Föredrag av Owe Nilsson: “Floran i Karlskoga kommun”.


  Owe berättade om den påfallande artrika floran i Karlskoga kommun, troligen ett av Sveriges mest väl­inventerade områden. Det mesta av inventeringen hade genomförts av tre personer, Owe, hans mor Maj-Britt och Uno Milberg. Föredraget följde i sina huvuddrag den bok med samma namn som inventerarna givit ut i fjol (2008), varför vi fick höra om Karlskogas geologi, kulturhistoria, utforskningshistoria, röd­listade och fridlysta växter, botaniska utflyktsmål, växtgeografiska spörsmål samt om särskilt intressanta växtfynd; bland dessa senare utmärkte sig i synnerhet busken amurtry Lonicera maximowiczii.

 

  Owe berättade som inledning att han har som arbete att rita orienteringskartor, och att han började notera vad han såg för växter när han var ute i skogen för att samla material till sina kartor, ett intresse som växte och med tiden blev mer och mer dominerande. Eftersom han är bosatt i Karlskoga kom han givetvis att i särskilt hög grad intressera sig för växterna hemomkring. Karlskoga kommun ligger i sydöstra Värmland (till en mindre del dock även i landskapet Närke) och tillhör i sin helhet Örebro län (till skillnad från större delen av landskapet Värmland, som ligger i Värmlands län). Vid mitten av 1980-talet drog Värmlands Bo­taniska Förening igång ett florainventeringsprojekt över hela landskapet. Då Värmland är stort och antalet botanister verksamma där inte är så högt beslöt projektledningen att vissa inventeringsrutor (motsvarande ekonomiska kartblad, på sedvanligt vis) skulle inventeras med hög noggrannhet; dessa kallas “pilotrutor” och är jämnt fördelade över landskapet. Övriga inventeringsrutor skulle bara besökas en gång och således få en högst ofullständig inventering. Inom Karlskoga kommun var två pilotrutor belägna, dessa invente­rades av den lokale blomsterkännaren Uno Milberg tillsammans med Owe och hans mor Maj-Britt, men sedan ville mor och son Nilsson gå ännu längre, varför hela Karlskoga kommun har inventerats som om den bestod av pilotrutor. Owe visade oss en karta över berggrunden inom Karlskoga kommun, av vilken det tydligt framgick att området domineras av sura graniter, men även att det fanns smärre områden med mer basiska grönstenar samt även några små stråk med marmor- och diabasgångar. Marina Gränsen (eller Högsta Kustlinjen) går fram genom området; kommunens centrala, lägre belägna delar ligger under MG, medan utbygderna i norr och öster ligger över MG, liksom givetvis berg här och var. Owe förevisade två utbredningskartor över arter som tycks ha en koppling till MG: stagg Nardus stricta växer mest och riklig­ast över MG, medan kärrstjärnblomma Stellaria palustris uteslutande påträffas under MG. Vi fick beskåda en gammal bild av de uppdämda forsarna nedom Valåsens herrgård, målad av C.G. Gillberg år 1806 och även höra något litet om J.C. Linnerhielms intryck från sitt besök på järnbruket därstädes år 1796. Ett ut­snitt av en gammal markanvändningskarta (från 1703) över vissa utmarker i Karlskoga var av särskilt in­tresse då den ej blott angav förekomst av skogsträd som “Biörck, Tall och Gran”, utan även att en “måse” (våtmark) “mehrendels [är] öfwer wäxt med Harduhns gräs”, vilket (enligt Owe) med största sannolikhet avser ängsull Eriophorum angustifolium (det torde i alla händelser vara fråga om en ull Eriophorum sp.). På samma karta sågs även hur två män arbetade med att anlägga en kolmila; kolning var en mycket spridd sysselsättning i Karlskoga förr, detta då järnbruken fordrade en myckenhet av träkol.

