Föredrag av Ingvar Nordin: “Charlotte von Schéeles blomsterakvareller”.


  Charlotte von Schéele (1840–1929) var musiklärarinna på Kjellbergska flickskolan i Göteborg men även en mycket skicklig konstnärinna, som (mest efter sin pensionering) målade ihop ett akvarellherbarium av hög klass, omfattande 718 bevarade planscher med nära 800 arter avbildade. Ingvar hade i somras utgett en bok, “Sådan kärlek till blommor”, med ett urval av dessa, 51 planscher med 62 arter, och av dessa fick vi nu beskåda 28 planscher med 34 arter, samt därtill även ett antal vackra bilder från hans egen gamla ar­betsplats, Botaniska Trädgården, där Charlottes blomstermålningar förvaras. Charlotte var ytterst skicklig i att avbilda växter, något som bl.a. visas därigenom att det är möjligt att rätta hennes felbestämningar.

 

  Ingvar inledde med att säga att han var glad att få komma även till Botaniska Föreningen och berätta om Charlotte von Schéeles målande herbarium; han hade nyligen hållit ett föredrag över samma ämne hos vår systerförening Göteborgs Biologiska Förening. Charlottes blomsterakvareller bevaras på Botaniska Träd­gården, varför det inte är någon tillfällighet att den förre trädgårdslektorn Ingvar (tillsammans med Louise Brodin och Ingemar Johansson, även de verksamma på Trädgården) utkommit med en bok om dem “mel­lan Linnéåret och Göteborgs Örtagårdar”, som Ingvar uttryckte saken. Charlotte von Schéele föddes 1840 i Filipstad, tog organistexamen därstädes 1862, hade förordnanden som organist i Filipstad, Färnebo och Norrköping, till dess att hon blev musiklärarinna vid Kjellbergska flickskolan i Göteborg 1873, en tjänst hon innehade till 1898. Under sin tid som pensionär reste hon runt i Sverige och samlade med sin pensel in det målade herbarium som vi mest kommer ihåg henne för. Hon avled 1929 i Göteborg. Ingvar tillträd­de sin tjänst vid Trädgården 1968, och redan få år därefter fick han stifta bekantskap med Charlottes fina akvarellsamling, då några medlemmar av släkten von Schéele besökte Trädgården. Charlotte hann under sin pensionärstid måla ihop ett omfattande herbarium; samlingen består av 718 planscher med nästan 800 avbildade arter. Akvarellerna ligger skyddade mellan plast och papper i kapslar, förvarade i mörker för att ej åldras i förtid; de visas sällan för någon. Vissa av dem har dock återgivits i tryck redan tidigare; i (den färgillustrerade versionen av) tjugofjärde upplagan av Krok & Almquists “Svensk flora” (1956) trycktes 96 av Charlottes planscher, men givetvis i litet format. Andra upplagan av Harald Fries’ “Göteborgs och Bohus läns fanerogamer och ormbunkar” (1971) har med fem av hennes akvareller – Ingvar höll upp bo­ken och visade fram marviol Cakile maritima och strandkål Crambe maritima. Till Kjellbergska flicksko­lans 150-årsjubileum 1985 utkom genom Ingvars försorg en mapp med åtta av Charlottes akvareller, åt­följda av Ingvars textkommentarer. Själv utgav Charlotte tre skrifter illustrerade med blomsterakvareller under sitt liv: “Apoteksväxter” (1906), “Färgväxter” (1907) samt “Foder- och köksväxter m.m.” (1907), vilka dock alla tre är illustrerade med (åtminstone till största delen) andra akvareller av hennes hand än de som finns bevarade på Trädgården. Den nu högaktuella boken, vari Ingvar bidragit med lejonparten, heter “Sådan kärlek till blommor” och utkom i somras (2008). I densamma återges (i relativt stort format) 51 av Charlottes planscher (med totalt 62 arter). Förutom Charlottes akvareller, liksom år 1985 kommenterade i text av Ingvar, innehåller boken även en historik över Kjellbergska (och Göteborgs andra flickskolor) av Louise Brodin, samt en “reklambeskrivning” av Botaniska Trädgården av Ingemar Johansson; båda dessa delar är illustrerade med foton av Håkan Berg. Ingvar hade med sig en låda med boken i fråga, varur han efter föredraget erbjöd sig att sälja böcker till intresserade för 225 kr.

