Föredrag av Gösta Börjeson: “Pehr Kalms resa til Norra America”.

  Gösta berättade om Pehr Kalms liv, från uppväxten i Österbotten över hans tid som lärjunge till Linné i Uppsala till hans resor och hans tid som professor i Åbo. Resan till Västergötland och Bohuslän berördes relativt utförligt, men tyngdpunkten i föredraget låg på hans fyraåriga resa till Nordamerika, där han reste i såväl nuvarande Förenta Staternas östra delar som inom det franskspråkiga nuvarande Quebec i Kanada. Pehr Kalm skildrade utförligt inte bara växt- och djurlivet i Amerika, utan var även en folklivsskildrare av rang, liksom sin lärofader Linné.

 

  Gösta inledde sitt föredrag om Pehr Kalm (1716–1779) med att omtala att han mest skulle uppehålla sig vid dennes resa till Nordamerika, men även utvidga titeln till att omfatta delar av Kalms liv både före och efter denna stora resa. Varför hade Gösta kommit att intressera sig för just Pehr Kalm, en bland de många botanister från 1700-talet som hade det gemensamt att de var lärjungar till Carl von Linné? Jo, hans hust­ru Britt-Marie hade varit över i New York några dagar och till sin make köpt en bok, “Wildflowers across America” (Johnson 1988), författad av Claudia Alta “Lady Bird” Johnson (änka efter tidigare presidenten Lyndon Baines Johnson). Boken handlade mest om att “försköna” Förenta Staterna genom plantering av inhemska växter, men ett kapitel behandlade florans tidiga utforskningshistoria, där bl.a. svensken Pehr Kalm omnämndes. Gösta blev intresserad och fann i bokens litteraturförteckning “Travels in North Ame­rica” (Kalm 1771; 1987), som han beställde genom sitt lokala folkbibliotek. Det tog en hel månad innan någon bok hördes av, men när den väl kom var det fyra band och på svenska: “En resa til Norra America” (Kalm 1753-1761; 1904-1929) i form av den nyutgåva som Svenska litteratursällskapet i Finland gav ut för ungefär 100 år sedan. Detta omfattande verk av Kalm gav Gösta mersmak, så sedan dess har han för­sökt få reda på mer och mer om den gamle linnéanen Pehr Kalm.

  Gösta visade oss så det enda kända porträtt som kan antas föreställa Pehr Kalm (även om viss osäkerhet råder, det kan vara någon av hans kollegor i Åbo, möjligen Pehr Gadd, som är avbildad). Den kotte som mannen på porträttet håller i handen förefaller dock vara från någon amerikansk Pinus-art, vilket nog kan tyda på att den avporträtterade är just Kalm. Vår Pehr föddes i mars 1716 i Ångermanland, dit hans bägge föräldrar hade flytt undan kriget med ryssarna från sitt hem i Närpes socken i Österbotten, där hans fader Gabriel Kalm var kapellan (präst); modern hette Catharina, f. Ross. Efter freden i Nystad 1721 återvände familjen Kalm till Närpes, i vilken tvåspråkiga socken Pehr växte upp. Han sattes i skolan i Vasa, där han visade sig vara en studiebegåvning, varför han fick gå vidare och studera teologi vid Åbo akademi. Pehr träffade här biskopen Johan Browallius, som uppmärksammade hans fallenhet för naturvetenskap (denne var egentligen mest fysiker!) och ledde in hans studier på detta spår. Browallius var god vän med Linné och försummade inte att göra denne uppmärksam på den unge Pehr Kalm. Den välbärgade friherren Sten Carl Bielke var även han god vän med Linné och Browallius samt mycket intresserad av naturvetenskap (han var en av stiftarna av Kungliga Svenska Vetenskaps-Akademien år 1739). Han blev Pehrs välgörare och tog med sig honom på sina resor i Finland och Ingermanland, senare även till sin gård Funbo Lövsta i Uppland, där Pehr blev föreståndare för Bielkes experimentträdgård. Bielke var en typisk “upplysnings­man” som i tidens anda ständigt sökte efter “nyttigheter” i naturen varmed människans hushållning (i syn­nerhet i Sverige) skulle kunna berikas, ett tankesätt som han delade med de flesta av tidens lärde och även överförde på Pehr. År 1741 blev Pehr Kalm inskriven vid Uppsala universitet, där han studerade för bl.a. Celsius och Linné; han blev snart “favorit” hos professor Carl.

