Föredrag vid vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 29 september 2011 i “Botanhuset

 

Föredrag av Evastina Blomgren: “Bohusläns flora”.

  Evastina presenterade det projekt som på 18 år (1993–2011) genomfört en nyinventering av landskapet Bohuslän och framställt en ny, modern landskapsflora, “Bohusläns Flora” (2011). Vi fick följa projektet från dess rätt blygsamma start, genom planeringsstadiet och ut i fält, där Bohusläns viktigaste naturtyper presenterades med exempel på arter och miljöer, samt hur man tog sig dit. Äldre belägg och litteratur hade genomgåtts, och en allt större känsla av respekt för föregångarna hade infunnit sig. Vi fick se exempel på såväl minskande som ökande och även i stort sett stabila bohuslänska växter, samt en särskild exposé över ett urval av de mer intressanta nyfunna arterna under inventeringen (samt några nyfynd efter tryckningen).

 

  Evastina började med att erinra om att det var från vår Förening som under vårvintern 1993 ett “påbud” utgick om att “det nu var dags” att påbörja en nyinventering även av landskapet Bohuslän. I grannland­skapen Halland och Västergötland hade då sedan ett flertal år tillbaka liknande florainventeringar pågått, och även om de ännu inte var utkomna var det mesta av “fältarbetet” för deras del avklarat. Föreningens dåvarande ordförande Åslög Dahl sammankallade till ett möte för att “sätta fart” på bohuslänningarna, ef­ter vilket Föreningen Bohusläns Flora (FBF) bildades med enda målsättning att inventera Bohusläns kärl­växtflora och utge en modern landskapsflora grundad på resultatet av inventeringen. Evastina utsågs redan från början till ordförande i FBF samt inventeringsledare, vilka båda poster hon upprätthållit med den äran under hela projektets gång. Till skillnad från föregående inventering, som leddes av Harald Fries och ledde fram till “Göteborgs och Bohus läns fanerogamer och ormbunkar” (1945) beslöts redan från början att denna nya inventering skulle hålla sig till landskapet Bohuslän, och således inte ta med de delar av Väster­götland som ingick i föregående flora; dessa hade för övrigt redan tagits med i det pågående floraprojektet i Västergötland. Det visade sig inte vara någon större svårighet att få tag i intresserade inventerare – drygt 200 personer har på något sätt bidragit med uppgifter under projektets gång – och nu, med “facit i hand”, kan vi konstatera att det hela tog drygt 18 år, något som inte kan anses vara särskilt lång tid för ett så stort projekt.

  Bohuslän är ett till ytan ganska litet landskap, men det stora antalet större och mindre öar medför att dess flora är mycket omväxlande, men även inte helt lättinventerad. Evastina visade oss exempel på olika miljöer från olika delar av Bohuslän: i söder en golfbana (tidigare en mycket artrik skräpmark) i Torslanda, i norr barrskog och fjord vid Svinesundsbroarna i Hogdal (sedda från Dragonkullen), i väster nära nog kalblåsta klippor ute på Väderöbod i Tanum, samt i öster ett leende jordbrukslandskap kring Krokstads kyrka i Sör­bygden. Det är uppenbart att ett landskap som inom sig rymmer så många olika miljöer måste vara artrikt, men att genomföra en florainventering där kommer även att “ta sin lilla tid…”. Projektledningen delade in Bohuslän i 282 inventeringsrutor om 5 ´ 5 km, motsvarande de gamla ekonomiska kartbladen. Inom dessa “rutor” har så under årens gång mellan 100 och 150 inventerare varit verksamma med att försöka finna så många olika växter som möjligt i varje “ruta”, vilka således använts för att sprida ut inventeringsinsatserna något så när jämnt över hela landskapet. Dessa “rutor” fördelades på elva “distrikt”, i stort sett motsva­rande de nutida kommunerna; detta därför att det var praktiskt att ha en (lokal) inventeringsledare i vart och ett av dessa “distrikt”.

