Föredrag av Ragnhild Crawford: “Högsommarblomning i Sydafrika”.


  Vi fick höra en något förkyld Ragnhild berätta om Sydafrikas blomsterrika högsommar, studerad under en resa genom Västra och Östra Kapprovinsen, från Kapstaden förbi Knysna och Port Elizabeth upp till bergen nordost därom. De hade sett ett stort antal av florariket Capensis’ unika växter och även en del av dess intressanta djurliv, det senare mest i Addo. Både halvökenartad karroovegetation, den unika fynbos­vegetationen och isolerade utposter av afromontan skog hade besökts under resan. Till skillnad mot under den förra resan hade rätt många orkidéer setts, bl.a. den berömda rosenröda “Taffelbergets stolthet” Disa uniflora, samma art som odlas i Botaniska Trädgårdens växthus sedan Erik Magnus’ tid. Bland det stora antal vackra blommor vi fick beskåda utmärker sig de bägge växtfamiljerna Amaryllidaceae och Iridaceae såväl genom det stora antalet arter som genom sin stora variation i utseende.

 

  Ragnhild inledde med att berätta att detta föredrag (huvudsakligen) behandlade hennes och Neils andra resa till Sydafrika. Den första resan hade de företagit under våren, i september 2006, och vid detta tillfälle hade de mest besökt västra Kaplandet, där de följt i Linnélärjungen Carl Peter Thunbergs fotspår. Denna andra resa hade i stället ägt rum under högsommaren, i februari 2008, och de hade nu företrädesvis bilat genom östra Kaplandet och följt en annan Linnélärjunge, Anders Sparrman, i spåren. Ett tungt vägande skäl till att denna andra resa till Sydafrika blivit av var de många intressanta växter som de under den förra resan sett i outvecklat skick; dessa hade de nu velat se även i blom, därför hade resan företagits under det södra halvklotets högsommar. Ragnhild berättade så om de dominerande vegetationstyperna i Kaplandet: fynbos (rätt torrt, domineras av småbladiga buskar), suckulent karroo (torrare, med mera öppen vegetati­on), Nama-karroo (ännu torrare), “buskage i Östra Kapområdet” (busksnårsvegetation i områden med nå­got mera regn) samt afromontan skog (blott lokalt, kräver avsevärt högre nederbörd). Från deras förra re­sa mindes vi även renosterveld (öppen, brandgynnad vegetation dominerad av örter och stråväxter). Efter en inledande bild med ett urval av vackra växter och djur som de hade sett i Sydafrika visade Ragnhild så en karta över landets sydvästra delar, där både deras resväg och besökta orter fanns utsatta. Denna karta fanns även återgiven på det papper med en förteckning över bilderna som Neil hade delat ut, något som vi hade all anledning att vara tacksamma för under föredraget.

  Bildvisningen började därefter på allvar med en utsiktsbild över Taffelberget från ovan, tagen vid inflyg­ningen till Kapstaden. Den första plats de besökte var ett bevarat naturområde kallat “Harold Porter”, där det enligt uppgift skulle behövas en nyckel för att komma ut i området, men de fick höra att detta inte var nödvändigt, och mycket riktigt, grinden ut mot naturen bakom husets trädgård var olåst… Härifrån fick vi se den vackra blålila Roella incurva (Campanulaceae), de rosablommiga Gladiolus hirsutus (Iridaceae) samt ormbunken läderblad Rumohra adiantiformis (Dryopteridaceae) som ofta ingår som “grönt” i blom­buketter och blomsteruppsättningar. Längre fram kom de så in i klyftan “Leopards kloof”, där terrängen blev svårare och stigen dessutom delvis var bortspolad p.g.a. kraftiga regn; de lyckades dock ta sig fram och över ån i klyftans botten – det skulle ju finnas en lokal för orkidén Disa uniflora längre ned i klyftan. De mötte några andra vandrare på väg uppåt, som upplyste om att det var “tjugo minuters väg kvar, och i än värre terräng”, men de fortsatte i alla fall, och lyckades till slut komma fram till lokalen, en brant berg­vägg vid ett vattenfall. Här beundrades den efterlängtade “Pride of Table top mountain” genom kikare och teleobjektiv (de fann inga lättillgängliga exemplar) och vi fick beskåda ett telefoto av denna vackra och ra­ra lokalendem i full blom (arten finns i odling i Botaniskas växthus, men det är ju inte alls samma sak!). Orkidén i fråga har beskrivits av en svensk botanist, Peter Jonas Bergius, som tillsammans med sin bror Bengt genom en testamentarisk donation gett upphov till “Bergianska botaniska trädgården” i Stockholm. På återvägen fick de skynda på, dels för att solen var på väg ned, dels för att grinden kanske skulle vara låst – vilket den också visade sig vara! Det blev till att klättra över ett 3 m högt staket med taggtråd för att komma ut igen, men de lyckades innan det blev mörkt.