  Redan året därpå, 1742, skickade denne ut Pehr på en självständig resa till Västergötland och Bohuslän (vilket kan ses som ett slags “förberedelseresa” inför Linnés egen år 1746). Pehr tillbringade två dagar på Kinnekulle, i mycket dåligt väder, men framhöll trots detta hur betagande vackert landskapet var. Under sin vidare resa fann han vingvial Lathyrus heterophyllus vid Skövde som ny för landet, samt beskrev den som “Västgöta Höfrö”, i tron att den skulle bli en ny och viktig foderväxt. Vi fick se en bild av vingvial­en, som än i dag har huvuddelen av sin svenska förekomst inom Västergötland, med centrum i trakten av Skövde. Kalms fortsatta resa förde honom till Hamburgsund i Bohuslän, där han av många blir betraktad som en misstänkt (rysk) spion: han efterforskar och förfrågar sig om allt samt antecknar flitigt! På Musön utanför Fjällbacka är han nära att bli arresterad, likaså håller han på att bli tagen vid Herrestad utanför Ud­devalla, men han lyckas “prata sig ut” vid båda dessa tillfällen. Pehr reste med inrikespass, något som vid denna tid var obligatoriskt; för att få färdas var han tvungen att uppvisa detta samt få det viserat på många orter utmed sin resväg. [Detta kan kännas som en avlägsen fläkt från äldre tider eller från sentida diktatur­stater, men tyvärr håller motsvarande system på att återinföras igen, såväl inrikesflyget som nu senast SJ kräver att du måste kunna “legitimera dig” för att få resa – och vad är detta annat än ett nytt inrikespass?] Pehr övernattar under sin resa genom Västergötland och Bohuslän vanligen i prästgårdarna; prästerna är i regel så bildade att de förstår syftet med resan, medan allmogen ofta är misstänksam och benägen att ange den misstänkte “spionen”; flera gånger är Pehr tvungen att fly från soldater. Pehr vill besöka Bohusläns yttersta skär och lyckas bli rodd ut från Hamburgsund till Väderöarna, som han grundligt beskriver (som förste vetenskapsman på platsen), men under återrodden drabbas han av storm på Väderöfjorden. Vid sin återkomst till Göteborg finner Pehr ett brev med instruktioner från Linné om vad han skall samla in av oli­ka slags naturalier under sin resa, något som han inte har gjort. Detta medför att han vid sin återkomst till Uppsala inte tas emot fullt så hjärtligt som han hade hoppats på, och kan ha bidragit till att hans “Västgöta och Bohuslänska resa” inte utkom förrän 1746.

  År 1744 får Pehr följa med Sten Carl Bielke på en längre resa genom det ryska väldet, givetvis till Sankt Petersburg och Moskva, men även ända ned i Ukraina. Året därpå, 1745, blir han invald i K. Sv. Veten­skaps-Akademien, som för att upptäcka nya “nyttigheter” som kan användas här hemma i Sverige önskar sända ut lämpliga unga vetenskapsmän på upptäcktsresor. Pehr Kalm lämpar sig mycket väl för detta (han förordas ivrigt av Linné!); han har ju redan genomfört resor, såväl ensam som i sällskap med Bielke, men vart skall han sändas? Sydafrika, Island och Sibirien hör till de avlägsna resmål som diskuteras, men till slut fastnar man för Nordamerika. Det viktigaste motivet bakom detta val var att där fanns en vildväxande mullbärsart, rött mullbär Morus rubra, av vilken man hoppades att Kalm skulle kunna hemföra tillräckligt härdiga provinienser för att kunna ge underlag till en inhemsk svensk silkesindustri; att både det kinesiska vita mullbäret M. alba och det sydeuropeiska svarta M. nigra inte var tillräckligt härdiga för större odling i vårt klimat hade man redan klart för sig. Förutom rött mullbär skulle Pehr enligt instruktionen samla frön och levande material av nordamerikanska växter “på samma breddgrad som Uppsala” (något som vi idag vet var för långt norrut, men golfströmmens klimatförbättrande effekt i Europa var ännu ej känd).

