Botaniska Föreningens i Göteborg 90-årsjubileumsmöte

Föredrag av Per Magnus Jørgensen: “Gunnerus och Linné – två tvillingsjälar”.

  Per Magnus gav oss en översikt över biskop Johan Ernst Gunnerus (1718–1773) liv och vetenskapliga verksamhet, med särskild tonvikt på botaniken och hans korrespondens med Carl von Linné. Deras brev­växling finns bevarad och ger oss en intressant inblick i vänskapen mellan två av 1700-talets naturforskare som samtidigt var djupt troende och uppfattade sina studier av naturen som ett sätt att utforska Guds vilja och avsikt; detta då Gud uppenbarar sig i sin skapelse. Förutom Gunnerus fick vi även höra en hel del om några av Linnés norska lärjungar, Borchgrevink och Tonning, vilka rekommenderats av Gunnerus.

 

  Per Magnus inledde med att berätta att han vid Linnéjubileet 2007 hade blivit inbjuden till Det Kongelige Norske Videnskabers Selsabs årsmöte i Trondheim för att hålla ett festtal om Selskabets första utländska medlem, Carl von Linné. Detta hade gjort att han hade varit nödgad att genomläsa hela den bevarade korre­spondensen mellan Linné och den dåvarande biskopen i Trondheim, Johan Ernst Gunnerus, totalt 45 brev. Lyckligtvis förelåg dessa i utgivet skick med norsk översättning från latinet, men Per Magnus hade ändå haft anledning att granska flera av originalbreven. Enligt flera källor var Linné inte särskilt förtjust i Norge eller norrmännen, han ansåg dem vara råa och okultiverade. Hans avoghet var dock inte större än att han tog emot totalt elva norska studenter i Uppsala och även senare korresponderade med flera av dem. I maj år 1761 fick Linné ett överraskande brev från den tre år tidigare installerade biskop Gunnerus i Nidaros (Trondheim). I brevet, som är skrivet på norska (det enda i deras brevväxlings som inte är på latin), fram­håller Gunnerus att då hans stift är så rikt på naturalier, i synnerhet fiskar och sjöfåglar, har han sedan sin ankomst ägnat stor del av sin tid åt studiet av historia naturalis och samlat in material från skilda håll, till Guds eviga pris. Han har för bestämningen utnyttjat Linnés skrifter, men ber nu om hjälp från Linné och erbjuder sig att förse denne med såväl beskrivningar som insamlade naturföremål från stiftet som tack för hjälpen. Linné måste ha tagit sig god tid att tänka över erbjudandet, för hans svar (på latin) är daterat 4 juli 1762. Han är positiv och mycket vänlig mot Gunnerus, men förklarar sig inte kunna besvara alla dennes frågor utan att granska de insamlade exemplaren själv, beskrivningarna räckte ofta inte till. Han hoppas få flera intressanta naturalier sända av Gunnerus i framtiden, och gläder sig åt “att Gud har skapat en man av så gott material för att studera Hans skapelse inom dessa fjärran nordliga regioner”. Linné avslutar brevet med en uppmaning att Gunnerus borde ta hjälp av sitt underlydande prästerskap för att utforska naturen i Norges nordligare delar. Detta råd följde Gunnerus i hög grad, t.o.m. så mycket att han blev anklagad för att försumma människorna och bry sig mera om växter än sina församlingar. Brevväxlingen mellan Linné och Gunnerus fortsatte ända fram till den senares död år 1773; Gunnerus brev finns bevarade i Linnean Society i London och Linnés i Gunnerusbiblioteket i Trondheim. Dessa bevarade brev (endast ett har gått förlorat) ger oss en god inblick i dessa båda vetenskapsmäns vänskapliga relation.

