Innevarande möte utgjordes av en “medlemmarnas afton”, varvid ett antal föreningsmedlemmar förevisa­de digitala bilder (samt några färska frukter) samt talade om botaniska minnen från sommaren som gått.

 

  Lilliana Antov fick börja med att visa mogna frukter av (europeisk) mispel Mespilus germanica, dels från hennes “gamla hemstad” Skopje i Makedonien, dels från Angered. Mispeln är en stor buske eller ett litet träd, vars frukter i smaken påminner om päron; den tillhör samma underfamilj Maloideae inom rosfamiljen Rosaceae som äpplen och päron. Lilliana berättade att mispelfrukter hade hört till hennes favoriter när hon som barn bodde i Makedonien, och att hon hade blivit angenämt påmind om dessa dagar då hon hade fått kännedom om ett odlat mispelträd i en trädgård vid gatan “Åbranten” i Linnarhult, vilket hon inte hade va­rit sen att åka ut och beskåda.

  Eva Andersson tog så över och visade ett urval bilder från “den regniga exkursionssäsongen 2010”; hon hade deltagit i ett knappt tiotal av Föreningens exkursioner, och det hade regnat på nästan alla. Först visade hon blommande hassel Corylus avellana (både hanhängen och honblommor) från Björkö den 15 april, då huvudmålet hade varit massblomningen av blåsippa Hepatica nobilis ute i “Blåsippshavet” vid Pjonken. Denna hade inte helt visat sig från sin bästa sida i regnet, men vi fick ändå se både vit- och blåblommande blåsippor. På Fjärås bräcka hade regnandet den 28 april medfört att såväl lundstarren Carex montana som i synnerhet backsipporna Pulsatilla vulgaris såg “våta och medtagna” ut, men den senare, “Årets växt”, fanns dock kvar i betryggande mängd på denna “ändmorän” som dämmer upp den stora sjön Lygnern. Kullaberg hade besökts under helgen 15–16 maj, det hade tyvärr regnat mycket även där, fastän vi vid trap­pan ned till Blå mal och Visitgrottan (som visades) hade haft uppehållsväder. På vägen dit hade Eva och hennes medresenärer sett naturaliserad sommarsnöklocka Leucojum aestivum i full blom (trots namnet är arten vårblommande, om än inte fullt lika tidig som släktingen snöklocka L. vernum) i en smärre “dova” i Söndrum utanför Halmstad. (En “dova” är en mindre utvidgning i ett vattendrag i vilken vattnet flyter lug­nare, men varken stor eller stilla nog för att kunna anses som en sjö.) Från själva exkursionen fick vi skåda skönt nyutsprungna bokar Fagus sylvatica samt slokande vitsippor Anemone nemorosa i den regntunga dimman ovan Josefinelust, blommande backfryle Luzula divulgata (helt nyligen påvisad som skånsk växt) vid stigen mellan Solvik och Ransvik och rikblommande dansk skörbjuggsört Cochlearia danica nere vid den klippiga havsstranden. På vandrarhemmet där vi bodde hade det “gått muntert till” på aftonen, då han som ägde detsamma även hade sjungit och spelat för oss. Från (den inte fullt så våta) söndagen visade oss Eva rosablommande och mycket väldoftande månviol Lunaria rediviva, skogsstarr Carex sylvatica ävenle­des i blom samt de “enormt fina” gulblommiga vildtulpanerna Tulipa sylvestris från grannskapet av Koc­kenhus. Ute vid Gunnebo slott den 19 maj hade det inte regnat på exkursionsdeltagarna (!), och i den skira vårgrönskan hade vitfryle Luzula luzuloides och gullpudra Chrysosplenium alternifolium beundrats; den senare verkligen i sin allra fagraste blomning. Vi fick även se blommande hägg Prunus padus från Backa, varefter Eva visade ett antal bilder från Botanikdagarna i Småland, där det mest hade varit vackert väder. Vi fick se ett imponerande bestånd av blåeld Echium vulgare, sommarfibbla Leontodon hispidus och darrgräs Briza media i en riktig “småländsk sommaräng” (Repperda), backklöver Trifolium montanum och sträv nejlikrot Geum hispidum i en beteshage (i Bråbygden), solvända Helianthemum nummularium i sin allra vackraste blom liksom kamäxing Cynosurus cristatus, segstarr Carex extensa ute vid Östersjökusten, fjä­rilen stor ängssmygare Ochlodes sylvanus på skogsklöver Trifolium medium, den numera allt ovanligare gräsullen Eriophorum latifolium, klubbsprötad bastardsvärmare Zygaena minos på slåttergubbe Arnica montana, den i Sverige huvudsakligen småländska spindelörten Thesium alpinum på vilken nymfer av den sällsynta spindelörtsskinnbaggen Canthophorus impressus kunde ses (även den fullbildade skinnbaggen hade beskådats), insektsätaren flugtrumpet Sarracenia purpurea i bästa blom och slutligen den underskö­na rödsysslan Cephalanthera rubra vid Hultsfred. Från en mindre, privat exkursion efter Botanikdagarna visades hästsvansslinga Myriophyllum hippuroides vid Blomstermåla och håldådra Myagrum perfoliatum från Böda på norra Öland, vars egendomliga frukter såg ut som “Tors hammare”. Från Hönö 21 juli fick vi se kardvädd Dipsacus fullonum, precis nyutslagen, och på Medicinarberget (nära “Lyktan”) hade Eva hittat ett skönblommande individ av sommarkungsljus Verbascum blattaria; det första moderna fyndet i Västergötland! Från exkursionen till Verleskogen i Risveden den 25 juli, då det hade regnat “utan ände”, visades myrlilja Narthecium ossifragum och vitag Rhynchospora alba genomvåta vid sjöstranden, och vid den likaledes regntyngda exkursionen till Hornborgasjön den 21 augusti hade röd andmat Lemna turioni­fera, liten andmat L. minor, korsandmat L. trisulca och stor andmat Spirodela polyrrhiza (samt en kärr­spindel Dolomedes fimbriatus) kunnat beskådas, liksom hornsärv Ceratophyllum demersum och rariteten vårtsärv C. submersum, båda med (mycket oansenliga) blommor och frukter. Vi fick även se skönheten i blomman hos slåtterblomma Parnassia palustris från samma tur, som hade avslutats med en liten “extra” expedition till Axamo ovanför Jönköping, där Martin Sjödahl rapporterat doftnemesia Nemesia caerulea med vackert rosa sporreblommor. Under en (huvudsakligen) ruderatväxtinriktad utflykt till Skåne 27–29 augusti hade fackelkrissla Inula racemosa beundrats utanför Ängelholm, där Björn Aldén för tre år sedan fann den som ny för Sverige (nu är ytterligare två lokaler kända, i Halmstad och Angered). På soptippen i Landskrona hade kolvhirs Setaria italica, blålila tremastarblomma Tradescantia ´ andersoniana och det prydliga kanariegräset Phalaris canariensis kunnat ses, medan den gulblommiga klibbsalvian Salvia gluti­nosa hade uppsökts på sin enda kända svenska lokal, nära f.d. “Vakten” ovan Mölle. Andra höjdpunkter för Eva under denna tur hade varit hästskoklöver Hippocrepis comosa nära den ökända tunnelmynningen i Östra Karup och krypkotula Leptinella squalida på Gamla kyrkogården i Helsingborg; av den senare ha­de man dock mest fått se de karakteristiska bladen. Från Föreningens Ruderatexkursion den 25 september (då det också hade regnat, tyvärr) fick vi skåda buketthirs Panicum capillare, romersk riddarsporre Con­solida ajacis och ryssnäva Geranium sibiricum (alla tre från Kikås soptipp), knoppande drakmynta Phy­sostegia virginiana från Munkegärde soptipp (upptäckt av Owe Nilsson, ny för Bohuslän!) samt avlövad men fruktbärande judekörs Physalis alkekengi där foderhöljet hade brutits ned till ett nät genom vilket det rödorangea bäret lyste fram. Eva avslutade så bildkavalkaden med en färgrik solnedgång över Öckerö.

