Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 24 november 2011 i “Botanhuset

 

 

Föredrag av Magnus Neuendorf: “Glupska skönheter – växter som äter kött”.

  Magnus presenterade den intressanta “biologiska grupp” som de köttätande växterna utgör: de fördelas på elva olika växtfamiljer från skilda håll i systemet men har det gemensamt att de fångar smådjur och kan tillgodogöra sig näring från dessa. Fångstmekanismerna kan delas in i klisterfällor (sileshår, tätört m.fl.), klämfällor (Venus’ flugfälla och vattenfälla), insugningsfällor (bläddror) samt bägarfällor (flugtrumpeter, kannrankor m.fl.). Vi fick se exempel från samtliga de 19 växtsläkten som är kända som “karnivorer”, va­rav några dock ansågs som “prekarnivorer” därför att inga proteinlösande enzym kunnat påvisas i deras fällor, samt fick ta del av “den karnivora paradoxens problem”, att de samtliga är insektspollinerade.

 

  Magnus inledde med att erinra om att Botaniska Trädgården för tre och ett halvt år sedan hade en utställ­ning i växthusen om köttätande växter, i samband med vilken han sammanställde en smärre skrift, “Glups­ka skönheter – om växter som äter kött” (Neuendorf 2008), vilken uppvisades. Sedan dess har en del hänt vad beträffar kunskapen om dessa växter; några nya arter har beskrivits och vissa nya fysiologiska rön har framkommit, varför den inte längre är helt aktuell. Vi fick skåda en kanna av Nepenthes, det karnivorsläkte som kan ta störst byten, vid sidan av en gammal illustration, där en man hjälper en annan upp ur en kanna, vilken dock snarare såg ut att ha haft myrkanna (eller säckfälla) Cephalotus follicularis som förebild, även om denna i verkligheten är avsevärt mindre och blott kan uppsluka riktigt små djur. De karnivora växterna har omskrivits på många ställen i “populärkulturen” under 1800- och 1900-talet, Magnus erinrade om fil­men “Triffiderna anfaller”, detta därför att de är fantasieggande och väl kända bland allmänheten, även om mycket av vad som spritts om dem är överdrivet eller direkt felaktigt. Besökande skolbarn i växthusen bru­kar alltid i första hand efterfråga de “tjuttätande växterna”, påpekade Magnus; uppenbarligen tilltalar detta “biologiska fenomen” skolbarn avsevärt mer än vad andra växters speciella biologi gör.

  Vilka är då dessa köttätande växter i verkligheten, och vad för byten fångar de? Magnus framhöll, att man för det första måste skilja de växter som visserligen fångar djur men inte “äter upp” dem, från dem som tillgodogör sig näring (mest kväve- och fosforföreningar) från de infångade djuren. Ett exempel på en växt som visserligen fångar insekter, men senare också släpper ut dem igen är hålrot Aristolochia clematitis, in­ne i vars blommor de instängda insekterna överöses med pollen som de förhoppningsvis överför till nästa blomma de besöker. Här har infångandet således att göra med växtens fortplantning, inte näringsupptagan­de. Andra växter, som t.ex. vissa pelargoner Pelargonium spp., klibbkorsört Senecio viscosus och flertalet tobaksarter Nicotiana spp., är rikt klädda med klibbiga hår, i vilka smärre insekter lätt fastnar och dör, men dessa växter tillgodogör sig inte någon näring från djuren, utan det anses att detta är växtens sätt att skydda sig mot “objudna, icke välkomna gäster”. Det i stort sett australiensiska växtsläktet Stylidium (egen familj Stylidiaceae) utmärker sig för detta slag av klibbiga körtelhår, vilka fångar smådjur, men man har inte kun­nat påvisa några protolytiska (proteinlösande) enzymer hos dem, varför det är oklart om de kan tillgodogö­ra sig någon näring från sina fångster (eventuellt kan de ha en fångstbiologi liknande den hos Roridula, se nedan). Däremot har de en mycket speciell pollinationsbiologi, där den “laddade” könspelaren (samman­vuxet stift och ståndare) smäller till en besökande insekt och överför pollen till densamma, för att vid nästa besök vid en liknande “smäll” kanske kunna uppfånga eventuellt medfört pollen på märkesytan.

