Dactylopius coccus, som lever på denna, medan de taggigare har odlats som staket; dessutom har alla kaktusar ätliga, ofta goda frukter. Aimon und­rade varför vi inte hade fått se några fjärilar – finns det inga? Jodå, dagfjärilar finns åtminstone, men övriga insekter är i alla fall svåra att få syn på. Det är ett vanligt fenomen att öar långt ute i havet har ont om flyg­förmögna insekter, något som speciellt studerats av “skalbaggsprofessorn”, Carl H. Lindroth. Enligt litte­raturen lär det finnas ungefär 400 insektsarter på Teneriffa, men man ser dem sällan utanför samhällena. Claes anser numera att Teneriffa är ett mycket trevligt exkursionsmål; han var något tveksam i början, när planerna för kursen lades upp, men har efter sina besök blivit mer och mer förtjust. Vi fick inte se något av tallskogen, som domineras av kanarietall Pinus canariensis; detta beror på att just denna vegetationstyp är så artfattig; där finns inte särskilt mycket att se. Kanarietallen själv har dock långa, hängande barr, som lär samla upp vatten ur luften: den sägs vara “självbevattnande”.