  I oktober 1747 påbörjar Kalm resan genom att färdas till Göteborg tillsammans med sin “assistent” Lars Ljungström (Bielkes “allt-i-allo”). De skall enligt planerna vara borta från Sverige i två år – men det blev fyra! Kalm har precis blivit utnämnd till professor i Åbo (fastän han inte disputerat!), men har inte haft tid eller läglighet att resa dit och installeras. I Göteborg är det dåligt väder, så Pehr (och Lars) får vänta på en lämplig skeppslägenhet i två månader, innan de till slut kommer iväg i december. På Nordsjön drabbas de av en svår storm i vilken skeppet rullar runt; Pehr håller sig inombords, men blir genomvåt i alla fall. De fruktar att skeppet skall gå under med man och allt, men lyckas uppnå nödhamn i Norge, där de blir kvar till i januari 1748. Kalm kommer så över till England, bara för att få stanna där ett drygt halvår innan han kan resa vidare till Nordamerika; orsaken är det pågående “österrikiska tronföljdskriget” i vilket England och Frankrike står på varsin sida. Pehr utnyttjar dock tiden i England väl; han lär sig engelska och träffar flera av landets främsta botanister, bl.a. Mark Catesby, Peter Collinson och Philip Miller, vilka alla hade erfarenhet av den amerikanska floran. Ej mindre betydelsefullt var att han genom svenska ambassaden i Paris lyckades få ett rekommendationsbrev från den franska regeringen; det kom att visa sig vara till stor nytta. En del engelska botanister var dock besvikna över att inte Linné själv kom till England, utan blott hans lärjunge Kalm; denne skriver till sin lärofader att “Herr Archiaterns nya Systema Naturæ längta de här oändel.[igt] efter.” (vad som avsågs var den sjätte upplagan, som utkom just 1748).

  I augusti 1748 kommer dock Kalm äntligen iväg från England och ut på Atlanten med ett engelskt skepp destinerat till de engelska kolonierna. Resan blir lång, halvannan månad är de till sjöss, varför skeppet ha­de med sig bl.a. levande får och getter, som slaktades under resan för att ge färskt kött. Slutligen når man den amerikanska kusten, men de är inte på rätt del av kusten och kaptenen förbjuder passagerarna att gå i land: “det är för farligt”. Pehr rapporterar om att indianer i smärre båtar kommer ut från kusten till skeppet men att man inte vågar sig på att följa dem in till stranden. Detta visar sig vara riktigt: efter det att några av skeppets passagerare olovandes tagit sig iland, återvänder indianerna medförande en skalp tagen från en av dessa. När kaptenen lyckats bestämma fartygets position beslutar han att de skall följa kusten norrut till staden Filadelfia i kolonin Pennsylvanien. Gösta visade oss här ett prov på Pehr Kalms handstil i form av en herbarieetikett med “Monotropa caule unifloro decandro” (“indianpipa” Monotropa uniflora) från “Nya Sverige”, den forna svenska kolonin kring Delawareflodens nedre lopp. Under sin tid i Filadelfia träffar Pehr de framstående amerikanska vetenskapsmännen Benjamin Franklin och John Bartram, den förre en “mångsysslare” av rang, den senare en pionjär i utforskandet av Nordamerikas flora; Pehr botaniserar till­sammans med John kring Filadelfia under hösten 1748, men i november reser Pehr vidare, passerar över Delawarefloden och stannar i Raccoon (nu Swedesboro), där en studiekamrat till honom från Uppsala var präst. Det visar sig dock att denne hade dött en månad innan Kalms ankomst, men Pehr bosätter sig där i alla fall, hos änkan, Anna Margareta Sandin, f. Sjöman (de gifter sig år 1750), och finner sig väl tillrätta i det svenskspråkiga samhället, han botaniserar i skogarna, predikar i kyrkan m.m.