  Låt oss nu övergå till de utan tvivel köttätande växterna. Den förmodligen mest välkända är Venus’ flug­fälla Dionaea muscipula, vars “gapande” bladhalvor på ett mycket suggestivt sätt infångar smådjur som råkar hamna mellan dem. Andra sedan länge väl kända är sileshåren Drosera spp., vilka under medeltiden användes som medicinalväxter mot ögonsjukdomar under namnet “Ros solis” (detta då bladens långskaf­tade glandelhår erinrade om ögonfransar!), liksom de sedan 1500-talet i Europa kända nordamerikanska flugtrumpeterna Sarracenia spp. Vid mitten av 1700-talet blev Venus’ flugfälla känd för vetenskapen, då den beskrevs av engelsmannen John Ellis (1710–1776), som efter att ha studerat dess insektsfångst drog slutsatsen att den förtärde sina byten, något som dock vår Carl von Linné inte alls trodde på, trots att Ellis underrättade honom om sina iakttagelser i brev. År 1875 utgav Charles Darwin ett omfattande verk, “In­sectivorous Plants”, och från hans grundliga studier av ett antal arter, främst rundsileshår Drosera rotun­difolia, kan man anse att begreppet “insektsätande” (eller hellre köttätande, många smådjur som förtärs av dessa växter är inte insekter utan spindeldjur) växter blivit vetenskapligt väletablerat.

  När Magnus gav ut sin bok för drygt tre år sedan var ungefär 630 arter av köttätande växter kända; nu är cirka 790 arter beskrivna, fördelade på 19 släkten och elva växtfamiljer. Familjen Sarraceniaceae omfattar tre släkten: Heliamphora med 18 arter i norra Sydamerika, Sarracenia med åtta i östra Nordamerika jämte Darlingtonia med en i sydvästra Förenta Staterna. Den i huvudsak sydostasiatiska familjen Nepenthaceae omfattar blott ett släkte, Nepenthes, men detta innefattar ungefär 200 arter, varav två förekommer på Mada­gaskar, en på Seychellerna, en på Ceylon, en i Assam, tre i nordöstra Australien och en på Nya Kaledonien (påfallande många är lokala endemer på Borneo). Familjen Droseraceae omfattar tre släkten: Dionaea med en art i sydöstra Förenta Staterna, Aldrovanda med en art i Europa, Afrika, Asien och nordöstra Australien, samt Drosera med ungefär 190 arter spridda över alla kontinenter (givetvis utom Antarktis!), hälften dock i sydvästra Australien. Den ur Droseraceae eventuellt utbrutna familjen “Drosophyllaceae” omfattar blott ett enda släkte, Drosophyllum, med en art i västra Portugal, södra Spanien och norra Marocko. Inom växt­familjen Dioncophyllaceae innefattar släktet Triphyophyllum en “som ung” köttätande art från tropiska Västafrika. Familjen Byblidaceae innefattar blott släktet Byblis, med sju arter i västra och norra Australien samt på Nya Guinea. Inom familjen Roridulaceae är blott två sydafrikanska arter kända, båda i släktet Ro­ridula. Familjen Cephalotaceae är “monotypisk” och omfattar endast en art i sydvästra Australien, givet­vis tillhörande släktet Cephalotus. Växtfamiljen Lentibulariaceae omfattar tre mycket olika släkten: Pingui­cula med ungefär 100 arter spridda genom Norra halvklotets tempererade delar, tropiska Centralamerika (flest arter) och nordvästra Sydamerika, sydligaste Sydamerika och Sydostasiens bergstrakter, Utricularia med cirka 230 arter spridda över alla kontinenter (utom Antarktis), samt Genlisea med drygt 20 arter före­kommande i tropiska (och subtropiska) Mellan- och Sydamerika, Afrika och Madagaskar. Martyniaceae omfattar två (tveksamma) köttätande släkten: Ibicella med en art i östra Sydamerika (även naturaliserad i Nordamerika) samt Proboscidea med fem arter i Nordamerikas sydligare, varmare delar. Inom ananasväx­terna Bromeliaceae slutligen, räknar man med åtminstone två köttätande arter: Brocchinia reducta som fö­rekommer i norra Sydamerika och Catopsis berteroniana i tropiska Amerika (från Florida till Brasilien); båda släktena innehåller åtskilliga fler arter som åtminstone hittills inte har påvisats vara köttätande.

