Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 31 mars 2011 i “Botanhuset

 

Föredrag av Ingemar Jonasson: “Tjörns växter och landskap”.

  Ingemar visade oss exempel på hur det äldre kulturlandskapet på Tjörn, liksom i övriga Bohuslän, från att ha varit påfallande öppet hade vuxit igen under de senaste 60 åren. Han förklarade detta med att de mindre jordbruken i stort sett försvunnit, men tyngdpunkten i föredraget låg på de marker med äldre hävd som, än så länge, återstod och deras rika och högintressanta flora. Tyvärr ser dock framtiden mörk ut, även för de naturskyddade områdena, därför att det blir svårare och svårare att få till rätt sorts hävd (t.ex. nötbete) med färre och färre verksamma deltidsjordbrukare i landskapet. Slutligen fick vi se en del av de speciella växter på Tjörn som Ingemar varit med om att återfinna eller upptäcka såsom nya för Bohuslän.

 

  Ingemar inledde med att visa ett gammalt svartvitt fotografi, taget 1931 av Mårten Sjöbeck (1886–1976), huvudsakligen självlärd kulturgeograf och markhistoriker, vars “landskapsböcker”, utgivna av Kungliga Järnvägsstyrelsen (där han var anställd) är en ovärdelig källa till kunskap om hur vårt landskap såg ut för så där åttio år sedan. Just denna bild var (givetvis) från Tjörn och visade Hovlanda-Haketorpsdalen i Sten­kyrka, sedd mot nordöst, som den tedde sig vid Sjöbecks besök. Man ser på bilden lätt de geomorfologis­ka detaljerna i landskapet, med smala, korsande sprickdalar, omgivna av, visst inte höga, men vid denna tid synnerligen kala, bergsmassiv. Detta var ett utpräglat kulturlandskap, präglat av människan samt hennes betesdjur, där skogen sedan länge röjts bort från bergen, vilka kalbetats av boskapen, så att någon återväxt av skog omöjliggjorts. En eller annan enbuske Juniperus communis kan dock anas på bilden, och borta vid Stordals fornborgsberg antyder skuggorna viss förekomst av träd. All jord som var möjlig att bruka var vid denna tid uppodlad, varför betesmarkerna hänvisats till den mark som var omöjlig att lägga under plogen, och då i synnerhet bergen, vilka givetvis gav ett magert bete. Den bebyggelse som fanns var hänvi­sad till bergens kanter, liksom de smala, slingriga vägarna. Över landskapet, såväl berg som dalar, “ring­lade” de typiska bohuslänska stengärdesgårdarna – sten har man aldrig haft brist på i Bohuslän! Ingemar mindes själv landskapet på Tjörn från sin barndom på 1940- och 1950-talen; då var det inte mycket som hade förändrats sedan år 1931. Därefter fick vi se samma vy på ett färgfotografi, som Ingemar tagit 2007. Det har skett en enorm förändring av landskapet under drygt femtio år: bergen är till stora delar täckta med skog, betesmarkerna vid bergrötterna är igenvuxna, och åkrarna i dalbottnarna har överförts till betesmark – varför? Svaret är att småjordbruken på Tjörn (och i övriga Sverige) har försvunnit i en hisnande takt se­dan mitten av 1950-talet.

