Föredrag av Leif Andersson: “Flora och vegetation i Baltikum”.

  Leif gav oss en kort översikt över geografi, geologi, befolkning och nyare historia i Estland, Lettland och Litauen, varefter vi fick en översikt över det delvis ännu levande kulturlandskapet därstädes, bl.a. med stora ännu hävdade lövängar. Därefter fick vi en exposé över flertalet intressantare naturtyper som förekommer, beledsagade av vackra fotografier av (ur ett skandinaviskt perspektiv) speciella växter man kan få se i dessa miljöer. Vissa av dessa arter förekommer mycket sällsynt i sydöstra Sverige eller Danmark, men många av dem saknas helt i egentliga Norden. De flesta av dessa skulle kunna beses under den kommande resan.

 

  Leif inledde med att berätta att han nog kunde ses som en “mångsysslare” inom botaniken, dock ligger beskrivningen “naturvårdsbiolog” närmast verkligheten; han har genomfört ett mycket stort antal naturin­venteringar på skilda håll, först hemma i Sverige, men på senare tid bl.a. under snart tio år i Baltikum, och nästan lika länge i Ryssland. Med sin stora erfarenhet av naturvärdesinventering och -bedömning har han även utbildat många naturinventerare, däribland nästan 300 personer i de tre baltiska länderna och närmare 100 i Ryssland. Under nästa år kommer vår Förening, Västergötlands Botaniska Förening och Lunds Bo­taniska Förening under första hälften av juli att arrangera en storexkursion till Baltikum under ledning av Leif, då vi under elva dagar skall försöka se så mycket som möjligt av dessa tre länders vegetation och flo­ra, med tyngdpunkten på sådana naturtyper och arter som helt (eller nästan) saknas i det egentliga Norden. Som en förberedelse inför denna långa resa hade Leif därför åtagit sig att presentera floran och vegetation­en på östra sidan av den egentliga Östersjön, såväl för anmälda deltagare som för andra intresserade.

  Som en första del berättade Leif om “De baltiska staterna – allmänt om land, folk och historia”. Estland, Lettland och Litauen är tre relativt små länder som ligger söder om Finland, väster om Ryssland, nordväst om Vitryssland samt nordöst om Polen. Alla tre länderna är relativt platta och låglänta, dock föreligger en hel del kalkstensberg i det kuperade norra Estland, men höjderna är i regel rätt beskedliga. Estlands högsta berg ligger dock nere i dess sydöstra hörn, 318 m.ö.h., Lettlands motsvarande är något lägre, 311 m.ö.h., medan Litauen genomgående är ett lågland, vars högsta höjd på gränsen till Vitryssland blott är 289 m.ö.h. Estland har ca 1.5 milj. invånare (ungefär som Småland och Östergötland) på en yta av ca 45 230 km2, var­av ca 60% har estniska som modersmål. Återstoden är huvudsakligen rysktalande, men det finns även små minoriteter som talar liviska (ett utdöende språk, besläktat med estniskan) och – svenska! (på vissa mindre öar). Lettland har ca 2.5 milj. invånare, bland vilka de dominerande språken är lettiska och ryska, på en yta av ca 64 600 km2. Både Estland och Lettland “domineras” dock stort av sina huvudstäder, Tallinn (Reval) och Riga, ur folkmängdssynpunkt; ungefär en tredjedel av befolkningen i bägge länderna bor i sin huvud­stad (vilket är en klart större andel än de danskar som bor i “Storköpenhamn”). Litauen är det folkrikaste av dessa tre länder med ca 3.7 milj. invånare, vilka är klart mer utspridda över landet, vars yta är ca 65 300 km2; huvudstaden Vilnius dominerar inte alls landet på samma vis. De allra flesta invånarna har litauiska som modersmål, men det finns även rysk- och polsktalande minoriteter. Estniskan är (liksom liviskan) ett finsk-ugriskt språk, besläktat med finskan, från vilket det skiljer sig “något mer än danska från svenska”. Lettiskan och litauiskan är däremot baltiska språk, en undergrupp bland de indoeuropeiska språken jäm­ställd med t.ex. germanska, romanska eller slaviska språk. Till samma undergrupp hörde även den utdöda fornpreussiskan (som alltså inte var släkt med tyska). Litauiska är ett mycket ålderdomligt språk, det anses vara det levande indoeuropeiska språk som har bevarat mest drag av PIE (“protoindoeuropeiska”), något som litauerna är mycket stolta över; allt som trycks i Litauen underkastas i förväg en noggrann kontroll så att ingen “dålig litauiska” utges. Lettiskan har ett vid jämförelse med litauiskan högst avsevärt förenklat formsystem; de båda språken skiljer sig mer från varandra än svenska och högtyska.