  Ur morfologisk synpunkt anses de fällor i vilka djuren hamnar alltid vara blad eller delar av blad (detta är dock oklart åtminstone vad avser Utricularia). Magnus delade in dem efter fångstmekanismen i fyra olika grupper: klisterfällor (Drosera, Drosophyllum, Triphyophyllum, Byblis, Roridula och Pinguicula; därtill väl även Ibicella och Proboscidea), klämfällor (Dionaea och Aldrovanda), insugningsfällor (Utricularia) samt bägarfällor (Sarracenia, Darlingtonia, Heliamphora, Cephalotus och Nepenthes; härtill Brocchinia och Catopsis samt eventuellt det avvikande släktet Genlisea). Som ovan nämnts är Brocchinia reducta och Catopsis berteroniana de enda arterna i den stora familjen ananasväxter som (hittills) påvisats tillgodogö­ra sig näring från fångade smådjur. De anses vara “prekarnivora”, alltså sakna egna proteinnedbrytande enzym utan förlita sig på mikroorganismer som bryter ned de fångade insekterna. Deras vatten- och förna­uppfångande “bladtrattar” har en vaxklädd inre yta, vilket gör att djur som hamnat däruti ej kan ta sig ut. Det finns åtskilliga andra ananasväxter som har liknande, vaxklädda bladtrattar, varför fler köttätande arter kan förmodas komma att påvisas bland dessa i framtiden, kanske framför allt bland de epifytiskt levande arter som ej har möjlighet att uppfånga näringsrik förna (C. berteroniana är epifyt, men ej B. reducta).

  Släktet Byblis omfattar sju arter i Australien, varav den mest vittspridda, B. liniflora, även förekommer på Nya Guinea. De fångar smådjur i klibbiga körtelhår, vilka förekommer spridda över nästan hela växten, ej blott på de långsmala bladen, men till skillnad från sileshår Drosera (se nedan) är körtelhåren “passiva”, d.v.s. saknar förmåga att röra sig mot bytet. Åtminstone ett proteinnedbrytande enzym har kunnat påvisas hos Byblis. Hos B. gigantea i Sydvästaustralien är det känt att en storvuxen skinnbagge ohejdat rör sig på bladen och förtär delar av “fångsten”. Cephalotus follicularis förekommer, även den, endast i sydvästra Australien och är den enda kända arten i sin familj. Den har två slags blad, dels “vanliga” blad och dels kannor, vilka avlöser varandra i bladrosetten. Till skillnad från Byblis bär den sina blommor högt uppe på en långsträckt (upp till 60 cm) stjälk, långt från kannorna, i vilka framför allt på marken krypande smärre djur fångas. Detta brukar framhållas som ett exempel på en “lösning” utav den “karnivora paradoxen”: samtliga kända köttätande växter är även insektspollinerade, men det torde inte vara så lämpligt att äta upp sina egna pollinatörer! Detta undviks alltså hos Cephalotus genom den långa stängeln, men hur klarar sig Byblis? Kannorna hos Cephalotus innehåller tre proteolytiska enzymer jämte ett ytspänningsnedsättande ämne. Kannornas kant är rikt försedd med nektarier på insidan, vilka lockar myror och andra smärre djur att “gå i fällan” och falla ned i “enzymsoppan”, där de drunknar och löses upp, varefter växten tar upp värdefulla näringsämnen (den växer alltid, liksom flertalet köttätare, på mycket näringsfattig mark).

