Föredrag av Tomas Hallingbäck: “Kan mossor vara vackra?”.


  Tomas presenterade några utvalda, vackra och intressanta mossor för att ge en inblick i den både vackra och intresseväckande värld som öppnar sig när man börjar studera mossorna – fastän lupp (helst stereo-) och mikroskop är ett “måste” i mycket högre grad än vad som gäller för kärlväxterna! Därefter fick vi en genomgång av mossdelen inom “Svenska Artprojektet” och de båda botaniska band av “Nationalnyckeln” som hittills utkommit, vartill han presenterade vad som kunde väntas i framtiden; totalt planeras fem band med alla Nordens (ej blott Sveriges) blad- och levermossor att utges inom “Nationalnyckeln”.

 

  Ordföranden inledde med att presentera Tomas Hallingbäck, en av Sveriges främsta mosskännare, känd bl.a. som författare till den oumbärliga “Mossor – en fälthandbok” (Hallingbäck & Holmåsen 1982) samt de tre “ekologiska katalogerna”: “Ekologisk katalog över mossor” (1996), “Ekologisk katalog över lavar” (1995) och “Ekologisk katalog över storsvampar” (1994), den sistnämnda sedermera ökad till “Ekologisk katalog över storsvampar och myxomyceter” (Hallingbäck & Aronsson 1998).

  Tomas fick därefter ordet och började med att ställa en något “retorisk” fråga till publiken: “Kan mossor vara vackra?”, frågan illustrerad av John Bauers så berömda målning av prinsessan Tuvstarr [vars namn egentligen skulle ha varit “Tuvull”] vid stranden av den djupa tjärnen inne i den rikligt mossinklädda gam­melskogen. I hörnet tittade symbolen för “Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna” fram, kanhända är detta ett utpräglat “mossigt” bokverk? Ja, i en mening är detta sant: de två botaniska band som hittills är utgivna behandlar båda mossor, “[3] Bladmossor: Sköldmossor – blåmossor” (Hallingbäck m.fl. 2006) och “[4] Bladmossor: Kompaktmossor – kapmossor” (Hallingbäck m.fl. 2008), men detta innebär inga­lunda att dessa böcker skulle vara “tråkiga dammsamlare”. Tvärtom, bland mossorna finner man utpräglat vackra växter, t.ex. i familjen parasollmossor Splachnaceae. Flertalet arter inom denna familj är färgglada på ett sätt som kan tävla med blomväxterna, men många botanister har aldrig skådat dessa små underverk, dels emedan de har en boreal utbredning och växer på “skit” (spillning, ofta av älg) ute på myrar, dels då de har en skäligen kortlivad fägring. Familjen omfattar i Norden fem släkten med totalt arton arter; i hela världen finner man ungefär 70 splachnacéer. Till de allra vackraste hör gul parasollmossa Splachnum lu­teum och röd parasollmossa S. rubrum, vilka båda utmärker sig för påfallande stora och sköna “parasol­ler”, utplattade kapselhalsar som prunkar med både färg och form (men knappast väldoft). Tomas visade oss de båda arterna växande blandade på samma älgspillning, ute i en norrländsk myr vid midsommartid. På en annan “älgskit” fanns förutom dessa båda arter ytterligare två ur släktet Splachnum, dessa dock mer oansenliga, åtminstone för blotta ögat. Den utplattade gula “parasollen” hos den gula arten är upp till 1.5 cm vid, men papperstunn och kortlivad. Från “parasollen” avges en lätt förnimbar lukt (eller odör), som verkar oemotståndligt tilldragande på vissa flugor. Flugorna uppsöker “parasollerna” och slickar i sig det (för vår näsa illa-) luktande sekretet, varvid de även lätt får med sig mossans taggiga sporer, som de spri­der vidare till färsk spillning, där sporerna kan gro och växa upp till nya mossplantor. Gul och röd para­sollmossa är ganska lika varandra, men går som regel lätt att skilja både på färgen och “parasollens” form; den gula är plattare, den röda mera välvd. De lockar olika flugarter, liksom släktets övriga arter sprids de av flugor som är artspecifikt bundna till just dem. I Göteborgstrakten förekommer släktingen komossa S. ampullaceum samt, mycket sällsynt, röd parasollmossa. Tomas anmärkte att för studium av mossor är det vi människor som har “fel storlek” – krypande och flitigt nyttjande av stark lupp är i regel nödvändigt för att kunna skåda mossvärldens skönheter!

