Föredrag av Michael Nilsson: “Skogshistoria i Göteborgsregionen”.

  Michael presenterade skogshistorisk evidens och biologiska indicier för att åtminstone delar av Härryda, hans hemkommun och viktigaste studieområde, inte (såsom oftast tages för givet) hade varit ett avskogat ljunghedslandskap under 1700- och 1800-talen, utan tvärtom inom vissa områden ägde naturskog med en kontinuitet som sträckte sig långt tillbaka i tiden. Orsakerna härtill var att söka i att området var en gammal gränsbygd, att bebyggelsen till följd av magert geologiskt underlag länge varit gles, samt i de speciella ägo­förhållanden som rådde för skogen inom Sävedals härad fram till mitten av 1800-talet.

 

  Michael inledde med att omtala att han, bosatt i västra delen av Härryda kommun öster om Göteborg, ha­de i sin hembygd funnit en bristande överensstämmelse mellan, å ena sidan den gängse uppfattningen att Västsverige under 1700- och 1800-talen i stort sett var ett skoglöst ljunghedslandskap, å andra sidan före­komsten av äldre skog med ett flertal “signalarter” i delar av Härryda kommun. Hans studier var huvud­sakligen baserade på en stor kännedom om skogen inom hemkommunen Härryda, omfattande socknarna Råda, Landvetter, Härryda och Björketorp samt omfattande litteratur- och kartgenomgångar, men han hade även utvidgat sig till vissa områden med äldre skog i övriga Göteborgstrakten i vid mening. Inom Härryda kommun, vars centrala delar genomskärs av riksväg 40 till Borås, hade han i första hand undersökt följan­de skogsområden: Råda säteri / Gunnebo (delvis beläget i Mölndals kommun), ett omväxlande lövskogs­område kring Rådasjön; Rambo mosse / Hålsjön (“Hårssjön”), en högmosse omgiven av äldre ljunghed i olika igenväxningsstadier; Yxsjöområdet, ett ännu sammanhängande barrblandskogsområde kring Yxsjön, delvis med äldre granskog, delvis med spontant uppvuxen triviallövskog efter en storbrand år 1925, samt Risbohultområdet (väster om Hindås) med gammal barrskog, alsumpskog (med bl.a. hål-lav Menegazzia terebrata) samt flodpärlmussla i Mölndalsån. Michael visade oss miljöbilder från samtliga dessa områden för att ge oss en bild av deras naturtyper och variation, samt nämnde att han förutom dessa fyra områden även hade detaljstuderat ytterligare tre och översiktligt inventerat ett femtontal intressanta skogsområden i Härryda kommun.

  Ur naturgeografisk synpunkt placeras Härryda kommun inom “sydöstra Norges och sydvästra Sveriges kuperade barr- och lövskogsregion”, varvid tonvikt bör läggas på ordet “kuperade”. “Göteborgsförkast­ningen” gör sig i hög grad gällande i det att Härryda kommun ligger omkring 100 m högre än låglandet utmed Västkusten samt att denna markanta höjdstigning även åtföljes av en motsvarande klimatisk gräns: vintrarna är ofta avsevärt längre och kallare så snart man kommer upp på höjderna, liksom antalet soltim­mar är lägre än vid kusten. Dock måste hela området anses ha ett suboceaniskt klimat med hög nederbörd och jämförelsevis milda vintrar, även om det förra är mer utmärkande för höglandet och det senare för de lägre belägna partierna vid kusten. Gränsen mellan den nemorala (“sydliga lövskogs-”) och den boreone­morala (“sydsvenska barrblandskogs-”) regionen sammanfaller här i stort sett med “Göteborgsförkast­ningens” gräns, varför Härryda kommun kan anses karakteriseras av en suboceanisk version av boreone­moral skog, på gränsen mot den nemorala skogen. Detta får till följd att skogarna i trakten är artrika, detta då de kombinerar element från olika regioner. Michael erinrade om att boreonemoral skog är något som blott finns i Nordeuropa, från södra Norge, över Götaland och Svealand, sydvästra Finland, Baltikum och en bit in i Ryssland. Michael presenterade en lång lista över olika slags värdefull natur i Härryda kommun, i vilken skogarna sattes i första rummet, samt även en förteckning över ansvarsarter för kommunen, där på­fallande många var knutna till just skog (till skillnad från planterade trädbestånd, något som inte bör kallas för “skog”). Vi fick även se en karta över (dokumenterad) värdefull natur i Härryda kommun, vilken ej i ringa grad tenderade att sammanfalla med de områden som Michael specialstuderat.