  Vid Oshana i trakten av Overberg, en god bit öster om Kapstaden, ser vi ett fynbos-landskap med olika proteor Protea spp., ljungarter Erica spp. och inte minst restionacéer (en sydhemisfärisk stråväxtfamilj, ej olika gräs och halvgräs). Här fanns även rikligt med chacmababianer Papio ursinus, vilka med sina oljud väckte Ragnhild och Neil redan tidigt på morgonen. Bland blommande växter skådades bl.a. “Afrikas blå lilja” Agapanthus africanus (av vilken de förra gången blott sett blad) och den blåblommiga orkidén Disa graminifolia, kallad “Blue Disa” på samma sätt som D. uniflora även kallas “Red Disa”. Andra arter som blommade för fullt i denna fynbos var de båda lobeliorna Lobelia tomentosa och L. pinifolia, båda i regel med blåa blommor, den rödblommande iridacén Tritoniopsis triticea och den blålila Micranthus junceus från samma växtfamilj; alla dessa arter var brandgynnade och markägaren brände regelbundet av delar av området för att gynna dem. Ytterligare svärdsliljesläktingar var den djupblå Aristea oligocephala och den ljusare A. ecklonii, medan den rödlila och gula Erepsia anceps tillhör isörtsväxternas familj Aizoaceae och hade en tydlig röklukt från blommorna. Ute i öppen sand sågs den blålila Pseudoselago serrata (Scrophu­lariaceae s.lat.) och skärmliljearten Haemanthus sanguineus (Amaryllidaceae) med blommor i rött, orange och gult. Denna senare art var ej någon parasit, fastän några gröna blad ej kunde ses; de hade vissnat till­baka innan blomningen, men kunde anas som bruna, intorkade rester vid blomställningens bas.

  Nästa anhalt var Barrydale, vars vegetation utgörs av suckulent karroo. Det regnar rätt sällan här, men dimma och dagg tillför vatten till vegetationen, något som såg ut att behövas; dagstemperaturen låg kring +30°C. Den första växt vi fick se var isört Mesembryanthemum crystallinum (Aizoaceae), som är endem i Kaplandet men numera naturaliserad på flera andra håll, bl.a. kring Medelhavet. Dess tunna vitgula kron­blad kontrasterade vackert mot de suckulenta bladen, klädda med de isskimrande kristaller som gett arten dess namn. Vi fick se ett antal fetbladsväxter härifrån: den vitblommiga Crassula capitella, vars blad sitter i fyra (korsvis motsatta) rader, mer eller mindre tätt, släktingen “trollhalsband” C. rupestris, som inte var i blom men hade vackert rödanlupna blad, den här orangeblommiga vaxökenklockan Cotyledon orbiculata var. orbiculata (som p.g.a. bladformen kallas “grisöron”), medan varieteten C. o. var. flanaganii däremot hade gula eller ljusare orange blommor (den är mycket variabel i blomfärg och bladform), samt den blad­fällande suckulenta busken Tylecodon paniculatus (syn. Cotyledon paniculata), vars blommor mest lyste i rött, men med inslag av gult och grönt. Som jämförelse fick vi även se en bild av denna sista art från den första resan; då hade den haft blad (vilket den har under vinter och vår), men däremot inga blommor. Här i Barrydale träffade Ragnhild och Neil en både skicklig och trevlig lokal botanist, Hildegard Crous, som tidigare varit pelargonexpert i Kirstenboschs botaniska trädgård (i Kapstaden), men nu var egenföretagare med orkidéodling som specialitet i Barrydale. Hon ville gärna visa Ragnhild och Neil en vacker Disa, var­för de gav sig ut på tur. Vi fick se Hildegard bredvid ett snår av den vitblommande kompositbusken Me­talasia muricata, en skiljeart mellan fynbos (där den är vanlig) och karroo (där den saknas). En annan ty­pisk fynbos-växt är den mörkt rosablommiga Stilbe ericoides (Stilbaceae), som ytligt rätt mycket erinrar om föregående i sitt växtsätt. Vid ett smärre vattendrag sågs äntligen på andra sidan den lysande röda Disa cardinalis; Hildegard varnade för att stenarna kunde vara hala vid övergången, Ragnhild och Neil klarade sig, men Hildegard halkade i. Här sågs även den blåvitblommiga ärtbusken Psoralea aphylla, och ej långt härifrån “kung Gustavs spira” Paranomus sceptrum-gustavianum – ursprungligen beskriven som Protea sceptrum-gustavianum av Anders Sparrman, och givetvis uppkallad efter kung Gustav III. Den låga bus­ken har djupt delade nedre blad, men hela, rundade övre, vilka som en lång spira omsluter skottet upp till blomställningen. Restionacén Chondropetalum tectorum kallas för “Cape rush” och användes åtminstone förr till taktäckning; vi får se ett hus från år 1817 vars tak är täckt med denna stråväxt, ej olikt agtaken på Gotland eller för den delen de vasstak som förr sågs mångenstädes i Sverige.