  Under projektets gång har våra flitiga inventerare tillsammans gått motsvarande några varv runt jorden på stigar i landskapet; vi fick se två av dem, Henrik Dalgaard och Eva Falk, ute i en gammal skog vid Idefjor­den. Ofta har inventerarna givetvis lämnat stigarna och gett sig ut i terrängen för att söka efter vad där kan växa; vi såg Kjell Emanuelsson speja över markerna i en örtrik granskog med många ormbunkar vid Grind i Kville. Man blir glad varje gång man finner linnea Linnaea borealis i en bohuslänsk skog! Nu för tiden påträffas den mest i äldre tallskogar, framför allt i landskapets norra del. Ädellövskogar är betydligt vanli­gare, även om så artrika lundar som den på Älgöns nordöstra del är stora sällsyntheter i Bohuslän. Rand­skogar med ädla lövträd finns det däremot ganska så gott om, i vilka man om våren kan finna t.ex. blåsippa Hepatica nobilis och lundvårlök Gagea spathacea; den senare är dock sydlig i landskapet med nordgräns vid Bottnafjorden (som är en viktig växtgeografisk gräns). Myrar är en annan viktig miljö; vi fick se Göran Johansson vid stranden av en myromgärdad göl. På dessa ståndorter finner man ofta myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralix, vilka båda är vanliga och därtill karakteristiska element i Bohus­läns suboceaniska flora. Andra myrar kan visa sig hysa stora sällsyntheter, vi fick se Kjell Emanuelsson beundra “sina” mossnycklar Dactylorhiza sphagnicola på en myr i Naverstad, tillsammans med orkidé­kännaren Ingemar Jonasson. På denna lokal påträffade Kjell mossnycklar som nya för landskapet 2008; nu känner vi till två lokaler i Bohuslän (men blott Kjells hann komma med i floran!). Tuvull Eriophorum vaginatum är däremot en av våra vanligaste myrväxter; den förekommer i nästan hela landskapet.

  Förutom att vandra har inventerarna även cyklat mycket på alla Bohusläns småvägar, vilka ofta är stängda för biltrafik, men att färdas med cykel är alltid tillåtet; vi såg Sven Bergqvist ute med cykel på Skaftölandet. Att använda cykel är ur många synpunkter idealiskt vid en florainventering, förutom att man tar sig fram på nästan vilken “kostig” som helst kan man medföra extra kläder, matsäck och inte minst flora (“MoStEr” är tung att bära!), och man behöver inte bry sig om vare sig bommar eller skyltar om förbud mot obehörig fordonstrafik. På detta vis har vi kommit ut i det ännu småskaliga jordbrukslandskapet, som vid Bodilsröd i Krokstad, där Evastina hittade fem olika rödlistade maskrosarter Taraxacum spp. Vanligare, men trevliga växter i (icke konstgödslade!) betesmarker är t.ex. jungfrulin Polygala vulgaris och mandelblomma Saxi­fraga granulata. Dessa och andra arter i samma sorts mark är fortfarande ganska vanliga, men de minskar tyvärr. En av de som har minskat är slåttergubbe Arnica montana, som under vår inventering påträffats på 348 lokaler, medan Fries’ noterade 592 förekomster i Bohuslän. Förr användes den som ett “märke” för att veta när slåttern skulle påbörjas: “när drängarna [de båda sidoställda korgarna] slog ut var det dags att slå ängarna”! Numera ensileras det mesta av kreaturens vinterfoder, vilket innebär att det skördas avsevärt tidigare. I Bohusläns kustland finns ännu många vackert blommande naturbetesmarker, men även de som är skyddade som naturreservat förefaller oftast vara under igenväxning, något som missgynnar den artrika floran; vi fick se en rikblommande “blomsteräng” vid Höga nära Överön i Torsby. På dessa betesmarker nära havet kan man ännu hitta bl.a. kattfot Antennaria dioica och kustarun Centaurium littorale. Den förra har minskat högst avsevärt, men står ännu att finna i de flesta “rutor”, den senare är inte så ovanlig.