  Michael berättade att han hade varit engagerad i Naturskyddsföreningen i Härryda sedan 1980-talet, där han snart kommit att bli skogsansvarig och skogskontakt, och således den som varit med vid samråd efter avverkningsanmälningar. Tyvärr hade avverkningarna i regel genomförts trots att han kunnat visa på höga naturvärden i skogarna; vi fick se bilder från ett tidigare mycket vackert område, Backafallet, före och efter avverkningen. Skogsägarna, men även naturvårdande myndigheter, hävdade att traktens skogar utgjordes av omkring 80-åriga “skogsplanteringar”, vilka utförts på tidigare ljunghed och knappast kunde antas ha några naturvärden att tala om. Den “allmänna uppfattningen” om skogen inom Härryda kommun var så­ledes att den uppkommit genom återbeskogning (oftast genom avsiktlig plantering) av tidigare ljunghed för mindre än 100 år sedan – men är den bilden sann? Enligt “Miljöfaktaboken” (utgiven av Länsstyrel­sen!) skulle området på 1300-talet ha dominerats av ekskog, varefter under 1700-talet ljunghedarna kom­mit att täcka större delen, för att under 1900-talet ersättas med planterad “barrskog”, som då givetvis inte kunde vara naturlig. Detta stämde inte i Härryda kommun, tyckte Michael; skogen “kändes” äldre och vid räkning av årsringar på stubbar efter avverkning påträffade Michael och de andra i Naturskyddsföreningen en granstubbe som blivit 160 år och åtskilliga i åldersintervallet 130 till 150 år. Likaså visade fynd av flera sällsynta kryptogamer, som ansågs vara “bundna till äldre skog”, att “allt inte tycktes stå rätt till”.

  När så Michael gick till de skogshistoriska källorna, i första rummet, givetvis, John Lindners “Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län” (1935), fann han att Lindner inte (som den allmänna uppfattningen föreföll vara) alls angav att Härryda kommun varit täckt av ljunghedar med smärre utspridda skogsbestånd, utan tvärtom att större delen av området, i stort sett motsvarande Landvetter och Härryda socknar (troligen även Björketorp, men denna socken ingår inte i Lindners område) hade varit ett sammanhängande skogs­landskap, medan Råda socken i väster däremot hade dominerats av just ljunghedar. Enligt Lindners kartor så skulle vi ha haft skog i stort sett från Landvetter och österut, liksom i delar av Svartedalen (på norra In­land) såväl kring år 1700 som vid år 1850 – då skogen skulle ha varit nära sitt “minimum”. Kartan över ljunghedarnas utbredning år 1913 visade samma bild: öster om Råda var inga ljunghedsbestånd markera­de, medan stora sådana däremot hade funnits väster om och nära “Göteborgsförkastningen”. Enligt Lind­ner (och andra källor) skulle alltså naturskog ha dominerat östra delen av Härryda kommun (liksom norra Svartedalen), medan andra delar av Göteborgsområdet i stort sett var avskogade (med vissa undantag som Rya skog). Vi fick skåda en teckning från slutet av 1700-talet från trakten av Ingsjön (utförd av John Hall d.y.) som visade ett tydligt skogslandskap. Inget motsäger således bilden att ett sammanhängande skogs­landskap dominerade i östra delen av Härryda kommun, utan såväl skogshistoriska analyser som naturin­venteringar och slutsatser dragna från dessa, både inom Härryda kommun och i Svartedalen, ger samma resultat: inom dessa områden förekommer skog med kontinuitet avsevärt längre än 100 år tillbaka.