  På våren 1749 fortsätter han dock sin resa norrut, i enlighet med Linnés instruktioner, kommer till New York, följer Hudsonfloden uppströms till Albany, varefter han slutligen lämnar de engelska koloniernas område vid Fort Nicholson. Efter en äventyrlig resa genom okoloniserat land, där han bl.a. blir jagad av fientligt sinnade indianer och med knapp nöd lyckas komma undan, når han så fram till den sydligaste ut­posten från de franska kolonierna (Nya Frankrike, numera till stor del inom delstaten Quebec i Kanada), Fort Saint-Frederic (nu Crown Point). Här blir han så väl mottagen av den franske kommendanten (och inbjuden att äta vid dennes bord) att han stannar där i tre veckor, varefter han reser vidare norrut till Mont­real, där han enligt egen utsago blir “furstligt mottagen” av generalguvernören över hela Nya Frankrike, markis de la Galissionere. Naturligtvis har det tidigare omnämnda rekommendationsbrevet från den frans­ka regeringen en hel del av “äran” för detta mottagande. Från Montreal reser Pehr så vidare nedströms ut­med Saint Lawrence-floden till staden Quebec, som då var huvudort för hela den franska kolonin. Här får han god hjälp med botaniska utfärder i trakten kring staden, till stor del genom att han har blivit något av en “favorit” hos de la Galissionere. Kalm följer floden Saint Lawrence ända ned till dess mynning i havet, ständigt samlande och antecknande, varefter han vänder och färdas uppströms till Quebec. Här har nu en ny generalguvernör tillträtt, men även denne behandlar Pehr “furstligt”; bl.a. låter han en trumslagare gå utanför Kalms bostad och “slå på trumman” för honom. De samlingar som Pehr hela tiden åstadkommer försöker han, i görligaste mån, få hemskickade till Sverige med de fartyg som då och då korsar Atlanten. Han sänder frön, pressade och levande växter hem, en del därav kommer slutligen fram, men det mesta försvinner på vägen på ett eller annat sätt. Pehr träffar inte bara franska kolonister och indianer, utan även eskimåer och är mycket imponerad av deras sjökunnighet: “Makan [til] folck att kunna gå ut med en liten båt i starckaste storm på hafvet kan ej finnas”. Så småningom återvänder Pehr med båt uppströms floden mot Montreal, rodd av sju män. Under resan stöter de på en “desmans råtta” (väl en bisamråtta Ondatra zibethicus) som de efter tre försök lyckas skjuta, så att den kan examineras av Kalm, som noga beskriver exemplaret. Resan uppför floden tar rätt lång tid, under mellantiden studerar Pehr fransk-kanadensarnas folkkynne, de “hade choser för sig” och ropade från stränderna till roddarna i båten: diverse grova skämt, öknamn m.m. – Pehr ansåg att de franska kolonisterna var “eldiga” jämfört med de engelska. Han jämför även kvinnorna i staden Quebec med dem i Montreal, vilket utfaller till de senares fördel: Montreals damer var mycket flitiga och mera kyska, medan de i Quebec var lata (“som de engelske”) och ägnade sig åt allt­för “fri levnad”. Kalm ansåg även att de i Montreal var vackrare, ett omdöme som dock kanske påverkats av hans moraliska uppskattning av dem.

