Föredrag vid Botaniska Föreningens i Göteborg möte

torsdagen den 16 december 2010 på Botaniska institutionen

 

Föredrag av Stefan Grundström: “Medelpads flora”.

  Stefan presenterade naturen i “Sveriges mittersta landskap” Medelpad, som domineras av skog på fattigt underlag, men även äger kalkrikare skogar, öppet kulturlandskap och Bottenvikens stränder i öster. Vi fick följa landskapets botaniska utforskningshistoria, där Collinders flora (1909) både sammanfattade vad som var känt och gav upphov till Rolf Lidbergs och Håkan Lindströms “nya” florainventering, vilken nu, efter 55 år, av “floragruppen” äntligen sammanställts till ett tryckt verk. Vi fick så möta ett stort antal växtarter som exemplifierade olika växtgeografiska eller ekologiska särdrag, liksom åtskilliga intressantare miljöer i vilka man kan påträffa sällsynta eller på annat sätt märkvärdiga växter i Medelpad.

 

  Stefan inledde med att berätta att han kom som representant för Medelpads Botaniska Förening, där han varit verksam i den arbetsgrupp som fullföljde utgivandet av “Medelpads flora” i år, men att han faktiskt själv var bosatt i Ångermanland, i Stigsjö socken nära Härnösand, och ursprungligen kom från Lycksele i södra Lappland. Projektet att inventera och sammanskriva en ny flora över Medelpad hade pågått i många år (sedan 1955) och ibland “stått helt stilla” fram till år 2004 då arbetsgruppen bildades och under sex år lyckades föra inventeringsresultatet till ett tryckt verk, vars vackra omslag målats av Rolf Lidberg. Rolf var den som ursprungligen påbörjade nyinventeringen av Medelpad, efter tjugo år kom även Håkan Lindström med, men utan arbetsgruppens insatser är det föga troligt att resultatet någonsin sammanställts. Rolf avled år 2005, så han fick tyvärr aldrig se floran, till vilken han och Håkan står som huvudförfattare. Stefan visa­de oss en karta över Medelpad (något felaktig i det att Överturingen, som hör till Jämtland, ingick), så att vi kunde se att det var ett litet landskap för att ligga i Norrland, med blott tre kommuner och 18 socknar jämte en enda stad, Sundsvall. Medelpad är således rätt “lätthanterligt” efter norrländska mått, men även “spän­nande” ur växtgeografisk synpunkt med många intressanta möten mellan sydliga och nordliga arter, vartill kommer att den speciella “huldrefloran” i Sverige har sitt centrum i östra Medelpad.

  Medelpads natur domineras av skog, huvudsakligen barrskog och mest av gran – det är ingen tillfällighet att gran Picea abies är Medelpads landskapsblomma. Vi fick se utsikten från Sveriges geografiska mitt­punkt, berget Flataklocken i södra Medelpad, och visst dominerade granen bilden, även om björk och asp ingalunda saknades. Genom landskapet flyter två stora älvdalar, Ljungan och Indalsälven; vi fick skåda ut­sikten över den senare från Vättaberget i Indals-Liden, den socken Rolf Lidberg kom ifrån. Det finns gott om raviner i älvdalarna, både skogbevuxna och sådana som ingår i kulturlandskapet; detta senare exempli­fierades med en bild från Ljungans dalgång, varifrån vi fick se odlingen i form av slåtter- och betesmarker samt en och annan åker. Tyvärr är numera båda de stora älvarna hårt “reglerade” för vattenkraft, vilket har förstört mycket av deras speciella flora, särskilt gäller detta Indalsälvens tidigare unika strandflora. Medel­pad har även gott om myrar, myr (inkl. sumpskog) täcker ca 10% av landskapets yta, och bland dessa fin­ner vi landskapets mest “ursprungliga” natur. Skogen är numer nästan helt omvandlad till “timmeråker” där i synnerhet de stora odlingarna av contortatall Pinus contorta (huvudsakligen planterade av SCA) gör ett beklämmande torftigt intryck på en botanist. Landskapet har ett antal sydväxtberg med högintressant flora, Stefan visade oss utsikten från Getberget mot Rankleven och Öberget på ömse sidor om Ljungans dalgång, i vilka en märklig kombination av sydsvenska arter och fjällväxter stämt möte. Havsstränderna, i synnerhet i Njurunda i landskapets sydöstra hörn, hyser även de en speciell flora, betingad av den snabba landhöjningen, som gör att