  Estland har en rätt flikig kust med gott om öar i Finska viken och egentliga Östersjön; de båda största är Ösel (Saaremaa) och Dagö (Hiiumaa). I östra delen av landet ligger den stora insjön Peipus (Peipsi järv), som dock delas med Ryssland, och i söder sjön Vörtsjärv, även den en rätt stor sjö. Lettland och Litauen saknar däremot fullständigt öar i havet utmed sina jämna kuster, och även sjöar är det ont om; Lettland har dock några av måttlig storlek, störst Lubana ezers i öster. Estland saknar dock, “för rättvisans skull”, stör­re vattendrag, medan Dyna (Daugava) i Lettland och Njemen (Nemunas) i Litauen är både långa och stora floder. Lettlands huvudstad Riga ligger vid Dyna, liksom landets näst största stad Dynaborg (Daugavpils), medan Vilnius, Litauens huvudstad, ligger vid Njemens biflod Neris; dess näst största stad Kaunas ligger vid dessa bägge floders sammanflöde. Leif visade oss bilder av de centrala delarna, “gamla staden” i både Tallinn, Riga och Vilnius; de båda förstnämnda är gamla hansestäder, varav i synnerhet Riga var en mycket betydande stad redan på Hansans tid. Vilnius har däremot inte lika lång historia som stad, än mindre som huvudstad (under mellankrigstiden var Kaunas huvudstad i Litauen; då låg Vilnius inom Polens gränser).

  Estland är till stor del ett skogsland, 47% är skog, 32% jordbruksmark och 15% “övrigt” (mest våtmar­ker), medan de återstående 6% utgörs av sjöar. Lettland är också delvis ett skogsland, men jordbruksarea­len är större: 47% skog, 39% jordbruksmark, 10% “övrigt” och bara 4% vatten. Litauen är däremot ett ut­präglat jordbruksland med 60% jordbruksmark, 30% skog, 6% “övrigt” och 4% vatten (dessa siffror är ej helt olika Skånes). Vattenarealerna i Lettland och Litauen är till stor del floder och avsevärt mindre andel sjöar än i Estland. Stora delar av den litauiska skogen är nemoral ädellövskog, medan Lettland och Estland har klart mera av boreonemoral barrskog och triviallövskog.

  Sedan det Stora nordiska kriget och Polens delningar under 1700-talet lydde de tre baltiska länderna helt under det ryska tsarväldet. De var dock till stor del feodalt dominerade genom adeln, i Estland och Lettland mest tysk-baltisk adel, i Litauen övervägande inhemsk, som från sina storgods härskade över landsbygden (inte förrän år 1861 avskaffades livegenskapen), medan städerna hade sina fria borgare. Än idag finns det gott om storgods i Baltikum, men många av dem håller på att förfalla, en process som inleddes genom den “jordreform” som 1918–1921 genomfördes av Sovjetmakten och syftade till att frånta godsägarna deras mark och dela ut den till småjordbrukare. Att beslagta godsen och fördriva eller döda deras ägare lyckades bolsjevikerna “väl” med, men att få till stånd ett fungerande jordbruk utan dem visade sig vara svårare att genomföra. Vi fick se både välskötta storgods och förfallna dito, men även mindre lantgårdar som bildats efter “jordreformen”. Tyvärr finns det även rätt gott om kolchoser med betonghus i sovjetisk arkitektur, något som inte livar upp landskapsbilden. I östra Estland finns stora dagbrott där oljeskiffer bryts; denna oljerika skiffer svarar för huvuddelen av landets elenergi, men landskapet förfulas svårt och den naturliga vegetationen utplånas över stora områden. Estland har även kalkstens- och sandstensgruvor, men de är inte lika utbredda över landskapet. Vi fick se några bilder från den lettiska landsbygden med speciella gammal­dags staket runt tomterna, men ofta även förfallande äldre byggnader. Många ester, letter och litauer depor­terades under den sovjetiska tiden, och de ofta tvångsinflyttade ryssar som skulle ersätta dem lyckades säl­lan nå den harmoni med landskapet, som dess egen befolkning hade haft. Den litauiska landsbygden lever ännu i mycket högre grad än dess nordligare grannars, och i skogarna ser man här ofta (även nysnidade) träskulpturer av olika slags “monster” i “hednisk” stil; Litauen var ju det sista land i Europa som offici­ellt övergick från hedendom till (romersk-katolsk) kristendom år 1387. Än idag är Litauen under den ka­tolska kyrkans inflytande, medan de tidigare protestantiska grannarna Lettland och Estland till stor del har avkristnats under sovjettiden. Vi fick se ett antal bilder från den litauiska landsbygden, där småjordbruk är det vanligaste, men de blir allt svårare att livnära sig på, varför även här landsbygden börjar avfolkas, dock i en långsammare takt än norrut. Delar av Litauens levande landsbygd utgörs av “nationalparker” där folk bor och bedriver jordbruk; begreppet motsvarar väl snarare det tidigare svenska “naturvårdsområde”. Leif hade sett grova tallar där stora hål tagits ut i stammen för att etablera bisamhällen (bikupor används inte).