  Vid vägen vidare österut mot Swartberg stannade Ragnhild och Neil till på ett ställe där de läst sig till att det skulle finnas “levande stenar” (några släkten av suckulenta aizoacéer). Dessa var inte så lätta att få syn på när de inte blommade, men efter en del letande fann de i alla fall både Gibbaeum heathii och G. album, båda med motsatta, blekt gröngula, suckulenta blad; därtill även den liknande (men helt obesläktade) fet­bladsväxten Crassula columnaris, som dock gjorde ett rundare intryck och var ännu gulare. Ute vid vägen sågs tulkörtssläktingen ballongsidenört Asclepias fruticosa (syn. Gomphocarpus fruticosus) med sina vita blommor och sina uppblåsta, borstiga frukter. Framme vid Swartberg fann de amaryllisväxten Brunsvigia josephinae i blom bland ormbunkar på andra sidan av en djup klyfta; det fick bli en telebild, men den blev lyckad. Arten är uppkallad efter kejsarinnan Joséphine, Napoleon I:s första hustru. Swartberg-området är ett höglänt bergsområde (upp till 1585 m ö.h.) med i huvudsak glesare och mera torktålig vegetation. Här fanns en möjlighet att åka upp på en mindre väg, förutsatt att den ej var avstängd, och den var till all lycka öppen! Uppe vid den smala grusvägen skådades bl.a. gulblommande stinketernell Helichrysum foetidum (som gör skäl för sitt namn), den blåblommiga campanulacén Theilera guthriei, svärdsliljesläktingen Tri­toniopsis antholyza med sina långsträckta rosa blommor, samsläktingen T. ramosa var. unguiculata med mer öppna, rosa och vita blommor, den gulblommiga Bobartia orientalis (även den Iridaceae) samt prote­acén Leucadendron salignum som är tvåbyggare, mycket vittspridd i södra Afrika och av vars ved boerna förr gjorde vagnshjul. Här sågs även ett antal blommande proteor, först rosenprotea Protea eximia, vars stora blommor i rött och gult ej sällan finns till salu i blomsteraffärer, sedan honungsprotea P. repens med stora, öppna, röda blommor, den ljust gulblommiga P. nitida, och slutligen den rosablommande P. punc­tata. Precis när Ragnhild och Neil hade kommit igenom Swartberg-passet (med vissa problem, vägen var här och där översvämmad) dök polisen upp och stängde av vägen – men då var de redan igenom!