  Pelle Dalberg var nästa man på “visningslistan”. Även han hade med sig ett antal bilder från Förening­ens exkursioner, men han hade ur vädersynpunkt haft “större lycka” med sitt urval än Eva. Vi fick först följa honom till Brattön den 23 maj, då vädret hade varit strålande. Efter en blick på kartan över ön ledde Pelle oss upp till öns högsta punkt, Blåkullen (130 m.ö.h.) varifrån man har en vidunderligt vacker utsikt över stora delar av södra Bohuslän. På Rörtången, strax intill färjeläget, hade fjällnejlikan Viscaria alpina blommat (liksom även på Brattön, ute på Udden); härifrån kommer man med personfärjan “Bohusö” till Brattön, varvid “Pesttrafiks” nya, eländigt usla biljettsystem framkallade lamentationer från Pelle, krånglet hade inte varit av måttliga dimensioner, men till slut hade han kunnat åka på ett gratiskort för Ale kommun! Från färjeläget vid Östra Brattön hade vi följt vår ledare Lars Arvidsson – men vad nu, den här bilden från Brattön måste vara bortemot trettio år gammal, vi såg Allan Fredriksson, en yngre Nils Abrahamsson och en påfallande ung Evastina Blomgren vid bryggan – nåja, vi återkom snart till nutidens exkursionsdeltaga­re. En annan bild visade en trettio år yngre Lars i samtal med “Alfred” på Brattön, av allt att döma om la­var ur släktet Lecanora. Från Brattöns norra sida fick vi se utsikten mot Lövön, varefter nutidens Lars fö­revisade mängden av vackert gulblommande rosenrot Rhodiola rosea intill öns gamla skolhus. Vi fick se (longistyla) blommor av gullviva Primula veris i lunden utmed stigen strax innan samhället Västra Brattön (här insköt Pelle ännu en gammal bild av Lars och Sören Olofsson, men den var uppenbarligen från Rörö och inte från Brattön). Från de välrestaurerade betesmarkerna omkring “Store mossen” uppe på Brattön (även kallad “Brattöns kratersjö”) fick vi se både vit- och rosablommig kattfot Antennaria dioica; bägge utgjordes av hanexemplar (blomfärgen är inte någon tillförlitlig könsbestämningskaraktär). Från vandring­en genom “Nedgångsklämman” till södra stranden sågs unga, ännu ej färdigutvecklade blad av klippoxel Sorbus rupicola, och väl nere vid stranden klättrade gruppen iväg över stenbumlingarna för att nå fram till den plats där glansbräken Asplenium adiantum-nigrum har sin först upptäckta lokal i Bohuslän; den var efter den hårda vintern inte i så gott skick, men somliga blad var ännu gröna och nya höll på att rulla ut sig. Efter att ha klättrat upp på dess rätt svårtillgängliga hylla nedom Falkklippan sågs även blommande vårvial Lathyrus sphaericus på dess nordligaste naturliga växtplats i världen; en vackert tegelröd ärtblomma. På åtskilliga ställen sågs murgröna Hedera helix med mogna, blåsvarta frukter; arten blommar sent på hösten varför dess mogna frukter kan ses om våren. Vi såg en mindre guldvinge Lycaena phlaeas (fotograferad av Ragne Gustafsson) sittande på en matta av skorplavar, och en ollonborre Melolontha melolontha (foto Lars-Erik Norbäck) på den steniga stranden. Stor sommarvicker Vicia angustifolia ssp. segetalis var ännu en vacker ärtväxt som blommade på Brattöns sydsida vid detta besök. Den 12 juni hade Jan Kuylenstierna lett en exkursion till Näsbokrok i Ölmevalla, då det hade blåst en hel del; enligt Pelle var det storm. Vi såg de modiga deltagarna ute vid havets och vågornas dån, utan framgång sökande efter ostronört Mertensia maritima, som till för några år sedan hade sin enda återstående halländska lokal här. Nu tycks den tyvärr ha skattat åt förgängelsen, så att Rörö är den sydligaste återstående förekomsten på den här sidan av Atlan­ten. Vissa dumdristiga kanotister hade gett sig ut på havet vid samma tillfälle; på Pelles bild kunde man se att en kanot låg med kölen i vädret och att en annan troligen snart skulle kapsejsa. Botanisternas matpaus hade förlagts i lä av en stor sten, där vi bl.a. såg Anna-Lisa Antonsson och exkursionsledaren Jan. Sedan fick vi se Jan visa oss resterna av “en ilandfluten julgran”; klart vackrare var den blommande granspiran Pedicularis sylvatica, liksom backglim Silene nutans och gul fetknopp Sedum acre, den senare alldeles nyutslagen. Pelles egen exkursion till Verleskogen var (som ovan nämnts) en våt historia. För att i någon mån “bättra på” intrycket hade Pelle därför interfolierat med både egna äldre bilder och somliga tagna av Martin Börjesson, men alla var från Verleskogen enligt vad Pelle intygade. Vi fick först se en rödhake Eri­thacus rubecula sitta på naturreservatsskylten, varefter regnkläder och paraplyer dominerade utsikten för några bilder framåt. Den gamla skogen hade dock varit mycket sevärd, med åldriga furor och granar över magra hällmarker, mångenstädes med lågor och torrakor, och med några små trolska skogssjöar. Vid går­den Holmedalen hade Pelle samlat deltagarna och berättat om dess kulturhistoria, därvid ej försummande att visa en dörr från 1700-talet vars brädor var “skrädda” (ej ihopspikade). Från området visade han även spillkråka Dryocopus martius och fiskgjuse Pandion haliaëtus (vilka ej sågs under dagen), varefter vi fick se exkursionsgruppen i regnet uppklättrad i en brant sluttning där det växte backvicker Vicia cassubica. Vi såg även fodergetruta (eller “getärt”) Galega orientalis med sina vackert blåa blommor, utkommen efter vallodling. Pelle avslutade med en bild av ett hus från Hemsedal i Norge, på vars tak skogen växte sig hög; här hade man tillgång till ved på nära håll…