  Utan tillgång till ett flertal mindre båtar hade det inte varit möjligt att inventera alla Bohusläns öar; vi fick se Tore Mattsson och Olle Molander göra sig beredda att stiga i land på Bråtö utanför Orust. På en andra bild såg vi dem söka ostronört Mertensia maritima en varm sommardag, under blå himmel och stekande sol. Denna vackert blåblommiga havsstrandsväxt har minskat katastrofalt i Bohuslän (och därmed i Sveri­ge; den tycks numera vara utgången på sin sista kända lokal i Halland), något som kan ha att göra med att dess huvudutbredning är uppe vid Ishavets stränder (vanlig i Nordnorge) och att den därmed förmodligen har missgynnats av nutidens milda vintrar. Evastina visade hur dess utbredning hade sett ut på Fries’ tid, och hur mycket glesare lokalerna var i nutiden. I den gamla inventeringen hade ungefär 100 lokaler note­rats (karta med röda prickar), medan vi under vår inventering blott kunnat hitta den på 24 (karta med blåa, “aktuella” prickar). Tyvärr är läget ännu värre än kartan visade, i det att åtskilliga av de lokaler där ostron­ört påträffats sedan år 1993 nu är utgångna; på den sydligaste lokalen, Rörö i Öckerö, sågs den dock även i somras, men mycket sparsamt, liksom på flertalet av de andra kvarvarande förekomsterna. Många faror kan hota ostronörten, men en av de mest onödiga är att den äts upp av de får som släppts ut för att sköta de naturreservat där den lyckats hålla sig kvar; vi fick se ostronört i bur på Burholmen (!), uppsatt för att hålla fåren på behörigt avstånd. Strandvallmon Glaucium flavum är även den sällsynt, men har klarat sig bättre, kanske för att den här uppe har sina nordligaste utposter från en i övrigt mediterran-atlantisk utbredning; den borde ha gynnats av milda vintrar, kan man tycka. Trots mycken exploatering i havsbandet har den in­te alls minskat så mycket; kartan med de röda prickarna upptog 73 äldre lokaler, medan den med de blåa angav 52 “aktuella”, alltså där den påträffats under inventeringen. Vi fick skåda denna mycket vackra växt med både knopp, blomma och frukt från Mittsundsviken på norra Tjörn.

  Evastina visade oss hällar av rödaktig bohusgranit, där det i sprickorna blommade för fullt med strandtrift Armeria maritima ssp. maritima och dansk skörbjuggsört Cochlearia danica, två utmed Bohusläns kust mycket vanliga, men nog så vackra växter. En annan numera rätt så vanlig art vid stränderna i landskapet är kärrtörel Euphorbia palustris, som uppenbarligen har ökat jämfört med Fries’ inventering. Detta kan bero på att den är känslig för betesdjurens tramp, men däremot knappast på att de gärna skulle äta den; kärrtörel är liksom andra Euphorbia-arter både illasmakande och giftig. Vissa växter måste man klättra upp i stupen för att finna; vi fick skåda Kenneth Bergerson klängande i Brattöns sydbrant efter glansbräken Asplenium adiantum-nigrum, en art som först år 1975 påträffades i Bohuslän, och som hade två kända lokaler innan vår inventering (Brattön och Stora Dyrön), nu är de nio [eller snarare åtta, en förefaller vara utgången], alla utom en på rikbergsöarna i södra Hakefjorden [se för övrigt Erik Ljungstrands artikel i häfte 4–5 för 2011 av Svensk Botanisk Tidskrift]. Andra arter måste det till speciella inventeringsinsatser för att alls påträffa; vi fick se en grupp om sex botanister (under Ingemar Jonassons ledning) samlade för att söka efter ängs­losta Bromus racemosus på Tjörn, ett gräs som numera (så vitt känt) inom Sverige endast lever kvar i Bo­huslän, och nästan blott på Tjörn. Vid detta lilla “inventeringsläger” följdes samma principer som under Floravårdskommitténs tidigare inventeringar: först visas växten och deltagarna får förklarat för sig varför det är just denna art och hur man känner igen den, därefter letar man efter fler förekomster i smågrupper. På detta sätt återfanns ängslostan i Bohuslän, där vi nu känner 33 “aktuella” lokaler på Tjörn, och därtill ytterligare tre på sydligaste Södra Inland. En annan växt, som innan vår inventering inte alls var känd från Bohuslän, men av vilken nu 38 lokaler har påträffats, är bergbräken Oreopteris limbosperma, som först hittades i Hjärtum år 2002; vi fick se Olle Molander och Bosse Eriksson vid en höstlig upptäckt av denna speciella men även svårfunna ormbunke. Inom björnbären Rubus subg. Rubus har flera även för Sverige nya arter hittats under inventeringen, ja t.o.m. några nya för vetenskapen; vi fick se Tore Mattsson samla in björnbärsbelägg i fält. Totalt har mer än 500 000 växtnoteringar gjorts under inventeringen.