  Vi fick så se blommande harklöver Trifolium arvense, som först angavs från Karlskoga av Lars Magnus Larsson med orden “Trifolium arvense, harklöfver, harfötter. I Karlskoga s:n, flerstädes” (“Flora öfver Wermland och Dal”, 1859). En utbredningskarta visade att arten i nutiden hade en relativt inskränkt före­komst i Karlskoga, så man kan undra vad Larsson menade med “flerstädes”. Larsson hade relativt få väx­ter direkt angivna från Karlskoga; socknens store utforskare blev i stället läkaren Carl Reuterman som var verksam här under 1860-, 1870- och 1880-talen. Reuterman publicerade ingenting om sina fynd, men ef­terlämnade däremot ett rikhaltigt herbarium med mycket detaljerade etiketter (något som inte var vanligt på den tiden heller); hans herbarium finns numera bevarat i Göteborg. Han var en mycket skicklig botanist; ytterst få av hans fynd har måst ombestämmas. Owe visade en målning, gjord av Uno Milberg 1995, som avsåg att visa hur denne föreställde sig att det hade kunnat se ut när den långskäggige Reuterman var ute på exkursion med sin portör. Vi fick även se Karlskogas mest berömda träd, “Kungseken” vid Lunedet i Knappfors naturreservat, under vilken ett domprotokoll från slutet av 1600-talet förtäljer att två svenska kungar rastat, nämligen Karl IX och Gustaf II Adolf, den förre dock blott under sin tid som hertig. Bland rödlistade växter i Karlskoga visade Owe åkerkulla Anthemis arvensis (NT), som förr i stor utsträckning var ett åkerogräs, men som numera förefaller ha funnit en reträttplats på “diverse skräpmarker”. Karlsko­ga kan ståta med relativt många fynd av denna art, kanhända beroende på den mycket noggranna invente­ring som genomförts; arten är ju ofta tillfällig på sina lokaler. Vid ett extremt lågvatten i Svartälven visade sig de gröna mattor som täckte den upptorkade bottnen till största delen bestå av den likaledes rödlistade arten fyrling Tillaea aquatica, som här förekom åtminstone i hundratusental! Sådana extrema lågvatten in­träffar i genomsnitt en gång per 10–15 år, så fyrlingen måste kunna bygga upp en effektiv fröbank. Ytter­ligare en rödlistad art var dvärglin Radiola linoides, som nästan blott hade hittats inom och vid gränsen till kommunens lilla Närke-del. Detta troddes bero på att detta område förr var Villingsbergs militära skjutfält (utnyttjat av regementet A9 i Kristinehamn); arten hade sannolikt spritts med militära transporter, ett anta­gande som stöddes av att de två lokaler som låg en bit från skjutfältet varit militära uppställningsplatser.

  Owe hade valt korallrot Corallorhiza trifida som exempel på en fridlyst art, även om man med all rätt kan ifrågasätta det meningsfulla i att denna både vanliga och oansenliga art skall vara fridlyst. Owe påpekade att den är en av våra vanligaste orkidéer och att den i Karlskoga påträffats i 59 av kommunens “smårutor” (om 1 km x 1km). En annan (inom Örebro län lokalt) fridlyst växtart är smörboll Trollius europaeus, som även den är rätt vanlig inom Karlskoga, men den är vacker att se på, och kan vara attraktiv för “blomster­plockare”, varför fridlysningen i detta fall kan ha visst värde. Dess skönhet gjorde att den fick “äran” att pryda Karlskogaflorans omslag, påpekade Owe. Därnäst fick vi se en karta ur boken över 57 utflyktsmål i Karlskoga kommun med intressant natur, i flertalet fall (men inte i alla) av botanisk art. Ett av dessa är Lokadalen längst uppe i norr, en vacker sprickdal som är på väg att skyddas som naturreservat. Här finns gammelskog, trolska tjärnar och givande myrmarker; bland arter som påträffas i de sistnämnda utpekades ängsnycklar Dactylorhiza incarnata och klubbstarr Carex buxbaumii. Genom dalgången rinner vattendra­get Trösån (eller Trösan). Vi fick se flera naturscenerier från Lokadalen och ett antal växter: tibast Daphne mezereum (som delvis är naturlig, men till del även förvildad), vårärt Lathyrus vernus (rätt sällsynt, alltid på rikare underlag), jungfrulin Polygala vulgaris (relativt ovanlig, mest på igenväxande gräsmarker, stun­dom på vägkanter) samt rödkämpar Plantago media, vars huvudförekomster i Karlskoga står att finna här uppe i dess norra del. Medelrikkärret Orremossen, ett annat utflyktsmål, dominerades vid upptäckten av en massförekomst av ullsäv (snip) Trichophorum alpinum, men av kanske ännu större intresse är att här växer mossnycklar Dactylorhiza sphagnicola, vissa år med uppemot 500 blommande individ. Bullerdalen är ytterligare ett av Karlskogas värdefulla naturområden; vi ser en vårbild från den djupt nedskurna ravin­dalen med rikligt av strutbräken Matteuccia struthiopteris, vars fertila fjolårsblad ännu står kvar torra runt om de tillväxande strutarna av årets sterila bladgeneration. Här ses även nordlig lundstjärnblomma (nord­lundarv) Stellaria nemorum ssp. nemorum med sina vackra vita “stjärnblommor”, liksom svart trolldruva Actaea spicata, även den vitblommande men med oansenliga kronblad; ståndarsträngarna ger det mesta av färgintrycket. Den praktfulla skogsklockan Campanula cervicaria blommar vid ett bryn i området; den har rätt bra med förekomster inom Karlskoga, berättade Owe.

