Föredrag av Gunnar Weimarck: “Linnés systematik – och nutidens”.

  Gunnar beskrev med utgångspunkt i Tourneforts förlinnéanska system hur klassificeringen av växtriket förändrats, till stor del genom Linnés verk (både hans artificiella sexualsystem och hans utkast till ett “na­turligt” system), över det sena 1800-talets Engler-system och Rolf Dahlgrens “bubblogram” fram till nu­tidens DNA-sekvenseringar och kladistiska teorier. Vi fick även en inblick i Linnés “binära nomenklatur” och hur hans indelning av naturen i “riken” har förändrats med ökad kännedom om encelliga organismer. Slutligen fick vi några exempel på hur Linné hade föregripit ett stort antal av de grenar inom de biologiska vetenskaperna som senare forskare detaljutvecklat under 1800- och 1900-talen. Vivat Linnæus!

 

  Gunnar inledde med att berätta, att han avsåg att presentera olika “försök att begripa sig på växtvärldens mångfald”, således växternas systematik och klassificering, från Linné (eller snarare från något före den­ne) fram till nutiden. Vi kommer att få möta ett antal “nedslag” under förgången tid för att till sist komma fram till vad många forskare idag anser är det “bästa” sättet att klassificera. Som ung följde vår egen Carl Linnæus (bl.a. i “Hortus Uplandicus II”) det artificiella system som uppställts av den franske botanisten Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708), vilket av samtiden ansågs vara ett av de “bästa”. I Tourneforts system delades växterna först in i “träd” (eller snarare vedväxter) och örter, de senare i blombladslösa och blombladsbärande, dessa i “sammansatta” (mest korgblommiga) och “enkla” (med mer eller mindre fria blommor, oftast i lösare blomställningar), de “enkla” i mångblombladiga och “enblombladiga”, och des­sa bägge grupper slutligen i “regelbundna” (radiärsymmetriska) och “oregelbundna”. Inom dessa grup­per delade så Tournefort upp växterna efter vissa karakteristiska drag, så att totalt tjugo grupper erhölls. En del av dessa motsvarade (mer eller mindre) nutida växtfamiljer, medan andra var sammansatta av växter ur vitt skilda delar av växtriket. I en senare version, “Hortus Uplandicus IV”, nedskrev Linnæus 1731 (24 år gammal) det första utkastet till “min metod”, det sedermera så berömda sexualsystemet. I detta indelades växterna efter om deras förökningsorgan var “privata” (kryptogamer) eller “offentliga” (fanerogamer), de senare i “ensängiga” (med samkönade blommor) och “tvåsängiga” (med enkönade blommor). Den första av dessa delades så in efter om ståndarna var “besläktade” (sammanvuxna) eller “icke besläktade” och dessa senare i “likställighet” (ståndarna lika långa) eller “underordning” (vissa ståndare längre, and­ra kortare), medan den senare delades in i “rena äktenskap” (sambyggare) och “äktenskapsbrott” (två- och mångbyggare). Genom att räkna ståndarna erhölls tjugofyra klasser, i vilka vi i stort sett känner igen det system som än i dag används för bestämningsändamål i t.ex. Krok & Almquists “Svensk flora”.