  År 1955 fanns det 550 småjordbruk på Tjörn som lämnade mjölk till mejerierna, i år finns det endast en gård (eller möjligen två) kvar på ön med mjölkproduktion. Denna snabba förändring är kanske den största landskapsomvandlingen under historisk tid, i Sverige, i Bohuslän och på Tjörn. På nästa bild fick vi se hur ett av “de kala bergen” från 1931 nu är helt skogklätt, dels med lövskog, dels med planterad “barrskog” (endast självvuxen trädvegetation bildar “skog” i egentlig mening). Bilden därefter visade en sedan länge övergiven gård på Tjörn, en symbol för nedläggningen av småjordbruken; här hade man två till tre kor och en kviga, men knappast någon häst. Vi såg fähusen med lador till höger om boningshuset, och uppväxande unga träd och buskar som trängde på intill husen. Den därpå följande bilden visade en vy mot den gamla gården Ängen på Herrön (Härön) utanför Tjörn; ett typiskt bohuslänskt landskap med smala sprickdalar omgivna av berg med smala markvägar, redan slagna slåtterängar, samt åkrar upptagna i skalgrusbemängd mark i dalbottnarna. Här är det små skillnader gentemot för sextio år sedan (dock var det knappast riktigt så lummigt av träd och buskar på den tiden), men så sköts ju Ängen också som ett musealt jordbruk under Länsstyrelsens egid, i praktiken utförs denna landskapsvård med slåtter och bete genom en av de få kvar­varande deltidsjordbrukarna på Tjörn, som nästan alla är till åren komna, 60–70 år gamla – men hur länge skall detta kunna fortgå? Vi fick se åkrarna vid Ängen med smala tegar och breda åkerrenar; de upplystes av kornvallmo Papaver rhoeas, men Ingemar meddelade lakoniskt att den var medvetet insådd, liksom den på nästa bild i rågåkern prunkande klätten Agrostemma githago; detta ingår i försöken att bevara “hotade åkerogräs” i musealt skötta “allmogeåkrar”. Ingemar hade själv sett de sista åkrarna med “riktig”, vild klätt på Tjörn vid mitten av 1960-talet, hos en bonde som inte hade brytt sig om att slunga sitt utsäde, utan hade låtit klätten leva kvar i beskedligt antal i sina tegar. På åkrarna vid Ängen är inte blott klätt utan även bl.a. råglosta Bromus secalinus, sminkrot Lithospermum arvense och flera nu försvunna gamla linogräs medvetet insådda; en del av dessa kunde anas på bilden.

  Kring gården Ängen finns ett antal synnerligen fina och välhävdade slåtterängar, vilka ligger utsökt “in­smugna” i landskapet, och från vilka vi fick se några bilder. En av dem lyste gult av blommande höskallra Rhinanthus serotinus, eftersom bilden var tagen vid midsommartid; på senvåren lyser den också gult, men då av gullviva Primula veris. Förutom dessa “karaktärsväxter” som dominerar slåtterängen finns här ett flertal andra intressanta arter: ängslosta Bromus racemosus förekommer på flera ställen, kärrknipprot Epi­pactis palustris och ängsnycklar Dactylorhiza incarnata här och där, liksom gräsull Eriophorum latifoli­um, hartmansstarr Carex hartmanii, nålstarr C. dioica och ängsstarr C. hostiana. Fuktiga och mera torra ängsmarker växlar om och övergår i varandra på gården Ängens marker; den allra finaste delen är en liten äng, avsevärt mindre än en ar, där Ingemar har funnit hela 102 kärlväxtarter. Vi fick se en bild av en fläck­bladig “form” av ängsnycklar (ofläckade typer finns också), som Ingemar gärna hade velat ha till att vara blodnycklar var. cruenta; experten Mikael Hedrén i Lund hade synat den och sagt att “det kan du ju kalla den för, om du vill” (det är osäkert om blodnycklar alls är något gott taxon). Vacker var den i alla fall; om detta ville Ingemar inte ha någon diskussion.