  Johan Grudemo var nästa fotograf som anmält sig, precis som i fjol. I år hade han dock med sig bilder av fjällväxter, dels från Härjedalen, dels från Torne lappmark. I början av juli hade Johan varit i “rikområdet” i nordvästra Härjedalen, mest på Hamrafjället och Mittåkläppen. Härifrån fick vi se den lilla snölegeväxten dvärgfingerört Sibbaldia procumbens med trefingrade blad och små, smala kronblad, blåviolett mossviol Viola epipsila (som är rätt lik kärrviol V. palustris, men har “bredare” blommor och hårig bladundersida), och glansstarr Carex saxatilis i blom, med två märken i var honblomma, medan släktingen rundstarr C. ro­tundata hade tre. Dessa båda arter är ett intressant exempel (vårt enda!) på ett “artpar”, i det att glansstarr är rätt kraftigt kalkgynnad, medan rundstarr är tydligt kalkskyende. Nästa bild hoppades Johan visa mygg­starr C. rariflora, men sekreteraren trodde snarare på dystarr C. limosa. Däremot rådde det inget tvivel om att bilden därpå visade strängstarr C. chordorrhiza (detaljbilder följde), medan därpå följande halvgräs var fleraxig sävstarr Kobresia simpliciuscula; denna ovanliga art hade Johan sett nedom Mittåkläppen. Gull­spira Pedicularis oederi, en kalkgynnad art med sydlig utbredning i Skanderna, hade visat sig vara vanlig i området; den är relativt tidigblommande, så vid fjällturer efter mitten av juli märks den inte lika mycket. Vi fick se blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta av en “fullständigt nedblodad” typ, och därefter sällsyntheten tromsögontröst Euphrasia hyperborea, som Johan hade funnit på Hamrafjället. Fjällbinka Erigeron uniflorus sågs i fin blom (med vita strålblommor, med åldern blir de mera rosa), och så plötsligt var där en hel familj av dalripa Lagopus lagopus, där hannen hade sprungit runt och “uppehållit angripa­ren” till dess att resten av familjen kommit undan. Uppe på kalkrika klipphyllor växte (som väntat) klipp­starr Carex rupestris, och strax intill tuvbräcka Saxifraga caespitosa i vacker blom. Vippvedel Astragalus norvegicus var ett fynd som Johan hade blivit glad för; den är dock vanligare i Härjedalens och Jämtlands fjäll än i Lapplands. Björnbrodd Tofieldia pusilla “lyste” med sina små gulvita blommor, medan nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale var nog så vacker med sina blålila, håriga “hjälmar”. Brunklöver Trifolium spadiceum är en art man blir glad över att hitta norrut; nere i Götaland än den nog så sällsynt. I ett dike nedom Hamrafjället hade Johan hittat en rödblommig nejlikrot; det föreföll vara just röd nejlikrot Geum coccineum, en trädgårdsflykting. Den gulblommiga isvedeln Astragalus frigidus ses inte så ofta i de södra fjällen, den är till skillnad från vippvedeln vanligare i Lappland. Johan visade oss såväl fjälldraba Draba daurica (i blom) som dess vanligare släkting bergdraba D. norvegica (i frukt). Dvärg­ranunkel Ranunculus pygmaeus är en rätt söt liten snölegeväxt, medan klippveronika Veronica fruticans (en av fjällets absolut vackraste blommor) trivs på tidigt avsmälta klipphyllor mot söder. Smalviva Primula stricta hade även den stått och blommat på en kalkrik klipphylla; arten är vanligast öster om “kölen” (den skandinaviska fjällkedjans vattendelare), medan förhållandet är det omvända med dess släkting fjällviva P. scandinavica. Vitsippsranunkel Ranunculus platanifolius är, i likhet med gullspiran, en sydlig fjällväxt hos oss, som man mest finner i Härjedalen och i Jämtland. Vi fick så skåda Mittåkläppens markanta profil; här hade Johan helt oförhappandes gått på ett par av vinterhämpling Carduelis flavirostris badande i smältvat­ten – arten är mycket sällsynt som häckfågel hos oss, men Mittåkläppen är dock en välkänd lokal. Mittå­kläppen såg för övrigt ut att ha “återhämtat sig” rätt väl sedan det kraftiga överbetet med ren för ungefär tjugo år sedan. Fjällkattfot Antennaria alpina hade blommat uppe på fjället (endast honindivid; arten upp­visar den märkliga kombinationen att vara tvåbyggare och apomikt!). Johan hade även lyckats finna Mittå­kläppens största raritet, den gula klippbräckan Saxifraga adscendens f. lutea, som endast är känd från ett fåtal fjäll i Härjedalen över huvud taget! Fjällögontröst Euphrasia wettsteinii (E. frigida auct.) och dvärg­dunört Epilobium anagallidifolium var ytterligare två blommor från fjället, medan spindelblomster Listera cordata hade setts nere vid Mittån. Blågull Polemonium caeruleum tycks vara en vanlig art i Härjedalen, medan däremot smällvedel Astragalus penduliflorus är en stor raritet i Sverige; Johan hade besökt den lo­kal där arten först upptäcktes, Byberget i västra Medelpad. I sydöstra Jämtland hade Johan velat se ryss­bräken Diplazium sibiricum vid Albacken, men först kommit fel och på hudarna vid en renslaktplats sett en vacker aspfjäril Limenitis populi. Efter att ha frågat sig fram i bygden kom han dock rätt och kunde be­undra den rikliga förekomsten av ryssbräken nere i den djupa klyftan; här förekom 10 000-tals blad enligt vad Johan hade uppskattat. Arten är blott känd från två ytterligare lokaler i Sverige, i Kvikkjokkstrakten. Vid Söderala i Hälsingland hade glesstånds Senecio ovatus blommat i stora mängder, och vid Lejakärret i Västmanland hade Johan hittat ängstoppklocka Campanula glomerata ssp. glomerata – måhända en ny lokal? I slutet av juli hade så Johan företagit en ny fjällresa, denna gång till Abisko. Vi fick se dvärghälle­bräken Woodsia glabella från Abiskoätnos kanjon, fullt blommande fjällblära Wahlbergella apetala (vars kronblad dock inte sticker ut), den tidigblommande vårväxten purpurbräcka Saxifraga oppositifolia (som dock kan påträffas blommande mest hela sommaren i sent utsmältande snölegor),och efter mycket letande hade Johan lyckats finna en fjällspira Pedicularis hirsuta som ännu var i blom; den är liksom purpurbräc­kan tidig, men till skillnad från denna växer den inte i snölegor, så man får i stället ge sig upp till höjdlägen för att finna den blommande i slutet av juli. Snöarv Cerastium nigrescens sågs i fin blom, den har bredare blad än släktingen fjällarv C. alpinum och växer ofta fuktigare, t.ex. just vid snölegor. Den tydligt spensli­gare lapparven C. cerastioides växer även den oftast fuktigt, men gärna även på “störda platser”, som på stigar. Den har blott tre stift och hette