flacka strandängar tillväxer märkbart under en människas livstid. Floran utmed kusten är också på många platser tydligt kalkpåverkad, sannolikt mest p.g.a. skalgrusförekomster. Även de kvarvarande resterna av det ålderdomliga odlingslandskapet har mycket att ge av botaniskt intresse, särskilt på norra delen av Alnön, där den speciella berggrunden med basiska bergarter bidrar till att göra floran bå­de artrikare och växtgeografiskt intressantare. På en berggrundskarta över Medelpad kunde vi se att större delen av landskapet täcktes av “sura” bergarter, gnejser, graniter och liknande, så att norra Alnöns rikberg framstod som ett litet undantag. I inlandet förekommer dock även diabasförekomster som om de är lättvitt­rade kan ge en rikare flora. Ytterligare en faktor av mycket stor betydelse framgick inte alls av berggrunds­kartan; inom “Borgsjö rikområde” i norra delen av mellersta Medelpad finner vi ett stort antal kalkgynna­de växter, men här är det inte berggrunden som är basrik, utan moränen, som transporterats hit från Jämt­lands stora kalkområde av inlandsisen.

  Medelpads vegetationshistoria har kunnat kartläggas, huvudsakligen genom pollenanalys av sjösediment, men även i viss mån genom makrofossil, varvid det visat sig att en tidig “pionjärväxt” efter nedisningen var havtorn Hippophaë rhamnoides, en art som vi idag finner på landhöjningsstränderna i östra Medelpad (mest i Njurunda), men som förr haft en betydligt större utbredning. Även gråal Alnus incana och hassel Corylus avellana uppträdde tidigt efter det att isen dragit sig tillbaka; de blommar även tidigt, vi fick se bå­da blommande “på bar kvist”. Intressant nog har man även påträffat pollen av blågull Polemonium caeru­leum, vilket kan tolkas som att denna så typiskt “mellannorrländska” art är inhemsk och inte blott spridd från odling, något som länge hävdats av norrländska botanister, men med föga gehör från akademikerna. Vi fick se en vacker bild av blågull i ängsvegetation vid Tuna kyrka.

  Under 1700- och början av 1800-talet noterades ett ganska ringa antal växter från Medelpad, de flesta “i förbifarten” av botanister som Carl Linnæus och Göran Wahlenberg, vilka alltid var på väg till nordligare nejder. Den förste som bidrog med ett mer omfattande material var Lars Levi Læstadius, som år 1824 no­terade bl.a. älvsallat Mulgedium sibiricum och “buskviol” som nya för landskapet, båda i Selånger, fast violen betydligt senare visade sig vara en för Sverige ny art, bergviol (eller sundsvallsviol) Viola collina. År 1879 påvisade skolynglingen Pål Grelsson en för hela Norden ny art, smällvedel Astragalus penduliflorus vid Byberget i Haverö, fast den inte blev bestämd förrän året därpå, då Karl Fredrik Dusén besökte fynd­orten, och skrev en artikel om fyndet och dess stora växtgeografiska betydelse 1881. Redan år 1880 hade dock apotekseleven Per Adler publicerat en notis om vedeln; han har blivit herostratiskt ryktbar för att ha försökt samla in “allt som på de inskränkta växtplatsen förefanns” i syfte att skaffa sig monopol på för­säljningen av belägg (han annonserade bl.a. i alla Sveriges läroverk!), men lyckligtvis misslyckades hans utrotningsförsök. Smällvedeln är ännu en av Nordens största rariteter, med ett litet antal lokaler i Dalarna, Medelpad, Ångermanland och Jämtland. Troligen gynnades arten förr av skogsbete och skogsbrand, var­för den nu är hotad av igenväxning på sina båda nutida medelpadska lokaler vid Byberget. Johan August Holm, prost i Timrå, utforskade floran vid kustens norra del, inte minst den mycket omfattande ruderatflo­ra som uppkom från barlast som tippats av vid de många sågverken kring Sundsvall (där Elias Sehlstedt skaldade att “såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg”). Stefan visade oss en karta omfattande inte mindre än sjutton barlasthamnar från vilka J.A. Holm och hans svåger Knut Andreas Gilbert Gredin dokumente­rat barlastväxterna. Naturligtvis blev flertalet av dessa kortlivade i Medelpads flora, men somliga lever än i dag kvar i hamnarnas närhet och några har spritt sig ut genom landskapet.