  En annan intressant mossa är forsmossa Cinclidotus fontinaloides, en rikligt fertil 10–15 cm lång mörkt grönsvart pleurokarp bladmossa, som man finner växande på kalkstensblock i smärre forsar i våra “slätt­bygder”, t.ex. uppe i centrala Västergötland. Som artepitetet antyder liknar den näckmossa Fontinalis an­tipyretica, en vanlig mossa i kalkfattiga vattendrag. Forsmossan har en ovanlig bladanatomi, i tvärsnitt ser vi att bladkanterna är förtjockade till en flera cellager tjock kantlist. Ytterligare en under luppen skön mos­sa är kakmossa Hedwigia ciliata, som är uppkallad efter “mossornas Linné”, den tyske bryologen Johann Hedwig (1730–1799), från vars postuma verk “Species muscorum frondosorum” (1801) bladmossornas (utom vitmossornas) nomenklatur utgår. Vår egen Carl von Linné var inte så bra på mossor, varför man har valt Hedwigs verk som “utgångspunkt” i stället för “Species plantarum” (1753), även om mossorna ingalunda är obehandlade i detta verk. Skillnaden i mosskännedom kan till stor del förklaras därigenom att Hedwig rutinmässigt använde mikroskop, något som Linné sällan gjorde – luppen fick duga när ögat inte räckte till. Kakmossan har vackert vita utdragna spetsar på sina blad, bland dessa döljer sig stundom dess oskaftade sporkapslar, vilka kan vara svåra att få ögonen på. Bladen har en helt jämn yta och saknar mittnerv, ett ovanligt förhållande hos bladmossorna. Kakmossa är vanlig på stenblock och hällar av gnejs och granit i södra och mellersta Sverige. Ett mycket speciellt underlag uppsöker däremot de två arterna av kopparkismossor Mielichhoferia, de är bundna till kopparmalmer, ett substrat som annars verkar som gift på flertalet växter, både mossor och kärlväxter. De är små akrokarpa mossor, rätt lika nickmossor Bryum vid ytligt betraktande, men utmärker sig genom en avvikande blågrön färg (ej olik ärg), som syns på långt håll; de kan användas vid prospektering efter kopparsulfidmineral, men omvänt kan givetvis även uppgif­ter om kända kopparmalmsförekomster användas för att söka efter nya lokaler för de sällsynta kopparkis­mossorna. Hittills är våra båda arter ur släktet blott funna i fjällen och inte i Falun som man kanske skulle vänta sig. En mycket sällsynt fjällmossa, som har upptäckts i Sverige genom Nationalnyckelprojektet, är polarrundmossa Rhizomnium andrewsianum. Mossan bildar blott någon cm höga skott med cirkelrunda blad (helt utan spets), och med skottets nedre delar försedda med mörkbruna rhizoider. Tillsammans med göteborgsbryologen Peter Carlsson fann Tomas den på Kåbrek i Padjelanta, ett av hittills tre fynd hos oss av denna arktiska art, som möjligen kunde vara hotad av en eventuell kommande klimatförbättring.