  Leif visade oss så en berggrundskarta över norra Europa, där det framgick att det kristallina urberg, som större delen av Sverige, Norge och Finland är uppbyggt av, saknas i Baltikum. Här är det i stället sedimen­tära bergarter (mest kambrium, ordovicium, silur och devon) som bildar berggrund, men berg i dagen före­kommer mest i Estlands norra delar, här i form av kalksten (delvis även sandsten), ej olikt Gotland, Öland, eller delar av Skåne och Danmark. I Lettland är det mycket ovanligt med berg (av sandsten) i dagen, och i Litauen saknas fullständigt detta fenomen; hela landet är täckt av lösa avlagringar. Estland har omfattande alvarområden, mest på Ösel, Dagö och i landets nordvästra del, men även utmed kusten i norr. Fenomenet “alvar” förekommer i hela världen nästan blott i Sverige och Estland (mycket små alvar finns även i ryska Ingermanland, norra England och kring de stora sjöarna i Nordamerika). En flygbild över Litauen visade däremot en “helåkersbygd” i vilken blott vägar, gårdar och vattendrag bryter av åkerlandskapet; rätt så likt delar av Skånes slättbygder, t.ex. “söder om Landsvägen”. Det finns dock även högmossar i Litauen; vi fick se ett flygfoto av en sådan, men de ligger nästan alla i landets sydöstligaste del. Estland har däremot gott om myrar av olika slag, däribland mossar, som i hög grad erinrar om våra svenska. Vi fick se utsikten från ett klintberg i Estland (med utsikt mot Tallinn); sådana finns det gott om i landets norra del (en hel del mer än på Gotland), och stupen kan vara nog så höga, upp till 60 m.

  Estland har även stora områden med betade strandängar mot Östersjön; efter självständigheten minskade mängden betesdjur, men nu ökar betet lyckligtvis igen. Liksom betet är nödvändigt för att bibehålla betes­hagarnas flora (och fauna) är slåttern oundgänglig för ängsmarkens flora (liksom även fauna). Förr i tiden var slåttern även nödvändig för tamdjurens (och därmed även människornas) överlevnad, vi fick se en bild av slåtter i Litauen på 1930-talet, men så förhåller det sig inte nu längre, vilket fått till följd att hävden över­getts på stora arealer av tidigare slåttermarker. I de baltiska länderna fanns (och finns ännu i viss utsträck­ning) en speciell typ av “hässjor” bestående av två träramar ställda mot varandra, något som Leif visade. Stora delar av de forna tidernas slåttermarker var lövängar i Baltikum, och än idag återstår här många fler lövängar än vad som finns bevarade här hemma. Utmed vattendragen i Litauen och Lettland ser man (än så länge) rätt ofta välhävdade, botaniskt rika ängar, men det är i synnerhet i Estland som lövängarna hade, och ännu har, en mycket stor omfattning. Bara inom Estland finns mycket mera kvar av lövängar än i Sverige, ofta därtill välhävdade. För hundra år sedan fanns det dock mycket mera, enligt äldre kartor omfattade då lövängsarealen i Estland omkring 700 000 ha! Vi fick se bilder från två estniska välhävdade lövängar, den 120 ha stora vid Koonga (= Nedrema) och en om 108 ha söder om Rakvere. Ett flygfoto över den senare visade att den omgavs av tidigare lövängsmark som fått växa igen till ungskog, men som enligt Leif var “i restaurerbart skick”. Det finns ännu gott om sådana “restaurerbara” tidigare lövängar i Estland, men det brådskar om de skall kunna gå att rädda; kanske kunde (för en gångs skull) EU göra någon nytta genom att bekosta restaureringen? Leif visade oss några bilder av en övergiven löväng vid Lasila i Estland där det ännu var möjligt att återfå den tidigare miljön och den rika floran, om åtgärder sattes in snart (här fanns en gammal hölada som inte förfallit än), men även en helt igenvuxen tidigare löväng som nu mer erinrade om Mittlandsskogen på Öland. Ett andra flygfoto visade ett område i Estland med omkring 1500 ha lövängar i olika stadier av igenväxning; här hade Leif hittat grönkulla Coeloglossum viride. En karta hämtad ur ett ve­tenskapligt arbete visade lövängarnas utbredning i Estland under början av 1900-talet; stora delar av landet hade då dominerats av denna miljö, det var blott i sydöstra delen som det hade varit ovanligt med lövängar.