  Charlotte von Schéeles akvarellsamling omfattar huvudsakligen vanliga svenska växter: lomme Capsella bursa-pastoris, etternässla Urtica urens etc.; hon verkar inte ha “jagat efter rariteter” i någon större omfatt­ning, även om givetvis somliga sällsyntare arter har kommit att avporträtteras. Akvarellerna är etiketterade som herbarieark, med lokal och datum, varför de kan användas som floristiskt källmaterial. Bland de or­ter som oftast förekommer nämnde Ingvar Partille, (badorter på) Västkusten, Jönköping, Finspång, Åtvi­daberg, Hornsö i sydöstra Småland och Björkö i Mälaren i Sverige, samt Lillehammer, Gudbrandsdalen och Dovre i Norge; hennes militärt yrkesverksamma släktingar har säkerligen fått ta emot besök på skilda orter. Nästan alla Charlottes bevarade akvareller har målats under tidsperioden 1895–1929.

  Bildvisningen inleddes med en vinterbild från Trädgården; vi fick se “Fåfängan” uppe på åsen i djup snö men omgiven av vinterståndare från sommarens blommor. Efter en bild av boken “Sådan kärlek till blom­mor” (som pryds av en krokus) följde så en bild av Charlotte själv; hon såg ut att kunna ha varit en sträng lärarinna! Vissa av väggarna i flickskolan Nya Elementar är prydda med muralmålningar av Carl Larsson; vi fick se ett utsnitt ur en av dessa, visande två flickor i fält med sina portörer. Därefter följde det första av hennes “målade herbarieark”, besksöta (eller kvesved) Solanum dulcamara, från Kolstad på Öland 1912. Ingvar berättade att alternativnamnet kvesved berodde på att arten använts mot hudutslag, kvisslor. Arten är en av Nordens tre inhemska lianer (alltså förvedade slingerväxter) och är giftig, som man kunde vänta sig av en medlem av familjen potatisväxter Solanaceae. Nästa bild visade vårbrodd Anthoxanthum odora­tum från Hindås; ett huvudsakligen vår- och försommarblommande, väldoftande gräs. Doften kommer av kumarin, samma ämne som finns i myskgräs Hierochloë, och som används till “etanolkrydda”. Gulvial Lathyrus pratensis från Södertälje 1897 följde därefter, en allmän ärtväxt som har fått dialektnamnet “gub­batänder”, ett motstycke till samsläktingen käringtand Lotus corniculatus. Liten blåklocka Campanula ro­tundifolia är Sveriges vanligaste blåklocka, spridd över hela landet men dock särskilt en “Bergslagens blå blomma” enligt Ingvar, “blå som bergen i fjärran”. Artepitetet syftar på de runda bladen vid basen, medan stjälkbladen är långsmala. Den femte planschen visade två arter, svalört Ranunculus ficaria (eller Ficaria verna) och ältranunkel R. flammula, den förra från Jonsered, den senare från Ryd i Småland 1902. Sval­örten förökar sig med groddknoppar (däremot ses högst sällan någon fruktsättning) och blommar vid ti­den för svalornas återkomst från södern (enligt Ingvar). Groddknopparna kan sköljas fram i drivor efter störtregn, och har p.g.a. sin likhet med vetekorn kallats “himmelsvete”, men de är liksom alla ranunkel­växter Ranunculaceae giftiga! Den låga busken pors Myrica gale blommar tidigt på våren, på “bar kvist”, och hade målats i Partille. Den är vanlig på mager, fuktig mark i våra trakter, bl.a. i Änggårdsbergen, var­ifrån den tagits in i odling till Botaniska Trädgården. En egenhet hos arten är att den har en mycket skev könskvot (den är således tvåbyggare); hanbuskar är avsevärt vanligare än honbuskar.