  Givetvis känner ni väl till Linné, men för att förstå Gunnerus bättre som person måste vi gå tillbaka före år 1761. Hans far, Rasmus Gunner (ca 1680–1732) föddes enligt vissa källor något norr om Göteborg (i Kongahälla?) av skotska invandrare. Erasmus Gunnerus, som han latiniserade sitt namn, studerade kirurgi “i utlandet” (alltså inte inom det danska väldet), möjligen i Skottland (Edinburgh?), detta då hans hustru, Anna Gerard, var skotska. Han verkade som militärläkare i flera olika staters tjänst till dess att han år 1713 blev anställd i Danmark, där han bl.a. arbetade i flottan under Tordenskjold. År 1720 blev han stadskirurg och nio år senare stadsfysikus (stadsläkare) i Christiania (Oslo), efter en rekommendation av stadsfysikus Eichel i Köpenhamn, som finns bevarad. Enligt uppgift hade han fjorton barn, men bara fem av dessa har gått att spåra, däribland sonen Johan Ernst, född i Christiania 1718. Denne var ett ovanligt nyfiket och be­gåvat barn som tidigt fick börja assistera sin far i dennes arbete, t.ex. vid dissektioner. Fadern dog dock år 1732, då Johan Ernst blott var 14 år, något som blev en ekonomisk katastrof för familjen. Den uppenbara studiebegåvning som pojken uppvisade medförde dock att han fick hjälp att fortsätta sina studier; han gick ut med högsta betyg ur skolan, och var särskilt framstående i latin, hans studentuppsats var så bra att den sändes till kungen i Köpenhamn och ännu finns kvar i Det Kongelige Arkiv därstädes. Han ansökte som teologistuderande om ett kungligt stipendium för utlandsstudier år 1742, fick det, och drog till Halle, där han studerade för Christian Wolff och blev mycket påverkad av dennes rationalism, något som ledde till att han delvis övergav teologin för att i stället studera filosofi (som dock på den tiden innefattade mycket mer än idag). År 1745 blev han magister i filosofi, flyttade till Jena och undervisade i folkrätt vid universitetet. Han skrev där ett uppmärksammat verk i åtta band om natur- och folkrätt, samt ett verk i dogmatik, i vilket han tog avstånd från den äldre, skolastiska världsbilden. Gunnerus menade att människor kan ha tagit fel, det är blott genom att studera Guds skapelse som sanningen om densamma kan uppenbaras.

  År 1754 blev Gunnerus återkallad till Köpenhamn av kungen (eller snarare hans kansler), som ville göra honom till prost på Herlufsholm, där de danska adelsynglingarna utbildades. Detta kunde dock ej genom­föras utan att han först blev prästvigd, något som han inte ville vara med om; han hade avbrutit sina teolo­giska studier för att i stället ägna sig åt filosofisk forskning. Gunnerus hade t.o.m. gått in så mycket i sin forskning att han slog upp sin förlovning, med motiveringen att han skulle bli en dålig äkta man. I stället för att bli prost blev Gunnerus tillförordnad professor i teologi vid Köpenhamns universitet (som vikarie för biskopen i Roskilde, som insjuknat). Han blev snabbt mycket populär bland studenterna och föreläste i många andra ämnen, förutom teologi bl.a. logik, metafysik, hebreiska och givetvis folkrätt, allt detta till sina äldre akademiska kollegors förtret. Dessa klagade hos kungen och måhända är det detta som ligger bakom vad som inträffade i juli 1758. Då blev Gunnerus uppkallad till kung Fredrik V och överraskande utnämnd till biskop i Nidaros (Trondheim), något som han egentligen inte ville vara med om; han hade inte besökt Norge på 18 år och antog att det inte skulle finnas några möjligheter att fortsätta med forskning i Trond­heim. På denna senare punkt visade det sig dock att han hade tagit fel, det fanns flera vetenskapligt aktiva forskare i staden, och 1760 stiftade Gunnerus tillsammans med två andra vad som senare kom att bli “Det Kongelige Norske Videnskabers Selskap”; dess första utländska (d.v.s. icke-danska) ledamot blev 1766 Carl von Linné. Gunnerus ville, enligt uppgift, med detta Selskap göra Norge lika berömt inom vetenska­pen som andra länder i Europa. Samma år som han tillträdde biskopsstolen skrev han ett “herdabrev” till stiftets präster i vilket han framhöll hur viktigt det var (ur teologisk synpunkt!) att studera Guds skapelse; han uppmanade sina präster att samla in djur och växter inom sina respektive pastorat. Till det märkliga i historien hör att Gunnerus tidigare hade studerat i stort sett allt vid universitetet – utom just naturalhistoria! Rolf Nordhagen hade förmodligen rätt i att “Gunnerus kom ut ur sin studerkammare och fann Gud i na­turen vid sin ankomst till Nidaros”.