  Avverkning av lövängar och lövängsrester är dock ett lika stort hot som upphörd hävd och igenväxning! Det baltiska skogslandskapet är genomgående genomkorsat av diken, skogsvägar och siktgator, som delar in skogen så att den på ett flygfoto ser “rutig” ut. Detta är en äldre tysk modell för skogsbruk som redan på 1800-talet infördes inom det ryska väldet på de då vidsträckta kejserliga statsskogarna; även skogarna i Ryssland är “rutiga” på samma sätt som de i Baltikum. Estland och Lettland har än så länge rätt gott om gammal aspskog (en naturtyp vi har mycket ont om i Sverige) med rik moss- och lavflora (vi fick se lung­lav Lobaria pulmonaria, västlig njurlav Nephroma laevigatum, korallblylav Parmeliella triptophylla samt aspfjädermossa Neckera pennata på samma aspstam!) jämte många ovanliga insekter (vi visades cinnober­bagge Cucujus cinnaberinus). Därtill kommer att denna skogstyp hyser huvuddelen av den estniska popu­lationen av flygekorre Pteromys volans, som man i och för sig sällan skådar (den är nattaktiv och skygg), men vars karakteristiska spillning lätt kan identifieras och arten därmed lokaliseras, bäst på vårvintern. Vid klintbranterna i norra Estland finns huvuddelen av landets ädellövskogar, liknande de (betydligt mindre) vi finner på vårt eget Gotland utmed dess klintbranter. I norra Litauen kan man påträffa blandskog av ädellöv, triviallöv och gran, en naturtyp som för oss känns rätt främmande. Svart stork Ciconia nigra förekommer i skogarna i alla tre länderna, dock med flest häckande par i Lettland och Litauen (ca 500 par), medan den är ovanligare i Estland (“bara” ca 60 par, att jämföra med 2–3 i Sverige). Den vita storken C. ciconia är där­emot vanlig i hela Baltikum, medan den hos oss i Norden är mycket sällsynt som häckfågel (nästan bara i Danmark). Ekskogar finns i stor utsträckning i Litauen, liksom gamla sumpskogar utmed vattendragen; vi fick se en bild från Austaitija nationalpark med åldrig barrblandskog.