  Erik Collinder (1848–1920), från 1879 biologilärare i Sundsvall, blev den förste som kom att samla kun­skaper till en flora över Medelpad, till stor del genom egna resor i landskapet, men i viss mån även genom medarbetare. Detta resulterade i hans “Medelpads flora” som utkom 1909 och var ett för sin tid mycket gott arbete. Collinder samlade ett omfattande herbariematerial, ur vilket Stefan som exempel visade skogs­rör Calamagrostis chalybaea, som är en mellanskandinavisk endem. Rolf Lidberg (1930–2005), konstnär och botanist från Järkvissle i Indals-Liden, började så smått umgås med planer på en ny flora över Medel­pad i mitten av 1950-talet, när han inköpt Collinders flora och lätt fann både nya lokaler och arter som inte fanns med i densamma. Rolf använde sin konstnärliga talang till att måla av växter och miljöer i Medelpad för sin planerade flora; vi fick se finnklint Centaurea phrygia från Haverö och fyra små ormbunkar, kalk­bergsspring (“kalksvartbräken”) Asplenium trichomanes ssp. quadrivalens, murruta A. ruta-muraria, hällespring (“gaffelbräken”) A. septentrionale och de båda sistnämndas högst sällsynta hybrid från Släda ute på Alnön. Åtskilliga av Rolfs bilder finns med i floran, även om det har krävt en del “jakt” att “spåra upp” konstverkens nuvarande vistelseorter och be att få låna dem av ägarna, som original till boken. Rolf gav nämligen bort eller sålde det mesta av sina bilder vartefter han färdigställt dem. Som exempel på Rolfs landskapsbilder visade Stefan en vy över Indalsälvens delta med knutnarv Sagina nodosa, käringtand Lo­tus corniculatus och klådris Myricaria germanica. Rolf var mera förtjust i somliga växtgrupper än andra, i synnerhet orkidéer (och speciellt handnycklar Dactylorhiza), vi fick se mossnycklar D. traunsteineri ssp. sphagnicola från Torp, men även bl.a. violer, där skuggviol Viola selkirkii från Hässjö visades; den är inte så ovanlig i rikare lövlundar vid Medelpads kust. Håkan Lindström, distriktsläkare, botanist och mykolog, kom med i mitten av 1970-talet och kom att uppmärksamma växter som Rolf inte “brydde sig så mycket om”, som stråväxternas stora grupp; vi såg honom i ett bestånd av rariteten brunstarr Carex acutiformis. Sedan år 2004 kom så den 12 personer starka floragruppen (under ledning av Olof Svensson) att påbörja florans slutliga sammanskrivande – fast de trodde att det skulle gå på två år, det gick ytterligare fyra innan allt var klart för tryckning, bl.a. fordrades mera omfattande herbarie- och litteraturstudier.