  Men hur kan nu detta komma sig? Åtskilliga källor från 1700- och 1800-talen talar om “skogsbristen” och hur invånarna tvingades använda torv som bränsle av brist på ved. Michael menade att denna “brist” på skog i stor utsträckning bör ha varit en “bekvämlighetsfråga”; skog som fanns för långt bort från de platser där man bodde och verkade var för “svåråtkomlig”, så om man hade torv på närmare håll använde man denna i stället. Härryda kommun är delvis gammal gränsbygd mot det forna danska landskapet Hal­land, än står Sunnasten som gränsmärke mellan Nordsjön och Östersjön, angivande var gränsen mellan Halland (före 1658 del av Danmark) och Västergötland går. Inom Härryda kommun var det därtill tydlig skillnad mellan Landvetters och Härryda socknar, tillhörande Sävedals härad, som redan på 1200-talet an­gavs som “Skogsbygds gälld” och Råda socken i Askims härad, som ansågs höra till slättbygden. Inom skogsbygden var bebyggelsen glesare, i synnerhet ut mot gränsen, där “Ormunde skog” särskilt omnäm­nes från 1552. Sävedals härads skog medföljde därtill gåvobrevet till den nyupprättade staden Göteborg år 1621, vilket medförde att bönderna i häradet inte hade rätt till avverkning utan särskilt tillstånd från magist­raten. Nybygget Flahall i östra Härryda socken angavs år 1601 vara beläget “uti skogen där aldrig någon bott tillförende”.

  Däremot kan man fråga sig om man vid denna tid menade detsamma med “skog” som vi gör idag. Betet på utmarkerna var allmänt, så skogen var avsevärt glesare än i nutiden, men virket skulle duga till att bygga hus om det skulle räknas som “skog”. Michael citerade två källor från 1700-talet, dels om Långenässko­gen i Landvetter, som år 1713 var “bevuxen med skön furu- och granskog, tjänlig till Husbyggnad”, dels om Sävedalsskogen som år 1738 var “af gran och fur nog växterlig”. Vi såg John Hall d.y.:s teckning av skogen vid Ingsjön, och som kontrast en gammal bild från Råda socken, där kala ljunghedar dominerade. Under 1800-talet ägdes ännu Sävedals härads skog av Göteborg fram till dess mitt; år 1822 anges att “i Landvetter och Härryda socknar finnes en skogspark av fura och gran i större scala”, men efter att staden lämnat äganderätten angavs år 1870 att “skogstillgången minskat starkt inom Landvetter socken”. De vid denna tid vitt spridda uppgifterna om “skogsfattigdom” ansåg Michael delvis vara spridda av “politiska skäl”; vissa tongivande personer ville genomdriva lagstiftning om skogsbruk. Går vi över till 1900-talet så anges 60% av utmarken i Landvetter och hela 74% i Härryda socken vara skogbevuxen år 1900, men inom Landvetters sydvästra delar försvann mycket i en omfattande skogsbrand år 1925. Om man lägger en gra­dient från havet österut genom de centrala delarna av Härryda kommun menade Michael att under 1200-talet skogen täckte hela “höglandet” (öster om “Göteborgsförkastningen”) medan “låglandet” till dels var öppet, till dels täckt av mindre skogsområden. År 1650 var dessa låglänta partier i stort sett avskogade, liksom Råda sockens högre delar, medan Landvetter och Härryda socknar ännu var skogsbygd, något som i stort sett bestod även åren 1750 och 1850. Vi början av 1900-talet hade skogen åter börjat breda ut sig åt väster, delvis spontant, delvis genom plantering, så att år 1930 större delen av Råda ånyo var skogklätt.

  Vad var det då för slags skog som mer eller mindre kontinuerligt fanns i Sävedals härad? Barrblandskog torde ha dominerat, men lövblandskog fanns här och var, på “bättre” marker även något ädellövskog. En arkeologisk undersökning i Landvetter år 2008 av träkolsgropar från kolning under 1700-talet visade att gran- och tallved huvudsakligen hade använts vid kolningen, men även något ekved. Kanske fanns det mer ek i landskapet än vad dessa kolningsrester antyder; eken var länge “Kronans egendom” och fick inte av­verkas hur som helst. Stratigrafisk pollenanalys av torv kan användas för att rekonstruera skogshistorien, men dess “upplösning” är inte särskilt god, vare sig i tid eller rum, så till specifika uttalanden om kortare tidsperioder eller för enskilda skogsbestånd duger den inte mycket till. I alla händelser ansåg Michael att den gängse bilden av skogshistorien i området, från ekskog på 1300-talet över ljunghed på 1700-talet till planterad barrskog på 1900-talet, inte var sann, i alla händelser inte för Göteborgstraktens östra delar, där vi snarare hade att räkna med kontinuerlig förekomst av barrblandskog med inslag av lövskog under hela tidsperioden sedan medeltiden.