  Leif övergick här till en exposé över intressantare naturtyper i Baltikum och deras flora, sett ur ett svenskt perspektiv. Han omtalade inledningsvis att inte alla de bilder han skulle visa var från Baltikum, utan en del kom från liknande platser i Ryssland; dessutom var inte alla bilder hans egna, utan en del hade lånats från andra. Den första var tallskog på kalkrik sand, en miljö vi har ont om i Sverige, och som hyser många int­ressanta kärlväxter, svampar och insekter. Detta är en störningsgynnad biotop, så mänskliga “ingrepp” i form av t.ex. “buskörning” med motorcykel är bara bra! Sådan tallskog finns i Estland och Lettland mest i de östra delarna, i Litauen mest i söder. Såpört Gypsophila fastigiata är en karaktärsväxt för kalkrik sand som blottas i skogarna, en lokaltyp rätt olik de förekomster vi är mest vana vid på Öland och Gotland, men även hos oss växer såpörten på detta sätt på Bonäsfältet i Dalarna. En annan växt med liknande miljökrav är stor sandnejlika Dianthus arenarius ssp. borussicus, ej olik vår skånska sandnejlika D. a. ssp. arena­rius, men mera högväxt och rikblommande. Den har ett fåtal lokaler i södra Finland, men är klart vanligare i Baltikum. Kvastglim Silene otites s.lat. (“S. parviflora”) är också en typisk art i dessa sandiga skogar; i egentliga Norden är artkomplexet blott representerat i Danmark (mest på Västjyllands dyner). Sandespar­sett Onobrychis arenaria saknas däremot helt i Norden och är sällsynt i kalkrik sandig tallskog även i de baltiska länderna; vi fick se den från Mustoja i Estland. Arten är synnerligen störningsgynnad och kan lätt “skyddas ihjäl” genom olämpliga skyddsåtgärder (liksom t.ex. vår nålginst Genista anglica). Gräsnarv Arenaria procera ssp. glabra saknas också helt i Norden, men kunde beskådas på samma plats i Estland som föregående, belägen i Estlands sydöstra del. Fältsippa Pulsatilla pratensis är vanlig i dessa tallskogar, medan grönglim Silene chlorantha förekommer flerstädes (den saknas däremot helt i egentliga Norden); arten är en karaktärsväxt för östliga sandkalktallskogar och är vitt spridd i Ryssland. Nipsippa Pulsatilla patens förekommer här och där i torra tallskogar i alla tre länderna, men även på alvar i Estland. I Sverige ses den i liknande skogsmiljöer i Ångermanland (liksom i Finland kring Tavastehus), medan de gotländs­ka förekomsterna mest växer på alvar. Litauisk rosenglim Atocion [armeria ssp.] lithuanicum är en vacker växt som endast finns i Litauen på störd, kalkrik sand. Litauerna vill helst behandla den som en egen, en­demisk art, men det är nog lämpligare att betrakta den som en underart av rosenglim A. armeria s.lat. I Li­tauen kan man också träffa på gulvädd Scabiosa ochroleuca i samma miljö, här från Dzukia nationalpark liksom föregående; den finns inte som inhemsk i egentliga Norden. Från samma område visade Leif även lupinklöver Trifolium lupinaster, en sibirisk art som har sina västligaste förekomster i Baltikum och vissa delar av Centraleuropa (fastän Erik berättade sig ha sett den ända uppe vid Kemi i norra Finland i somras).

  Kalkbarrskogar i Estland är en annan miljö som avviker från det mesta vi har här hemma; dock finns en del liknande skog på Gotland. Den gotländska arten piggrör Calamagrostis varia har nyligen blivit fun­nen i estnisk kalkbarrskog, medan alpklöver Trifolium alpestre som i Estland inte är särskilt ovanlig i den­na miljö för något tjogtal år sedan upptäcktes som ny för Gotland. En karaktärsväxt i skogen är drakblom­ma Dracocephalum ruyschiana, som vi mera sammankopplar med stäppartade torrängar, men som har en mycket vid utbredning österut och finns i många olika miljöer (dock nästan alltid på kalk). Arten är vanlig i norra Estland och märkbart brandgynnad i de torra skogarna. Generellt sett kan sägas att floran i de bal­tiska staterna med undantag för sällsyntheter är rätt lik vår sydsvenska, men däremot förekommer arterna ofta i miljöer vi inte skulle vänta oss. Finskt myskgräs Hierochloë australis är vanligt i Baltikum, såväl i kalkbarrskog som i lövängar; inom egentliga Norden förekommer det (som namnet antyder) blott i södra Finland. Arten är tidigblommande och till skillnad från vårt (vanliga) myskgräs H. odorata s.lat. tättuvad. Estlands torra kalkrika skogar hyser här och var klippoxel Sorbus rupicola, en art som även finns i Sveri­ge, på Gotland ofta i samma miljö. Däremot saknar egentliga Norden helt ärtvial Lathyrus pisiformis, en vacker rödlilablommande ärtväxt som växer i estniska lövängar, bl.a. vid Lasila där bilden var tagen. Inom samma miljö, men även i skogen kan man ofta finna ryskt blåtry Lonicera caerulea ssp. pallasii, en östlig underart som i egentliga Norden blott förekommer naturligt i Oulanka nationalpark i Kuusamo (nordöstra Finland), men som visades i full blom från en lokal nära Kuldiga i Lettland. Vildpäron Pyrus pyraster är en buske (eller ett litet träd) som växer sällsynt i bryn i de baltiska länderna, men som är än sällsyntare hos oss; några få fynd finns från Skåne, Öland och Göteborgsområdet. Leif kunde inte låta bli att visa fram en svamp, rariteten kronskål Sarcosphaera coronaria, som 2002 hade upptäckts i en kalkbarrskog i Estland. Vi fick se en karta över “nyckelbiotoper” med kalkbarrskog i Estland, varav framgick att dessa huvudsak­ligen förekom i landets nordvästra del, i synnerhet på Ösel.