  Den sällsynta lianen Triphyophyllum peltatum från tropiska Västafrika är köttätande endast i juvenilt sta­dium, medan den som fullvuxen inte fångar djur. Den har tre sorters blad, vanliga blad vid basen, djurfång­ande blad med långa (i spetsen hoprullade) yttre delar som bär körtelhår i vilka tre olika enzymer är kända, samt på de klättrande delarna blad utan fångstorgan, men däremot med krokar i spetsarna. Den är sällsynt även i odling; Magnus visade en bild från Württembergs botaniska trädgård, på vilken dock endast de van­liga basala bladen kunde ses. Den välkända Dionaea muscipula har (i likhet med Cephalotus) sina vackra, vita blommor på en hög stängel, långt ifrån de insektsfångande bladen. I naturen är den sällsynt inom ett mindre område i sydöstra Förenta Staterna (ca 15 ´ 35 km i Carolina), men den ses ofta i odling, även om den är svår att hålla vid liv under någon längre tid. Dess naturliga förekomster är knappast hotade av upp­odling, då de utgörs av så extremt näringsfattig mark att det ej lönar sig. Sex olika proteinnedbrytande en­zymer har påvisats hos dess blad. På insidan av varje bladhalva finns tre eller fyra “avtryckarhår”, vilka reagerar om de vidrörs av smärre insekter eller andra smådjur, varvid bladet hastigt slår ihop och bildar en “bur” ur vilken djuret ej kan rymma. Efter hand pressas bladhalvorna alltmera mot varandra och enzymer avsöndras, så att efter ungefär två veckor blott de osmältbara delarna återstår när bladet ånyo öppnar sig. Varje blad kan endast fånga smådjur vid några få tillfällen, sedan ersätts det av yngre fångstblad. Vattenfäl­la Aldrovanda vesiculosa har i princip ganska likartade blad, men de är mycket mindre och fungerar dess­utom under vatten. Dess blad fångar små vattenlevande djur (mygglarver, vattenloppor etc.) som kommer vid något av de rätt många “avtryckarhåren” på bladhalvornas insida. Vattenfällan har en söndersplittrad utbredning i Europa, Asien, Afrika och Australien, överallt sällsynt. [Närmast oss förekommer den i två sjöar i Litauen, varifrån somliga hade fått se den under exkursionen till Baltikum sommaren 2010.]

  Drosera är ett av de största släktena bland de köttätande växterna, och det har även en mycket vidsträckt utbredning. Av de ungefär 190 kända arterna förekommer dock blott tre i Europa, alla i Sverige, där de ses på näringsfattiga myrar: rundsileshår D. rotundifolia, storsileshår D. anglica och småsileshår D. interme­dia. Områden med stor rikedom på sileshårsarter är Sydvästaustralien, där nästan 100 arter påträffats, samt Sydafrika. I körtelhåren på sileshårens blad har fem olika proteolytiska enzymer påvisats, jämte kitinas, ett enzym som löser upp insekternas hudskelett. Rundsileshårets runda bladskiva med sina långskaftade kört­lar är en “aktiv fälla”, som när en insekt fastnat i det klibbiga sekretet från några hår sluter sig så att bytet kommer att omges av ett flertal enzymavgivande körtlar. Det sålunda inneslutna smådjuret har ingen chans att undkomma, utan dödas och löses upp, varefter bladet öppnar sig och låter de osmältbara delarna flyga bort med vinden. I norra Sverige, Norge och på Färöarna har sileshårets blad använts för att framställa fil­mjölk, och man trodde länge att det var bladens enzymer som fick mjölken att tjockna, men troligen är det snarare fråga om att mikroorganismer omvandlar mjölken till långfil. Storsileshår förekommer till skillnad från våra bägge andra arter även i rikkärr, så t.ex. i Hagebyhöga i Östergötland och Sjösa i Södermanland; stundom kan man finna rundsileshår “i” rikkärr, men de växer då uppe på tuvor som egentligen utgör en liten näringsfattig “mosse”. Förutom att storsileshåret är vitt spritt inom de tempererade delarna av Eura­sien och Nordamerika har det även en udda förekomst på ön Kauai bland Sandwichöarna, dit det måhända förts av den amerikanska tundrapiparen Pluvialis dominica, som flyttar dit från Alaska. Våra sileshårs vita blommor är blott öppna i soligt och varmt väder under högsommaren, vartill kommer att åtskilliga av dem är kleistogama, varför nog inte alla har sett hur vackert det är när sileshåren blommar. Magnus visade oss exempel på ett antal andra Drosera-arter: den täta rosetten av D. aliciae från Sydafrika, de på stjälkar kort­skaftade bladen av D. peltata från Australien, de tvekluvna av D. binata från sydöstra Australien och Nya Zeeland, stora vita blommor jämte små runda stjälkblad hos D. platypoda från Sydvästaustralien, samt de ytterst små rosetterna hos D. nitidula. I sydvästra Australien är många av sileshåren knölbildande, vilket torde hänga samman med att de lever på mark med stor säsongsvariation vad avser vattentillgången. Knö­larna sitter ofta 20–30 cm under markytan. Vi fick se arten D. aberrans, med en stor, vacker, vit blomma på en kort stängel; den fångar huvudsakligen hoppstjärtar med sina blad. Magnus visade även de vackert rödorangea blommorna hos D. platystigma samt de stora vita hos D. binata, varefter vi fick se de “under­sköna” bladrosetterna hos de sydvästaustraliensiska D. callistos och i synnerhet D. derbyensis! Slutligen visades “världens största sileshår”, rariteten D. regia från Kaplandet, vars blad kan bli 50–60 cm långa.