förr C. trigynum, ett klart lämpligare namn. Fjällbräsma Cardamine bellidifolia och stjärnbräcka Saxifraga stellaris är två allmänna vitblommande fjällväxter, men den förra är “tidig”, medan den senare är “sen” vad avser blomningen; Johan hade dock lyckats fånga båda i blom. En ovanligare släkting till stjärnbräckan är groddbräcka S. foliolosa, som Johan först efter en hel del sök­ande hade lyckats finna. Den är inte så lättupptäckt, då den sällan utbildar någon blomma, utan oftast bara har groddknoppar i blomställningen. Vanligare och avsevärt lättare att få syn på är knoppbräcka S. cernua, som även den näst intill uteslutande förökar sig med groddknoppar, men förutom dessa har den som regel även en stor vit blomma i blomställningens topp. Uppe på Nuolja hade Johan efter en del letande lyckats finna det diminutiva snögräset Phippsia algida på översilningsmark, där även snöbräcka Saxifraga rivula­ris setts med rödlätta små blommor och blad som mycket erinrar om dvärgranunkelns. Ytterligare en bräc­ka som Johan hittat här var spädbräcka S. tenuis, rätt lik fjällbräcka S. nivalis men “till alla delar mindre”. Ett roligt fynd var lappkattfot Antennaria villifera, en art som Johan letat en hel del efter tidigare, men som då han äntligen hittade den visade sig vara så “annorlunda” att den inte var något problem att känna igen. Som alla kattfötter är den tvåbyggare, men till skillnad från fjällkattfot är den inte apomikt, varför han- och honindivid är ungefär lika vanliga; vi fick se blommor av båda. Korallrot Corallorrhiza trifida fick vi även se i blom; denna art hade Johan i år funnit på ett tiotal platser. Nere på de “subalpina flytjordsfälten” vid Abisko sågs dvärgnycklar Chamorchis alpina, borststarr Carex microglochin med sina utstickande stift samt renstarr C. arctogena (som är rätt så lik huvudstarr C. capitata, men har mindre och föga utspärrade fruktgömmen). Fjälltåg Juncus arcticus var en annan art Johan visade, och i gräsmattorna vid både Abisko Turiststation och Abisko Östra järnvägsstation kunde man få skåda “trädgårdsflyktingen” mångfingerört Potentilla lapponica (syn. P. multifida s.lat.) – den är inte naturlig närmare än i Vistasvagge; lokalerna vid Abisko härstammar från den gamla botaniska trädgården vid Abisko Turist, dit de hämtades från en lokal nära Saltoluokta. Vi fick även se Abiskos mest omskrivna växtart, lappfelan Lysiella oligantha, “den sista blomman på det sista blommande exemplaret” enligt Johan, som hade fotograferat den på lokalen vid den “orangea klippan” i Nuoljas branter. I närheten hade han även funnit den likaså ytterst sällsynta polarblä­ran Wahlbergella affinis, som till skillnad från släktingen fjällblära hade något utstickande kronblad, vartill kommer att den är klibbigt körtelhårig, så att små insekter fastnar på den. Vi fick se en fin blomställning av härjedalsgröe Poa ´ herjedalica, som i likhet med fjällens fjällgröe P. alpina hade axgroende småax, men bar en mycket lösare, yvigare vippa. Både gulvitblommig fjällklubbsporre Leucorchis straminea och vit- och gulblommig fjälltätört Pinguicula alpina var rätt vanliga på kalkrika fjäll kring Abisko, liksom den un­derskönt djupblåa fjällgentianan Gentiana nivalis. I översilningskärr på kalk påträffades svedstarr Carex atrofusca, medan fjällmaskrosor Taraxacum sect. Crocea med saffransgula blomkorgar föredrog “störd mark”. Polartåg Juncus biglumis är en småvuxen art, lätt igenkännelig genom sitt vassa stödblad, medan ripstarr Carex lachenalii snarast känns igen på att den är småvuxen och “saknar karakteristiska egenska­per”. En mycket typisk art är däremot sotstarr C. misandra, en relativt ovanlig, kalkkrävande starr som vi blott har i våra nordligare fjäll; Johan hade funnit den på Slåttatjåkka. Polarvide Salix polaris är ett mycket småvuxet vide som är vanligt på kalkfjäll, de rikligt håriga blomställningarna var typiska. Kantljung Cas­siope tetragona med sina små vita klockblommor är rätt vanlig på fjällhedarna kring Abisko. På en klippa satt en fjällabb Stercorarius longicaudus och vilade sig efter att ha “bråkat” med ljungpiparna Pluvialis apricaria. Johan visade oss fjällnejlika (även) från Abisko, samt källdunört Epilobium alsinifolium vid ett kallt källflöde, där även den vitblommiga smaldunörten E. davuricum hade påträffats. En vacker bild på en korg av rosenbinka Erigeron borealis visade sig komma från Härjedalen; arten är okänd omkring Abisko. Den sista fjällväxt Johan visade var fjällklocka Campanula uniflora, varefter han avslutade med vildpersilja Aethusa cynapium från trakten av Tåkern i Östergötland.

  Hans Starnberg visade så några bilder från Göteborgstrakten, först från Sillviks skalbank ute i Torslanda, som presenterades med ett flygfoto för att kunna beskriva två mindre delområden, “A” och “B”, på vilka han hade påträffat ängsgentiana Gentianella amarella. Den första bilden var från 12 oktober 2007, den vi­sade torra, överblommade exemplar, men sedan fick vi se småvuxna blommande ängsgentianor från “B” och större individ från 30 augusti 2009, som Hans funderade på om de inte snarare var sumpgentiana G. uliginosa (detta trodde dock inte sekreteraren). Från augusti 2010 fick vi så se ängsgentianor som vuxit i såväl delområde “A” som “B”; de var inte helt lika varandra, men torde dock alla tillhöra ängsgentiana, dock kan vissa ha varit bienner och andra annueller (båda livsformerna förekommer inom arten). I Nordre älvs dalgång hade Hans påträffat två mycket olika färgformer av backnejlika Dianthus deltoides; den ena rätt ljus men tydligt mönstrad, den andra mörkare men nästan enfärgad. Vid Gunnesby i Säve blommade det vackra springkornet Impatiens noli-tangere, och på bergkullarna norr därom skogsnäva Geranium syl­vaticum. I en gammal granskog i Rödbo hade Hans påträffat tallörten Monotropa hypopitys, som är ovan­lig här i trakten, särskilt på öarna.