  Från Montreal ville Pehr Kalm resa och beskåda Niagarafallen som han hört omtalas som “ett underverk av rang”, men hans ansökan hos generalguvernören om att få ett respass till Fort Frontenac och vidare till Fort Niagara fick avslag. Pehr gav inte upp utan ankom med en ny ansökan i vilken han redogjorde för de fördelar det kunde medföra att få fallen vetenskapligt beskrivna, men fick blankt nej igen. Området kring Ontariosjöns övre del var omtvistat mellan kolonialmakterna England och Frankrike, varför Frankrike inte ville ha andra än “pålitliga fransmän” i dessa trakter. Pehr beslöt sig för att resa söderut igen, tillbaka till de engelska kolonierna. Hos garnisonen i Fort Saint-Jean (nu Saint-Jean-sur-Richelieu) blir han väl för­sedd med kulor, krut, knivar och brännvin ur den där belägna franska arsenalen, de båda förstnämnda för att försvara sig mot fientliga indianer, de bå­da senare för att idka byteshandel med mer fredliga dito under sin resa åt söder. I området träffar han på svarta rävekorrar Sciurus niger, som han anmärker går längre åt norr än de grå ekorrarna S. carolinensis gör, de “snattrar i träden” då en människa nalkas och är inte lätta att få tyst på. Gösta visade en vacker (handkolorerad) plansch med en svart rävekorre (och en amerikansk guckusko, troligen Cypripedium parvi­florum), hämtad ur “The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands” (Catesby 1731–43). Åter­resan krävde passage med båt över den stor Champlainsjön som ligger mellan Fort Saint-Jean och Fort Saint-Frederic. Ute på sjön slog vädret om och blåste upp till storm, varför de var tvungna att försöka nå land för att rädda livhanken; på en stenig udde redde de sig ett provisoriskt läger för att invänta bättre väder. Småningom kunde de våga sig ut på sjön igen, nu var det gråkallt vinterväder, men de hälsades ändå vid framkomsten till Fort Saint-Frederic av “5 à 6 styckeskott” från fästningen, en salut för att hedra Pehr Kalm vid hans återkomst. Återstoden av resan söderut mot de engelska kolonierna gick genom vad Pehr beskrev som “ödemarcker”; här fanns (enligt hans utsago) inte ens några indianbyar, “utan det är et land ännu lämnat til villa djur, foglar etc.”. Då de slog läger i skogen berättade hans franska ledsagare om det nyss timade kriget mellan Frankrike och England, och hurusom indianer på fransmännens sida skalperat engelsmän som varit ute i dessa skogar; Pehr blev förskräckt och fruktade att han skulle drabbas av samma öde, men fransmännen ville nog bara “skoja” med honom.

  Åter i de engelska kolonierna insamlar Pehr under senhösten frön av rött mullbär i trakten av Albany (de nordligaste förekomster han påträffat), varefter han reser nedströms Hudsonfloden till New York, vilken stad vid denna tid huvudsakligen var befolkad av ättlingar till holländska kolonister. Pehr ansåg att dessa var som tölpiga bönder vid jämförelse med fransmännen, ja även med engelsmännen. Han fortsätter ned åt söder till “Nya Sverige”, där han åter slår sig ned i Raccoon hos änkan Margareta och år 1750 gifter sig med henne. Under året företar han olovligen en resa till Niagarafallen (genom engelskt område). Trots att han inte har något tillstånd blir han mottagen med ynnest av de franska officerarna vid Fort Niagara, vilka eskorterar honom de sex franska mil som återstår till “vattnets åska”. Redan långt innan han var framme såg Pehr vad som såg ut som “tjock rök” över nejden, och allteftersom de närmar sig blir både forsröken och dånet större och större. Slutligen sitter han förstummad “på yttersta brincken af det samma, ei fyllest en famn ifrån det stället, der en så stor myckenhet vatn kastar sig perpendiculairt utföre til en högd af 135 franska foot” och ritar av Niagarafallen (vid jämförelse framstod Trollhättans berömda vattenfall hemma i Sverige som en obetydlig fors). Kalm sammanskriver således här den första vetenskapliga beskrivningen av fallen; skriften ges sedermera ut av Benjamin Franklin.