 Efter denna allmänna genomgång övergick så Stefan till att presentera ett flertal medelpadsväxter, de flesta med utbredningskartor ur floran. Torta Cicerbita alpina är en i Skandinavien nordlig art, som förekommer i nästan hela Medelpad, men är sällsyntare vid kusten. Tortan indikerar rikare skog och är ovanligare inom vissa höglänta skogsområden med mager berggrund. Älvsallat är nordöstlig i Norden och når sin svenska sydgräns i Medelpad, där den påträffas utmed några vattendrag i nordöst (Selångersån med Sättnaån samt Mjällån med Ljustorpsån), vartill kommer en isolerad förekomst i Borgsjö. Norna Calypso bulbosa finns på två aktuella lokaler i Medelpad, båda i “Borgsjö rikområde”; en tidigare förekomst vid havet i Tynderö förstördes genom skogsavverkning. Förutom en isolerad lokal i norra Dalarna (i Hamra socken) är dessa förekomster vårt lands sydligaste. Nornan är hotad på sina fåtaliga lokaler eftersom den behöver gammal, rikare granskog för sin överlevnad. Fjällskråp Petasites frigidus är en nordlig art som växer i sumpskogar och helt saknas vid kusten i Medelpad. Den är tydligt kalkgynnad och klart vanligare i “Borgsjö rikområ­de” än annorstädes. Oftast påträffas den i närheten av källor, ej sällan tillsammans med hästhov Tussilago farfara. Lappranunkel Coptidium lapponicum (syn. Ranunculus lapponicus) är likaledes nordlig och ses i samma slags miljöer som fjällskråpet, men den är sällsyntare och inte märkbart kalkgynnad. Den blommar i juni, samtidigt som sumpskogarna är som allra mest fyllda med stickmyggor! Åkerbär Rubus arcticus är nordöstlig till sin allmänna utbredning, och i Medelpad vanligast utmed kusten och i älvdalarnas nedre de­lar. I inlandet blir den mycket ovanligare och bär sällan frukt. Smörbollar Trollius europaeus är även den östlig i landskapet, men påträffas därtill i “Borgsjö rikområde”, medan den för övrigt är mycket sällsynt i väster. Den ses mest i gamla igenväxande ängsmarker, men även i (rätt så gles) rikare lövskog och utmed stränder; den kallas lokalt “laxblommor”, eftersom dess blomning sammanfaller med det bästa laxfisket. Kransrams Polygonatum verticillatum är å andra sidan västlig, rätt så vanlig i landskapets västra hälft, men mycket ovanlig i öster, något som överensstämmer med dess allmänna utbredningsbild. Källdunört Epilo­bium alsinifolium har även den en “västlig tendens”, men det är kanske snarare fråga om att dess speciel­la ståndort, större kallkällor eller källbäckar, mest förekommer i höjdlägena västerut; dessutom synes den vara något kalkgynnad. Närmast kalkkrävande i Medelpad är glansvide Salix myrsinites, som blott hittats i kalkkärr inom “Borgsjö rikområde”. Sötgräs Cinna latifolia är den mest utpräglade “huldreväxten” hos oss, och har mycket riktigt sin svenska tyngdpunkt i östra Medelpad, mest i Indalsälvens och Mjällåns dal­gångar, men även vid nedersta Ljungan och på en enda lokal i Borgsjö. Detta mycket bredbladiga gräs är störningsgynnat och konkurreras lätt ut av annan vegetation, men har också en förmåga att “dyka upp” på platser där “ny mark” blottats, som vid skred, efter översvämningar eller på nybildade sandbankar. Sand­draba Draba nemorosa (Medelpads enda draba) är en östlig torrängsväxt, som är rikligast på norra Alnön med omgivning, där den tydligt gynnas av den rika berggrunden, men den förekommer även en bit upp i Ljungans dalgång. Arten är ettårig och störningsgynnad, och missas ofta helt av besökande botanister från söder, då den blommar redan i maj. Hassel är som bekant en mycket tidig vårblomma; i Medelpad är den sällsynt och mycket “stationär”, i det att nutidens lokaler i stort sett är desamma som Collinder kände till. Den hade fordom en större utbredning, något som visas genom talrika subfossila fynd av hasselnötter. På flera av dess lokaler finns även andra sydliga ädellövträd som skogslönn Acer platanoides och