  År 1735 reste Carl till Holland, där han i staden Harderwijk snabbt disputerade (i medicin) på en nytryckt avhandling (om malaria), varefter en avsevärt betydelsefullare skrift snart utkom i tryck, första upplagan av hans “Systema Naturæ …” (1735), där Linnæus för första gången offentliggjorde sitt sexualsystem för växterna, men även presenterade alla då kända “släkten” från “naturens tre riken”, djur-, växt- och sten­rikena, på var sitt överskådliga uppslag i boken, som för att få plats med all denna information fick tryckas i imperialfolio. Efter att ha visat oss titelbladet i detta sällsynta verk återkom vi så till sexualsystemet i dess moderna utformning, “huvudnyckel 1” ur Krok & Almquists “Svensk flora”, där ståndarnas antal , in­bördes placering och förhållande till pistillerna ger oss tjugofyra “klasser”, vilka sedan indelades i “ord­ningar” (huvudsakligen efter pistillernas antal). Detta system är synnerligen regelbundet och därför också högst artificiellt, något som Linnæus mycket väl insåg. Men det är lätt att använda, lättare än något tidigare system (och väl även än alla senare), något som ledde till att det kom att följas av flertalet av samtidens lär­da botanister. Flertalet “klasser” innehåller växter som inte har någon större likhet utom ståndarnas antal, så t.ex. “13 Polyandria”, i vilken ett “sammelsurium” av växter ur olika familjer samlats. Några motsva­rar dock nutida växtfamiljer eller högre grupper; “15 Tetradynamia” är således detsamma som kålväxter Brassicaceae (= korsblommiga Cruciferae). Linnæus var mycket “regelstyrd”, men stundom gjorde han, när han ansåg det berättigat, vissa undantag från sina regler. I första upplagan av “Systema Naturæ …” delades de högre djuren in i tre klasser: “Quadrupedia” med hårig kropp, fyra fötter och honor som föder levande ungar och ger dem di (däggdjur), “Aves” med fjäderklädd kropp, två vingar och två ben och ägg­läggande honor (fåglar) samt “Amphibia” med naken eller fjällig kropp (reptiler och amfibier). Inom den första ordningen av “Quadrupedia”, “Anthropomorpha”, som karakteriseras av “fyra framtänder i båda käkar (eller inga)” sammanförs Homo (människor), Simia (apor) och Bradypus (sengångare), något som vi idag kanske inte finner märkligt (utom då sengångarna), men som för samtiden var rätt “utmanande”. Enligt Linnæus var detta dock inte märkligt, enligt systemets principer hamnade människan just där. Han delade även in människan i fyra olika varieteter: Europaeus, Americanus, Asiaticus och Africanus, var och en med sin kännetecknande kroppsfärg. Carl var uppvuxen i ett småländskt prästhem och var djupt religi­ös, men det tycks inte på något vis ha burit honom emot att i sitt system stoppa in människan bland djuren (kom ihåg att han själv menade att hans system var artificiellt; det avsåg inte att säga något om hypotetisk “släktskap” mellan de olika släktena).

  År 1736 utgav Carl, fortfarande i Holland, sin “Fundamenta Botanica …” (“botanikens grunder”), där han sammanställt 365 (!) aforismer som tillsammans beskriver hans tankar om hur växterna skall studeras. Det är förmodligen ingen tillfällighet att aforismernas antal sattes just till 365, liksom årets dagar bildar ett helt avsåg Linnæus att hans skrift skulle göra detsamma. Under tre år (1747, 1748 och 1750) föreläste han senare i Uppsala med “Fundamenta Botanica …” som underlag; en del anteckningar från hans lärjungar finns bevarade från dessa föreläsningsserier. En högst utvidgad version, “Philosophia Botanica …” gavs ut 1751, men fortfarande är aforismernas antal 365. Aforism n:o 157 lyder “SPECIES (155) tot numera­mus, quot diversæ formæ in principio sunt creatæ.” (“ARTER (155) räkna vi så många, som det i begyn­nelsen skapades olika slag.”), men emot slutet av kommentarerna härtill anför han “Dubium movere … Ego in Peloria 1744; …” (“Tvivel anfördes av … Mig i Peloria 1744; …”). Detta syftar på gulsporrens peloria Linaria vulgaris f. peloria, som kännetecknades av fel symmetri i blommorna, radiärsymmetrisk i stället för bilateralsymmetrisk, och än värre, fem ståndare i stället för fyra! Idag kanske vi inte ser något så särdeles märkligt i pelorian, men på 1700-talet var monstrositeter av detta slag ännu föga kända. Aforism n:o 77 lyder (i översättning): “Brottstycken av den NATURLIGA METODEN skall utforskas noggrant. Detta är A och O för botaniken. Naturen gör inga språng. Alla växter uppvisar ‘släktskap’ åt sidorna, lik­som Områden på en geografisk Karta. De brottstycken, som jag föreslagit, är dessa:”, varefter följer ett flertal grupper, som i många fall motsvarar nutida växtfamiljer (Palmæ, Orchideæ, o.s.v.) eller grupper av sådana (Piperitæ, Scitamina, o.s.v.). Begreppet växtfamilj användes dock aldrig av Linné. Liknelsen med en karta kan vi studera i de föreläsningsanteckningar som utgavs av Linnés lärjunge Paul Dietrich Giseke (1741–1796) år 1792, och som visades av Gunnar. Här möter vi många välbekanta familjenamn som Gra­mina (Poaceae), Calamariæ (Cyperaceae), Palmæ (Arecacae), Siliquosæ (Brassicaceae), Umbellatæ (Api­aceae), Compositæ (Asteraceae), Oleraceæ (Chenopodiaceae), Bicornes (Ericaceae), Caryophylleæ (Cary­ophyllaceae), Verticillatæ (Lamiaceae), Papilionaceæ (Fabaceae), Asperifoliæ (Boraginaceae), Personatæ (Scrophulariaceae), Luridæ (Solanaceae) och Tricoccæ (Euphorbiaceae) för att bara nämna några. De rep­resenteras av olika stora cirklar placerade i anslutning till varandra (något som i hög grad erinrar om de “bubblogram” som professor Rolf Dahlgren (1932–1987) sedermera blev så känd för). Vi vet dock inte om “kartan” lades fram på detta vis av Linné under föreläsningarna, eller om den är konstruerad av Gise­ke efter vad han tog del av. I alla händelser kan vi konstatera att Linné, precis som vid så många andra till­fällen, tycks ha blott antytt konturerna till vad senare generationer av botanister fick lägga ned år på att de­taljutforska.