  Inom Nationalnyckelprojektet kommer mossorna (Bryophyta s.lat.) enligt planerna att omfatta fem band av totalt omkring hundra (flertalet om ryggradslösa djur); alla flercelliga organismer i Sverige som kan be­stämmas utan “avancerade metoder” skall behandlas. Efter fyra års intensivt skrivarbete utkom den första botaniska volymen, “ Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna [3] Bladmossor: Sköldmossor – blå­mossor”, år 2006 och i fjol följde så den andra, “[4] Bladmossor: Kompaktmossor – kapmossor”. Text­erna i dessa båda band har författats av Tomas själv (givetvis), Lars Hedenäs, Niklas Lönnell och Henrik Weibull. De fem mossvolymerna planeras omfatta följande: vitmossor och björnmossor m.m. [2] (bandet skall även innehålla en introduktion till mossorna, samt bestämningsnycklar till alla släkten), akrokarper I [3] (2006), akrokarper II [4] (2008), pleurokarper [5], samt levermossor (jämte nålfruktsmossor) [1]. En preliminär bestämningsnyckel till samtliga nordiska mossläkten föreligger redan, fastän den måste förbätt­ras avsevärt innan den går i tryck; Tomas lovade dock att efter förfrågan sända ut den senaste versionen i filformat till alla hugade mossvänner som ville prova ut nyckeln och hjälpa till med att påpeka dess ännu kvardröjande svagheter. Illustrationerna i böckerna är hittills (och planeras även framledes vara) på myc­ket hög nivå, dessa består dels av habitusakvareller (minst en per släkte, visande en typisk representant), dels tre olika slags fotografier: habitusfoton, foton tagna genom stereolupp samt mikroskopfoton. Under det första året användes diafilm för fotograferingen, men därefter gick man över till digitalfoto. Genom att i studio fotografera en mossa i ett flertal “lager” med olika avståndsinställning kan bilder med ett näst intill obegränsat skärpedjup åstadkommas. Det först utgivna bandet, “[3] Bladmossor: Sköldmossor – blåmos­sor”, omfattar en allmän inledning till både Nationalnyckeln och mossorna, en introduktion till “egentliga” bladmossor Bryopsida och en systematisk förteckning över dessa, varefter artbeskrivningarna följer. Mot bokens slut finner man ordförklaringar, litteraturförteckning, register samt en karta över Nordens “biolo­giska” provinsindelning. Bland i volymen ingående mossfamiljer presenterades klockmossorna Encalyp­taceae (där Tomas själv skrivit det enda släktet klockmossor Encalypta), spåmossorna Funariaceae (för­fattare Niklas Lönnell), svärdmossorna Bryoxiphiaceae (den enda nordiska arten, svärdmossa Bryoxip­hium norvegicum, skrevs av Niklas – den förekommer dock trots sitt namn inte i Norge, utan på Island!), kuddmossorna Grimmiaceae (av Henrik Weibull), de “pyttesmå” dvärgmossorna Seligeraceae (författare Niklas), fickmossorna Fissidentaceae (skrivna av Tomas), grusmossorna Ditrichaceae (också Tomas, på fotot sågs dock Niklas Lönnell), tranhalsmossorna Bruchiaceae (d:o, släktet tranhalsmossor Trematodon växer på solexponerad jord), lysmossorna Schistostegaceae (med den enda arten drakguldmossa eller lys­mossa Schistostega pennata, med “självlysande” förgrodd i mörka grottor; vi minns lektor Harry Anders­son i Kungälv, vars älsklingsmossa denna var), kvastmossorna Dicranaceae (det svåra släktet kvastmos­sor Dicranum har skrivits av Lars Hedenäs; vi såg ett tvärsnitt av ett blad gjort med rakblad, blott ett cell­lager tjockt) samt blåmossorna Leucobryaceae (skrivna av Tomas; ett tvärsnitt av ett blad från blåmossa eller falsk vitmossa Leucobryum glaucum visade hur det var uppbyggt av flera cellager, detta är ovanligt bland mossorna). Mossvolymerna presenterar samtliga nordiska (alltså inte bara svenska) arter, men detta kommer troligen inte att gälla alla växtgrupper, bokverket heter ju “Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna” och finansieras (åtminstone än så länge) helt från Sverige.