  Vi fick veta mera om bakgrunden till och metodiken vid florainventeringen i Värmland, Owe visade hur deras “fältlistor” (eller inventeringsprotokoll) såg ut, både för “pilotrutor” och för “övriga rutor”. År 1995 hade inventeringen inom Karlskoga kommit så långt att den sammanfattades i ett “Karlskoganummer” av Värmlands Botaniska Förenings tidskrift “Värmlandsfloran” (häfte 2, 1995), vars framsida vi fick skåda. I samband med utgivandet av detta temahäfte kom Owe för första gången in på tanken att sammanskriva en flora över Karlskoga kommun. Tyvärr har man här inte, som i många andra lokala floror, kunnat göra historiska jämförelser med tidigare publicerade undersökningar, av det enkla skälet att det inte finns några sådana! Fredrik Hård av Segerstads “Den värmländska kärlväxtflorans geografi” (1952) omfattar ju hela landskapet Värmland, och Carl Reuterman publicerade ingenting om Karlskogas flora, även om han sam­lade mycket. Owe hade dock gjort sitt bästa för att få fram vad som fanns att få ur dessa (och andra) äldre källor. Vi fick se två utbredningskartor på vilka de äldre uppgifterna utgjorde en signifikant del av “prick­arna”, dels vårfingerört Potentilla crantzii, som förr verkar ha varit relativt spridd inom Karlskoga, men som numera är sällsynt och huvudsakligen påträffas i de högre belägna delarna, dels svartfryle Luzula su­detica, som även den uppenbarligen var avsevärt vanligare förr, men vars få (tre) nutida lokaler inte följer något tydligt mönster. En art som mycket tydligt har ökat kraftigt sedan Hårds tid är småsporre Chaeno­rhinum minus; nu är den relativt vanlig i Karlskoga. Vi fick se en karta över denna art, men även över tre andra, som vid jämförelse med tidigare uppgifter förefaller ha gått fram, bäcknate Potamogeton polygoni­folius, storgröe Poa remota och lundelm Roegneria canina. Vad dessa arter beträffar är det dock osäkert om de verkligen har ökat, eller om det blott är den intensifierade inventeringsverksamheten som sätter si­na spår på kartorna. Vi såg utbredningskartor för de båda underartena av knappsäv Eleocharis palustris, den sydliga E. p. ssp. vulgaris och den nordliga E. p. ssp. palustris. Det var svårt att urskilja några tydli­ga geografiska mönster dem emellan, men det föreföll som om den nordliga mest fanns vid de större vat­tendragen och den sydliga mest vid smärre sjöar. Vi fick se kartor över utbredningen av pilblad Sagittaria sagittifolia och sköldmöja Batrachium floribundum (syn. Ranunculus peltatus), vilka båda mest förekom vid de större vattendragen, men intressant nog växer pilblad nästan bara vid Timsälven och sköldmöja hu­vudsakligen vid Svartälven. På liknande vis är ängsruta Thalictrum flavum rätt vanlig vid Trösälven, men saknas helt vid den likartade Kedjeån. Tjärblomster Viscaria vulgaris har en östlig förekomst i Karlskoga, gullpudra Chrysosplenium alternifolium en västlig, medan den relativt vanliga arten baltisk daggkåpa Al­chemilla baltica har sin tyngdpunkt i sydöst.