  Linnés metod för att bilda vetenskapliga namn, det som vi oftast kallar för “latinska namn”, är utan tvivel en av hans viktigaste insatser, och torde förbli så även i framtiden. Gunnar illustrerade “problemet” med en “Kalle och Hobbe”, där Kalle är intresserad av att sälja (!) vetenskapliga namn till forskare som saknar tillräckligt goda idéer själva (“mörk materia” framhålls av Kalle som ett dåligt namnval, medan Hobbe sä­ger “kvark, kvark, kvark, kvark!” till det hela). I alla händelser använder vi alltjämt Linnés metod för att ge växter och djur vetenskapliga namn, sammansatta av ett släktnamn och ett artepitet, vilka tillsammans bildar ett artnamn; detta kallas “binär nomenklatur”. Carl själv såg dock inte riktigt på samma sätt på saken som vi gör idag, släktnamnet använde han precis som vi gör, men som artens “legitima” namn betraktade han släktnamnet följt av en diagnostisk fras, medan han kallade artepitetet för “trivialnamn” och mest såg det som ett sätt att bekvämt i mindre vetenskapliga sammanhang referera till en viss art. Gunnar visade oss ett exempel, hämtat ur Linnés åtminstone ur nomenklatorisk synpunkt viktigaste verk, första upplagan av hans “Species Plantarum …” (1753), där “15. ANEMONE seminibus acutis, foliolis incisis, caule unifloro.” var det “legitima” namnet på den art vars “trivialnamn” (angivet i marginalen) var “nemorosa”. Idag ser vi detta som primärpubliceringen av artnamnet Anemone nemorosa L. (1753), medan den beskrivande fra­sen (i ablativ) betraktas som den “diagnos” som gör namnet “giltigt”. Innan dessa “trivialnamn” inför­des 1753 använde man i dagligt tal istället artens nummer (i en viss bok), varför vitsippa, om Carl inte hade infört sina “trivialnamn” skulle ha kunnat kallas för “Anemone 15” (förutsatt att Sp. Pl. 1753 underför­stods som källa).