  Portugisiskt sileshår Drosophyllum lusitanicum är en vacker växt med sina ganska stora (2–2,5 cm vida) gula blommor, men de är blott öppna under några få timmar. På dess långsmala blad finns skaftade körtel­hår på samma sätt som hos Drosera, ja dessa förekommer på växtens alla delar, ända upp på foderbladen, men till skillnad från sileshåren är de “passiva” och fångar blott in smådjur utan att röra sig mot dem. Ar­ten pollineras av stora tunga bin som uppenbarligen ej fastnar i det klibbiga sekretet, i vilket fyra olika pro­teinupplösande enzymer påvisats. Den har en inskränkt utbredning kring Gibraltarsund och i Portugal, där den växer på torr, kalkrik mark som en risig buske, upp till 1,5 m hög. På bilder av unga blad kunde vi se de avsöndrade dropparna med klibbigt sekret mycket tydligt; den hängdes (åtminstone förr) upp inomhus som flugfångare i Portugal. Släktet Roridula hör hemma i södra Sydafrika och är det enda i sin familj, det omfattar blott två arter, av vilka vi fick se R. gorgonias som förekommer i regnskog vid sydkusten, medan R. dentata växer torrare längre åt norr. De är båda 1–2 m höga buskar med blad som erinrar om de hos det portugisiska sileshåret, fastän bredare; blommorna är däremot helt annorlunda. Så vitt man känner till har Roridula inga proteinlösande enzymer, utan de infångade smådjuren äts av två långbenta skinnbaggar och en spindel, vilka med sin spillning göder växten.

  Flugtrumpeterna, släktet Sarracenia, förekommer naturligt endast i östra Förenta Staterna och östra Ka­nada, men en art, S. purpurea har införts till Europa och naturaliserat sig på åtskilliga ställen; vi fick se en bild från den välbekanta gölen vid Brännelycke i västra Blekinge. Blott denna art finns i Kanada, de övriga sju påträffas längre åt sydöst, tillsammans med ett flertal naturhybrider dememellan. Flugtrumpeterna har kannblad med en klar vätska, i vilken fem olika proteolytiska enzymer påvisats. Magnus visade oss blad av fläckig flugtrumpet S. leucophylla (med många halvgenomskinliga, vita fläckar på kannornas övre del), gul flugtrumpet S. flava, (vanlig) flugtrumpet S. purpurea, rutig flugtrumpet S. minor (som Magnus menade såg ut som “Linus på linjen”) och den nedliggande hjälmflugtrumpeten S. psittacina, vars kannblad sna­rare fungerar som ryssjor med hjälp av inåtriktade styva hår; vi fick se ett genomskuret blad. Flugtrumpet­ernas blommor ser mycket speciella ut med sin stora, sköldformade pistill omgiven av fem nedhängande kronblad och fem kronbladslika foderblad. Magnus visade blommor av gul och fläckig flugtrumpet, var­efter vi fick skåda en genomskuren blomma av S. purpurea, där man kunde se hur pollenet samlas upp på “pistillparaplyets” insida; den receptiva märkesytan sitter högst upp vid kanterna. Flertalet flugtrumpeter har uppräta kannblad, i nedre delen fyllda med “enzymsoppa” där oförsiktiga smådjur drunknar och för­tärs, men de har även artspecifika “inhysingar”, djur som lever i kannorna på andra djur som förolyckats där; vissa utvecklas t.o.m. som larver nere i kannorna. Magnus visade ytterligare några bilder från lokalen vid Brännelycke, där flugtrumpeten inplanterades 1948 och nu täcker området med tusentals individ.