  Det är givetvis viktigt att samla in belägg för varje intressant eller osäkert fynd, men för att sammanställa floran är det nog så viktigt att gå igenom vad som tidigare varit känt. Ett led i detta “arkivarbete” har varit genomgång av vad som finns belagt i våra offentliga herbarier; vi fick se Birgitta Herloff i full färd med att datalägga uppgifter från Göteborgs universitetsherbarium (GB). På samma sätt har även Naturhistoriska Riksmuseets herbarium i Stockholm (S) genomgåtts, medan däremot samlingarna i Lund (LD), Uppsala (UPS) och Umeå (UME) blott registrerats i vissa delar; totalt finns det mer än 70 000 registrerade herba­rieark från Bohuslän i databasen. På liknande sätt har den äldre litteraturen gåtts igenom, däribland Pehr Kalms “Västgöta och Bohuslänska Resa 1742” (1746), Carl LinnæusVästgöta-Resa” (1747), Johan Ernst Palmérs “Bohusläns flora” (1927) och de båda upplagorna av Fries’ flora (1945, 1971). Av ännu större vikt i detta sammanhang har dock Fries’ “kartotek” varit. Detta, som består av två vikta folioark för varje art, innehåller hela bakgrundsmaterialet till de bägge upplagorna av Fries’ flora, huvudsakligen fört av Harald Fries, men vad beträffar de senare uppgifterna Manne Ohlander. Alla uppgifter härur har likaså datalagts; vi fick se exempel på hur hans “kartotek” kan se ut, och kunde utan problem läsa Harald Fries’ karakteristiska och prydliga handstil.

  Evastina uttryckte sin stora beundran och respekt för hur “di gamble” hade kunnat klara av att få fram så goda floror (nästan) utan bilar, utan datorer (!), utan digitalkameror, utan GPS-apparater – vi har uppen­barligen många hjälpmedel till vårt förfogande som de inte hade, men de klarade saken ändå. Under arbetet med floran har redaktionen, i synnerhet Birgitta Herloff, blivit mer och mer nyfiken på “gubbarna”, varför mycket arkivarbete (närmast släktforskning!) har nedlagts på att försöka få så fullständiga uppgifter som möjligt om dem. Vi fick se fotografier av sex av de mest framstående utforskarna av Bohusläns flora: Carl Johan Lindeberg (1815–1900), Thorgny Ossian Bolivar Napoleon Krok (1834–1921), Johan Ernst Pal­mér (1863–1946), Harald Fries (1878–1963), Carl Blom (1885–1978) och Sture Nilsson (1903–1974). Krok är kanske mest känd för den skolflora, “Kroken”, som han tillsammans med Sigfrid Almquist gav ut, och som nu har utkommit i 28 upplagor (en 29:e är på väg), men han kom från Uddevalla och samlade som ung in mycket uppgifter om floran i mellersta Bohuslän till sin lärare i Göteborg, Lindeberg. Evastina gav ett antal sifferuppgifter “för kalenderbitaren”: vi har funnit 2187 olika växter i Bohuslän, totalt har det registrerats 541 279 växtfynd från 30 101 besökta lokaler, varvid 15 183 belägg insamlats. Ur den tidigare litteraturen har 66 574 uppgifter registrerats, ur Fries’ “kartotek” 251 878 uppgifter, vartill 72 887 herba­rieark med bohuslänska växter registrerats.