  Här gjorde Gunnar ett “stort hopp” framåt i tiden till fröväxternas system enligt Engler & Prantl (i “Die natürlichen Pflanzenfamilien”, 1887–1915), där den bakomliggande tanken jämfört med Linnés system är avsevärt förändrad; det är egentligen inte längre fråga om en klassificering, utan om ett försök till att ge en “återspegling” av en tänkt “utvecklingslinje” från “mer primitiva” till “mer avancerade” växter. Detta åskådliggjordes med följande översikt, ordnad från “primitivt” till “avancerat”: Gymnospermae (naken­fröiga) och Angiospermae (gömfröiga); den senare delad i Monocotyledoneae (enhjärtbladiga) och Dico­tyledoneae (tvåhjärtbladiga); dessa i sin tur delade i Archichlamydeae (med “primitivt” hylle) och Meta­chlamydeae (med “avancerat” hylle); Archichlamydeae delades så in i Choripetalae (frikronbladiga) och Apetalae (kronbladslösa), medan Metachlamydeae endast innefattade Sympetalae (samkronbladiga). Tan­ken bakom detta slag av linjär anordning beskrivs av frasen “Vilka växter äro de fullkomligaste?”, vilket ansågs vara en mycket viktig vetenskaplig fråga allt ifrån Darwin (1859) och en god bit in på 1900-talet. Ett annorlunda sätt att betrakta angiospermernas “evolutionsträd” åskådliggjordes av Dahlgren (1975), där ett stort antal “bubblor” representerar de storsystematiska grupperna (ordningar) och ett tänkt “för­greningsmönster” under “bubblogrammet” visar hur Rolf Dahlgren föreställde sig att de olika grupperna hängde ihop med varandra. Här är den linjära anordningen helt övergiven, i stället finner vi ett försök till att “avspegla en tänkt utveckling i en tidsdimension”. Vi återfinner dock i stort sett samma grupper som hos Engler & Prantl: enhjärtbladiga till vänster, “primitiva” i mitten, frikronbladiga till höger och samkronbla­diga långt ut åt höger. Därefter fick vi se ett “Dahlgrenogram” (eller “bubblogram”) med ordningarnas namn utsatta, men utan “tidsdimension”. Det “nya” systematiska fältet i Botaniska Trädgården anlades år 1997, under Gunnars tid som prefekt, med utgångspunkt i just denna version av Dahlgrens system. Det är nu tretton år sedan, och ett och annat som då framställdes på ett sätt anses idag av många förhålla sig på ett helt annat, så det skall inte ses som “systematikens aktuella ståndpunkt”. Arterna i mitten av fältet, de “primitiva”, är inte särskilt lika varandra, men detta kan ju bero på att det kan vara svårt att gissa vad som skulle kunna vara “primitivt”. Vi fick även se en framställning av den teoretiska skillnaden mellan “fene­tiska” och “fylogenetiska” system, där de förra avser att “avspegla” likheter och skillnader, medan de senare däremot skall “avspegla” en tänkt evolutionär släktskap.

  Detta för oss osökt över på “kladistiken”, den teori för hur systematik skall bedrivas som menar att det enda man skall ta hänsyn till är “evolutionshistoria”, således rent “fylogenetiska system”. Englers sys­tem kallas i stället för “evolutionärt”, ett sådant system försöker avspegla en tänkt “släktskap” genom att ordna växterna efter likheter och skillnader, men därvid även tillämpa åsikter om vad som är “primitivt”. Gunnar presenterade några av kladistikens centrala begrepp: plesiomorfi, symplesiomorfi, apomorfi, syn­apomorfi, monofyletisk, parafyletisk och polyfyletisk. De tre sistnämnda krävde en något mera omfattande förklaring. En monofyletisk grupp anses innehålla alla “avkomlingar” till en tänkt “förfader”, en parafy­letisk somliga men inte alla, och en polyfyletisk slutligen arter som inte är “närmare besläktade” alls. Det torde vara svårt att uppleta någon systematiker som förespråkar polyfyletiska grupper, men vad beträffar de parafyletiska råder däremot delade meningar mellan “klassiska systematiker” och “kladister”. Enligt kladistisk teori är en systematik med parafyletiska grupper förkastlig, medan den klassiska systematiken ej ser några problem med att använda sådana grupper vid sidan av de monofyletiska. I “verkligheten” är det ofta svårt eller opraktiskt att åstadkomma ett system som tillfredsställer de “kladistiska dogmerna”, vilket har lett till att många systematiker ställer sig tveksamma till kladistiken, i alla händelser i praktiken. Gunnar gav oss ett välkänt kladistiskt exempel: indisk elefant Elephas maximus och afrikansk elefant Loxodonta africana har båda en lång snabel, vilket kan tolkas som en synapomorfi, medan människa Homo sapiens och gråsparv Passer domesticus båda saknar lång snabel, något som kan betraktas som en symplesiomor­fi – och sådana saknar (enligt kladistisk teori) allt systematiskt värde. Sedan är det ofta betydligt värre att försöka sig på att bilda sig en uppfattning om ett “karaktärstillstånd” bör tolkas som en synapomorfi eller en symplesiomorfi än i detta (överförenklade) exempel. Vi fick skåda en illustration med dels exempel på monofyletiska, dels parafyletiska grupper inom samma tänkta “stamträd” (eller “kladogram”). Det fram­gick att båda metoderna kan användas för att ge hierarkiskt uppbyggda system. Ett tredje exempel, som vi­sade polyfyletiska grupper, var däremot inte hierarkiskt, men detta är inte nödvändigtvis en följd av att man har använt polyfyletiska grupperingar. Man använder, utom en del alltför “renläriga” kladister, i praktiken ofta parafyletiska grupper, annars skulle systematiken ofta bli svåranvänd eller onödigt tillkrånglad. Vi fick ett exempel i skvattram Ledum palustre (“Rhododendron tomentosum”), om vilken det anses att dess ur­skiljande i ett eget släkte skulle göra Rhododendron parafyletiskt, men eftersom både Ledum och Rhodo­dendron s.str. är välkarakteriserade anser många det vara bättre att bibehålla Ledum som eget släkte. (Skä­let till att skvattram, om man vill flytta över den till Rhododendron, inte kunde få behålla sitt artepitet är att det redan finns en annan art som heter Rhododendron palustre.)