  Erik Ljungstrand avslutade bildvisningen med ett drygt hundratal bilder från resor genom Norden och de tre baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen. Först fick vi se mosippa Pulsatilla vernalis blomma på bränd mark på Remmene skjutfält. Från Kullaberg och dess närhet visades den först funna tuvan av back­fryle, liksom den sista återstående förekomsten av jordviva Primula vulgaris. Murgrönsmöjan Batrachium hederaceum hade återfunnits på den ursprungliga lokalen vid Långenäsviken utanför Halmstad. Vi fick se bok i en “ovanligare uppenbarelseform”, som groddplantor med två hjärtblad (något erinrande om tvåblad Listera ovata), vartill kom att en av dem helt saknade klorofyll; den var nästan kritvit. En ny art för Kulla­berg hade Erik hittat vid Föreningens exkursion i mitten av maj: skogssvingel Festuca altissima, som hade visat sig växa i ett hundratal tuvor vid Norrlider ovan Gubbamalen på bergets nordsida. Vi fick se vårvial i blom från Brattön. På vägen till Svenska Botaniska Föreningens Bornholmsresa hade dvärglåsbräken Bot­rychium simplex återsetts på Skanörs Ljung, från Hammershus på själva Bornholm sågs glansbräken växa på fästningsmurarna (unikt i Norden), och från Ärtholmarna, Danmarks östligaste ögrupp, visades violetta blommor av äkta haverrot Tragopogon porrifolius samt den spektakulära rariteten fågelfotsklöver Trifoli­um ornithopodioides, som först upptäcktes här i början av 1800-talet, men därefter under hela 1900-talet hade ansetts vara en sedan länge helt försvunnen, troligen blott tillfällig art. År 2007 återfanns den dock på sin gamla lokal, och i år hade den varit ymnig på lämpliga ståndorter både på Christiansö och Frederiksö. Den är en liten, rätt så oansenlig ärtväxt med en eller några få blommor tillsammans samt (till skillnad från andra klöverarter) med ur fodret utstickande baljor, vilkas utseende gett upphov till namnet. Inne i Svaneke hade även järnört Verbena officinalis beskådats, även den känd härifrån sedan början av 1800-talet, och vid Rönne hade ärttörnet Ulex europaeus blommat ymnigt. Från Föreningens midsommarexkursion till Dals­land fick vi beskåda brokginst Chamaecytisus ´ versicolor på dess nyupptäckta lokal intill Krokfors (den andra kända i landet), liksom även mängderna av brudsporre Gymnadenia conopsea på de välhävdade, un­dersköna slåttermarkerna vid Tegen – bilden kunde tyvärr inte ge någon föreställning om hur rikblomman­de denna fagra plats är. Nära Buterud hade svedjenäva Geranium bohemicum behagat visa sig, medan vi däremot inte hade lyckats få se rödsysslan i Dalsland; vi fick nöja oss med dess förekomst vid Hultsfred. Botanikdagarna i Småland hade även för övrigt varit mycket välorganiserade och givande; från Kråkelund i Misterhult sågs lokalendemen öröbjörnbär Rubus oeroeënsis ined. (syn. R. balticus auct.) och den ofta så svårtillgängliga klibbglimmen Silene viscosa. Efter Botanikdagarna hade en mindre tur till Öland gett både håldådra och ovanligt vacker gotlandssvalting Alisma lanceolatum samt (tyvärr överblommad) dvärgspegel Legousia hybrida vid Kristinelund i Ventlinge. Från Föreningens resa till Baltikum visades hårdkårel Ery­simum marschallianum, fåblommig förgätmigej Myosotis sparsiflora och ryss-starr Carex praecox från utkanterna av Reval (Tallinn), där även endemen estniskt oxbär Cotoneaster rannensis hade vuxit “farligt nära” klintbranten åt norr vid Lasnamäe, öster om den gamla staden. I den välbevarade lövängen vid Lasila sågs blommande ärtvial Lathyrus pisiformis och överblommat finskt myskgräs Hierochloë australis. Vid Ontikas klintbranter hade rosenplister Lamium maculatum (som här är inhemsk!) blommat rikligt, medan vi hade misslyckats med att återfinna sudetbräken Cystopteris sudetica, som här har sin enda kända lokal i de baltiska länderna (närmast känd i Gudbrandsdalen, där en del av oss såg den i fjol). Vid norra stranden av den stora sjön Peipus (Peipsi) blommade den här inhemska stora nysörten Achillea salicifolia (syn. A. cartilaginea), och i ett kalkrikt skogskärr vid Lähde norr om Dorpat (Tartu) hade vi fått se både gentiana­släktingen stålstjärna Swertia perennis och sibirisk bandnocka Ligularia sibirica, båda dock i hård knopp, vartill kom att kärret hade varit fullt av (tvåbyggaren) strävstarr Carex davalliana, en art som är rätt vanlig i Estland, men märkligt nog saknas på Gotland (den borde finnas där!). Vid Kabina öster om Dorpat hade skönheten rysk sabellilja Gladiolus imbricatus setts i full blom, växande tillsammans med den stora rarite­ten preussisk spenört Laserpitium pruthenicum, som dock blott var i knopp, samt blommande humlesuga Betonica officinalis, som inte alls är så ovanlig i Baltikum som i Norden. Här hade även rikt blommande glansruta Thalictrum lucidum prytt fuktängen, i kanten av vilken gotlandstrav Arabis planisiliqua ssp. ne­morensis hade setts, nästan helt överblommad. I den kalkrika sandtallskogen vid Mustoja sågs ett flertal spektakulära arter, såsom vackert rosablommande sandesparsett Onobrychis arenaria ssp. arenaria, gräs­narv Arenaria procera ssp. glabra som var mer storvuxen än våra egna arter och hade stora, vita blommor, grönglim Silene chlorantha med sin mycket säregna, gulgröna blomfärg, och i ett (kalkfattigt!) skogskärr i närheten sedan länge överblommad finnmyrten Chamaedaphne calyculata. Ytterligare en för oss märklig art i sandtallskogen var den här inhemska hammarbytaklöken Sempervivum globiferum. Efter att ha passe­rat gränsen till Lettland gjordes ett lunchstopp i Balvi, där Erik passade på att upptäcka röd andmat som ny för Lettland (i fjol fann han den som ny för Sverige, och någon vecka efter fyndet i Lettland upptäcktes ar­ten även som ny för Litauen av Zofija Sinkeviciene – Erik hade bett henne eftersöka den i hennes hemland också). Resans höjdpunkt nåddes därefter vid sjön Pokratas ezers i nordöstra Lettgallen, där sjönöt Trapa natans blommade rikligt i enartsbestånd (växtsamhället Trapetum natantis). Detta är en av de blott tre nu kvarlevande förekomsterna av sjönöt i hela norra Europa, och detta är den nordligaste i världen (även de två andra lokalerna ligger i Lettland, i landskapet Semgallen). Det var en oerhörd upplevelse att få se denna art, som senast sågs levande i Immeln i Skåne för 95 år sedan. I strandkanten fanns gott om tomma sjönöts­skal, vilka visade att “björkblomman” här tillhörde samma varietet conocarpa som en gång växte i Skåne. Dagen därpå hade vi besökt ett antal fina lokaler i floden Dynas (Daugavas) dalgång, där spektakulära ar­ter som orkidén rosensporre Neottianthe cucullata (tyvärr ännu blott i knopp), blåblommig korsgentiana Gentiana cruciata och bäckmåra Galium rivale (som såg ut som en “förvuxen snärjmåra”) hade besetts, men alla dessa överträffades av ett stort blommande bestånd av jordgalla Gratiola officinalis inom Dynas översvämningszon, efter vilken vårtbenveden Euonymus verrucosus (som vi sedan såg på åtskilliga andra ställen) och den blommande hammarbytaklöken i busksnåren föreföll vara “av mindre intresse”, liksom gullstånds Senecio paludosus, som blommade utmed älvstranden. Fyndet (efter en hel del letande) av bär­glim Cucubalus baccifer, i full blom men ännu utan bär, kom dock upp i paritet med jordgallan, som är en gammal (men mycket giftig) medicinalväxt. Vid den lilla ån Indrica sågs gul stormhatt Aconitum lycocto­num ssp. lasiostomum och inhemsk, fullt vild, stor riddarsporre Delphinium elatum, en art vi blott har som trädgårdsflykting – den vilda var mycket vackrare! I ängslövskogen vid Lazdukalni sågs rikligt med cilie­starr Carex pilosa, och en “mystisk” växt, som exkursionsledaren Leif hade undrat över, visade sig vara en savojfibbla, Hieracium vagum. På bangårds- och järnvägsområdena i Dynaborg (Daugavpils) fanns en rik ruderatflora, ur vilken vi fick se ökendådra Alyssum desertorum, spetsdaggvide Salix daphnoides ssp. acutifolia (som vi även sett inhemsk vid Peipus), liten vaxblomma Cerinthe minor med ljusgula blommor, vitgulblommig styvsyska Stachys recta, samt vackert blommande risfibbla Chondrilla juncea (som i fjol sågs i Trelleborg, då “världens nordligaste lokal”, men den nyfunna i Dynaborg ligger aningen längre åt norr). I en het sydslänt vid Liginich hade en isolerad utpostfyndort för en “pontisk starr”, Carex supina, besökts, och starren var högintressant, men den “effektiva hettan” gick upp mot 50 ºC, varför det därefter var behövligt att få ta ett bad i sjön Sila ezers, där vattenkrans Hydrilla verticillata var den största botaniska begivenheten (den är en europeisk släkting till amerikanen vattenpest Elodea canadensis). En kvällstur in­ne i Dynaborg hade gett donaumalört Artemisia austriaca på en järnvägsvall. Nästa dag for vi vidare till Litauen, där vi på vårt första stopp fick se en högintressant växt, men tyvärr bara i en hink (!); sjön där vat­tenfälla Aldrovanda vesiculosa förekom låg tyvärr för otillgängligt för att vi skulle kunna ta oss dit. Arten erinrar ytligt en del om bläddrorna Utricularia, men hör inte ihop med dem utan med sileshåren Drosera och i synnerhet Venus’ flugfälla Dionaea muscipula; den har samma slags “fångstfälleblad”, men givet­vis avsevärt mindre, i bladkransarna runt skotten. Söder om Ignalina stannade vi till vid en vägkant, där vi (äntligen) fick förekomsten av bredflikig jätteloka Heracleum sosnowskyi bekräftad av Lars Fröberg; vad som torde vara denna art hade setts från bussen på åtskilliga andra ställen tidigare. Vid Varnikai (nära Li­tauens gamla huvudstad Trakai) växte på en torrbacke ett enda individ av linbladig spindelört Thesium li­nophyllon; detta var det större av två kända individ i hela norra Europa, så de små vita blommorna fotogra­ferades andäktigt. På samma plats växte även den vackert rödstjälkiga sommarsiljan Seseli annuum, och i skogen intill såg vi fullt naturlig gul fingerborgsblomma Digitalis grandiflora. Vid bron över floden Nje­men (Nemunas) nära Merkine beundrades den vitblommiga flodsiljan Cenolophium denudatum, och vid långvandringen utmed bifloden Merkys sågs den vackert rödlila nejlikan Dianthus borbasii (mycket säll­synt även i Litauen, där den har en nordlig utpost) samt äkta vildpäron Pyrus pyraster med små, klotrunda, stenhårda frukter och långa, grova tornar. Nära Puvociai fick vi i en fuktäng se (tyvärr helt överblommad) bäcktistel Cirsium rivulare, en art som fordom funnits även i Skåne, i Fyledalen. I en sandig vägslänt mel­lan Varena och Marcinkonys (centralorten i Dzukija nationalpark, där vi bodde) visades vi den vitulliga, gulblommande stångfibblan Pilosella echioides ssp. echioides (som skulle ha kunnat heta “blåeldsfibbla” om inte detta hade lett tankarna på fel väg vad beträffar blomfärgen) samt den litauiska endemen Tragopo­gon gorskianus, som skulle kunna kallas “litauisk haverrot”. Det var en gråblå, vitullig art med gula kor­gar, och till skillnad från en art vi senare fick se i Lettland (se nedan) var alla frukter av samma slag. I san­diga rasbranter ned mot floden Ula sågs en annan litauisk endem, litauisk rosenglim Atocion armeria ssp. lithuanicum, endast känd inom nationalparkens område. De vackraste exemplaren växte ute i rasbranterna, men det fanns även enstaka på “säkrare mark” för dem som inte ville ge sig dit (och riskera att hamna i vattnet). I en liten källbäcksravin nära byn Mancigire växte i iskallt vatten ett sirligt gräs, som efter gransk­ning visade sig vara rariteten Glyceria nemoralis, okänd i norra Europa utom just i detta hörn av Litauen. Efter en lång och rätt enformig resa åt nordväst och återkomst till Lettland kom vi ut på sanddynerna mot Östersjön vid Papes, där invasionsarten brudslöja Gypsophila paniculata övertäckte stora ytor. Av större intresse var de bägge “sand-endemer” som blott påträffas vid sydöstra Östersjön, sandhaverrot Tragopo­gon floccosus ssp. heterospermus, ej olik den haverrot vi sett i Litauen, men med två olika slags frukter, och sandsporre Linaria loeselii, en gracilare släkting till gulsporre med skira, ljust gula blommor. Den såg ut som om den skulle trivas på Gotska Sandön om den skulle hitta dit, tyckte Jörgen Petersson från Visby. Här blommade även kvastglim Silene otites s.lat., en art som vi