  På egen hand påbörjade Gunnerus ett projekt med att skriva en flora över Norge, något som är märkligt inte bara därför att han aldrig hade studerat botanik, utan också för att detta inte ingick i hans (annars nog så omfattande) ämbetsbeskrivning. Per Magnus teori var att Gunneri “Flora Norvegica” tillkom därför att biskopen ville “öka Norges ära”; den tyske botanisten Christian Oeder, professor i Köpenhamn, var verk­sam med det stora projektet “Flora Danica” (i vilket givetvis också Norge ingick). Han reste år 1758 även nordanfjälls i Norge och besökte Gunnerus i Trondheim. Oeder blev väl mottagen av Gunnerus, och med all säkerhet diskuterade de botanik, men förmodligen tyckte Gunnerus, som var något av en “norsk natio­nalist”, att det var snöpligt att en tysk i ett danskt verk skulle beskriva norska växter. Först år 1764 avslö­jar emellertid Gunnerus i ett brev till Linné sina planer på att ge ut en flora över Norge, i vilken han avser att använda Linnés nya binära nomenklatur från 1753 (något som Oeder inte gjorde). Linné gillade denna plan och uppmuntrade Gunnerus i floraskrivandet. En av de första rent botaniska frågor som framkommer i Gunnerus korrespondens med Linné är om “vettenyrer”, de frön av tropiska ärtväxter (bl.a. Entada och Mucuna) som Golfströmmen rätt ofta kastar upp på Norges atlantstränder. Gunnerus avfärdade tanken att fröna skulle komma från växter på havets botten, något som andra hade föreslagit. Över huvud taget tycks Gunnerus ha varit speciellt intresserad av havets växter och djur, varför flera större alger kom att beskrivas av honom, bl.a. brunalgen Fucus hyperboreus (nu Laminaria hyperborea). En mycket intressant landväxt han skickade till Linné var grön nysrot Veratrum lobelianum från Hopseidet i Finnmark, som han trodde vara ny för norra Europa (den var dock beskriven från Finnmark redan år 1700, men i ett svårtillgängligt verk och under namnet Helleborus). Gunnerus upptäckt klarlade vad det var för en växt det rörde sig om, något som Linné blev mycket glad över, liksom över Gunnerus beskrivning av hur lapparna använde arten som medicinalväxt i form av “snus”. Gunnerus hade höga tankar om lapparnas växtkunnande och upptar ett flertal lapska växtnamn i sin “Flora Norvegica” (liksom Linné i “Flora Suecica”). Det var inte alltid som Linné och Gunnerus var helt överens om växtbestämningar, men i regel accepterade Gunnerus Linnés auktoritet. Inom släktet Saxifraga kom de dock till olika resultat, vilket delvis kan bero på att Gunnerus ha­de mycket större fälterfarenhet av de alpina arterna. Linné bad då Gunnerus att samla in och sända honom frön, så att han skulle kunna odla dessa bräckor sida vid sida i Uppsala för att kunna avgöra om de hörde till samma art eller inte – en mycket “modern” metod, men tyvärr grodde inte fröna. En annan växt som Gunnerus funnit och som Linné inte klarade av var en Arenaria från Steigen i Nordland. Den påminde en hel del om A. balearica, men dels var de inte helt lika, dels tvivlade Linné på att den skulle kunna växa så långt åt norr. Linné sände exemplar av A. balearica till Gunnerus för att han skulle kunna avgöra om det var fråga om denna eller en annan art. Efter jämförelse beskrev Gunnerus växten som Arenaria norvegica, något denna art, skrednarv, heter än idag. Ett anmärkningsvärt fall rör en lav som prästen Kempe i Nord-Möre sände till Gunnerus. Gunnerus lät den gå vidare till Linné, men denne svarade att biskopen säkerli­gen själv bäst kunde bedöma hur det förhöll sig. Gunnerus beskrev då laven som Lichen normoericus; idag heter den nordmörelav Cornicularia normoerica.