  De kom därefter upp i ett ännu torrare, men inte lika bergigt område, en del av Stora Karroo i trakten av orten “Prince Albert”. Vegetationen här är av en gles, torkfördragande typ, dominerad av kompositer och isörtsväxter, tillhörande vegetationstypen Nama-karroo; den såg ganska dyster ut. För att ge en föreställ­ning om hur det (kanske) kan se ut när området blommar visade Ragnhild en vårbild från Matjesfontein i Västra Kap, tagen på första resan (vegetationen där var dock av typen renosterveld, inte Nama-karroo). Men även om blomprakten inte är “ögonbedövande” så finns här mycket “smått och gott” att se, så t.ex. den rundbladiga busken trädkrassula Crassula arborescens. Här ses två införda (amerikanska) kaktusarter ur släktet Opuntia, den numera vittspridda fikonkaktusen O. ficus-indica och den avsevärt mera starktag­giga O. fulgida – bäst att hålla sig på avstånd! Andra suckulenter är däremot inhemska, som den omtyckta trädgårdsväxten guldtandsaloe Aloë perfoliata, vars blad har vassa taggar utmed kanterna och längs mitt­nerven. Vi får se Ragnhild studera en rätt stor leopardsköldpadda Geochelone pardalis; ett djur man kan hinna med att fotografera innan det försvinner. Invid vägen växer busken Nymania capensis (Meliaceae) med stora, uppblåsta frukter som i formen något erinrar om dem hos benved. Släktet är uppkallat efter en svensk botanist, Carl Fredrik Nyman, som var verksam vid Riksmuseet i Stockholm. Här ses även den vackert orangeblommiga Watsonia galpinii (Iridaceae), som är uppkallad efter en sydafrikansk bankman och amatörbotanist, Ernest Galpin. Blommorna besöktes av en pollinerande skalbagge, “Lunate Blister Beetle” Decapotoma lunata, som vi också fick se. För ovanlighets skull ser vi här även en växt ur ett väl känt släkte, björnbäret Rubus rigidus, en av blott 17 arter i hela Sydafrika. Från Montagupasset ser vi hur vägen slingrar sig ner mot mera sluten vegetation; här ställde Ragnhild och Neil bilen, och gav sig ut för att se närmare på floran. Lön för mödan uteblev inte, de fann fyra olika klockljungsarter i blom: den rosa­röda Erica densifolia, den mera högröda E. vestita, den rosa E. glandulosa och den orangeröda E. versi­color. Släktet Erica omfattar ca 760 arter i Sydafrika; avsevärt mera än de ynka två vi har i Norden, men även de sexton inhemska europeiska arterna framstår vid jämförelsen som få. En annan speciell art som de såg här var “smultroneternell” Syncarpha eximia, som påminner om hedblomster men har bredare blad och kulrunda röda korgar, från vilka namnet (ej utan skäl) härleds. Här fann de även en blekt rosablom­mig färgform av den redan tidigare visade Watsonia galpinii.

  Nere vid kusten, nära samhället Knysna, besökte Ragnhild och Neil naturreservatet Wilderness, där de bl.a. såg fyra olika arter av kungsfiskare: malakitkungsfiskare Alcedo cristata, (afrikansk) jättekungsfis­kare Megaceryle maxima, “Half-collared Kingfisher” Alcedo semitorquata samt gråfiskare Ceryle rudis. Här finns ett mindre område med bevarad afromontan skog, delvis bestående av det märkliga barrträdet “Outeniqua Yellowwood” Podocarpus falcatus (Podocarpaceae), större och grövre än våra ekar. Fordom byggde man fartyg av detta träd, men de få kvarvarande bestånden är nu fridlysta; vi får se Ragnhild stå under ett jättelikt träd i den rätt sumpiga skogen. Andra växter som sågs i området var den rödblommiga liljeväxten “målarborste” Scadoxus puniceus (syn. Haemanthus puniceus), vår vanliga vitblommiga kruk­växt ampellilja Chlorophytum comosum (som p.g.a. sitt växtsätt med rotslående utlöpare här kallas “Hen and Chickens”), svärdsliljesläktingen zuluiris Dietes iridoides som har vita blommor med mönster av gult och violett, den rödblommiga lejonöre-arten Leonotis ocymifolia och den blåvioletta novemberljus-arten Plectranthus ecklonii (båda Lamiaceae) samt kornettblomme-arten Streptocarpus rexii (Gesneriaceae) med sina lila blommor; den sistnämnda upptäcktes 1818 och förekommer som krukväxt hos oss sedan 1839. Neil och Ragnhild klättrade upp för att få utsikt över Wilderness-skogen; vi fick se några bilder av utsik­ten, men kunde nog inte föreställa oss hur brant det var. Vi såg i alla händelser trädet kapkastanj Caloden­drum capense (Rutaceae) både i blom och frukt; blommorna är blekt violetta, medan frukterna erinrar om hästkastanjens, vilket gett upphov till det svenska namnet. C.P. Thunberg upptäckte detta träd under sin tid i Kap, och sköt (!) ned en blommande gren för att kunna studera blommorna. Ragnhild och Neil hade en fin vandring runt i området, vi såg en vacker bild från “Wilderness Molerat Trail”, men här och där var det översvämmat – och plötsligt så försvann stigen för gott! De lyckades ta sig ut på en väg, stannade en lastbil, och fick veta av föraren att det var två timmars vandring tillbaka utmed vägen till den plats där de parkerat. Det hela löste sig dock genom att de fick lifta på lastbilens flak tillbaka till bilen. Ytterligare arter från trakten som sågs var kapaster-arten Felicia ecinata med små, tättsittande stjälkblad och ensamma kor­gar med blekvioletta kant- och gula strålblommor, de båda lilablommande besksötesläktingarna Solanum africanum (inhemsk, sällsynt) och S. americanum (införd, klart vanligare) [vad den senare beträffar måste dock bestämningen anses som ytterst osäker, den är inte alls lik den S. americanum vi känner som införd i Europa!] samt den vackra, gula hibiskus-arten Hibiscus ludwigii, vars blommor ej öppnas helt. Tre and­ra arter ur samma släkte var (äkta) hibiskus H. rosa-sinensis (med vackert rosa blommor och en besökan­de ametistsolfågel Nectarinia amethystina), den skönt gulblommiga H. diversifolius, samt den även i Sve­rige påträffade arten timvisare H. trionum, som här kallas “Black-eyed Susan” (ett engelskt namn som an­nars brukar betyda sträv rudbeckia Rudbeckia hirta!). Ingen av dessa tre arter förekommer naturligt här, utan alla har införts av människan. Kapkaprifol Tecoma capensis (syn. Tecomaria c., Bignoniaceae) lyser på långt håll i mättat rödorange; arten upptäcktes och beskrevs av Thunberg. Vid en mindre sjö ses kryp­spikblad Hydrocotyle verticillata och den slingrande, gulblommiga ärtväxten Rhynchosia chrysocias, och ute i sjön blommar blå kapnäckros Nymphaea nouchalii. Mot vägen var sjön hägnad av staket med tagg­tråd, Ragnhild och Neil gav sig på att åla sig genom ett hål för att komma fram till vattnet, då kom en man förbi och föreslog att de skulle använda grinden i stället! Ute i vattnet fann de även bläddre-arten Utricula­ria inflexa och sjögulls-arten Nymphoides thunbergiana, båda gulblommiga och inte så olika våra.