  Vi fick se ytterligare ett antal exempel på växter som missgynnats av landskapets förändring. Ljungögon­tröst Euphrasia micrantha har minskat och minskar alltjämt i Bohuslän, mest dock i inlandet, inte fullt lika mycket vid kusten. Kartan med “äldre” lokaler visade hela 404 röda prickar, spridda över hela Bohuslän, medan den med “aktuella” förekomster blott omfattade 73 blåa, av vilka endast ett fåtal låg längre från ha­vet. Arten är halvparasit på ljung Calluna vulgaris, och måste således ha tillgång till ljung, men den tål inte att ljungen blir för dominerande, då “kvävs” den av sin värd. Detta medför att vi nu mest finner den utmed stigar, där slitaget håller tillbaka ljungen. Kustgentiana Gentianella baltica har minskat ännu värre, och då bör vi ha i minne att Bohuslän är det landskap i Sverige som har mest kvar av denna art. Från en karta med 234 röda prickar med “äldre” lokaler har vi gått till en mycket utglesad kartbild med blott 34 blåa, “aktu­ella” förekomster, och då måste vi komma ihåg att åtskilliga av dessa nu troligen också är försvunna. Nu förekommer kustgentianan mest på Tjörn, Sotenäset och i Tanum. Den kan dock växla oerhört i numerär mellan åren, ett år räknade Evastina ungefär 1300 exemplar på Myrmoen (varifrån Evastinas foto kom), ett annat år kan det vara svårt att få ihop ett tvåsiffrigt antal, vartill kommer att den blommar så sent, oftast som bäst under soliga oktoberdagar; säkerligen är kustgentianan något förbisedd i Bohusläns skärgård. Även månlåsbräken Botrychium lunaria minskar, om än kanske inte i samma takt, men de 246 röda “äldre” lo­kalerna kunde på den “aktuella” kartan blott återges med 143 blåa prickar. Dessa finns nu huvudsakligen i kustbandet och nu nästan bara på skalgrusbankar (vi fick se den från Bräcke skalbank i Bäve), medan de försvunna förekomsterna i stor utsträckning torde ha varit knutna till ogödslade naturbetesmarker. Rylen Chimaphila umbellata är en skogsväxt som har gått kraftigt tillbaka, från 43 röda, “äldre” lokaler har vi nu bara kunnat återfinna den på 18 blåa, “aktuella” förekomster, mest på Bokenäset och i Strömstadstrak­ten, varifrån bilden kom. Ryl växer helst i tallskog, som bör vara av det glesare slaget, och missgynnas up­penbarligen av nutidens intensiva “skogs(-miss-)bruk”.

  Vilka arter är det då som har gynnats av landskapsomvandlingen, som är “vinnare”? Två arter som ökat mycket är hundloka Anthriscus sylvestris och (vanlig) smörblomma Ranunculus acris, vilka båda breder ut sig i övergivna eller dåligt hävdade betesmarker, liksom utmed vägkanter, där de helt uppenbart gynnas av det ökande kvävenedfallet. Strandbeta Beta maritima är en annan art som ökat, från 22 “äldre” fynd till 202 “aktuella” uppgifter, men man måste hålla i minnet att den är en art som på flertalet lokaler “kommer och går”, de stabila förekomsterna är få. Det torde dock vara ställt utom tvivel att strandbetan ökat, varför? Förmodligen är en delförklaring att den är så “attraktiv” för betande boskap; på öar som ännu betas ser man den sällan, men däremot dyker den ofta upp på obetade stränder, gärna i “vrakvikar” där driftmaterial av olika slag samlas. Under Botanikdagarna i Bohuslän år 2006 hade Evastina en lokal på Ramsvikslandet med 37 individ, men när hon besökte lokalen några dagar innan den skulle visas fanns blott ett kvar, alla de övriga hade ätits upp av korna. Den enda återstående inhägnades med nät för att det skulle finnas något att visa för de besökande botanisterna. Vattenskräppa Rumex hydrolapathum är en annan art som har ökat i Bohuslän, från 47 röda “äldre” lokalprickar till 79 blåa “aktuella”, men kanske mest påfallande är att den har vidgat sitt utbredningsområde. Från att förr nästan bara ha vuxit i Göta och Nordre älvs dalgångar har den numera ett flertal förekomster utmed kusten upp till Sotenäset. Den nordligaste kända lokalen ligger vid Grosshamn, varifrån vi fick se den på bild. Orkidén sankt Pers nycklar Orchis mascula har även den brett ut sig och blivit vanligare, framför allt i norra Bohuslän, där den numera är tämligen allmän vid kus­ten, inte blott på Kosteröarna, varifrån vi såg den på bild. På den “äldre” kartan sågs blott 13 röda prickar, medan den “aktuella” ståtade med hela 86 blåa. Arten förefaller gynnas av “den älskliga igenväxningsfa­sen” och kommer måhända att minska igen när skogen sluter sig. Gulkämpar Plantago maritima är ännu en “vinnare”; från att tidigare nästan blott ha varit en havsstrandsväxt är den numera riklig utmed såväl E6 som andra större vägar, där den bildar en bred bård kilometer efter kilometer. Förklaringen är sannolikt att den uthärdar vägsaltningen vintertid, medan andra arter missgynnas av denna, så att gulkämparna kunnat etablera sig i en “ledig nisch” på de saltinpyrda vägkanterna. Även strandtrift och strandråg Leymus are­narius har brett ut sig efter vägarna, men varför inte grått saltgräs Puccinellia distans? Detta gräs är på fle­ra andra håll i Götaland karakteristiskt för saltade vägkanter, men då Margareta Edqvist, som känner arten väl från Småland, försökte sig på att påvisa det utmed Bohusläns större vägar misslyckades hon: gräset i fråga “gjorde halt” vid gränsen mellan Västergötland och Bohuslän! Det är svårt att komma med någon förklaring till detta, men möjligen kan det bero på olika vägkantsskötsel i olika väghållningsdistrikt.