skogslind Tilia cordata, medan bergalm Ulmus glabra ssp. montana har en västligare utbredning som ansluter mot förekomster i Jämtland. Backglim Silene nutans är östlig i Medelpad och centrerad kring Sundsvall, dock med de rikaste förekomsterna kring Alnön och ute i Tynderö. Backsmörblomma Ranunculus polyanthe­mos är ännu ovanligare och påträffas blott på norra Alnön och utmed västkusten i Tynderö. Blåsippa He­patica nobilis är relativt vanlig i större delen av landskapet, men saknas i vissa magra höjdområden. Blåsu­ga Ajuga pyramidalis har en sydlig utbredning och förekommer mest i sydöstra Medelpad, där den påträf­fas på betesmarker. Arten är minskande även där, troligen p.g.a. avtagande hävd. Harmynta Acinos arven­sis (syn. Satureja acinos) är ännu en torrbacksart som är koncentrerad till rikområdet kring norra Alnön. Vattenaloë Stratiotes aloïdes förekommer i Medelpad endast i näringsrika avor (mer eller mindre avsnörda lugnvatten) utmed nedre Ljungan. Guckusko Cypripedium calceolus är rikligast inom “Borgsjö rikområ­de”, här mest i ängsgranskog, men förekommer även utmed Ljungan och Indalsälven, delvis i nipbranter. Åsstarr Carex pallidula (syn. C. pallens) liknar vispstarr C. digitata, av vilken den tidigare ansågs vara en varietet; den påträffas sällsynt (men kan vara förbisedd) på åsarna i de stora älvdalarna. Brunkulla Nigritel­la nigra är beklagligt nog numera helt försvunnen ur Medelpads flora, de sista förekomsterna levde kvar till slutet av 1950-talet, varför Rolf Lidberg fick tillfälle att se och måla av den i sitt eget landskap. Försök med återinplantering inom “Projekt Brunkulla” har inte varit framgångsrika. Brunkullan var i Medelpad starkt slåttergynnad, liksom den nu troligen likaledes försvunna fjällgentianan Gentiana nivalis. Vattenpest Elodea canadensis har däremot ökat mycket kraftigt på senare år, numera finns den i Indalsälven ända upp till Jämtlandsgränsen. Bergviol (även kallad sundsvallsviol) har sitt svenska centrum kring Sundsvall, där den är rätt vanlig, men den går även en god bit upp i Ljungans och Indalsälvens dalgångar. Denna mycket tidiga vårblomma (april–maj!) ses mest i lövlundar och sydväxtberg, där den förefaller gynnad av måttlig igenväxning. I övriga Sverige finns den mycket sällsynt i Dalarna och Ångermanland, men är vanligare i delar av Norge.

  Därefter fick vi se ett flertal exempel på växtmiljöer i Medelpad med arter som är speciellt knutna till des­sa. Hackslåttängar är numera en försvinnande biotop, till vilken fältgentiana Gentianella campestris (såväl tidig- som senblommande) är bunden, vilket medför att även den är på mycket kraftig tillbakagång. Brant­bergen är en mycket mera “stabil” miljö (om det nu är rätta ordet med hänsyn till alla ras!); här finner vi bl.a. stickelfrö Hackelia deflexa (syn. Lappula d.), för övrigt mest en fjällrandsväxt. I gråallundarna nere vid kusten påträffas smånunneört Corydalis intermedia, tillsammans med den sällsynta, stora dagfjärilen mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne (Medelpads “landskapsinsekt”), vars larver livnär sig på örten. Gråallundarna kan betraktas som “Norrlands ersättning för ädellövskogen” och har även i övrigt ofta en rik flora. På gamla barlastplatser utmed kusten kvarlever vissa av de arter som kom in för mer än etthundra år sedan, t.ex. oxtunga Anchusa officinalis, oftast i steniga eller grusiga miljöer som inte växer igen så fort. Efter skogsbränder kan, sällsynt, svedjenävan Geranium bohemicum väckas ur sin frövila och blomma ett eller några få år för att därefter återgå till fröbanken. Tyvärr är skogsbränder numera mycket ovanliga, men inom vissa reservat har man påbörjat försök med naturvårdsbränning. I det vackra ravinlandskapet utmed Ljustorpsån och Mjällån ger de många skreden möjlighet för sötgräset att förekomma på åtskilliga, fastän oftast rätt kortlivade