  Kobratrumpeten, Darlingtonia californica, är den enda arten i sitt släkte och förekommer blott i sydöstra Kalifornien. Kannbladen har en tydlig honungsdoft och är i övre delen rikt försedda med halvgenomskin­liga, ljusa fält, vilket förmodas bidra till att locka in insekter i dem, där den rikliga förekomsten av nektarier gör att de lätt “går i fällan”. En krans av “spärrhår” nedanför den hala ytan med nektarierna bidrar till att hindra även flygkunniga insekter att komma undan. Till skillnad från bladen är blomman illaluktande, men Magnus hade sig inte bekant vilken pollinatören var. Fem smärre hål mellan de sammanvuxna kronbladen leder in i blomman. Hos det tredje släktet i familjen, Heliamphora, har (ännu) inga proteolytiska enzymer kunnat påvisas. Samtliga 18 arter förekommer på platåbergen i Roraima, i gränstrakterna mellan Guyana, Venezuela och Brasilien. Flera arter har stora kannor, några mer än 50 cm långa. En antydan till “lock”, liknade det som finns hos flugtrumpeterna, förekommer även hos Heliamphora, men det är så litet att det inte kan ge något skydd mot regn. Däremot har dess kannor en öppning på sidan, ett “bräddavlopp” från vilket regnvatten kan avrinna så att kannan inte blir fylld. Roraima-området är känt för intensiva dygnsregn varför det förefaller lämpligt med detta “avlopp”, som inte finns hos andra kannväxters kannor. Vi fick se en genomskuren kanna, hos vilken de långa, styva håren vid kannans mitt tydligt framgick; dessa antas ha till uppgift att försvåra för flygande insekter att lämna kannan. Heliamphora-arterna har stora, vita eller ro­sa blommor med enkelt hylle, placerade några få tillsammans på långa stänglar.

  Tätörterna, Pinguicula, omfattar ungefär 100 arter, vitt utbredda på norra halvklotet, men med sitt utbred­ningscentrum i Mexiko, där ungefär hälften av dem förekommer; ett andra centrum finns i Medelhavsom­rådet med ett 30-tal arter. Tre arter är annueller och två (på Kuba förekommande) epifyter; övriga är mark­levande perenner, men i regel är de inte särskilt långlivade. Vi fick se den blåblommiga P. balcanica, fjäll­tätört P. alpina (vilken som bekant har vita blommor), storblommig tätört P. grandiflora (blåblommande) från västra Irland, en oceanisk art samt den rosa P. crystallina som påträffas i sprickor på kalkklippor på Balkanhalvön. Tätörterna har aktiva fällor, i det att bladen kan rullas ihop kring byten, men rörelsen är vid jämförelse med sileshåren och Venus’ flugfälla högst beskedlig. Körtlarna på bladytorna avsöndrar prote­olytiska enzymer, 3–5 olika sådana är kända hos skilda arter. Magnus framhöll att tätörterna framför allt fångade små insekter, vilka höljdes in med slem från körtlarna på bladets yta, men även att en väsentlig del av proteintillskottet ofta torde komma från luftburet pollen (som kan utgöra 50% av “bytet”!). Av för oss exotiska arter visades bladrosetter (med många, små blad) av P. esseriana från Mexiko, vilken övervintrar med små “groddknoppar”, samt de bägge mediterrana arterna P. emarginata och P. laueana, den förra med blåa, den senare med mättat rosa blommor. En udda art var P. heterophylla med sina långa smala blad försedda med körtelhår runt om. En “prydnadstätört” av hybridurspung med blåvioletta blommor, kallad ‘Weser’, fick avsluta tätörtsdelen.