  Sanddyner utefter Östersjön är en annan intressant miljö som vi har ont om (finns dock i Sydöstskåne), och här är det “för rättvisans skull” så att det är Lettland och Litauen som har “Europas längsta playa”, medan denna naturtyp nästan inte finns i Estland. Guldstenört Alyssum montanum ssp. gmelinii var dock en representant för denna miljö som finns där; bilden var från Ösel. Sandhaverrot Tragopogon floccosus och den endemiska släktingen T. gorskianus var däremot typiska arter för dessa sanddyner, men av dem fick vi tyvärr inte se några bilder. Däremot visade Leif en klapperstrand från Ösel med blåeld Echium vul­gare och vejde Isatis tinctoria; inte alltför olikt samma slags miljöer på Gotland och Öland.

  Floddalarna i Lettland och Litauen, särskilt utmed de stor floderna Dyna och Njemen, utgör ytterligare en mycket speciell miljö där ett antal spännande växter kan påträffas. (Den bild som fick illustrera floddalarna var dock från ett område som motsvarade “Dyna och Njemen i kubik”, floden Pripjats tröga lopp genom Rokitnoträsken i Vitryssland.) En art rätt typisk för dessa miljöer är stor nysört Achillea salicifolia (syn. A. cartilaginea), men den förekommer även på andra ställen; bilden var från stranden av Peipus i Estland, och den finns sällsynt även i södra Finland. Grusnejlika Gypsophila muralis är inte ovanlig på störd mark utefter floddalarna, ej heller loppört Pulicaria vulgaris. Den förstnämnda är sällsynt i sydligaste egentliga Norden, den senare är numera utdöd hos oss. En kanske ännu mera “spännande” art är jordgalla Gratio­la officinalis, som är sällsynt och på tillbakagång i hela Europa; den saknas i Norden, men har i södra Fin­land en nära släkting, liten jordgalla G. neglecta, i samma slags miljö, blottad jord efter ofta smärre skred utmed vattendrag. Ännu en intressant art i dessa floddalar är flodsilja Cenolophium denudatum, som finns vid Njemen i Litauen, men är så sentblommande att vi blott bör kunna få se dess blad.

  Ädellövskogar finns det stora arealer med i Litauen, medan Lettland inte har så många, och Estland mest äger dylika skogar i anslutning till klintbranterna, där dock de artrika alm-askskogarna förekommer rikligt (men tyvärr är askskottsjukan även här under spridning). Ett bredbladigt, vintergrönt halvgräs som kan på­träffas i ädellövskog är ciliestarr Carex pilosa, en art som helt saknas i egentliga Norden. Vanlig i ädellöv­skogarna är borstsmörblomma Ranunculus lanuginosus (som i Norden är sällsynt i södra Danmark), och på ett fåtal lokaler i Lettland och Litauen kan slöjmåra Galium schultesii skådas i ek-hasselskog; inom det egentliga Norden finns den blott på en, strängt hemlighållen, lokal i Lojo socken i södra Finland. Leif hade själv ännu inte sett denna växt i naturen, varför fotografiet visade ett odlat individ i en kruka.

  Ruderatmarker kan i de baltiska länderna, liksom här hemma, uppvisa en högst intressant vegetation. Leif hade med sig några exempel på (företrädesvis sydöstliga) arter som antingen inte alls var inhemska i Balti­kum eller visserligen hörde hemma där, men hade funnit sig väl tillrätta även i “skräpmarker”. Utmed ett järnvägsspår fick vi se hårdkårel Erysimum marschallianum stå i full blom; denna art är i Sverige blott på­träffad i och vid Uppsala samt i Danmark på Pepparholm, för övrigt saknas den i egentliga Norden, men är däremot ej så ovanlig öster om Östersjön. På grusmark i Tallinn blommade fåblommig förgätmigej Myos­otis sparsiflora, som har några få nordiska lokaler där den uppträder ojämnt, bl.a. i Oslo och Helsingfors. Kålsenap Erucastrum gallicum är inte sällsynt på ruderatmarker i Estland, men däremot ovanligare söder­ut i Lettland och Litauen. Hos oss inom det egentliga Norden är den nästan överallt en mycket sällsynt till­fällig gäst, men under en lång följd av år kunde den ses på Tåkerns gallstränder (nu väl försvunnen där?), och inom Öckerö socken i södra Bohuslän är den (mer eller mindre) årsviss. Rysk småborre Agrimonia pilosa är inhemsk i Baltikum, men gynnas av störning och kan ofta dyka upp apofytiskt i ruderatmark; vi fick se den från Karula nationalpark i Estland. Inom egentliga Norden påträffas den blott mycket sällsynt i södra Finland.