  Michael sammanfattade vad han ansåg vara “orsakerna till skogsförekomsten”, alltså varför (nuvarande) Härryda kommun till stora delar inte hade blivit helt “avskogad”, enligt följande. Området var en historisk gränsbygd mellan Sverige och Danmark ända in till mitten av 1600-talet. Såväl stenåldersbosättningsområ­den, bronsåldersrösen som järnåldersgravfält (för vilka samtliga tre “utbredningskartor” visades) saknas i området, medan kartan över bebyggelse år 1550 var påfallande “gles” i dessa trakter, vilka således kunde antas vara “sent bruten bygd”. Om man över alla dessa kartor lade ljunghedens maximala utbredning vi­sade sig ett antal “mindre påverkade områden”, däribland just de delar av Landvetter och Härryda socknar där Michael ansåg skogen ha haft en kontinuerlig förekomst. Ett antal kartor över noterade förekomster av “signalarter” bland kryptogamerna gav samma eller liknande bilder. Gammelgranslav Lecanactis abietina var nästan helt knuten till Michaels “kontinuitetsskogar”, medan den avsevärt ovanligare garnlav Alectoria sarmentosa endast hittats i dessa, i likhet med gransotdyna Camarops tubulina, något som för den senare även gällde Svartedalen. Grönpyrola Pyrola chlorantha var ett exempel på en blomväxt som blott var fun­nen inom dessa äldre skogar i området, något som även gällde de trenne lavarna havstulpanlav Thelotrema lepadinum, hål-lav och kattfotslav Arthonia leucopellaea, av vilka den första och den sista även visades ha samma förekomstmönster i Svartedalen. Även knärot Goodyera repens och korallav Sphaerophorus glo­bosus hade en liknande förekomstbild, fastän de även förekom på vissa lokaler väster om “ljunghedsgrän­sen”. Linnea Linnaea borealis, purpurmylia Mylia taylorii (i Svartedalen), mattlummer Lycopodium cla­vatum, skuggmossa Dicranodontium denudatum (även i Svartedalen) samt stor revlevermossa Bazzania trilobata visade alla i större eller mindre utsträckning samma utbredningsbild. Om förekomsterna av alla dessa arter lades samman visade de sig relativt väl överensstämma med såväl skogsgränsen år 1850, före­komsten av “naturskog” år 1930, som “grangränsen” (granens naturliga utbredningsgräns åt sydväst), något som Michael menade inte var någon tillfällighet utan berodde på att dessa arter i hög grad var knutna till barrskog med längre kontinuitet.

 