  Bläddrorna, Utricularia, är det största av alla de släkten som hyser köttätande växter; det innehåller över 220 arter spridda över hela världen, varvid variationscentra är Sydamerika med 60–70 arter och Australien med ett 60-tal. Våra egna bläddror, sex arter, är nedsänkta, rotlösa vattenväxter vars blommor dock sticker upp i luften, medan de blåsor med vars hjälp de fångar in smådjur finns under vattenytan. Vår vanliga syd­bläddra U. australis har stora, mörkgula blommor och gröna skott med fångstblåsor. Dybläddra U. inter­media har däremot dels gröna undervattensskott, dels färglösa med blåsor, dess blommor är därtill mindre och ljusare gula. Dvärgbläddran U. minor har små, tunna gröna skott med blåsor. Fångstblåsorna är myc­ket avancerade organ, som vi fick se i tvärsnitt. Blåsan har en sluten öppning, kring vilken längre och kor­tare “känselhår” spretar ut. Inne i blåsan råder ett undertryck, så att dess väggar buktar inåt, varför om ett litet vattendjur, som en vattenloppa, råkar stöta emot “känselhåren” vid öppningen och därigenom åstad­komma att blåsan öppnas, undertrycket ytterst snabbt suger in djuret i blåsan, varefter öppningen stängs. Inne i blåsan avsöndras proteinnedbrytande enzymer från de fyrarmade hår som pryder väggarna, varför såväl mindre djur som även encelliga alger relativt fort bryts ned och deras näring tillvaratas av bläddran. Alla våra europeiska bläddror är vattenväxter, och övervintrar med turioner som bildas i skottspetsarna på hösten (de är således perannueller), men flertalet arter i världen lever på land, oftast på våt mark, men vissa på klippor (litofyter) eller epifytiskt. En vacker art som Magnus visade var praktbläddra U. reniformis från sydöstra Brasilien. Den lever på marken eller stundom som epifyt och har stora, njurformade, gröna luft­blad samt meterhöga blomställningar med stora blåvioletta blommor bärande två orangea strimmor. Stora men vita blommor har den likaledes sydamerikanska U. alpina, vilka något erinrar om fjälltätört genom att de har en gul fläck centralt i blommorna. Vi fick även bese den blå- och gulblommiga U. bisquamata från Madagaskar samt den mycket småvuxna stenbläddran U. sandersonii, som är föga mer än någon cm hög. Relativt närstående bläddrorna, men med helt annorlunda fångstorgan, är släktet Genlisea, vars underjord­iska, korkskruvsliknande fällor kan liknas vid hummertinor. Deras byte består huvudsakligen av encelliga organismer (bl.a. toffeldjur) som attraheras på kemisk väg, och vid vilkas nedbrytning åtminstone tre pro­teolytiska enzymer är verksamma. Genlisea omfattar minst ett 20-tal arter (förmodligen fler, forskning på­går!) och förekommer i såväl tropiska Sydamerika som Afrika inklusive Madagaskar.