  I böckerna presenteras kortfattat klasser, ordningar, familjer och släkten, men tonvikten ligger på arterna vars beskrivningar i text åtföljs av utbredningskartor, habitusfoton, detaljfotografier (i synnerhet av blad) samt ibland en akvarell. För varje art anges svenska och vetenskapliga (latinska) namn, de senare med ut­förlig hänvisning till originalbeskrivningen samt en förteckning över viktigare litteratur om arten. För var­je släkte anges antalet arter i släktet (såväl i Sverige som i Norden och på jorden), allmängiltig karakteris­tik, allmän ekologi samt förväxlingssläkten. Ofta illustrerade bestämningsnycklar leder läsaren från släkte till art; dessa ges både på svenska och engelska. Arttexterna inleds med en “lättläst” ingress, varefter dess kännetecken (hur känner man igen just den här arten?) och levnadssätt beskrivs. Utbredningen i Sverige, Norden och övriga världen presenteras kortfattat i text, den nordiska även på en karta. Dessa utbrednings­kartor är grundade på herbariematerial, litteraturuppgifter och opublicerade uppgifter från bryologer, men de innehåller ofta generaliseringar som visar snarare var man tror att en art förekommer än var den verkli­gen har påträffats. Accepterat vetenskapligt namn med viktigare synonymer (inkl. basionym) presenteras på i vetenskapliga verk gängse vis, följt av en etymologisk tolkning av namnets betydelse (och ursprung). Tomas presenterade därefter en mindre “tävlingsgåta”: “Vilket av följande ord ingår ej i ett mossnamn?”; “päron”, “citron”, “hallon”, “banan”, “björnbär”, “potatis”, “körsbär”, “lök” och “ros”? Det rätta svaret, “banan” föreslogs av Ingrid Ljungstrand; mossnamnen var päronulota Ulota coarctata, citronkrusmossa Weissia longifolia, hallonbryum Bryum klinggraeffii, björnbärspottia Microbryum starckeanum, potatis­bryum Bryum bornholmense, körsbärsbryum Bryum blindii, lökmossa Stegonia latifolia samt rosmossa Rhodobryum roseum. Tomas fastslog att kunskap om de arter vi finner omkring oss är roligt samt förkla­rade att det viktigaste syftet med “Svenska Artprojektet” är att öka artkunskapen hos svenska folket. Som avslutning fick vi se Peter Carlsson, namnkunnig bryolog i vår Förenings floravårdskommitté, i full färd med att undervisa “den intresserade allmänheten” om mossornas förtrollande värld.

 