  Lövängar och andra ängar i Estland hyser en rik och intresseväckande flora, och här rör det sig om stora lövängar med väl utvuxna träd (någon hamling av lövträden hör inte till den traditionella ängsskötseln där). En vacker art som kan påträffas i lövängarna är strandiris Iris sibirica, som inte är ovanlig i fuktiga sådana och länge överlever efter att hävden har upphört; däremot är tyvärr dess blomningstid kort. Möjligen fanns den som inhemsk i Larvs socken i Västergötland på 1700-talet (Adam Afzelius), men för övrigt är den en­dast känd som förvildad från egentliga Norden.

  Från fuktängar är det inte så långt till rikkärr, som även hyser arter av intresse. En av de som saknas helt i egentliga Norden är strävstarr Carex davalliana, vilken Leif visade från ett rikkärr i Lettland. Arten är två­byggare och hör till samma grupp som nålstarr C. dioica, vilken den erinrar om: man kan säga att “sträv­starr ser ut som en tätt tuvad nålstarr”. I rikkärret nära Kuldiga sågs både han- och hontuvor, som sig bör. En annan kärrväxt är östliga sumpnycklar Dactylorhiza russowii, som vi fick se från ett rikkärr vid Viidu­mäe på Ösel. Leif anmärkte att det är nästan hopplöst att få till rätt färg på foton av denna växt. Officiellt är den inte känd från egentliga Norden, men man kan ju undra om inte vad som kallas för “sumpnycklar D. traunsteineri” på Gotland i själva verket är detsamma som på Ösel; i alla händelser liknar växten på Got­land bra mycket mer den estniska än vad den erinrar om svenska fastlandets sumpnycklar. Ytterligare en högintressant art i rikkärr av en mera sumpig typ är “sumpbjörk” (eller buskbjörk) Betula humilis, som ofta påträffas tillsammans med vattenklöver Menyanthes trifoliata och vippstarr Carex paniculata i dessa övergångsmiljöer mellan rikkärr och näringsrika sumpar, Möjligen har arten en gång påträffats i Sverige, vid mitten av 1800-talet i Forserums socken i Småland, men den är i alla händelser inte återfunnen hos oss på länge. Däremot är den inte alltför ovanlig inom rätt miljö i de tre baltiska länderna. Rödbrun bark med gula hartsvårtor och avlånga blad är karakteristiskt för “sumpbjörken”, som bara blir någon meter hög.

  Strandängar vid Östersjön är, som ovan redan nämnts, en miljö som i Baltikum nästan bara förekommer i Estland. Här kan man finna baltnycklar Dactylorhiza baltica (eller D. majalis ssp. baltica), ett taxon som har sin huvudsakliga utbredning inom de tre baltiska länderna, men i det egentliga Norden har åtminstone en lokal vid Køge i Danmark (som ruderatväxt är den därtill funnen, i anslutning till importerad massaved från Baltikum, i både Sverige och Norge). Sumpsträtta Angelica palustris är en högintressant art som inte alls förekommer i egentliga Norden, och som i Baltikum blott finns i nordvästra Estland, mest på strand­ängar. Den är lätt att känna igen på att bladen, som för övrigt liknar dem hos kvanne A. archangelica, har en karakteristisk “knyck” som gör att uddsmåbladet pekar nedåt. Vi fick se den från Virtsu, medan däre­mot strandängarna vid Rannametsa, också i Estland, hyser en annan särskilt intressant art, rysk sabellilja Gladiolus imbricatus, som växer på artrika fuktängar både vid havet och i inlandet. Den bör blomma som bäst just vid tiden för vår resa i början av juli; om vi har tur bör vi kunna få se tusentals individ i full blom. (Det nämndes inom parentes att den ytterst sällsynta släktingen kärrsabellilja G. palustris, som i fjol upp­täcktes på sydöstra Öland som ny för Norden, aldrig har påvisats i Baltikum. Men vem vet, de är inte helt lätta att skilja åt, så kanske växer den, felbestämd till rysk sabellilja, även i något av de baltiska länderna.)