  Några slåtterängar vid Breviks kile var nästa ställe som Ingemar ledde oss till. Hela området omkring inre Breviks kile är naturreservat numera, här växlar betesmarker om med slåtterängar, de senare är de största i hela Bohuslän. Här bibehålles ännu den ursprungliga hävden genom slåtter – något “hävdavbrott” har ej ägt rum! Dessa slåtterängar är mest kända för sina oerhört rika förekomster av ängslosta, på en smärre äng finns de flesta år ca 5000 exemplar, på en annan en bit längre bort dubbelt så många. Individantalet växlar dock mellan åren, då de olika ängarna har olika ägare och variationer i skötseln mellan åren påverkar ängs­lostan på olika vis. Ängslostan återfanns här år 1995, då den inte på många år hade setts i Bohuslän; blott en enda lokal i sydligaste Skåne var då känd i Sverige (och nu är den av allt att döma borta där). Ingemar, Erik Ljungstrand och Enar Sahlin var i mitten av juni 1995 ute och letade efter ängslosta i två dagar (Erik och Enar hade någon vecka tidigare varit nere i Skåne och studerat arten vid Bingsmarken). De tre “ängs­lostesökarna” var på väg att ge upp frampå söndagskvällen, efter att förgäves ha sökt på många till synes lämpliga lokaler, när Ingemar ledde dem ned till Breviks kile, där Enar och Erik samtidigt i skymningen, under en annalkande front, fann var sitt exemplar av ängslosta! De lyckades inte finna flera, och så gick hela det året, vintern och våren utan att de kunnat besvara frågan om dessa båda strån varit de sista i hela Bohuslän. Men nästa försommar, i juni 2006, när de tre återkom till slåtterängen vid Breviks kile, stod där ca 10 000 exemplar och vajade i vinden! Ängslostan har sedan återfyndet haft 34 kända lokaler i Bohuslän (3 på södra Inland, bl.a. vid Höga, och 31 på Tjörn), men den är nu tyvärr borta från en hel del av dessa. Vi fick se ängslostans äng i full blom, där förutom ängslostan själv (vanlig) smörblomma Ranunculus acris, gökblomster Lychnis flos-cuculi, vårbrodd Anthoxanthum odoratum m.m. prunkade. Ängslostan är inte så lätt att finna, varken den eller dess lokaler; vi fick höra hur Ingemars fru hade plockat in en blomsterbukett och Ingemar till sin förvåning upptäckt att det fanns ängslosta i buketten! Efter förfrågan fick han veta var blommorna var plockade, i en närbelägen vägkant, och mycket riktigt, där stod ängslostan, men det märkli­ga var att Ingemar inte redan hade upptäckt den där; det var en väg där han åtskilliga gånger vandrat förbi och spejat efter intressanta växter. En detaljbild av vårt speciella gräs visade dess karakteristiska utseende; den är ej helt olik luddlosta Bromus hordeaceus (syn. B. mollis), men skiljer sig bl.a. genom en “luftiga­re” vippa (småaxen är långskaftade), kala småax (men det finns även en varietet leiostachys av luddlosta som har kala småax), brunviolett anstrukna ytteragnar med en gyllene ton, jämnt och vackert rundade kan­ter på ytteragnarna (luddlostan har en “knyck”) samt (vilket inte syntes på bilden) jämnlånga styva hår på de nedersta bladslidorna (hos luddlostan är de oliklånga och mjuka). Att ängslostan (än så länge) lyckats överleva på Tjörn är med all säkerhet en följd av att där finns relativt mycket kvar av slåtterängar; denna art synes vara helt knuten till ogödslade, välhävdade slåtterängar för sin överlevnad.

  Ingemar visade oss så en fager vårbild från betesmarkerna på Utänge ö, visande i förgrunden rikligt med blommande mandelblomma Saxifraga granulata, styvmorsviol Viola tricolor och vårbrodd jämte några få plantor av bårdmaskros Taraxacum limbatum (tillhörande sandmaskrosorna T. sect. Erythrosperma) och i bakgrunden stora mängder med bergssyra Rumex acetosella (s.lat.) och något av trift Armeria maritima. I naturbetesmarker av detta slag finns det ännu rikligt med kattfot Antennaria dioica, vilket nästa bild visa­de; även om arten är tvåbyggare är det dock inte så att man kan skilja könen på blomfärgen, såväl han- som honplantor kan ha antingen vita eller rosa blommor. De närmaste klonerna på bilden, både de rosa och de vita utgjordes, som man lätt kunde se, av hanplantor. På några välbetade strandängar på Utänge ö kan man påträffa synnerligen “högädla” maskrosor ur strandmaskrosornas grupp, Taraxacum sect. Palustria. Vi fick skåda arten (äkta) strandmaskros T. suecicum från Utänge ö (totalt har den sex till sju nutida lokaler på Tjörn), en liten, påfallande söt växt med smala, hela blad utan flikar (stundom några få tänder i kanten) och små korgar, vars holkar utmärks av tätt tilltryckta ytterholkfjäll; dessutom har den brunaktiga strimmor på ytterblommornas utsidor och saknar pollen.