  Några växter gör intryck av att vara synnerligen “stabila” i Bohuslän, kanske i synnerhet (gotlands-)ag Cladium mariscus, som förefaller leva kvar i nästan exakt samma sjöar som förr; de 12 “äldre” röda har visserligen ersatts med 15 “aktuella” blåa prickar, men det torde snarare vara fråga om noggrannare karte­ring än någon verklig spridning av ag. En annan växtart, som definitivt har “flyttat på sig” lokalt men som trots detta uppvisar en häpnadsväckande stabilitet i regional skala är hedjohannesört Hypericum pulchrum. Från de 87 “äldre” röda lokalerna har vi visserligen fått 140 “aktuella” blåa, men de återfinns i stort sett i samma områden: Svartedalen (i vid mening) och inre Hjärtum. Det relativt nyfunna utbredningsområdet på Sotenäset, varifrån vi fick se en bild, är förmodligen inte nyetablerat, utan blott nyupptäckt.

  Vissa arter breder ut sig och tränger undan andra, de kan karakteriseras som “invasionsarter”, däribland jätteloka Heracleum mantegazzianum, jättebalsamin Impatiens glandulifera, parkslide Reynoutria japoni­ca och jätteslide R. sachalinensis – samtliga är förvildade trädgårdsväxter, och det är påfallande att tre av dem har namn som börjar med “jätte-”. Ett fåtal arter kan förmodas ha invandrat spontant till Bohuslän i sen tid, utan människans hjälp, däribland engelskt marskgräs Spartina anglica, som upptäcktes som ny för Sverige år 2007 på Rörö av Lars Ferm; med största sannolikhet spridd med havet från Danmark. Portlak­målla Halimione portulacoides har säkerligen kommit samma väg; den upptäcktes först vid Bottnafjorden 1991 och har hittats på sju lokaler i landskapet, men lever nu bara kvar på en, ön Långö lösa tångar utanför Kungshamn, där den dock är mycket väl etablerad. Bergbräken upptäcktes som ny för Bohuslän år 2002 av Mikael Asplund och Roger Gahnertz, nu känner vi 38 lokaler (och fler oupptäckta torde finnas kvar); man kan snarast fråga sig varför den inte hittades tidigare. En art som nog inte är naturligt invandrad, men som sannolikt spritts med hästar, är glimmerört Illecebrum verticillatum, som hittades av Mikael Asplund år 2008 i ett sandtag i Hjärtum. Franskt björnbär Rubus gillotii är en mycket vacker björnbärsart, som år 2004 upptäcktes av Tore Mattsson på Bråtö utanför Orust. Det tog några år innan den blev identifierad: Tore företog till sist en resa till Frankrike tillsammans med Alf Oredsson, där de slutligen kunde sätta ett säkert namn på arten, som visade sig ha sina närmaste förekomster i franska Centralmassivet. Hur den har lyckats ta sig till Bråtö är en gåta, förutom bärätande flyttfåglar (med förstoppning!) har framförts en teori om en seglande fransman som hade med sig hemlagad björnbärssylt, och fick gå i land på Bråtö för uträt­tande av hastigt påkomna naturbehov. Hur det än förhåller sig med detta är det ett faktum att franskt björn­bär förefaller trivas och breda ut sig på Bråtö.