lokaler. På havsstränderna nere vid Bottenhavet påträffas Östersjö-endemen gultåtel Deschampsia bottnica längst ut i kustbandet, ofta tillsammans med dess hybrid med tuvtåtel D. caespito­sa, medan man längre in kan finna östersjötåg Juncus arcticus ssp. balticus. Månlåsbräken Botrychium lunaria och topplåsbräken B. lanceolatum kan påträffas på magra gräsmarker, liksom höstlåsbräken B. multifidum, medan nordlåsbräken B. boreale och rutlåsbräken B. matricariifolium numera är mycket säll­synta och dvärglåsbräken B. simplex är försvunnen. Även vår sjunde art, stor låsbräken B. virginianum, fö­rekommer i Medelpad, men till skillnad från de andra i örtrik kalkgranskog. Skogsklocka Campanula cer­vicaria påträffas i nutiden mest i vägkanter, där den tycks klara sig hyggligt. Rysk drakblomma Dracoce­phalum thymiflorum har i nutiden blott två lokaler i Medelpad i sandiga nipbranter på Ljunganåsen i Stöde (vartill kommer en lokal i Ångermanland, detta är allt i Sverige). Klådris finns numera främst kvar i Indals­älvens delta, sedan dess huvudförekomster vid älven nästan helt spolierats genom vattenkraftsutbyggnad. Jämtlandsmaskros Taraxacum crocodes har även den nästan helt utrotats av “älvregleringen” i Ljungan, och det är ovisst hur länge den kommer att överleva på sin sista lokal i Medelpad, vid Alderängsåns utlopp. Maskrosorna har ej nyinventerats i Medelpad, varför florans uppgifter nästan helt bygger på äldre uppgif­ter. Glesgröe Glyceria lithuanica, ännu en av “huldreväxterna”, förekommer i sumpskogens blöta höljor, där det är som sumpigast, eller stundom vid kanten av bäckar. Det är ett sällsynt och hotat gräs som före­faller tydligt störningsgynnat; måhända gynnas det av bäverns landskapsomdaning? Ute i det öppna jord­brukslandskapet kan pelarformade enar Juniperus communis med ett “sydligt” utseende påträffas, ända upp till 11 m höga individ är kända, men om växtsättet är genetiskt styrt, modifierat av miljön eller rent av framskapat av bonden är oklart. Utmed Selångersån, Indalsälven och Mjällån med Ljustorpsån finns goda bestånd av mandelpil Salix triandra, som hos äldre träd uppvisar karakteristiskt avflagnande bark (ungefär som plataner Platanus eller tysk lönn Acer pseudoplatanus). I Medelpads lägre delar är nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale inte ovanlig, medan den på högre höjd är tydligt kalkgynnad och mest förekommer inom “Borgsjö rikområde”. Den är en karaktärsväxt för gråalslundarna, där man ej säl­lan ser den besökas av stormhattshumla Bombus consubrinus. Vid Sörtjärnsbäcken nära Hälsingegränsen finner vi Sveriges nordligaste lokal för lundsmörblomman Ranunculus imitans med speciella, stora runda basalblad. Denna art är rikligare i Finland och kan möjligen vara oavsiktligt införd; området hör till Medel­pads finnbygder. Backskärvfrö Thlaspi caerulescens är numera en vanlig art i större delen av Medelpad, fast det rör sig om en sent inkommen barlastväxt (första fynd 1879), som ännu på Collinders tid sågs säll­synt endast i Sundsvalls närmaste omgivningar. Mandelblomma Saxifraga granulata är däremot mycket ovanlig i landskapet, den förekommer nästan bara i Tynderös kustland. Möjligen kan den i äldre tid ha in­förts med hötransporter söderifrån; den är sällsynt även i övriga Norrland. Sprängört Cicuta virosa är inte ovanlig i Medelpads lägre delar; dess giftighet är väl känd, och avspeglas i det lokala namnet “banarot”. Vi fick se den växande på gungfly vid Banarotstjärn i Ljustorp. Darrgräs Briza media förekommer mest i Medelpads norra kustland, där den dock är tillräckligt vanlig för att ha fått ett lokalt namn: “vinterhavre”, vilket torde syfta på dess karakteristiska vinterståndare, som har använts till “vinterbuketter”. Medelpads hökfibblor Hieracium är, i likhet med maskrosorna, inte så väl kända i nutiden, utan florans redovisning grundar sig huvudsakligen