  Vid Mittsundsviken på nordligaste Tjörn fick vi se strandvallmo Glaucium flavum stå i sin fagraste blom på snäckskalsstranden med Björnshuvudet i bakgrunden – en av de allra finaste platserna i hela Bohuslän, enligt Ingemar. Här är en välbesökt badplats med rätt mycket slitage, men i huvudsak verkar fridlysningen av strandvallmon respekteras. I omgivningarna finns fjällnejlika Viscaria alpina, sandviol Viola rupestris (rikligt), kustgentiana Gentianella baltica och sumpgentiana G. uliginosa (goda år ca 3000 individ av var­dera) samt strandkämpar Plantago coronopus. Kring Sundsby säteri på den mindre ön Mjörn i nordöst (som “hör till” Tjörn, den ingår i Valla socken och Tjörns härad) finns ett välbevarat herrgårdslandskap med grova träd, vi såg askar Fraxinus excelsior och skogslönnar Acer platanoides vid vårens blomning, detta är “udda miljöer för att höra till Tjörn”, enligt Ingemar. Förklaringen är att säteriet sedan lång tid, ända sedan Margareta Hvitfeldts (1608–1683) donation år 1664 skötts som en stiftelse, vilken värnat om herrgårdsmiljön och inte tillåtit skogsskövling. Här finns en rik lundflora kring de grova gamla träden, av vilka vi fick se en mycket stor skogsek Quercus robur, vars grenverk p.g.a. uppväxande sly varit på väg att dö, men som genom uppröjning runt om förhoppningsvis räddats för ytterligare något hundratal år. En art som först återfanns här i Bohuslän visades av Ingemar med stolthet: skuggsvingel Festuca heterophylla, som Roger Gahnertz fann här i sällskap med Ingemar; Roger tyckte att de skulle kunna påträffa “något trevligt parkgräs” vid Sundsby, varefter han fick ögonen på skuggsvingeln! Den hör till gruppen “gräs­fröinkomlingar”, arter som oavsiktligt följde med, när man under slutet av 1800-talet, under inflytande av den engelska parkstilen, insådde utländskt gräsfrö i “bättre folks” parkanläggningar vid herresäten och slott. Skuggsvingeln är perenn, men synes ej sätta frö i vårt klimat, varför de en gång insådda förekomster­na kan leva kvar länge, men inte tycks sprida sig. Nu är tre lokaler kända i Bohuslän, förutom Sundsby även Ellesbo herrgård i Rödbo (på Hisingen) och Torskogs slott i Västerlanda (vid Göta älv); dessutom finns den i Billdals park i Askim. En annan “specialväxt” för Sundsby är stor häxört Circaea lutetiana, som visserligen har några flera förekomster i Bohuslän, men inte så individrika som på Mjörn (vi skådade mängder av den utmed en gångväg), medan skogsskräppa Rumex sanguineus (var. virens) här vid Sunds­by har sin enda kända förekomst i hela landskapet; även den är riklig. Några andra intressanta växter som man kan påträffa i lundmiljöer på Mjörn och Tjörn är nästrot Neottia nidus-avis, långstarr Carex divulsa ssp. leersii (syn. C. leersii), som på Tjörn har sina enda västsvenska lokaler, samt lundskafting Brachypo­dium sylvaticum.