  Evastina avslutade med att påpeka att redan dagen efter det att floran oåterkalleligen hade överlämnats till tryckeriet, och inga fler tillägg således var möjliga att föra in, hittade Erik Ljungstrand en ny art för Bohus­län, vit mursenap Diplotaxis erucoides, vid Backaplan på Hisingen. Den är givetvis en tillfällig ruderatväxt, men åtta dagar senare, onsdag 6 juli, fann han ytterligare en ny art för landskapet, röd andmat Lemna turi­onifera, under en exkursion på Mollön, vilken däremot torde vara en “gammal”, inhemsk art. Dagen där­på hittade Eva Andersson lundgamander Teucrium scorodonia inne i Mollösund, även den ny för Bohus­län. Aldrig förr har tre nya arter för landskapet påträffats under loppet av mindre än två veckor; man kan ju fråga sig om det har något samband med att floran lämnats till tryckeriet? Innan den färdiga floran presen­terades på Bohusläns museum i Uddevalla lördag 10 september upptäcktes ytterligare två nya ruderatarter, sidenört Asclepias syriaca och himmelsöga Lycianthes rantonnetii, båda på Havskurens soptipp norr om Uddevalla, den senare t.o.m. samma dag som floran utkom, varför Erik kunde uppvisa “färska” belägg av denna vackra växt vid det officiella “släppet”. Det skall givetvis, inom några år, utkomma ett supplement till “Bohusläns Flora”, omfattande såväl nya som “sent rapporterade” fynd, lovade Evastina.

  Slutligen överräckte Evastina en “Bohusläns Flora” till Föreningens ordförande Gunnar Weimarck, och framförde att hon och Föreningen Bohusläns Flora nu menar sig ha slutfört det “uppdrag” som för 18 år sedan utgick från Botaniska Föreningen i Göteborg. Ordföranden tackade och berömde henne för hur bra den nya floran över Bohuslän hade blivit. Idag har vi tillgång till ett stort antal tekniska “hjälpmedel” som Harald Fries och hans medarbetare saknade: datorer, digitalkameror, GPS-apparater o.s.v., varför en flora lik den vi idag fått se inte hade varit möjlig att framställa för 40 år sedan, än mindre för 66 år sedan, då det var blysättning och mekaniska klichéer som gällde i tryckerierna. De tekniska framstegen förklarar dock blott en del av våra landskapsflorors allt större “elegans”, det mesta beror fortfarande på vem som skriver böckerna, varför Evastina samt hennes “redaktörskollegor” Eva Falk och Birgitta Herloff skall ha en stor eloge för ett ypperligt utfört arbete!

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att vi kan konstatera att Evastina nu blivit “arbetslös”, eller? Nej då, det finns hur mycket som helst att göra även efter det att “Bohusläns Flora” utkommit, först har vi givetvis supplementet till floran, som skall komma om några år; redan har något dussintal nya arter för landskapet hittats, och givetvis har nya lokaler för tidigare kända arter rapporterats, såväl sådana som är nyupptäckta som äldre fynd, vilka borde ha rapporterats in tidigare – allt tillräckligt intressant som rappor­terats in avses få plats i supplementet. Sedan finns det flera andra projekt som “legat på is” av brist på tid, såsom “Sotenäsets lavar” och kanske ytterligare några skrifter i det mindre formatet, samt givetvis flora­väktarverksamheten i Bohuslän – nog finns det fullt upp att göra! Att “Bohusläns Flora” så snabbt blev “föråldrad” tas med ett leende av Evastina, men vad skall man annars göra? Givetvis är det så att en nyut­kommen flora bör kunna locka fler personer till att ge sig ut i landskapet och göra nya fynd, både nya arter och nya lokaler för gamla arter. Likaså kommer förmodligen rätt många, som Uno Unger, att inse vad de inte har rapporterat in av sina fynd nu när floran är tryckt, varför troligen rätt många “gamla” uppgifter till supplementet kommer att inrapporteras under det närmaste året. Att ge ut en landskapsflora är ju det allra effektivaste sättet att tala om för folk ute i landskapet vad som inte är känt. Kenneth Bergerson menade att “Bohusläns Flora” var både rolig, lätt att läsa och ändå saklig, något som Evastina framhöll hade varit re­daktionens målsättning; andra landskapsfloror kan vara nog så korrekta, men tyvärr ganska tråkiga att läsa, med denna bok hade man velat visa att det inte var nödvändigt att vara tråkig för att hålla sig till ämnet och redovisa vetenskapliga fakta. Ingrid Ljungstrand framförde att det hade blivit en mycket vacker bok, “en fröjd för ögat”, något som ävenledes hade varit redaktionens och i synnerhet Evastinas målsättning.