  Vi fick se en karta med antalet funna taxa per inventeringsruta angivet; i de båda rikaste rutorna hade 958 resp. 950 taxa påträffats. Den första av dessa omfattar bl.a. kommunens soptipp, den senare samhällets centrala delar, så givetvis är inte dessa siffror representativa för områdets inhemska flora. Vi kunde dock notera att samtliga rutor som ligger helt inom Karlskoga kommun hade kommit upp i mer än 500 taxa, nå­got som både tyder på en för trakten (Karlskoga ligger på “Norrlandsgränsen”, Limes norrlandicus) artrik flora och på en mycket heltäckande inventeringsinsats. Owe gav oss en lista över områdets nio “vanligas­te” arter: gran Picea abies, tall Pinus sylvestris, blodrot Potentilla erecta, blåbär Vaccinium myrtillus, lin­gon V. vitis-idaea, ängskovall Melampyrum pratense, hundstarr Carex nigra, piprör Calamagrostis arun­dinacea och grenrör C. canescens. Bland inte fullt så vanliga arter fick vi först se gullviva Primula veris, som är ganska vanlig, men troligen på flertalet lokaler kulturflykting eller kvarstående. Dock anges gull­viva från Karlskoga redan av Larsson (1859) som “flerest.[ädes]”; några av de nutida lokalerna förefaller kunna vara naturliga. Akleja Aquilegia vulgaris är (väl?) uteslutande en trädgårdsflykting, men som sådan rätt vanlig och även spridd långt ut i naturlig terräng. Hård (1952) angav den dock blott från två lokaler i Karlskoga, något som fick Owe att fundera på om “gamle Fredrik” hade högre krav för att notera förvild­ade växter än vad som är brukligt i nutiden. Strandiris Iris sibirica är även den en rymling från odlingen; den tar sig inte heller i Karlskoga långt från de platser där den ursprungligen odlats. Slån Prunus spinosa är inte ursprunglig i området, utan endast odlad och förvildad. Vi fick se en enligt Owe typisk hybrid mel­lan norrlandsviol Viola canina ssp. montana och skogsviol V. riviniana. Hybrider är ett område som i stor utsträckning har “försummats” under inventeringen; forna tiders botanister var mycket mera intresserade av hybrider och fann givetvis även åtskilliga som nu ej påträffats (men de har heller inte eftersökts i någon större utsträckning). Dårört Scopolia carniolica har bortemot trettio (30!) lokaler i Karlskoga, vissa även spridda ut i mera naturlig lövskog, på vilket vi fick se exempel. Detta måste väl rimligtvis bero på en lokal odlingstradition; det är tveksamt om det finns lika många kända lokaler i hela återstoden av Sverige! Röd kamklint Centaurea cheiranthifolia var. purpurascens har mycket få kända lokaler i Sverige, men lokaler­na i Karlskoga hade tidigare (fel-)bestämts till luddklint C. triumfettii; det kan finnas flera liknande fall där kamklint förekommer under fel namn.

  Vattenblink Hottonia palustris fick exemplifiera hur texten i artförteckningen i normalfallet var uppställd: äldsta uppgift / äldsta belägg, antalet aktuella fynd, preciserade lokalangivelser (blott för sällsyntare arter) samt äldre uppgifter. Arten var förr mera spridd i Karlskoga, men har i nutiden endast två närbelägna lo­kaler vid Kvarnbäcken ovan sjön Alkvettern. Bergsspring (svartbräken) Asplenium trichomanes påträffas blott där rikare berg går i dagen, varför utbredningskartan gav en aning om förekomsten av dessa. Vitblä­ra Melandrium album (syn. Silene latifolia) hade sina flesta förekomster runtom Karlskoga samhälle, men även en lokalgrupp uppe i nordväst. Åkernejlika Vaccaria hispanica var ett roligt fynd; den hade hittats år 1924 som ogräs i en havreåker vid Sandviken, medan det aktuella fyndet var från soptippen, med säker­het ditkommen med trädgårdsavfall. Från en vildträdgård fick vi se vitsippa Anemone nemorosa, vilket väl inte var särskilt märkligt, men förutom de vanliga vitblommiga fanns här även en blåblommig form! Detta var den allra sista växtnotering som kom in i floran; den hittades blott tre veckor innan boken gick i tryck. Löjtnantshjärta Lamprocapnos spectabilis har hittats som förvildad på flera lokaler i Karlskoga, lik­som kvastspirea Spiraea chamadryfolia (om den nu är rätt bestämd; den ser litet “skum” ut). Hästsvans Hippuris vulgaris är inte alltför ovanlig i Karlskoga och relativt jämnt spridd enligt kartan. Tallört Mono­tropa hypopitys s.str. är även den ganska vanlig och rätt jämnt spridd. Även den röda f. carnea har enligt en äldre uppgift påträffats i början av 1900-talet. Skogsstjärna Trientalis europaea, Värmlands landskaps­blomma, är mycket vanlig även i “utkanten” Karlskoga. Owe visade oss en pedagogisk bild av strimspor­re Linaria repens, gulsporre L. vulgaris och deras hybrid, som lätt uppstår där de möts. Gulsporre är van­lig, strimsporre har drygt tio lokaler och mellansporren är funnen på två platser i Karlskoga. Vi fick skåda den helrosa helparasiten vätteros Lathraea squamaria, som är ovanlig i Karlskoga; flertalet kända lokaler är belägna i samhällets östra utkant, just där Owe och Maj-Britt bor, men förmodligen är detta en tillfällig­het och inte ett resultat av ojämn inventeringsinsats. Den ostasiatiska busken amurtry är hos oss i Sverige endast funnen i Karlskoga, där ett rätt så omfattande snår pryds av rödlila blommor på försommaren och blänkande röda bär på hösten. Dess förekomst hos oss är en gåta, växten förekommer ej i odling (den är t.ex. inte med i “Kulturväxtlexikon”), men på något sätt måste den ju ändå ha kommit till Karlskoga. Owe framförde som en teori att den möjligtvis kunde ha medföljt andra växter som inköpts av en tidigare stads­trädgårdsmästare, men även så kvarstår frågan, varifrån? På en sommarstugetomt såg vi ett rikligt bestånd av slåttergubbe Arnica montana, som är ovanlig och minskande i Karlskoga. Husets ägare hade inte klart för sig vilken klenod som prydde hans gräsmatta, utan ville helst bli av med de där “maskrosorna”, som han trodde skulle minska hans möjligheter att sälja sommartorpet. Om slåttergubben ännu fått leva kvar på denna lokal är okänt, men i synnerhet vad gäller dylika hävdgynnade arter spolieras många lokaler i onö­dan genom markägarnas okunnighet om sina naturvärden. Owe avslutade med en bild på boken “Floran i Karlskoga kommun” och tillkännagav att den skulle gå att inköpa efter frågestunden för 220 kr.