  Vi lämnade så Mjörns lummiga lundar för att besöka en miljö av helt annat slag. Vid Vallhamn på östra Tjörn, på en stor uppställningsplats för bilar, ett ganska typiskt “ruderatområde” fann Ingemar, förutom stora bestånd av “ullört” (ullört Filago arvensis, syn. Logfia a., är en nog så sällsynt art i Bohuslän), en liten gråaktig buske av ett slag han aldrig sett förut. Han tog med sig en liten kvist som belägg, studerade denna, och undrade om det inte månne kunde vara klådris Myricaria germanica? (en art som aldrig varit funnen i Bohuslän). Han visade sitt belägg för Erik Ljungstrand, som bekräftade att det verkligen var just klådris, samt uttryckte en önskan om att få se det på lokalen. När de två botanisterna, Ingemar och Erik, kom till platsen gjorde Ingemar medvetet en “liten lov” för att visa andra delar av området innan man kom fram till klådrisbusken; han pekade med hela handen och sade: “Se, så mycket ullört här finns!”. Detta fick till följd att Erik sjönk ned i gruset och utbrast att det inte var ullört, utan vitnoppa Gnaphalium luteo-album (syn. Pseudognaphalium l.), en art som hade ansetts vara helt försvunnen från Sverige (och Nor­den) sedan början av 1970-talet, då den senast sågs på sin sista växtplats i Skanör – men här vid Vallhamn växte det ju tusentals exemplar! Året innan, 2003, hade Ingemar hittat “ullörten” och varit något tveksam, men jämförelse med floran visade att det inte kunde vara fråga om klotullört Filago vulgaris (spenslig ull­ört F. minima, syn. Logfia m., kände han redan väl från Tjörn), så han hade antagit att det måste vara den i Bohuslän sällsynta “vanliga” ullörten, och slängt beläggen (något han djupt ångrade i efterhand). Vi fick se vitnoppan frodas i gruset tillsammans med sumpnoppa Gnaphalium uliginosum (syn. Filaginella uligi­nosa) och kanadabinka Conyza canadensis (syn. Erigeron canadense), varefter Ingemar stolt visade oss “sitt” klådris i frukt, med dess penselbärande frön under begynnande spridning med vinden. På gruspla­nen visade sig växa ännu en oväntad raritet, källblekvide Salix hastata ssp. vegeta, varav detta var det enda moderna fyndet i Bohuslän; vi fick se dess grova skott med breda blad, bärande stora, länge kvarsittande stipler. Av källblekvidet fanns en stor buske och omkring hundra små, av klådriset endast en buske. Hur kunde det då komma sig att dessa tre, i Bohuslän extrema rariteter, samlats på samma plats? Förmodligen har det att göra med att de har ungefär samma ståndortskrav: fuktigt grus med föga konkurrens från andra arter, och de har alla tre lätta, penselförsedda frön som sprids med vinden, men det är ändå märkligt att de från fjärran belägna växtplatser lyckats “pricka in” just denna grusplan vid Vallhamn. Närmaste kända ståndorter för källblekvide finns på Falbygden, för klådris vid Gudbrandsdalen i Norge och för vitnoppa förmodligen någonstans nere i Tyskland.

 