  Den sjunde akvarellen visade martorn (eller kostertistel) Eryngium maritimum, och den var också målad på “Kosterö nära Strömstad” 1896. Växten har vackert blå blommor i täta, huvudlika flockar; det är inte någon tistel utan en umbellat. Det är en köttig havsstrandsväxt med som unga något sparrisliknande skott, vilka har rekommenderats som föda – men märk att arten är fridlyst i hela Sverige. Av druvfläder Sambu­cus racemosa hade Charlotte målat av ett kraftigt rödbrunanstruket blommande vårskott (från Halland, om växten var förvildad torde detta vara en av de tidigaste uppgifterna från landet). Arten är inte alltid så röd som bilden visar vid blomningen, men alltid rödare vid denna tid än om sommaren. Dess blomning sker tidigt, redan i slutet av april och början av maj, och den täta, druvklaseformade blomställningen behåller sitt utseende även som fruktställning, då den bär rikligt med röda, svagt giftiga bär. Lomme prydde ark nummer nio, tagen vid Örserum i Småland 1908. Detta är ett mycket vanligt ogräs, med karakteristiska trekantiga fruktskidor. Ingvar anmärkte att arten förr torde ha ätits; man har hittat rester av lomme i mag-tarmkanalen hos mosslik från bronsåldern. Den tionde planschen visade tre klöverarter från Södertälje år 1897: backklöver Trifolium montanum, rödklöver T. pratense (inte skogsklöver T. medium!) och alsike­klöver T. hybridum. Den sistnämnda beskrevs av Linné från Alsike socken utanför Uppsala, där han då trodde den ha uppkommit genom korsning mellan röd- och vitklöver T. repens. Troligen var dock arten inkommen till Alsike från utlandet, kanske med höfrö. Det är en storvuxen, väldoftande klöver som går att ta in och använda som prydnadsbukett. Akvarellen därefter illustrerade två potatisväxter: dels potatis Solanum tuberosum, dels nattskatta S. nigrum, den senare från Bångsbo i Halland 1911. Potatis kommer som bekant från Sydamerika (den har kallats “den peruvianska nattskattan”), medan nattskatta förmodli­gen har sitt ursprung i Medelhavsområdet, men numera är vitt spridd som ogräsväxt. Båda arterna är gift­iga genom förekomsten av alkaloiden solanin, vilket ämne dock ej förekommer i höga halter i matpotatis. Det tolfte arket visade en storvuxen, gulblommig umbellat, som Charlotte bestämt till selleri Apium grave­olens, från Borgholm på Öland 1916. Ingvar berättade att selleri är en havsstrandsväxt som i Sverige bara når Falsterbohalvön i sydvästligaste Skåne, även om den är vanligare i Danmark. Se diskussionen nedan!

  Ark nummer tretton visade ett röd- och ett gulblommigt individ av Adam och Eva Dactylorhiza sambuci­na, från Roslagen 10 juni 1912. Enligt Ingvar fanns det inte lika “stor glädje” i denna bild som i t.ex. den av lomme, men detta ville åtminstone inte hela församlingen hålla med om. Arten är en relativt småvuxen, tidigt blommande orkidé, ej så olik äldre tiders odlade hyacinter, och med i populationerna blandade röd- och gulblommiga individ. Många av de röd- eller violettblommiga orkidéerna kan bli vitblommiga, så ofta sankt Pers nycklar Orchis mascula, men denna art utmärker sig genom att (hos oss) vara ensam om att ha två ungefär lika vanliga färgformer, gul och röd. (I Medelhavsområdet finns en nära släkting, Romeo och Julia D. romana, med samma slags färgdimorfism.) Charlotte hade i sin text tolkat den rödblommiga som “Adam” och den gulblommiga som “Eva”, men enligt Ingvar syftar det svenska namnet snarare på de två, något “människoliknande”, liksom omfamnande rotknölarna. Den ena av dessa är mörk, intorkande och skrumpnande och har närt årets planta, medan den andra är ung och frisk och skall nära nästa års individ. Artepitetet syftar på att blomdoften liknar fläderns. Svart hundrova Bryonia alba från Örserum i Småland 1908 prydde nästa blad. Den är en gammal medicinalväxt som har odlats vid gårdar runt om i landet och ännu dröjer sig kvar här och var, i synnerhet utmed södra Sveriges kuster, så t.ex. i fiskelägen på Tjörn. Arten är en slingerväxt med en stor underjordisk knöl, från vilken den återkommer år efter år. Förr sågs den ofta odlad vid hönshusen, eftersom den troddes “hindra höken”! Dess mindre trevliga lukt ligger ba­kom det svenska namnet hund-rova, där förledet skall uppfattas som pejorativt (nedsättande). Jämte sin ännu ovanligare släkting röd hundrova B. dioica är den vår enda bofasta gurkväxt; familjetycket framgick av Charlottes bild genom (de ogrenade) klängena och de typiska gurkblommorna.