  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Michael, “på sikt”, avsåg att skriva ihop sina iakt­tagelser och slutsatser till en bok om Göteborgsregionens skogshistoria. I detta sammanhang ville han gö­ra mera omfattande jämförelser med äldre litteratur, t.ex. vad Linné skriver om barrskog på Orust. Bland de mossor och lavar som används som “signalarter” är flertalet lavar barkväxande, medan mossorna mest växer på marken eller på klippor i skogen. Mossorna är måhända i högre grad än lavarna beroende av en hög och jämn luftfuktighet, medan lavarna är knutna till träden som sådana, även om de i regel ej förmår överleva på enstaka kvarlämnade träd ute på hyggen. Vissa arter, både av mossor och lavar, sprids därtill bara vegetativt, medan andra har en sporproduktion som gör att de kan förmodas ha en större förmåga att återkolonisera skog med “bruten kontinuitet”. Vedsvampar har i regel förmåga att sprida sig längre väg med sin höga sporproduktion, varför de inte torde vara så lämpade som “signalarter” för “kontinuitets­skog”. Lars Arvidsson frågade om klimatskillnader inom området, men Michael menade att dessa i stort sett kunde försummas inom Härryda kommun. Att skogen under lång tid syntes ha “gjort halt” en god bit öster om “Göteborgsförkastningen” torde kunna bero på att den var tillbakaträngd av avverkning och ljunghedsbruk. Hindåstrakten har ibland ansetts motsvara granskogens naturliga gräns mot väster, men Michael menade att förekomsten av ett flertal både grova och höga “rekordgranar” väster om denna gräns talade ett annat språk. Under det mildare klimatet ute vid kusten var det möjligt, åtminstone flertalet år, att låta betesdjuren gå ute året om, vilket gynnade uppkomsten av ljunghedar. Uppe på de klimatiskt avsevärt strängare höjderna hade detta inte varit möjligt, utan där hade då relativt få bönder som fanns i stället varit nödgade att stalla sin boskap vintertid. Felet med den tidigare så utbredda synen på Västsverige som skog­fattigt och ljunghedsdominerat synes ha varit att man extrapolerat vissa kända fakta för långt: ljunghed vid kusten och även inom vissa områden längre därifrån medför ju inte nödvändigtvis att hedarna var utbredda överallt. Därtill förefaller även ljunghedarnas utbredning medvetet ha överdrivits under slutet av 1800-talet i syfte att få fram skogsbrukslagstiftning. “Skogsbristen” var ofta ett transportproblem; om skogen fanns alltför långt bort var det svårt att få fram timmer. Detta gällde dock i första hand virke för byggnadsända­mål, klenvirke t.ex. till gärdsgårdar fanns inom de flesta områden, men där det var brist även på detta hade man byggt stengärden i stället. Michael ansåg att det fanns gott om information angående äldre tiders skog och skogshistoria, men ont om sammanställningar som åskådligt presenterar de fakta som är kända. Inom naturvården idag hävdas ofta att “barrskogen i Norrland är artrikare, så den är viktigare att skydda”, men Michael menade att de sydvästsvenska naturbarrskogarna var nog så viktiga att skydda; även i dem finns ett flertal arter som är hotade. För närvarande är dock skogsbevarandet här i Götaland nästan helt inriktat på ädellövskog, ansåg Michael. Det var förr (50 år sedan eller mer) lättare att skilja på naturskog och plan­teringar med gran, detta då de senare då var tämligen nyplanterade. De äldsta planteringarna utfördes med lokala provinienser av tall och gran, men senare kom tyvärr även “tysktallar”, “rumänska granar” m.m. att användas. Michael menade att den förr så omtalade “skogsdöden” till icke ringa del kunde ledas tillba­ka till plantering av olämpliga provinienser; enligt hans åsikt hade ingen skog dött av försurningen, fastän denna haft förödande inverkan på t.ex. insjöfisk och ett flertal vattenväxter. Flera sockenbeskrivningar från 1700-talet är ense om att inte ange någon granskog från södra delen av Sjuhäradsbygden; nu finns där en hel del äldre granskog, men den är kanske inte mer än 150-årig. Aimon undrade om det skulle gå att avgö­ra proviniensen hos ett enskilt granbestånd med molekylära metoder, på vilket Michael svarade kanhända; försök till sådana studier har gjorts i Norge. Michael hade själv påträffat en 210-årig (!) gran i Svartedalen, vars tunna årsringar han ansåg tydde på att den hade vuxit upp i sluten skog. Spontant uppvuxen skog är inte nödvändigtvis “naturlig”, även avkomman till planterade träd, kanske t.o.m. av främmande proviniens, kan ge upphov till “spontan skog”. Stora delar av Svartedalen planterades i början av 1900-talet, men idag är det rätt svårt att se vad som är planterat och vilket som är äldre skog, måhända med “skogskontinuitet”. Pollenspektra (från torvmossar) speglar stora områden, så det går inte att medelst pollenanalys avgöra vad som vuxit på inägor resp. utmark. Aimon erinrade sig att vi fått se nötkråka Nucifraga caryocatactes på en bild; denna fågel är ju beroende av både blandskog och barrskog – finns det fler arter med liknande krav? Lars Arvidsson och Lennart Gustafsson framhöll att vissa lavar, t.ex. just hål-lav förekommer på al i gran­bestånd, däremot inte i ren alskog, något som Torsten Hasselrot har skrivit om. Stora aspar inne i barrskog har även de en speciell lavflora., och ett antal oceaniska lavar växer på gran, dock inte inom den boreala re­gionen, utan blott i den boreonemorala.