 

§ 6

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att (nästan) hela inventeringen av Karlskoga kommun gjorts av tre personer: Owe, Maj-Britt och Uno Milberg. Ett antal andra växtintresserade hade deltagit i en studiecirkel ledd av Uno, men flertalet av dem hade inte bidragit med några primärfynd alls; några enstaka noteringar i floran kom dock från andra än de ovan nämnda tre. När Karlskoga-inventeringen påbörjades var Uno en mycket kunnigare botanist än Owe, men under projektets senare del hade Owe “hunnit i fatt” Unos växtkunskaper och var nu troligen den skickligaste botanisten i kommunen. På frågan om hur mån­ga inhemska arter det kunde finnas i Karlskoga svarade Owe “troligen mellan 500 och 600”, men det är i många fall svårt av avgöra om en växt är inhemsk eller inkommen med människans hjälp för länge sedan. Det hade varit rätt svårt att sammanställa florans artdel, detta då Värmlandsinventeringen ej är inriktad på att notera förekomst av växter i biotoper, utan blott geografiskt. Stora delar av landskapet Värmland är än­nu mycket ojämnt inventerade, men vad Karlskoga beträffar ansåg sig Owe kunna säga att området i stort sett var väl känt och jämnt inventerat. Sekreteraren framhöll att den blåblommiga vitsippan troligen borde betraktas som kvarstående efter odling; det finns flera blåa former i trädgårdar, men såvitt känt har någon egentligt vild blå vitsippa aldrig påträffats vildväxande i Norden. Den “biologiska Norrlandsgränsen” (el­ler Limes norrlandicus) lär gå fram genom Karlskoga, märks detta i floran? Kanhända inte så mycket nu som förr; planterad bokskog föryngrar sig numera rätt bra i kommunen, och hasseln tycks trivas bra; den senare är kanske inhemsk på någon lokal i området. Birgitta Herloff undrade när den “stora” Värmlands­floran skulle utkomma, på vilket Owe svarade att inventeringen av pilotrutorna i stort sett är genomförd, men att mycket återstår att komplettera; det lär (tyvärr) gå många år innan boken föreligger i tryckfärdigt skick. Crister Albinsson har dock “återvänt” till Värmland (från Öland), så måhända kan projektet fram­skrida med större hastighet än väntat. Frågan om det fanns någon riktigt gammal skog i Karlskoga besva­rade Owe med ett “förmodligen inte”, även om vissa skarpa tallhedar längst i norr, uppe i gränstrakterna mot Västmanland, möjligen skulle kunna kvalificera sig som “gammelskog”. Detta beror på att Karlskoga under lång tid varit ett bergslag, varför kolning för järnbrukens behov utplånat all gammal skog i brukens närområde. Aimon berättade parentetiskt för dem som ännu inte visste det att Verle skog i Risveden lyck­ligtvis nyligen blivit skyddad, efter att Ale kommun och Naturvårdsverket tillskjutit medel för dess inköp. En sista fråga om bakgrunden till namnet Karlskoga bevarades med att socknen var uppkallad efter hertig Karl (senare konung Karl IX), under vars tid socknen bildades och fick egen kyrka, det senare år 1586.