  Som ett mellanspel visade Ingvar några bilder från Botaniska Trädgården: “Fåfängan” sommartid, omgi­ven av rikblommande planteringar och utplacerade krukor med ej vinterhärdiga arter; röd rudbeckia Echi­nacea purpurea tilldrog sig uppmärksamheten i förgrunden (sorten heter ‘Magnus’, och är namngiven ef­ter en skånsk trädgårdsodlare, Magnus B. Nilsson). En andra bild visade dammen med stenarna i Japan­dalen under körsbärsblomningen; här träffade Ingvar en sommarmorgon en japansk familj som kände sig alldeles som hemma. Slutligen fick vi se nedersta Rododendrondalen med rikligt blommande, ljuslila ro­dodendron Rhododendron sp., inköpt från en stor plantskola utanför Karlstad.

  Åter till Charlotte och hennes verk: den femtonde akvarellen visade brudbröd Filipendula vulgaris från Borgholm 1914, fastän Charlotte namngett den med dess linnéanska namn “Spiræa filipendula”, det är ju också en “örtartad spirea” enligt Ingvar. På bilden kunde även den parasitiska rostsvampen Triphragmium filipendulae anas. Brudbröd är vanligt på alvar och kalkrika “hedar” i sydöstra Sverige, ej minst på Öland och Gotland, där den i samband med blomningen “lyser vackert på långt håll”. Det svenska namnet kom­mer från de stärkelserika knölarna nere i marken, vilka fordom uppgrävts som föda, ibland med hjälp av hundar eller grisar enligt Ingvar. Nästa kollekt visade en av våra märkligaste arter, vätteros Lathraea squa­maria, från Slottsskogen vid Göteborg 1910. Arten är vår enda icke extremt sällsynta helparasitiska blom­växt och tilldrar sig därför stor uppmärksamhet vid blomningen varje vår. Från en grenig jordstam täckt med fjäll-lika blad utgår dels snyltrötter som fäster sig vid andra växters rötter (mest träd och buskar, ofta hassel Corylus avellana), dels blomställningar med ensidigt lutande, köttrosa blommor. Någon gång kan den påträffas blommande under markytan, och sällsynt ses en helvit form, f. eburnea, så t.ex. i Vitsipps­dalen. Den är vackrast under omkring två veckor, senare blir den mera “brundaskig” i färgtonen. Bolmört Hyoscyamus niger från Borgholm 1916 sågs på nästa akvarell; detta är en mycket giftig potatisväxt, med kväljande lukt och klibbiga blad – men blommorna är vackra, brunvioletta med ett framträdande ådernät. Den gör verkligen vid första åsynen intryck av att vara giftig! Den sägs ha spritts i Sverige av zigenare för att vara till nytta vid hönsstöld; rök från bolmört bedövar hönsen så att de inte kacklar. Enligt Ingvar visar den därpå följande bilden “Sveriges vackraste växt”, en art ur gruppen ogräsmaskrosor Taraxacum sect. Ruderalia, från Lundsbrunn 1918. Vi har i Sverige flera hundra ogräsmaskrosor, och ingen av de närvar­ande vågade sig på att artbestämma Charlottes maskros. Under den rika blomningen i maj går de att sätta namn på, sedan får man vänta till nästa år. Ingvar menade att inget kunde vara vackrare än massblomning av maskrosor på en tät vall i maj, likaså att ingen vårblomma lyser upp så mycket som den första utslagna maskrosen vid någon sydvänd husvägg. Fröställningarna, “maskrosbollarna”, är också mycket vackra att beskåda. På naturbetesmarker påträffas mer småvuxna ädelmaskrosor ur grupperna dvärgmaskrosor sect. Obliqua, sandmaskrosor sect. Erythrosperma, strandmaskrosor sect. Palustria, kärrmaskrosor sect. Cel­tica m.fl. – alla ytterst vackra för ögat! (Se dock diskussionen nedan.)