  Under senare år har snabba och jämförelsevis billiga metoder att “sekvensera” delar av DNA-sekvenser hos olika arter gett systematiken nya “karaktärer” att laborera med. I DNA-molekylens dubbelspiral har vi fyra olika möjliga “baser”, adenin (A), cytosin (C), guanin (G) och tymin (T), vilka kan betraktas som “bokstäver” i ett litet “alfabet”. Sekvensering innebär att man kan fastställa ordningsföljden mellan ba­serna inom ett visst (kort) DNA-avsnitt hos ett visst biologiskt prov, t.ex. en växt. Om man antar att en viss grupp växter är besläktade med varandra kan man genom att sekvensera motsvarande DNA-segment hos dem och sedan jämföra dessa komma fram till en teori för hur de är besläktade. Gunnar visade ett exempel på hur ett hypotetiskt ursprungsstadium i form av en DNA-sekvens genom olika punktmutationer kunde ha förändrats, via hypotetiska mellanled, till fyra olika nu existerande DNA-sekvenser, som t.ex. kunde re­presentera fyra olika arter i samma släkte. Den första stora kladistiska undersökningen baserad på DNA publicerades 1993 (“APG I”), baserad på sekvensering av en “gen” med mer än 1000 “DNA-tripletter” hos ca 500 olika växtarter, som fick representera olika växtfamiljer. Beräkningarna bakom detta tog ca tre veckor med en av de snabbaste datorer som då gick att uppbringa. På många ställen hittade datorn “lika sannolika” härstamningshypoteser, men dessa gav ej sällan upphov till helt olika “grafisk struktur” hos kladogrammet. Hur avgör man då vad som är “mera sannolikt” – jo, detta sker enligt “parsimoniprinci­pen”, där man antar att “naturen har gått den kortaste vägen”, så att en väg som kräver färre mutationer är troligare än en med flera. Som en jämförelse med “APG I” 1993 nämnde Gunnar att en nobelföreläsning 1973 presenterade ett hypotetiskt stamträd över 92 arter (baserade på en proteinsekvens); beräkningarna bakom detta hade tagit “ett manår per växtart”! (Botaniska Trädgårdens nya prefekt Mari Källersjö är en av dem som medverkat i “APG”; den matematiska metoden som använts har utvecklats av hennes man.)