  Vid Robbergs naturreservat ser vi först det speciella berg, vulkaniskt konglomerat, som området är mest berömt för. Här fanns en grind där man fick betala inträde; vakten påstod dessutom att det inte fanns någ­ra blommor utan bara sten, men lyckligtvis kunde Ragnhild påvisa att han hade fel. Vi fick se den vitgula Knowltonia anemonoides (Ranunculaceae), den violetta risp-arten Limonium scabrum och ytterligare två protea-arter i blom, Protea mundii med ljusa fransar på de ljusa blommorna och P. neriifolia med mörka fransar på de mer eller mindre röda blommorna. Det fanns fina leder att vandra på i området, en av dessa ledde ned till en strand med sanddyner, där den vitblommiga Scaevola plumieri (Goodeniaceae) förekom rikligt. Arten anses komma från Australien, men (utan människans hjälp) ha invandrat till Sydafrika, väl troligen genom frön som förts med havsströmmar. Vid vägen något väster om Tsitsikamma stannar Neil till vid en “trafikstockning”, som visar sig bero på att bilisterna tittar på klipphyraxar Procavia capensis (även kallade klippgrävlingar eller klippdassar), en djurgrupp vi inte har hos oss, men som närmast finns i östra Medelhavsområdet. Här ser vi även den vackra Monopsis unidentata (Lobeliaceae), vars blommor kan variera i färg; vi ser både blåa och blekt brungula. Vid Tsitsikamma finns ett annat område med afro­montan skog bevarad; från vandringen i denna skog får vi se bl.a. den storväxta, gulblommiga liljeväxten Wachendorfia thyrsiflora (Haemodoraceae) som har använts till växtfärgning och den mera ljust blåblom­miga liljan Agapanthus praecox ssp. minimus; en annan “Afrikas blå lilja”, som är ursprunget till flertalet av de hybrider som odlas. Vid Oyster Bay ser vi tofstärna Sterna bergii flyga över vågorna, och på sand­dynerna blommar Metalasia densa med blekt bruna blommor och den gråludna Arctotheca populifolia med gula (båda Asteraceae). I området kring Oyster Bay Lodge betar hjordar av hästar; här fann Ragnhild och Neil kapamaryllis Amaryllis bella-donna i full rosa blom (detta är den enda arten i släktet Amaryllis s.str.; den enda “äkta” amaryllisen, men den odlas sällan hos oss). Andra vackra växter var “surkrutspelargon” Pelargonium pulverulentum (Geraniaceae), vars gula kronblad har rödlila strimmor, den vackert rosa Chi­ronia baccifera (Gentianaceae), som senare på året får röda bär, och umbellaten Dasispermum suffrutico­sum (som skulle kunna kallas “havspersilja”). Här sågs även fikus-arten Ficus capensis, vars fikon är tätt håriga över hela yta; de är ätliga och samlas ofta av människor, men de äts även av fåglar och apor. Av lil­jeväxten Gasteria brachyphylla ser vi blott de plattade bladen; andra arter i släktet (som står rätt nära Aloë) odlas som krukväxter. Den vittspridda påfågelsblomster-arten Gazania krebsiana (Asteraceae) ses här i en form med gula strålblommor som är mörkt brunsvarta vid basen, därtill med en central vit fläck i det mör­ka – mycket vackert!