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det nutida läget för vitnoppan vid Vallhamn tyvärr är allt annat än gott. Halva uppställningsplanen är asfalterad, och även den andra halvan planeras täckas med asfalt. Området har avsiktligt besprutats med växtgifter och det speciella grus i vilket vitnoppan frodades är borttaget. Buskarna av klådris och källblekvide är helt borta, men vitnoppan har “visat en anmärkningvärd vilja att leva” och kommit igen; i fjol blommade ca 2000 individ vid Vallhamn, varifrån den även har spritt sig till ett närbeläget stenbrott och en liten brukningsväg. Stenbrottet (där Erik Ljungstrand även har funnit spädnate Potamogeton panormitanus som ny för Bohuslän) skall dock fyllas till brädden med mudder ur havet, men kanske kommer vitnoppan att kunna leva kvar på markvägen. Ingvar Nordin anmärkte här att “Naturen värnar om de sina”, något som fick Ingemar att berätta om en märklig tilldragelse vid Alviken. Där fanns (ja, finns än) ett kalkkärr med bl.a. kärrknipprot och honungsblomster Herminium monorchis (för den senare den enda aktuella lokalen i södra Bohuslän), och från början växte dessa på ena sidan av kärret. Men så grävde ägaren ett djupt dike – tvärs igenom beståndet av honungsblomster, varvid Ingemar fruktade att arten skulle ha försvunnit. Men i stället dök den upp på kärrets andra sida, där han aldrig hade sett arten tidigare! Ingemar var först förbluffad över honungsblomstrets “vilja att leva”; ur en något mera “vetenskaplig” synvinkel kan iakttagelsen förmodligen förklaras genom att det “nya” området efter dik­ningen hade fått precis lagom fuktighet för honungsblomster. Förmodligen fanns det vegetativa individ på denna plats redan tidigare, fastän de inte blommade (och knappt gick att upptäcka) förrän efter dikesgräv­andet. Ordföranden framhöll att de tre rariteterna vid Vallhamn, sydblekvide, klådris och vitnoppa, samtliga är konkurrenssvaga arter, som sällan påträffas i mer sluten vegetation; denna faktor är förmodligen viktig. Vallhamnsbolagets ambition tycks tyvärr vara att om möjligt asfaltera bort allt (inklusive vitnoppan), de är inte intresserade av att bevara en akut hotad art på dess enda svenska lokal, men möjligen, framhöll Inge­mar, finns det en liten chans att ett mindre område kan avsättas till vitnoppan – något som fick ordföranden Gunnar att anmärka att “en eller annan tekniker på Vallhamnsbolaget måhända också borde avsättas (!)”. Tore Mattson erinrade om att Tjörns kommun bekostade en inventering och utredning av vitnoppans fö­rekomst och förutsättningar att fortleva, när den var nyligen upptäckt (utförd av Naturcentrum i Stenung­sund), men att det förefaller som om denna blott blev ännu en “hyllvärmare” på kommunen. Ingemar be­rättade om detta, att han och Svante Hultengren hade gjort en noggrann kartering samt en plan för vitnop­pans bevarande, men efter det att denna färdigställts hade ingenting hänt. “Typiskt myndigheterna!”, var en spontan kommentar därtill från flera av de närvarande. Ordföranden påpekade att mycket höga kvalite­ter av olika slag är knutna till det äldre kulturlandskapet; han mindes en längre exkursion i Bohuslän med utländska gäster, då man bland annat hade besökt Pilane gravfält, och där en kanadensiska (med svenskt påbrå) hade kastat sig platt på marken och utbrustit att hon “aldrig tidigare varit så nära sina förfäder”. Ingemar instämde i att Pilane gravfält hade mycket höga värden, vid inventeringen hade han påträffat 252 kärlväxtarter inom området! Där har varit betesuppehåll under sju eller åtta år, men nu är betet återupptaget igen. Ingemar fick frågan om vad han tyckte om “skulpturparken” i Pilane gravfält; han tyckte i stort sett att det var till mera nytta än skada, slitage från besökare kan ju i viss mån uppväga brist på betande djur, och “skulpturparken” drar absolut fler besökare till området. Enligt vad han kunnat iakttaga finns samma rika flora kvar som tidigare på Pilane, och många av arterna gynnas