på äldre belägg. Stefan visade oss dock några exempel, patalfibbla H. patale, glitterfibbla H. stilbocephalum och huggfibbla H. porrigentiforme. Blårapunkel Phyteuma nigrum ses på några få lokaler i Stöde, där den varit känd sedan mer än hundra år. Först betraktades den som inhemsk, men numera anses det troligare att den är införd med gräsfrö, fastän den i Gräfte funnit sig väl tillrätta och blivit fullt naturaliserad. Bland säkert införda arter som spritt sig i landskapet i sen tid kan nämnas jättebal­samin Impatiens glandulifera, som redan är vida spridd i östra Medelpad och börjar uppträda även i väster, ända till Överturingen (som är belägen i Jämtland!). Arten är flerstädes “invasiv” och sprider sig ut i löv­skogar, på hyggen, utmed vägar o.s.v. Två andra arter som i hög hastighet spritt sig genom Medelpad och nu är vanliga i stora delar av landskapet (dock sällsyntare längst i väster) är amerikansk dunört Epilobium adenocaulon och vit dunört E. ciliatum, något som är desto mer anmärkningsvärt som de båda först påvi­sades i Medelpad under 1970-talet. Mellanhästsvans Hippuris ´ lanceolata är nyligen uppmärksammad i Medelpad; denna stabiliserade hybrid mellan (vanlig) hästsvans H. vulgaris och ishavshästsvans H. tetra­phylla växer på leriga brackvattensstränder vid Bottenhavet. Franslosta Bromus ciliatus och en gräslilja Si­syrinchium cf. montanum är däremot säkerligen två nyinkomna arter, den förra funnen av Åke Svensson 2009 nära Alby, den senare upptäckt i samband med Botanikdagarna i Medelpad 2005 invid “Långsyna”. Strandsnärja Cuscuta europaea var. halophyta har även den påvisats på en strandäng i Medelpad, men om den är värd att upprätthålla åtskild från nässelsnärja C. e. var. europaea är oklart. Om så är fallet är lokalen i Tynderö i alla händelser den enda aktuella i Norrland; snärjan parasiterar här på gulmåra Galium verum, åkervädd Knautia arvensis, prästkrage Leucanthemum vulgare m.m. Slutligen visade Stefan en akvarell av Rolf Lidberg, föreställande “sundsvallsviolen” i blom tidigt om våren.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att “Medelpads flora” trycktes i en upplaga om 3500 böcker, av vilka redan omkring 1500 är sålda, något som Stefan betraktade som “en rätt bra åtgång”. För­modligen bidrar de många illustrationerna av Rolf Lidberg i boken till försäljningen, men i hur hög grad är svårt att svara på. Databasen över Medelpads kärlväxter skall, enligt planerna och i alla händelser så små­ningom, överföras till “Artportalen”. För sin egen del tänker Stefan försöka sammanställa en förteckning över alla Rolfs efterlämnade skrifter och illustrationer, men det kan väntas dröja innan denna kan betraktas som färdig. Evastina Blomgren undrade om landskapets namn, vad betyder “Medelpad”? Den troligaste tydningen är “den mittersta stigen” (jämför eng. “path”), d.v.s. den mellersta pilgrimsleden till Nidaros (Trondheim). Rolfs dagböcker, med mycket botaniskt innehåll, är ännu inte publicerade, men det går att ta sig en titt i dem på plats i “Trollbyn”, Järkvissle. En fråga om vad “hackslått” (fältgentianans biotop) är besvarades av Stefan med en torrare slåttermark som ofta var stenig, så att man fick “hacka” sig fram med lien och inte kunde ta ut några stora svep. Medelpads glesa hasselbestånd befinner sig nära gränsen för ar­tens nutida utbredning, och den har bevisligen varit mera spridd förr; kunde det möjligen vara så att den i nutiden expanderar igen? Stefan hade sig inte bekant att någon sådan tendens kunnat skönjas, däremot så sprider sig skogslönnen i östra Medelpad kraftigt från odlade träd, men spridningen kan också bero på att unga lönnar fordom åts upp av betesdjuren; den är begärlig för dessa. Medelpads “officiella” landskaps­blomma är granen, eller mera specifikt granens vackra röda honkottar om våren, men det finns även andra förslag, bl.a. smörbollar.