tidigare sett på flera lokaler, men ej så vac­ker som just här; den saknas i Sverige men finns i Danmark. Vid en smärre bäck i floden Ventas dalgång norr om Goldingen (Kuldiga) i Kurland såg vi rariteten darrgrässtarr Carex brizoides, som dock sanning­en att säga inte erinrade särskilt mycket om darrgräs; den var mycket svårfotograferad, lång och slak och med få utvecklade fruktställningar – flertalet var angripna av någon starrsot Anthracoidea sp. I Goldingen bodde vi intill Europas bredaste (men ingalunda högsta!) vattenfall, Ventas Rumba, vars strandflora var in­tressant men mest innehöll arter vi tidigare sett, varför de närgångna vita storkarna Ciconia ciconia tilldrog sig vårt intresse. Storken är ännu rätt vanlig i Baltikum; den sågs mångenstädes från bussen under resan. Ute i en ängsrest nära Abava skådade vi ännu en mycket sällsynt lettisk starr, Carex pseudobrizoides, som mest såg ut som en förvuxen sandstarr C. arenaria; den var knuten till hävdade ängsmarker och hade gått tillbaka kraftigt under senare tid. Efter en lång resa förbi Lettlands huvudstad Riga tillbaka till Estland gick vi så ut på de betade strandängarna vid Rannametsa, där rysk sabellilja ånyo tilldrog sig växtfotografernas intresse – den är underskön! Lövängen vid Nedrema var mycket artrik med bl.a. mängder av strävstarr, här inte som en kärrväxt utan på “frisk” mark. Ute på den kalkrika strandängen vid Puhtu lyckades Erik efter att andra misslyckats identifiera ett vissnande individ av extremrariteten Dactylorhiza ruthei (även om man kan fråga sig vilken taxonomisk rang den kan vara värd); av mycket större intresse var den väl så sällsynta umbellaten sumpsträtta Angelica palustris, vars “spretande”, håriga blad väckte berättigat uppseende. En dag tillbringades helt ute på den stora ön Ösel (Saaremaa), där vi i naturreservatet Viidumäe fick njuta av några få redan blommande öselskallror Rhinanthus osiliensis (de flesta var ännu i hård knopp), vilken är endemisk för Ösel och Gotland. Här sågs även östliga sumpnycklar Dactylorhiza traunsteineri ssp. rus­sowii, vilken sannolikt även representerar arten på Gotland, och finnögontröst Euphrasia rostkoviana ssp. fennica (som däremot, så vitt känt, saknas på Gotland). I en sandig dyntallskog nära Keskranna, väster om Arensborg (Kuressaare), fick vi beskåda den lilla skönheten guldstenört Alyssum montanum ssp. gmelinii med ljust gyllengula blommor och runda skidor med långa stift, och ej långt därifrån fick vi bese gotlands­fräken Equisetum ´ moorei (hybrid mellan skavfräken E. hyemale och grenfräken E. ramosissimum) som fordom samlats nära Visby på Gotland men ej återfunnits i modern tid – föräldraarten grenfräken är därtill aldrig funnen i Norden. Ute på (mycket torra!) alvarmarker vid bukten Löo laht på sydvästra Ösel fann vi kalkkrassing Erucastrum supinum, därefter det var underbart att få besöka en fuktäng nära Viidumäe, där vi till vår förvåning ännu hade rikligt med blommande strandiris Iris sibirica – en av resans fagraste arter! Den sista resdagen lämnade vi så Ösel och återvände till Estlands fastland, där vi söder om staden Rappel (Rapla) i ett skogskärr fick se buskbjörk Betula humilis (med gula hartsvårtor på kvistarna), en art som på 1800-talet hade en lokal i Forserum i Småland. I den kalkrika alvartallskogen en bit därifrån sågs ännu en av resans “målarter”, pontisk spindelört Thesium ebracteatum, som dock var helt överblommad vid denna årstid. Arten förekom förr i Danmark men är nu försvunnen därifrån, och med denna art hade vi som varit med på Botanikdagarna i år sett alla de tre spindelörtsarter som är kända från Nordeuropa. Ute i kanten av ett stort rikkärr i skogen sågs så endemen estnisk fjällskära Saussurea alpina ssp. esthonica i fin blom. Resans sista lokal var ett karstalvar vid Jalase, där ärtvialen återsågs i frukt, tillsammans med många mera välkända arter från Öland och Gotland. Efter denna långa rad av exklusiviteter från de tre baltiska länderna kunde det inte hjälpas att nordiska växter föreföll “alltför välbekanta”, men Erik fortsatte i alla fall med ett antal ovanligheter. Vid “Guldsmedsviken” på Klädesholmen blommade vitreseda Reseda alba, en av dess två bofasta förekomster i Sverige. Vid Braseröd i Romelanda norr om Kungälv hade Erik hittat praktrölli­ka Achillea filipendulina som han trodde vara ny för Bohuslän, men det visade sig att den redan var hittad tillfälligt på en soptipp. En helgresa till Danmarks sydligaste öar, Lolland och Falster, hade “gett” stäpp­stånds Senecio aquaticus ssp. erraticus (en lågvuxen släkting till vår vattenstånds), kalkdån Galeopsis an­gustifolia och det numera från Sverige försvunna gräset styvgröe Catapodium rigidum (det fanns förr bå­de vid Fårösund och vid Broa på själva Fårö) på ruderatmark, mest vid järnvägen, kring Rödbyhamn. Nere i ett dike på södra Lolland hade Danmarks sannolikt sista förekomst av humlesuga beskådats; tyvärr torde dess återstående år vara få, då lokalen är under kraftig igenväxning (men vi röjde allt vad vi kunde!). Inne i bokskogen vid Ålholms slott blommade grön knipprot Epipactis leptochila som allra vackrast, lätt identi­fierad på sin vasspetsade epichil (läppens yttre del), och ute på sandmarkerna vid den numera landfasta f.d. ön Bötö på sydöstra Falster växte rikligt med fransk höstbrodd Anthoxanthum aristatum, ett ettårigt litet sött gräs som här torde ha sin enda bofasta förekomst i Norden. I en rik lövskog inne på Lolland sågs hå­rig kardvädd Dipsacus pilosus med vackert gräddvita blommor, inhemsk i Danmark men aldrig påträffad i Sverige. Ute på några artrika betade strandängar vid Bredningen (sundet mot Falster) blommade det rikligt med läkemalva Althaea officinalis, som är inhemsk i Danmark (medan den hos oss blott är känd som ru­deratväxt), ett enda individ av vildselleri Apium graveolens kunde även uppletas (i år återfunnen av Erik ute på John Krafts gamla lokal, Norra badreveln i Skanör), men av druvmålla Chenopodium chenopodioides (hellre C. botryodes!) fanns det desto mera; ej heller denna strandängsart är känd som naturlig i Sverige. Åter i