  Addo nationalpark är med rätta berömd för den enda kvarlevande fortplantningsdugliga populationen av kapelefant Loxodonta africana capensis (det finns några få elefanter kvar även vid Knysna, men så vitt vi känner till endast honor). Förr var denna ras av bushelefant vitt spridd i Kapområdet, men bragtes genom jakt till utrotningens gräns; år 1931 fanns blott elva levande elefanter kvar i Addo, nu är de omkring 450. Ragnhild kunde visa oss bilder av kapelefanter, både en stor elefanttjur och kor med kalvar. Vegetationen i Addo domineras av subtropiska buskage, där vi bl.a. ser ärtväxten “boerböna” Schotia afra (Caesalpino­idae) med vackert röda blommor, den suckulenta “kaktusliknande” töreln Euphorbia tetragona, om vilken vi får höra att den knuffas omkull och äts av noshörningar (säkerligen spetsnoshörning Diceros bicornis) samt – “svärmors tunga” Sansevieria trifasciata, som har sitt naturliga hemland här! Dess blommor är rätt oansenliga med en gulgrön färg, men de är nog så väldoftande. Vi ser sydafrikansk koantilop Alcelaphus buselaphus caama, som på “afrikanska” kallas haartebeest (betyder ungefär “segt djur”) beta i landskapet. Skärmlilja Haemanthus coccineus (Amaryllidaceae) blommar hör med rödorange blommor, och får besök av “Citrus Swallowtail” Papilio demodocus (en nära släkting till vår makaonfjäril P. machaon). Burchell­sebror Equus b. burchellii (den sydligaste rasen av stäppsebra) betar bland skärmliljorna, men verkar rata dem, liksom våra kor ratar smörblommor. Vi ser även en tjur av större kudu Tragelaphus strepsiceros be­ta vid vägkanten; denna antilopart är rätt så vanlig i Sydafrika.