  Ängsklocka Campanula patula, från Åtvidaberg i Östergötland 1898, var motivet på Charlottes nittonde förevisade plansch. Arten saknas mer eller mindre fullständigt i Göteborgstrakten, men finns desto riklig­are inåt och uppåt landet, särskilt i Bergslagen och Dalarna, vars landskapsblomma den av de flesta anses vara. Den är mera högrest än den vanliga lilla blåklockan och har öppnare, mer violetta blommor. Ulltistel Onopordum acanthium, även kallad tistelborre, hade avtagits av Charlotte på “Alfvaren” på Öland 1910. Det är en av våra mest storvuxna tistlar, numera tyvärr sällsyntare än förr, men ännu sig kvardröjande på kalkunderlag i trakter med bevarat ålderdomligt kulturlandskap, således ännu ej så ovanlig på Öland och Gotland. Akvarellen därefter visade två vallmoarter, spikvallmo Papaver argemone från Borgholm 1910, och rågvallmo P. dubium, sannolikt från samma plats. De är ytligt ganska lika varandra, men skiljer sig bl.a. genom olika röd färgton i kronbladen. Inför utgivningen av mappen med åtta planscher 1985 hade provtryckens röda färger ej lyckats väl, fastän originalets färger var bra – men det blev bra till slut ändå! Kråkvicker Vicia cracca, från Borgholm 1916, är en vanlig ärtväxt, som dock sällan blir så storvuxen och så vacker på fastlandet som den kan ses på Öland. Plansch nummer tjugotre visade två arter av johannes­ört: äkta johannesört Hypericum perforatum och fyrkantig johannesört H. maculatum, båda sannolikt från Kyrkhult i Blekinge 1907. Båda arterna är vanliga i Göta- och Svealand och rätt lika varandra, fastän lätt skilda genom ett flertal karaktärer, som foderbladens form, stjälkens tvärsnitt, glandelprickarnas genom­skinlighet m.m. Märkligt nog hade Ingvar (m.fl.) ej lyckats hitta den fyrkantiga på Kosteröarna, varifrån den dock tidigare uppgivits av bl.a. Vilhelm Gillner och Lennart “Rudan” Andersson – kan de verkligen ha felbestämt växten, eller har den försvunnit (och i så fall varför)? Den fyrkantiga är nog så vanlig i stora delar av övriga Bohuslän, liksom den äkta. Linné skriver i sin “Skånska Resa” (1751) att bondkvinnorna samlade outslagna knoppar av johannesört för att ge en röd färg åt alkohol, “mannablod”. Etternässla var motivet på nästa akvarell, målad i Borgholm 1915. Arten är ovanligare nu än förr, men kan ännu uppletas utan större bekymmer i äldre kulturlandskap; den förekommer även (som agriofyt?) ute på tångvallar vid havet, t.ex. på Gotland. Etternässlan är mindre än sin släkting, men bränns dock ingalunda mindre!