  År 1751 reser han (med hustru och barn) hem till Sverige igen; han får inget gott eftermäle i Amerika, då han där ansågs ha “tagit äran” från den amerikanske botanisten Bartram; idag erkänns dock Kalm som en viktig pionjär vid sidan av Bartram. Vid återkomsten till Uppsala får han inte heller det storartade mottag­ande av Linné som han väntat sig. Skälet till detta är att han inte har följt sin instruktion och rest ända upp till Uppsalas latitud i Nordamerika, men han skänker ett herbarium med över hundra ark till Linné och de försonas. Linné uppkallar ljungväxtsläktet Kalmia efter honom, åtskilliga av de arter han funnit under sin resa får även bära artepitetet kalmii, så t.ex. gräslobelia Lobelia kalmii, som Gösta visade oss vid sidan av smalbladig kalmia Kalmia angustifolia (båda arterna är sällsynt påträffade i Sverige). Pehr kan nu äntligen tillträda sin professur i Åbo och ger efter hand ut sin omfattande reseberättelse i tre band (1753, 1756 och 1761; ett planerat fjärde förstördes vid en brand i tryckeriet). Däremot blir tyvärr inte allt så lyckligt som han tänkt sig i Åbo: hans fru vantrivs och längtar tillbaka till Amerika, de odlingar av amerikanska växter han försöker sig på misslyckas till största delen, vartill många av hans studenters avhandlingar förlöjligas av hans kollegor i Uppsala. Avhandlingarna i fråga behandlar “praktiskt ekonomiska” ämnen, som odlan­det av hallon eller smultron vid gårdarna, eller den hypotetiska användningen av älgar (eller björnar!) som dragdjur; man kan förstå att andra professorer tyckte att det var lustigt att driva med Kalm. Av alla de frön och levande växter som Pehr fört med sig hem överlever i längden bara en art, vildvin Parthenocissis in­serta. Av den botaniska trädgård som han anlägger vid Aura å i Åbo återstår idag blott “Kalms ek” – och det är en (finsk) skogsek Quercus robur, inte någon amerikansk art. Trots sin professur drabbas Pehr av ekonomiska bekymmer och blir kyrkoherde i Sankta Mariæ kyrka för att dryga ut sin rätt magra lön. Han verkade där 1763–1779 och blev efter sin död sistnämnda år begravd på Sankta Mariæ kyrkogård.

  Pehr Kalm är idag betydligt mera känd i östra Nordamerika än i Norden, framför allt som folklivsskild­rare. Särskilt populär är han i det fransktalande Quebec, där man inte har glömt att han satte dem framför engelsmännen. År 1977 utkom en fransk översättning av Kalms reseskildring, “Voyage de Pehr Kalm au Canada en 1749”. De floraverk som Kalm arbetade med under sin livstid (“Flora canadensis” och “Flora fennica”) blev aldrig utgivna av trycket, men man har i efterhand identifierat alla de växter som nämns i manuskripten. Gösta visade oss ett finskt frimärke från 1979 på vilket Pehr och titelbladet till hans “Resa til Norra America” avbildats. I staden Montreal ligger (i de centrala delarna) en “Parc Pehr-Kalm”; något liknande äreminne saknas såväl i Sverige som i Finland. Gösta avslutade föredraget med att berätta att en amerikansk dam, Paula Robbins, nu arbetar med en ny biografi över Kalm för den amerikanska publiken. Vi fick även ett antal källor och lästips, både i form av referenser till tryckta verk och som URL-adresser till sidor om Kalm på Internet. En av Kalms mest framstående elever var Anders Chydenius, ekonom och förespråkare för frihandel; därför fanns en hel del om Kalm hos “Anders Chydenius stiftelse” i Finland. Som allra sista bild fick vi se en (modern) bild av Kalm inhuggen i sten, från ett stenhuggeri vid Råbäcks hamn på Kinnekulle.