  Det pastorala landskapet kring Glenavon hyser ett flertal intressanta växter, som den vackert orange kap­lilje-arten Tritonia laxifolia (Iridaceae), den sammetsmatt mörkbrunblommiga mörka pelargonen Pelargo­nium sidoides (som har använts som medicinalväxt, men därigenom på många håll nästan utrotats) samt den hos oss numera rätt ovanliga krukväxten blyblomma Plumbago auriculata (Plumbaginaceae), som på­stås kunna bota blyförgiftning (!); arten beskrevs som P. capensis av Thunberg år 1794, men redan 1786 hade fransmannen Lamarck varit före med namnet P. auriculata, vilket därför måste användas. Vi ser en mycket annorlunda skärmlilje-art Haemanthus carneus, vars öppna rosa blommor sitter relativt glest, och vars blad är tätt håriga i kanten. Detta är en extremt sällsynt art som mycket få har fått se i det vilda, men Sydafrikas främsta expert på lökväxter hade visat den exakta växtplatsen för folket på gården Glenavon, som därför kunde förevisa den för Ragnhild och Neil. Den gula liljeväxten Bulbine abyssinica (Asphodel­aceae) är å andra sidan spridd över stora delar av Afrika (och finns även i Jemen), medan den rosa Diera­ma pendulum (Iridaceae) som kan kallas “änglarnas metspö” är mycket sällsynt i det vilda (den ingår dock i flera trädgårdshybrider). Vi får beskåda en honplanta av kottepalmen Encephalartos cycadifolius (Zami­aceae) försedd med mognande kottar (även den numera mycket sällsynt), den rosablommiga iridacén Gla­diolus oppositifolius, fackelliljan Kniphofia acraea, en av de ovanligare bland Sydafrikas ca 70 arter, med gula blommor, medan K. triangularis och tidig fackellilja K. praecox har brandgula blommor; den senare är rätt vanlig i odling hos oss. Den vackra, blekt blålila “blåklockan” Wahlenbergia grandiflora är inte olik våra egna blåklockor; den hör också till samma familj. Därefter får vi för omväxlings skull se två arter ur välbekanta släkten (sådana är det inte gott om i Sydafrika!), nejlikan Dianthus thunbergii och glim-arten Silene undulata; växtfamiljen Caryophyllaceae är endast svagt representerad i Sydafrika. Den senare arten är hallucinogen och missbrukas som “knarkväxt” av xhosakaffrerna, “xhosa dream herb”. Nattblomster-arten Zaluzianskya microsiphon (Scrophulariaceae s.lat.) uppvisar kronblad som är vita på insidan, men rätt mörkt rödlila utanpå; den påminner i “allmänutseendet” en hel del om en dunört Epilobium. Ragnhild och Neil letade här efter surikater Suricata suricatta, som skulle förekomma här; de lyckades dock inte fin­na någon, men vi fick se släktingen gul mangust Cynictis penicillata och ett av dess och surikatens byten, kapjordekorre Xeris inauris, båda stående på bakbenen och spejande över omgivningen.

  Vid Hogsback träffade Ragnhild och Neil paret Harold och Irene Nicholls, som är lokala amatörbotanis­ter och florainventerare. Platsen har sitt namn från de restberg, s.k. “svinryggar” som sticker upp ur land­skapet, och som vi fick se några exempel på från Gaikas Kop (ca 2000 m ö.h.). Som jämförelse visades vårtsvin Phacochoerus africanus (från Addo, eller var det månne det som utrotat betraktade kapvårtsvinet P. aethiopicus aethiopicus??). Bland blommande växter här visades särskilt den vackert vita helparasiten Harveya speciosa (Rhinanthaceae), den svartnar dock helt vid torkning (liksom släktingen vätteros Lath­raea squamaria); vidare svärdsliljeväxten änglametspö Dierama pulcherrimum (som vi sett en nära släkting till vid Glenavon), fackelliljan Kniphofia lineariifolia med sina många orange och gula blommor, växande i en högt belägen våtmark, amaryllisväxten Nerine alta, vars rödlila kalkblad var mycket långsmala, samt den skönt rödprickiga gladiolen Gladiolus ecklonii (uppkallad efter dansken Christian Friedrich Ecklon). Här sågs även, på en vacker plats med fin utsikt, de båda orkidéerna Habenaria dives (med grönvitaktiga blommor, ej helt olik en nattviol Platanthera i blomställningen – de fördes förr till släktet Habenaria) och den rosablommiga Satyrium longicauda (som hade viss likhet med vår brudsporre Gymnadenia conop­sea). Jungfrulinet Polygala virgata var till skillnad mot våra arter en buske, men de blålila blommorna såg ut “som vanligt”. Här blommade även den i huvudsak vita basunliljan Lilium formosanum, som är införd och har blivit en “invasionsart”; den är alltför vanlig och tränger undan inhemska växter.