  De inledande aforismerna i “Philosophia Botanica …” (1751) delar in allt som vi finner i naturen enligt följande (i översättning): “INLEDNING. 1. ALLT som finns på Jorden benämns Element & Naturalier. 2. NATURALIER (1) indelas i Naturens tre Riken: Sten-, Växt- och Djurriket. 3. STENAR (2) tillväxer. VÄXTER (2) tillväxer & lever (133). DJUR (2) tillväxer, lever & känner.”. Om vi undantar stenarna utgör det återstående de delar av naturen som studeras av de biologiska vetenskaperna, men nutidens uppfattning skiljer sig en hel del från en enkel uppdelning av de levande organismerna i växter och djur. Gunnar visade ett “förslag till fylogenetiskt kladogram för allt levande”, i vilket huvudgrupperna (som ofta anses som ri­ken) var bakterier, “arkebakterier”, rödalger, brunalger m.fl., myxomyceter m.fl., gröna växter, “riktiga” svampar och slutligen djur. I en version av detta hade han markerat inom vilka grupper vi finner de gamla grupperna växter och djur representerade, i en annan fanerogamer och kryptogamer. Svamparna anses här snarare höra ihop med djuren än med växterna, och vissa alggrupper innefattar även “djur”. Fanerogam­erna bildar en väl sammanhållen grupp, medan kryptogamerna (även utan svamparna) är utspridda i diver­se olika grupper (dock ej bland djuren). Ett annat kladogram visade “angiospermernas ordningar” enligt Johansson & Larsson (2006, CD). De placerade Amborella (från Nya Kaledonien) som “systergrupp” till alla andra gömfröiga växter, varefter näckrosväxtordningen Nymphaeales samt en del smärre tropiska ordningar följde; bland dessa senare kan nämnas pepparväxtordningen Piperales, magnoliaväxtordningen Magnoliales och lagerväxtordningen Laurales. Till dess lades så särvar Ceratophyllum, varefter de “basa­la” tvåhjärtbladiga var slut. Sedan följde de enhjärtbladiga, och slutligen de “egentliga” tvåhjärtbladiga. Dessa kladistiska idéer används dock normalt inte i våra floror, utan där följer man äldre välkända system, oftast någon version av Englers. Det måste anses vara mycket olämpligt att ställa upp ett floraverk enligt “APG”, både för att systemet är så nytt och för att det ständigt ändras. Gunnar visade oss ett “bubblo­gram” som han själv sammanställt efter Johansson & Larsson, vilket kunde jämföras med Dahlgrens från 1970-talet. I Gunnars version placerades “basala” tvåhjärtbladiga till vänster, enhjärtbladiga i mitten och fyra grupper av “egentliga” tvåhjärtbladiga till höger. Mycket har ändrats jämfört med Dahlgren, men åt­skilligt kvarstår även ungefär som tidigare. Vi fick även se en version med “skaft”, där Gunnar infört ett kladogram för de sex huvudgrupperna i “bubblogrammets” nedre del.

  Gunnar avrundade så föredraget med att framhålla inom hur stora delar av biologin som Linné “var långt före sin tid”. I talet “Deliciæ Naturæ”, som Linné höll i “Upsala dom-kyrka” år 1772 har han föregripit växtgeografin, växtsociologin, ståndortsläran, fenologin, läran om växternas inbördes konkurrens, hortikul­turen m.m. – på en enda sida! Ett annat exempel, från Skånska Resan 1749, visar hur Linné uppe i Göinge såg en nyligen nedhuggen gammal ek, steg ur vagnen och gick fram till stubben, räknade årsringarna och konstaterade att eken blivit “accurat” hundra år gammal. Han noterade sedan såväl smalare som bredare årsringar sedan ekens ungdom år 1648, antog att variationen berodde på vintrarnas kyla (rättare borde det vara somrarnas värme) och drog slutsatsen att man skulle kunna få fram kunskaper om hur “goda” och “dåliga” år varierat med tiden genom att studera olika träds årsringar. Efter att således ha grundlagt den­drokronologin steg han upp i vagnen igen, och for vidare söderut genom Skåne. Som en sammanfattning avslutade Gunnar med att konstatera att Linné tänkte sig att alla organismer var stabila sedan skapelsen, att de bör beskrivas enligt en fast, regelbunden metodik, fastän han kunde tänka sig att göra enstaka undantag där han fann det vara motiverat. Under slutet av 1800-talet gjordes försök till “evolutionär” uppställning av växterna från “primitiva” till “avancerade”, och fram emot senare delen av 1900-talet även försök till “sidledes gruppering” i form av “bubblogram”. Under de senaste tjugo åren har nya data tillkommit ur DNA, men samtidigt har kladistikens alltför fasta “dogmsystem” kommit att dominera och gett upphov till många olyckliga omgrupperingar, mer eller mindre i onödan. Gunnar menade att många forskare nu fäster alltför stor vikt vid “monofyli” grundad på hypotetiska synapomorfier, enligt principen att systema­tiken “får bli vad den blir”. Det skulle inte skada med mera tänkande och mindre av fasta “dogmer”…