av varierande miljöer. Dessutom ger kanske anläggningen en möjlighet för dem, som annars inte alls skulle ha gett sig ut i naturen, att få upple­va åtminstone något av dess fägring, fastän “oavsiktligt”. Planterandet av “barrskog” i Bohuslän började i slutet av 1800-talet, och av allt att döma blev den “förskräckligt lyckad”. På den tiden ansågs Bohuslän vara “kalt och fult”, varför man såg “skogsplanteringen” inte blott som ett sett att få större framtida in­komster, utan även som en “förskönande åtgärd”. Bönderna och inte minst skolbarnen deltog i stor skala med att plantera (för Bohuslän) främmande barrträd ända fram till mitten av 1900-talet – ja, Ingemars far planterade barrträd på sina marker ännu på 1960-talet, mindes Ingemar. Barrträden på den bild vi tidigare sett planterades på 1930-talet. Man kan fråga sig hur det gick att plantera barrträd på de kala bergen, men det fanns fullt av, visserligen små, men dock jordfyllda, dalar även uppe i bergen. På många ställen plante­rades t.o.m. “fel träd”, alltså s.k. “tysktallar”, av vilka ungplantor delades ut gratis, utan hänsyn till att deras proviniens var synnerligen olämplig för det svenska klimatet – de som planterade “tysktallar” fick skäl att ångra sig! Rätt många av betesmarkernas växter gynnas av “den älskliga igenväxningsfasen”, de första åren efter upphörd hävd, då örtfloran blommar som aldrig annars, t.ex. blodnäva Geranium sangui­neum, som då förefaller ha en nog så “sangvinisk (!)” inställning till betesdjurens försvinnande, men när efter hand igenväxningen tilltar försvinner även blodnävan. På frågan om hur framtiden ser ut för Tjörns natur och flora svarade Ingemar: “Mörk, tyvärr!”. Han kom väl ihåg hur Västra Frölunda såg ut när han var ung, det liknade Tjörn för tjugo eller trettio år sedan, men nu är hela det gamla kulturlandskapet kring nuvarande Frölunda Torg helt borta, hur skall det då se ut på Tjörn om tjugo år? Lika illa? Eller än värre? De lantbrukare på Tjörn som ännu har kvar sina djur har det i stor utsträckning därför att det är en del av deras livsstil, för att hålla sina (och andras) marker öppna, men hur skall det gå med detta, när de är borta? En bonde på Tjörn har ungefär hundra nöt som bidrar till reservatsskötseln, men politikerna förefaller föga intresserade av att några yngre lantbrukare skall kunna beredas möjligheter att “fortsätta i hans fotspår”. I stort sett hela landskapet inom byn Kuballe hålls öppet av en enda man och hans tamdjur, både åkrar och betesmarker – så vad händer när han inte längre orkar med detta? Om det alls skall kunna bli kvar något av vårt äldre kulturlandskap och dess flora (och likaså fauna) ser det ut som om det blir till att “betala för att bedriva museiverksamhet i landskapet”, men detta är väl ytterst en fråga om vilja! Tjörns kommuns natur­vårdsprogram borde väl innehålla goda mål att sträva mot, framhölls det, kanske kan de (efter påtryckning) fås att leva upp till dem? Tore Mattsson har på Orust haft vissa framgångar med denna “metod”. Frågan om “ansvarsarter” för Tjörn kunde Ingemar inte besvara fullständigt, men ängslosta, kust- och sumpgen­tiana torde utan tvekan höra dit. Om kommunens folk inte gör något gott intryck, så har Ingemar däremot större förtroende för Västkuststiftelsen, som inom sina områden sköter landskapet rätt bra på Tjörn. Dock är även Roland Olin därstädes bekymrad för framtiden, det kommer snart inte att gå att få tag på betesdjur för att sköta alla områden. Lösningen blir förmodligen att Västkuststiftelsen, eller i förlängningen Länssty­relsen, i framtiden kommer att få äga egna djurbesättningar för att vårda de naturskyddade områden som de är satta att förvalta. Men det krävs mycken kunskap för att sköta djur, och djurskyddslagstiftningen är i högsta grad “snårig”, så lämpliga personer för detta arbete kan bli svårt att få fram. Naturbruksgymnasi­erna lär tyvärr ha få sökande, kanske för att deras examina ej ger behörighet till universitet och högskolor?