§ 14

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Sveriges mossflora omfattar något över tusen arter, medan motsvarande siffra för Norden är omkring 1200 arter. Inte blott bestämningsnycklarna är översatta till engelska i “Nationalnyckeln”, utan det finns även kortfattade engelska sammanfattningar till arttexter­na. Anna Kasurinen undrade om det skulle utkomma förkortade “fältnycklar” till bladmossorna, på vilket Tomas svarade “ja – men inte förrän alla fyra bladmossbanden har utkommit”. Aimon föreslog att det vo­re lämpligt med två separata “fältnycklar”, en för fjälltrakterna och en för områden nedom fjällen; detta ha­de man inte diskuterat, men Tomas trodde att det kunde vara en möjlig idé. Ingen “besvärlig” mossgrupp tycks hittills “haka upp sig”, utan man verkar ha fått tag i “lämpliga” författare till alla, däribland dansken Kell Damsholt för levermossorna Hepaticae och norrmannen Kjell Flatberg för vitmossorna Sphagnaceae (men inom andra organismgrupper kan det bli problem; det finns flera som saknar nu levande “experter”). Aimon erinrade om att lavar har använts för att kartera luftföroreningar och vissa mossor för att påvisa an­samling av tungmetaller; finns det någon bra, populärvetenskaplig skrift om mossornas funktion i naturen ur olika synvinklar? Tomas hade tyvärr inget gott arbete att hänvisa till, utan fick nöja sig med att påpeka att vitmossornas stora betydelse i våtmarkerna (särskilt högmossarna, men även fattigkärren) är väl känd. Det finns givetvis många vetenskapliga artiklar i ämnet, men det mesta är förmodligen ännu okänt. Frågan varför så få mossor tycks betas av djur fick lämnas obesvarad – dock torde pepparporella Porella arboris-vitae vara i starkaste laget för de flesta potentiella “betare”! Det är även endast få mossor som (såvitt känt) angrips av parasitiska svampar, men mer än hälften av levermossorna har symbiotiskt svampmycel i sig; något som liknar kärlväxternas mykorhiza. Många småmossor, ofta på öppen jord är mycket goda “mark­kemister”; de indikerar ofta i detalj variationer i kalk- och närsaltsrikedom. Vitmossor kan under lång tid “ligga blött” utan att det börjar växa mögel på dem; troligen innehåller de effektiva antibiotiska ämnen som hindrar påväxt. Detta utnyttjas då man packar in ömtåliga kärlväxter i vitmossa vid transporter, men även för rengöring av gravstenar överväxta med skorplavar – efter att man svept in dem i vitmossa dog lavarna efter kort tid! Ordföranden påpekade att Sphagnum uppenbarligen inte är en “levermossa” utan snarare en “dödermossa”. Sekreteraren berättade om den floravårdsexkursion då en deltagare hade upptäckt huldre­mossa Cryptothallus mirabilis (“mossornas skogsfru”), en bållevermossa som helt saknar klorofyll; den torde i likhet med åtskilliga “saprofytiska” kärlväxter ta sin näring från andra, gröna växter, förmedlat ge­nom en gemensam symbiotisk svamp – “mykotrofa helparasiter” är en bättre term än “saprofyter”. Enar omtalade att de berömda mossförekomsterna i Klippans naturreservat (söder om Hindås) inom kort med stor sannolikhet kommer att vara ett minne blott. Efter stormarna “Gudrun” och “Per” har Klippan blivit hårt angripet av granbarkborre Ips typographus, som håller på att döda (åtminstone) 30–40% av skogen, bl.a. den berömda 160-åriga granen. När granarna dör ökar ljusinsläppet till marken, varvid många av de mossor som tidigare klätt in denna dör även de. Eftersom området är naturreservat får alla döda träd ligga kvar, och kan komma att utgöra viktiga substrat för små levermossor, men den åldriga granskogen som Klippan är berömt för kommer att försvinna för överskådlig tid. Det kan vara av intresse att återinventera mossfloran i Klippan för att följa vad som händer. Anna K. undrade vad som händer i fjällen, kan någon effekt av “den globala uppvärmningen” märkas? Tomas berättade att prof. Leif Kullman i Umeå påstår att tidigare fuktiga fjällhedar torkar ut, varvid kärlväxter går fram och mossor tillbaka, liksom att snölegorna torkar ut och blir färre, men Kullmans uppgifter är omtvistade; andra forskare har inte sett detsamma som han säger sig ha iakttagit. Lars Arvidsson berättade att flera “nya” lavar med sydvästlig utbredning under senare tid tycks ha invandrat till Sverige, gäller detsamma även mossor? Tomas berättade att flera mossor även de var på spridning i sydvästra Sverige, bl.a. hårnervmossa Campylopus introflexus, men de är inte naturligt förekommande europeiska arter utan införda från södra halvklotet. Kjell Georgson omtalade att två arter av släktet Leptodontium, stamgroddmossa L. flexifolium och bladgroddmossa L. gemmascens, synes vara på spridning i Danmark (och på norska Vestlandet?), men de är ännu inte funna här i Sverige. Aimon undrade om mossor kunde spridas till nya områden med odlade växter, kanske krukväxter? Ja, det förekommer, fastän sällsynt, svarade Tomas; ett exempel är månlungmossa Lunularia cruciata, som finns i Botaniska Trädgårdens växthus här i Göteborg, och även har spritt sig ut utanför dessa.