  Kannrankorna, Nepenthes, är såväl vad avser själva växtens som kannornas och även deras bytens storlek de mest imponerande köttätande växterna. Kannorna kan tolkas som en ombildad bladskiva, medan bladen nedanför då betraktas som utplattade bladskaft. Samtliga arter är tvåbyggare, vi fick se hanblomställningar med en kraftig ståndare per blomma. Omkring 120 arter är kända, de flesta i Sydostasien (norrut till södra Kina, österut till Nya Guinea), men med utposter på Madagaskar, Ceylon, i Assam, i nordöstra Australien samt på Nya Kaledonien. Några arter är vitt spridda, men de flesta har en mycket begränsad utbredning, ej sällan blott på ett enskilt berg. I kannorna bildas en effektiv “enzymsoppa” i vilken ej mindre än åtta olika proteolytiska enzymer ingår och dessutom kitinas. Alla arter har samma kromosomtal (2n=40), hybrider är inte ovanliga. Den först beskrivna arten var N. destillatoria L. från Ceylon. De flesta arter ha två olika slags kannor, dels större och bredare som vilar på marken, dels smalare som hänger i luften. Vi fick se det senare slaget av kannor hos arterna N. rafflesiana, N. sanguinea (från Malackahalvön) samt N. mirabilis (som har en vid utbredning), markkannor däremot hos N. villosa, som är endemisk på Kinabalu-berget på norra Borneo. Hos N. ventricosa visade Magnus såväl en ännu ej öppnad kanna som en öppen, där man kunde ana sig till att den ännu ej öppnade var nästan fylld med vätska, vars pH ligger kring 4–5; detta vär­de sjunker sedan vid fångst. På undersidan av “locket” och mellan “tänderna” på insidan av ringen runt öppningen finns hos flertalet arter rikligt med nektarkörtlar, som lockar smådjur att besöka kannorna, som de faller ned i och löses upp. På insidan av kannan sitter rikligt med lösa vaxfjäll, som hindrar djuren att klättra upp igen; de får inget fotfäste. De största djur som anträffats under nedbrytning i kannorna lär vara små ödlor, lövgrodor, spetsekorrar och – pyttesmå apor! Från några kannor av N. alata, odlad i växthusen i Göteborg, kunde vi se att fångsten, här av faraomyror Monomorium pharaonis, varit mycket god. Vi såg såväl mark- som luftkannor hos den borneanska arten N. bicalcarata (som lätt igenkännes på sina bägge “huggtänder”), vilken lever ihop med en myra som förtär en del av fångsten. Hos andra arter finns spind­lar som lever på fångsterna i kannorna, och klarar sig från att själva bli kannrankans byte. Den nordborne­anska arten N. lowii har en öppen kanna med ett stort, icke täckande lock och en mycket riklig nektarpro­duktion. Spetsekorren Tupaia montana dricker av denna nektar och göder växten med sin spillning, som den lämnar i kannorna, vilka sällan fångar några byten. Vi fick se de stora, på marken vilande kannorna av N. ampullaria, ur vilka en landkrabba rövar en del av bytena, samt de vackra kannorna av N. albomargina­ta, vilka saknar nektar men i stället har näringsrika hår som lockar dess byten, i regel termiter. Och därmed var det slut på föredraget, förklarade Magnus.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att inga av världens köttätande växter är farliga för oss människor, detta till skillnad från de fritt uppfunna “människoätande växter” som befolkar litteraturen. En del av dem kan dock sätta i sig köttfärs och ostbitar om man matar dem med sådana. Ordföranden undrade om det kunnat iakttas någon minskning av sileshår i områden som varit utsatta för intensivt kvävenedfall; detta borde ju gynna andra mera näringskrävande arter och missgynna de konkurrenssvaga sileshåren. En­ligt vad Magnus hade sig bekant var inga sådana effekter ännu kända efter blott atmosfärisk deposition av kväve, men däremot har konstgödning på högmossar i forskningssyfte framkallat en tät risvegetation, mest av björk, i vilken man väl får förmoda att eventuella sileshår försvunnit, liksom vitmossorna gjort. De kött­ätande växter som räknas som “prekarnivorer” har, så vitt känt, inga egna enzymer för proteinnedbrytning utan utnyttjar mikroorganismers nedbrytning av bytesdjuren och tar sedan upp den frigjorda näringen. Det sydafrikanska trädet Acacia karroo har långa, vassa, bakåtriktade taggar på sina grenar, med vilka det stun­dom kan “fånga in” så stora djur som mindre antiloper, vilka sedan inte kan komma ut mellan grenarna, utan dör av svält och göder trädet – detta kanske kunde anses som en “prekarnivor”? Nepenthes-arterna har olika stora lock över sina kannor; innehåller de med större lock en mera koncentrerad “enzymsoppa”, medan de med mindre lock oftare späds ut av regnvatten? Så kan vara fallet, men Magnus kände inte till om någon hade undersökt saken. De tropiska kannrankornas kannor kan bli relativt långlivade, medan de kannor som flugtrumpeterna bär inte överlever mer än en vegetationsperiod. Birgitta undrade om det kom tillräckligt med småkryp ned i de odlade köttätande växterna i växthusen, eller om man var tvungen att föda upp “mat” åt dem. Magnus meddelade att de i regel tycktes få fullt tillräckligt; han har hittat stora kacker­lackor i kannrankornas “enzymsoppa”. De flesta arter av köttätande växter tycks kunna överleva utan att få “mat”, men de utvecklas bättre och blommar i synnerhet bättre med animalisk näring. Aimon framhöll att det på Föreningens hemsida gick att hitta en länk till en filmsekvens som visade hur en bläddreblåsa ut­löses – “världens snabbaste växt”, till vilket ordföranden ville tillägga att slungbollen Sphaerobolus stel­latus torde vara ännu snabbare, men det är förstås en svamp.