  Klintar i Estland är en miljö för sig; Leif kallade den för “benknäckarterräng”. Klart är att försiktighet är av nöden när man besöker denna intressanta naturtyp, men det bör väl inte avhålla oss från att klättra dit… Bland de spännande växter som påträffas här är månviol Lunaria rediviva en av de mer spektakulära. Hos oss i egentliga Norden finns den som ursprunglig mest vid åsarna i Skåne (därtill mycket sällsynt i södra Halland, på Kinnekulle i Västergötland samt invid Vejle Fjord på Jylland). Även i Estland är den en karak­tärsart för näringsrika bergrötter med rörligt grundvatten, där den helt kan dominera den frodiga vegetatio­nen. Så mycket sällsyntare är sudetbräken Cystopteris sudetica, som blott är känd från en lokal nedom en hög klintbrant vid Ontika i sydöstra Estland, där den liksom i Gudbrandsdalen (dess enda förekomstområ­de i det egentliga Norden) växer i den djupa skugga dit solens direkta strålar aldrig når.

  Som en avslutande grupp hade Leif sammanfattat “arter från övriga miljöer”. Lettlands och Litauens nä­ringsrika sumpskogar hyser på några ställen darrgrässtarr Carex brizoides, som där den förekommer ofta bildar massvegetation. Den är inte olik en mycket storvuxen och bredbladig sandstarr C. arenaria, något som även gäller släktingen C. pseudobrizoides (syn. C. reichenbachii), vilken däremot är en stor sällsynt­het och växer på torr, öppen betesmark. Den har något tätare axsamlingar än darrgrässtarr, men de är inte lätta att skilja åt morfologiskt. Slutligen fick vi skåda hammarbytaklök Jovibarba globifera från Mustoja i Estland, där den växer helt naturligt i sandig tallskog – hos oss finns den blott som trädgårdsflykting.

 


  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att månviolen i Skåne flerestädes har liknande miljöval som i Estland, ädellövskog med rörligt, kalkrikt grundvatten nedom branter, t.ex. på Kullaberg. Hur floran i Baltikum hade påverkats under Sovjetväldet var enligt Leif en rätt svår fråga att besvara. Dels hade de tre länderna legat under sovjetisk ockupation under en (ur biologisk synpunkt) rätt kort tid: 1945–1999, dels hade förändringen av kulturlandskapet i negativ riktning redan påbörjats tidigare, men den hade utan tvivel förvärrats under sovjettiden. Tyvärr fortgår igenväxning och skogsskövling alltjämt, och det går inte att ut­tala sig om vad som skulle ha hänt om Estland, Lettland och Litauen undsluppit sovjetisk ockupation; det kan rent av förhålla sig så att ännu värre naturskövling då skulle ha ägt rum. De stora slåtterängarna som vi sett exempel på hävdades ofta “mekaniserat”, den i regel tämligen plana marken i dessa hade möjliggjort slåtter med slåtteraggregat dragna efter traktor. Under sovjettiden “kollektiviserades” mycket mark, varvid både kolchoser och sovchoser upprättades, men även inom dessa “brukningsformer” användes hö från de lövängar som låg inom deras marker. Under tiden närmast efter självständigheten, början av 1990-talet, så gick jordbruket ned rätt avsevärt i Baltikum, men nu ökar användningen av landsbygden så sakteliga igen. Nu säljer t.ex. Estland mjölk till Finland, för några år sedan var det tvärtom. Det finns ännu en rik fauna av större vilda djur i Baltikum med bl.a. varg Canis lupus, björn Ursus arctos (ca 600 björnar bara i Estland), lodjur Lynx lynx och vildsvin Sus scrofa. Vitryggig hackspett Dendrocopos leucotos är ännu rätt så vanlig i både Estland och Lettland, medan Litauen har rätt mycket mellanspett D. medius, två fågelarter som nu­mera är försvunna från Sverige. Tyvärr minskar “vitryggen” även i Baltikum i takt med att “skräpskog” huggs bort. I det stora hela är floran i Baltikum lik den i det egentliga Norden, varför det krävs rätt omfatt­ande förberedelser och intensivt resande för att visa så många “nya” arter som möjligt. Det finns ett antal olika sätt att ta sig till Baltikum inför storexkursionen, man kan åka direktfärja från Stockholm, eller flyga från Landvetters flygplats. Detta lämnade Leif till deltagarna att bestämma själva, vilken väg man väljer kan bero på tidsåtgång, pris och “bekvämlighet”. En fråga om fjärilar och andra insekter i Baltikum besvara­des med att det finns rikligt med dagfjärilar i Estland; esterna använder inte så mycket biocider och konst­gödsel i lantbruket som vi svenskar, detta dock mest p.g.a. att de “inte har råd”. Likaså genomkorsas åk­rarna ännu i stor utsträckning av öppna diken, men tyvärr tilltar täckdikningen. Några speciella avspärrade gränszoner mot Ryssland finns inte; detta är däremot fallet i Finland.