  Vid vägen mot Port Elizabeth, nära Coega Kop, stannade Ragnhild och Neil och beundrade den rent vit­blommiga jasminen Jasminum angulare (Oleaceae), men även fem vackra pelargoner, den rosablommiga daggkåpspelargonen Pelargonium alchemilloides, vars blad mycket riktigt liknar daggkåpornas, smutspe­largon P. inquinans med röda blommor (den är en förälder till åtskilliga odlade hybrider), den på sina vita kronblad vackert rödtecknade P. myrrhifolium, den violetta hängpelargonen P. peltatum, vars blad liknar murgrönans (även den är en förälder till flera odlade hybrider), samt slutligen den rödlila P. reniforme, ur vilken lokala “mediciner” utvinns, varför den är minskande och hotad. Vid Port Elizabeth sågs de bägge orkidéerna Polystacha pubescens (gulorange) och Satyrium parviflorum (gulgrön), den förra högt uppe i ett bergsstup, så vad vi fått se var en avancerad telebild! Det gulblommande ärtträdet Acacia karroo (syn. Vachellia karroo, Mimosoideae) besöktes av en vitfjäril, “Brown-veined White” Belenois aurota. Vi hade möjlighet att ana de mycket stora tornar som trädet är beryktat för. Kapaloe Aloë ferox är en kraftig växt med grova taggar i bladkanterna; den blommade här med täta klasar av rödorangebruna blommor. Växt­saften från den och några av dess släktingar har medicinisk användning. Som halvparasit på ett träd växer här misteln Viscum rotundifolium; bortsett från att bären är rödorange och att bladen är kortare och runda­re är den rätt lik vår inhemska art. Avsevärt mera högvuxen än kapaloen är släktingen Aloë pluridens, hos vilken stammens nedre delar är tätt täckta av gamla vissna vassa blad. Vi ser en liten antilop, “Cape Grys­bok” Raphicerus melanotis, som hör hemma i fynbos-vegetationen. Det rosablommiga trädet buskportlak Portulacaria afra påminner en hel del om en portlak men tillhör en helt annan växtfamilj, Didieraceae. Ele­fanterna betar med förkärlek detta träd, uppifrån och ända ned! Ytterligare två aloe-arter förevisas: såpaloe Aloë maculata (syn. A. saponaria) med förgrenade blomställningar, där de rödorangea blommorna hänger rätt glest i topparna, och strimaloe A. striata, som inte blommar för tillfället. Vid ett stenbrott (som kräver tillstånd för besök) ses den stora rariteten Orthopterum coeganum (Aizoaceae), av vilken blott tre lokaler i Sydafrika är kända. Den blommar inte, men de suckulenta bladen är vackert mörkprickiga. Blommar gör däremot i högsta grad prylkrassula Crassula perfoliata var. coccinea, som “lyser” på långt håll med sina eldröda blommor. Här växer även fem törelarter: den suckulenta men långsmalbladiga Euphorbia clava, de båda bladlösa suckulenterna E. ledienii och E. enopla (den senare vasst taggig!), samt den taggiga E. stellata (i blom) och den kaktuslika E. polygona. Ragnhild avslutar med “afrikansk ökenbanan” Strelitzia juncea, som tyvärr inte blommar för tillfället (även om en infälld bild från en trädgård visar hur den då ser ut). Denna papegojblomme-art, som tillhör den bananerna rätt närstående växtfamiljen Strelitziaceae, be­skrevs så sent som år 1974 som en egen art. Dess blad är grågröna, styva och mycket vassa, påminnande om dem hos åtskilliga tåg-arter Juncus, därav artepitetet.

 

§ 5

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Ragnhild och Neil inte hade lyckats få se någon eu­forbiamistel Viscum minimum, en art som parasiterar på vissa kaktuseuforbior, bl.a. just Euphorbia poly­gona. Ordföranden Gunnar berättade om bakgrunden till släktnamnet Scaevola som beskrevs av Linné på material från “Indien” 1771. Dessa goodeniacéer har en konstig, vriden blomform med fem kronblad, vil­ka fick Linné att associera till den gammalromerska berättelsen om den romerske officeren Gaius Mucius, som i kriget mot etruskerna blivit tillfångatagen och hotad med bålet, varpå han, för att visa hur föga han aktade hotet, stack in sin högra hand i elden och lät den förkolnas utan att visa någon smärta. Etruskernas konung Lars Porsenna blev så imponerad att han frigav Mucius, som därefter fick tillnamnet Scaevola (= den vänsterhänte). Hur långt är det från Kapstaden till Port Elizabeth? Omkring 80 mil, och under hela re­san körde de tillsammans ca 200 mil. Ragnhild och Neil var runt i Sydafrika under femton dagar, och tog något färre bilder totalt än under den förra resan. Ute på landsbygden kan Kapprovinsen ännu anses vara tämligen säker, men i Kapstaden är det numera nog så livsfarligt att vistas, liksom i flertalet andra större städer. De hade tyvärr inte lyckats få se någon noshörning, men spetsnoshörningen finns i Addo. Flerta­let inhemska växtarter i Kapprovinsen är endemer (av 8000–9000 arter totalt är kanske 6000 endemer!), men det finns även många introducerade växter. En hel del av dessa senare är “aggressiva invasionsarter” och skall ryckas upp var de än påträffas – i vissa reservat får man rabatt på inträdet om man tar med sig tillräckligt mycket av dessa främmande arter!