  Akvarell numro tjugofem visade Gotlands landskapsblomma murgröna Hedera helix, passande nog må­lad i “Wisby” (som dock angavs ligga på “Öl.”[and]!) år 1909. Murgröna är en vintergrön lian med olika slags skott beroende på hur den växer; på marken och klättrande på trädstammar utbildar den handflikiga blad och blommar aldrig, men om den når upp i ljuset i trädkronorna eller i stup så bildas blomskott med blad nästan helt utan flikar. Av våra inhemska säsongsbundna växter blommar den senast av alla, oftast i mitten av oktober. En husvägg klädd med blommande murgröna vid denna tid “drar” en myckenhet av in­sekter: skalbaggar, flugor, getingar m.m. Frukterna är grönsvarta och mognar på våren, då de enligt Ing­var med förkärlek äts av unga koltrastar Turdus merula. En Gotlandsspecialitet, blodtopp Sanguisorba of­ficinalis, var nästa motiv, målat i Etelhem på Gotland 1909. Här har Charlotte ändå uppsökt en raritet till sin samling! Enligt “signaturläran” (Paracelsus) skulle de blodröda blommorna signalera att växten kunde användas mot blodsjukdomar, något som även är med sanningen överensstämmande. Inom Sverige finns den som inhemsk blott på östra Gotland (och där i två väl skilda varieteter, med olika kromosomtal!); för övrigt växer den på Norges sydvästkust, i Sønderjylland, på norra Island, på södra Kolahalvön och i Est­land för att blott nämna våra närmaste grannländer – en märklig “fläckvis” utbredning, som kanske delvis kan förklaras av att det troligen rör sig om flera olika subspecifika taxa. Hjärtstilla Leonurus cardiaca ssp. cardiaca hade Charlotte målat av på alvaret vid Borgholm 1914. Det är en meterhög, oftast kraftigt vuxen kransblommig växt med tvåläppiga rosa blommor som fordom använts mot hjärtsjukdomar. Tyvärr före­faller den minska mer och mer, men i sydöstra Sveriges kalkbygder håller den ännu ställningarna något så när. Ingvar avslutade sitt urval av tjugoåtta akvareller ur Charlottes herbarium med odört Conium macula­tum, avmålad vid Repplinge på Öland 1915. Denna extremt giftiga ört är en högvuxen umbellat (ej sällan upp till 2 m), men en ihålig, kal stjälk försedd med talrika rödlila fläckar. Av Sveriges vildväxande blom­växter torde denna hålla giftighetsrekordet; bekant är att filosofen Sokrates sannolikt dog genom förgift­ning med odörtens gift, koniin, vars symptombild stämmer med Platons beskrivning. Märk dock att den­na död är jämförelsevis smärtfri; det var ett privilegium som Sokrates hade som adelsman att avrättas med odört! (För vanliga ofrälse gällde i Athen att dödsbägaren fylldes med stormhattsgift – ytterst plågsamt!)

  Ingvar avrundade med några bilder från Botaniska Trädgården. Mitt inne i Trädgårdens centrala del ser vi skulpturen “Lotusblomma” i en kvadratisk damm, och i bakgrunden något av Ingvars “skräckkabinett” (avvikande träd och buskar, t.ex. blodbok o.dyl.). Samma område om våren från ett annat håll visar oss bl.a. ett speciellt träd, korkalm Ulmus minor f. suberosa, väl känd från Gotland av Ingvar. Trädet är upp­draget från en avbruten gren, hämtad från Trädgårdsföreningen. Ytterligare två träd drogs upp, ett av dem står nu i DBW i Visby. Näsduksträdet Davidia involucrata får avsluta kvällens bildvisning; detta synnerli­gen spektakulära kinesiska träd drar varje senvår horder med besökare till Botaniska Trädgården. Trädets blommor är små, svartröda och sitter i en tät bollformad blomställning, men det frapperande är de bägge stora vita högbladen runt blomställningen – är arten månne fladdermuspollinerad?, undrade Ingvar.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Charlotte von Schéele felbestämt den gulblommiga umbellaten från Borgholm; det är inte alls någon selleri, utan palsternacka Pastinaca sativa ssp. sativa, en växt som åtminstone nu för tiden är vanlig på Öland. Selleri är inte känd från Öland, inte ens som tillfällig ruderatväxt, påpekade sekreteraren. Ordföranden androg en viss tvekan inför Ingvars lovprisande av det vackra i massblomning av ogräsmaskrosor, i varje fall då det visar att tidigare artrika betesmarker genom konstgödning fått sin flora utarmad – sådana marker blir man inte glad av att se! Hur gammalt är lusthuset i Trädgården? Ett av dem är från 1700-talet, det stod på landeriet Kärralunds marker från början, stod se­dan på Röhsska museets innergård under ett antal år, för att därefter hamna på Botaniska. Ingvar hade ar­betat på Trädgården i exakt femton år innan Gunnar Weimarck kom dit som ny chef, från 16 maj 1968 till 16 maj 1983. Egentligen skulle Ingvar ha trätt i tjänst 15 maj 1968, men hans bil gick sönder på nedresan (i Köping), så han fick ringa till dåvarande prefekten Per Wendelbo och anhålla om en dags uppskov.