 

  Vid den efterföljande frågestunden, som leddes av vice ordföranden Aimon Niklasson, framkom bl.a. att långa listor över namn på olika systematiska grupper vid första anblicken kan förefalla ointressanta, i syn­nerhet om flertalet av dem är obekanta för läsaren, men att meningen med dessa var att ge en idé om vilket stort antal mycket olika organismer vi känner till, samt även hur man föreställer sig att de kunde vara släkt med varandra. Olika systematiska modeller bör testas mot verkligheten, framhölls det, men det är svårt att föreställa sig hur detta skulle kunna gå till. Snarare bör man väl betrakta en systematisk indelning som ett sätt att kortfattat beskriva den morfologiska och genetiska variationen inom en grupp, så att ett namn på en art (för den som känner till gruppen i fråga, men däremot inte just denna art) redan i sig kan ge omfattande information om vilka egenskaper den kan väntas äga. Svenska namn kan, måhända överraskande, stundom visa sig vara mera stabila än de vetenskapliga (“latinska”) namnen, men man får hålla i minnet att de sena­re inte blott avser att ge en stabil “etikett” utan även att beskriva en åsikt om artens systematiska tillhörig­het, något som de förra inte behöver göra. Sören framhöll att det inte var så märkvärdigt att Linné hade fört människan till “fyrfotadjuren”, händer kan ju anses vara likvärdiga med fötter; däremot ansåg han det va­ra mer anmärkningsvärt att valarna hade placerats i samma ordning. Aimon framhöll att lavarna (som Lars Arvidsson alltid kallar för “högre växter”) ju klassificeras som svampar fastän de har fotosyntes. Dessa “dubbelorganismer” (och även andra organismer med endosymbionter) “passar inte in” i systemet och deras placering blir mer eller mindre godtycklig. Kanske borde djur med algsymbionter betraktas som ett slags “zoologiska lavar”? Namnet Ledum palustre för skvattram lär nog “återkomma”, de rigida kladis­tiska “dogmerna” ifrågasätts av allt fler när de börjar inse vilka orimliga konsekvenser denna vid första anblicken för många tilltalande tankebyggnad leder till. Det låg nära till hands att jämföra med de likaså orimliga konsekvenser som ett “strikt biologiskt artbegrepp” ledde till; paret Löves “kromosomtaxono­mi” var ett ej alltför fjärran avlägset avskräckande exempel. De delar som hittills har studerats av DNA är mycket små (bortsett från det fåtal organismer där hela genomet har sekvenserats: den första växten med hela sin arvsmassa känd var backtrav Arabidopsis thaliana). Man har nästan bara studerat ett fåtal sekven­ser som anses vara “informativa”, men dessa är mer eller mindre godtyckligt valda och ingen kan veta i vilken grad de är representativa för hela genomet. Troligen kommer man i framtiden att kritisera nutidens forskare för att de drog alltför långtgående slutsatser baserade på ett så “svagt” material. Ibland går det att identifiera individ på deras DNA, men inom andra grupper kan variationen vara så liten att några skillnader ej kan påvisas i “standardsekvenserna” mellan välkända, goda arter. Å andra sidan finns det grupper där variabiliteten i DNA inom (vad som åtminstone anses som) goda arter är klart större än mellan andra arter i samma grupp; de daggmaskar som studerats av Christer Erseus nämndes som exempel. Det föreföll som om våra kunskapsluckor angående DNA-sekvenser och deras koppling till arterna ännu är så stora att stor försiktighet vid dragande av taxonomiska (och i än högre grad nomenklatoriska) slutsatser från sekvens­data bör anbefallas.