Sverige fick vi se revsvalting Baldellia repens blomma på stranden av sjön Anten, och skogsfrun Epipogium aphyllum hade haft ett “rekordår” med nitton blommande stänglar på sin enda kända bohus­länska lokal i trakten av Öresjö. Från Svenska Botaniska Föreningens floraväktarexkursion till Dalsland visades berglök (“kantlök”) Allium montanum i sin vackraste rosa fägring, vartill kom att Erik hade åter­funnit groddlummern Huperzia selago ssp. appressa i Götaland, i en nordvänd bergbrant öster om Stora Le. Efter berglöksdagarna hade Erik varit ute med SBF:s ordförande Margareta Edqvist en dag i Värmland och beskådat ävjepilört Persicaria foliosa vid Klarälvens leriga strand, men resans största begivenhet var tandvicker Vicia narbonensis ssp. serratifolia, funnen av Crister Albinsson norr om Molkom. Dess blom­mor var snarast “purpurlila med en anstrykning åt svartbrunt”; den växte på en villatomt där markägaren hade rört om i jorden, men hur länge fröet hade legat och väntat på att få gro kan man bara spekulera om. På Föreningens exkursion till Rörö hade engelskt marskgräs Spartina anglica återsetts; det tycks breda ut sig något, men det fanns inte “mycket mer plats att ta upp”. Vid Sandviken på öns västra sida hade Lars Hellman under exkursionen gjort ett remarkabelt (åter-)fynd, sandmålla Atriplex laciniata (syn. A. sabulo­sa), som visserligen hittats här förr, men nu inte på åtskilliga år rapporterats i Bohuslän. Vid Axamo väster om Jönköping hade doftnemesia beskådats, och i Forshems kalkrika skogar hade Olof Janson förevisat en helt blekrosa form av tallört. Hästskoklövern i Östra Karup var redan tidigare visad, liksom fackelkrisslan i Rebbelberga utanför Ängelholm, medan murgrönssnyltrot Orobanche hederae från Gamla kyrkogården i Landskrona och flikig kardvädd Dipsacus laciniatus intill E6 nordnordöst om nämnda stad var ytterligare några arter som setts under Skåneresan, liksom den fagra klibbsalvian från Kullaberg. På Vankiva soptipp utanför Hässleholm hade Evastina Blomgren upptäckt en ny art för Skåne, bärsumak Rhus coriaria, artbe­stämd på platsen av Erik som för några år sedan fann den som ny för Norden på Tagene soptipp. Ej långt från Genevadsåns mynning i Gullbranna hade Per Wahlén upptäckt en ny lokal för klittnattljus Oenothera ammophila, varför vi kan hoppas på att den skall kunna bli bofast även på våra svenska sanddyner. Under “ruderatvandring” i Halmstads utfyllnadshamn hade Gunilla Tochtermann gjort det andra svenska fyndet av kardon Cynara cardunculus. Själv hade Erik på Tagene soptipp funnit en del av intresse, såsom prakt­mire Anagallis monellii med stora, vackert blå blommor och ryssnäva (som han aldrig tidigare hade skådat i Sverige), men helt nytt även för honom var gullnattljus Oenothera fruticosa, som blommade tillsammans med de båda andra på en komposthög, vilken dock tyvärr schaktades bort innan Ruderatexkursionen. Nära Ramberget (på Hisingen) hade Kristoffer Hahn gjort det tredje svenska fyndet av vit mursenap Diplotaxis erucoides utmed en nyanlagd cykelbana, och på Kikås soptipp hade Erik hittat ännu en förekomst av ryss­näva – hur kommer det sig att den “dyker upp” på detta sätt just i år? Från Spindelnätet på Kullaberg fick vi se bunge Samolus valeriandi på dess enda förekomst på svenska västkusten. Från en ruderatexkursion med Åke Lindström omkring Örebro visades jätteslok Melica altissima (i form av dess var. atropurpurea) och sibirisk kransveronika Veronicastrum sibiricum, men Åkes största fynd var paranasalvia Salvia gua­ranitica, artbestämd av Erik. Botaniska Sällskapet i Stockholm hade avhållit sin sedvanliga Adventivexkur­sion, och från Eds soptipp fick vi se en ännu obestämd kransblommig växt – inte ens släktet hade någon ännu kunnat prestera någon god gissning om. Samma lokal hade även hyst rariteten svartkummin Nigella sativa, medan den rikt gulblommande taggborren Solanum rostratum kom från en rivningstomt i Uppsala, där även nonnea Nonea versicolor hade visat sina himmelsblå blommor. Nära Kungsängens reningsverk hade Håkan Andersson hittat något som förmodligen var en ungplanta av johannnesbrödsträd Ceratonia siliqua, i så fall ny för Norden, och vid en övergiven plantskola blommade gulvädden Scabiosa ochroleuca rikligt. På Västerängsudd utanför Steninge slott hade den fullt naturaliserade förekomsten av hösttidlösa Colchicum autumnale besökts mitt i den fagraste blomningen, och vid Karlbergs slott strax utanför Stock­holm hade argentinskt kärleksgräs Eragrostis virescens återfunnits på flera ställen vid husväggarna. Ute på Södertörn fanns en lokal för brännpalsternacka Pastinaca sativa ssp. urens, här funnen av Henry Gud­mundson som ny för Norden, vilken utan problem hade återfunnits och beskådats. På den tidigare så goda ruderatmarken vid Karholmen i Torslanda (som nu huvudsakligen är förstörd, genom anläggande av golf­bana!) levde ännu ett vildväxande träd av persika Prunus persica kvar; det hade i år burit mogen frukt, vil­ken förevisades. På Sörmossens soptipp i Nödinge hade Aimon Niklasson funnit gossen i det gröna Ado­nis annua, en mycket rar ruderatväxt (i båda innebörderna). Vid Hallands Botaniska Förenings exkursion till ruderatmarkerna kring Halmstad hade Per Wahlén visat drakmynta Physostegia virginiana och som­marljus Gaura lindheimeri (här vitblommigt), samt en mynta som sannolikt var Mentha ´ dumetorum. Erik kunde inte låta bli att visa en vacker tuva av glansbräken från Kullabergs sydsida, där han ägnat rätt mycken tid åt att inventera artens förekomst. Åter på Tagene soptipp fick vi se en ännu obestämd (troligen) solros cf. Helianthus sp., som inte överensstämde med något som var känt från Norden. Drakmynta hade upptäckta av Owe Nilsson på Munkegärde soptipp under Föreningens Ruderatexkursion men var då bara i knopp; Erik hade återvänt för att fotografera den i dess fagraste blom. Som avslutning visade Erik en ny inhemsk art som han funnit på Kullaberg – dansk stensöta Polypodium interjectum!, väntad sedan många år tillbaka – och allra sist kotula Cotula coronopifolia som i år äntligen hade upptäckts även på Öland.