  Gunnerus skickade inte bara beskrivningar och insamlade herbarieexemplar till Linné, utan även norska studenter. Av Linnés totalt elva sådana kom hälften från Trondheim, uppmuntrade av Gunnerus att studera i Uppsala. Två av dem var Henrik Tonning och Jens Finne Borchgrevink, som år 1766 reste till Linné för att studera naturhistoria. Från dessa båda finns i Trondheim bevarade brev där de skriver hem och berättar om livet i Uppsala; tyvärr har dessa brev inte fått den plats i Linnéforskningen de förtjänar då de är skrivna på norska. Linné uppskattade dessa båda norska studenter och berömmer dem båda i brev till Gunnerus, i ett brev från mars 1767 hälsar även hans hustru Sara Lisa till Borchgrevink och undrar om hästarna (hon ville köpa hästar från Röros till Hammarbys lantbruk). Sara Lisa tycks ha haft god kontakt med de bägge norska studenterna och bjöd gärna in sig på kaffe till dem , där de bodde inackorderade på en gård ej långt från Hammarby. Borchgrevink uppskattade uppenbarligen även fru Linné, detta i motsats till det vedermäle hon fått från flera andra av Linnés utländska lärjungar. Per Magnus menade att en rimlig förklaring kunde vara att hon kunde samtala med dem (svenskar förstår norska och norrmän svenska), medan andra studen­ter från utlandet blott talade latin, som Carl förstod, men däremot inte Sara Lisa. Därtill kom att Borchgre­vink var uppvuxen i gruvstaden Röros, så det fanns gemensamma samtalsämnen med Sara Lisa, som ju var från gruvstaden Falun. Möjligen var hon dessutom förtjust i kaffe, en vara som det under denna tid rådde importförbud mot i Sverige (men inte i Danmark-Norge). Borchgrevink deltog i expeditionen till Nordkap 1767 för att studera Venuspassagen, men slutade sina dagar som präst i ett obetydligt pastorat i Danmark. Tonning kom däremot som den ende av Linnés norska lärjungar att disputera på en avhandling, “Rariora Norvegica”, om norska växter samlade av Gunnerus och dennes biträden, en svag avhandling som Linné blott efter stor tvekan godkände. Det förefaller som om Tonning egentligen hade varit tänkt att disputera på det nya släktet Gunnera, vilket Linné uppkallade efter sin norske vän. När Linné senare själv beskrev släktet kom typarten att få heta Gunnera perpensa, ett märkligt epitet som betyder “väl genomtänkt”, en hyllning till Gunnerus. Tonning kom att sluta som tullbetjänt i Norge; Gunnerus blev besviken på honom och ansåg att han kunnat göra mycket för vetenskapen om han inte hade varit så lat!

  Gunnerus skriver redan i sitt första brev till Linné att han hoppades “profitera på” (dra nytta av) kontak­ten med denne, och det gjorde han utan tvivel. Å andra sidan hade även Linné nytta och glädje av kontakten med Gunnerus, förutom genom rikligt med insamlat material från en för Linné svårtillgänglig region inte minst genom att den intelligente Gunnerus kunde “testa” Linnés system och nya nomenklatur utan några förutfattade meningar, Gunnerus hade ju inte studerat naturalhistoria tidigare. Linné uppskattade tydligt de synpunkter som Gunnerus framförde så till den grad att han kallade Gunnerus för – “Nordens Plinius”. Både Linné och Gunnerus såg studiet av naturvetenskap som en religiös uppgift, genom att studera Guds skapelse får man insikt i Hans tankar och vilja. Gunnerus skriver om detta både i sina herdabrev och i sitt förord till “Flora Norvegica”. Likaså skriver Linné i ett av sina brev till Gunnerus att denne, liksom Linné själv, känner båda Guds uppenbarade verk, Bibeln och naturen. Uppenbarligen uppskattade de varandra i hög grad; när Gunnerus var på en av sina långa och besvärliga visitationsresor norrut oroade Linné sig för honom och frågade Tonning om han hade fått några underrättelser om hur det förhöll sig med biskopen. Under en resa till Sunnmöre 1773 dog Gunnerus av lunginflammation (som han ådragit sig genom att vid storm ej vilja gå ned under däck), vilket bud Linné mottog med djup sorg efter sin norske “tvillingsjäl”.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att en skotsk klan bär namnet Gunn (vilket i sin tur lär komma från en norsk vikingadam, Gun), möjligen kunde Rasmus Gunner ha härstammat från denna klan men lagt till ett “-er”, vilket sedan vid latiniseringen utökats till “Gunn-er-us”. Rasmus Gunner var ju av skotskt ursprung och hans fru var också från Skottland. På samma sätt som Gunnerus använde sig av sina präster för att utforska Norges naturhistoria använde Antikvitetskollegiet i Sverige prästerna för att få fram kunskap om landets fornlämningar. Många av Linnés lärjungar slutade som präster; detta var det yrke som på den tiden stod till buds för de flesta som studerat om de skulle dra någon nytta av sina studier.