Föredrag av Mariette Manktelow: “Carl von Linnés ännu levande växter”.


  Mariette berättade för oss om Carl von Linnés gård, det nuvarande museet “Linnés Hammarby”, och om alla de av Linné odlade växter som ännu kvarlever där. Där finns ännu träd som planterats av Linné, men även buskar och perenna örter som han infört, samt därtill populationer av mera kortlivade arter vilka här­stammar från av Linné odlade moderplantor. Hon gick särskilt in på betydelsen av att bevara alla de ännu levande “äkta linnéanerna” till eftervärden, något som kan vara svårt. Vi fick även höra om de många väx­ter som fortlever vilt på olika platser utmed de stigar där Linné ledde sina “Herbationes Upsalienses”, vil­ka stundom kan vara samma individ som Linné visade, men kanske oftare är avkomlingar till dessa.

 

  Mariette inledde med att tacka Föreningen för att hon hade blivit inbjuden att komma och tala om Linnés växter, hon hade fått en förfrågan redan 2007, men då inte haft möjlighet p.g.a. allt för mycket att göra i samband med Linnéjubileet – nu var hon tacksam över att ha fått “en andra chans”. Mariette berättade att hon var uppvuxen på Hammarby gård i Danmarks socken, strax intill Linnés Hammarby, där hennes far var rättare. När hon var fjorton år hade han visat henne Ursings “Fältflora” och bestämningsnycklarna i densamma, och därmed var hon “fångad” av botaniken. Under sin gymnasietid hade hon, på initiativ av Olle och Inga Hedberg, tillsammans med en klasskamrat gjort ett (överambitiöst) specialarbete, en “Bota­nisk inventering av Linnés Hammarby” (Steiner & Eriksson 1978). Hon blev doktorand i växtsystematik i Uppsala och disputerade på afrikanska växter, varefter hon som “post-doc” i Arizona studerade kolibri­pollination. Hon saknade dock Hammarby och Linnés växter, varför hon, när en god vän som var histo­riker efterlyste mera forskning om Linné, vågade sig på att lämna in en ansökan till Vetenskapsrådet om medel för Linnéforskning – och fick 5 miljoner kr! För dessa medel har hon bedrivit forskning om Linnés växter men även om Linné som person, som lärare m.m., och givetvis lett kurser vid Uppsala Universitet om Linné. År 2001 trycktes så en ny reviderad inventering av floran inom Linnés Hammarby i SBT (se ovan), och i fjol var hon projektledare för “Linnéjubileet 2007” i Uppsala med omnejd. Hon har flera nya projekt på gång, bl.a. “vetenskapsteater”, och trots att hon under trettio av sina fyrtioåtta levnadsår sysslat med Linné har hon inte “tröttnat på honom”.

  Det egentliga föredraget började med att vi fick se en bild av Linnés Hammarby om våren, från grinden över rabatterna upp mot Linnés boningshus och de båda flyglarna; allt gör intryck av att vara byggt som ett “monument” över Linné – detta var ju den första markbit som Linné ägde. De rabatter vi ser kallas för “Upplandsträdgården”, den är anlagd efter Linnés tid; troligtvis odlade han själv bärbuskar på denna yta. Vi fick även se samma vy under sommaren, då rabatternas blomsterrikedom bättre framträdde. Ett av de träd som sågs på bilden är en sibirisk bärapel Malus baccata, och detta träd vet vi med full säkerhet vara en äkta “linnéan”; trädet har planterats av Linné och fortlever ännu på samma plats! Säkerligen är även en hel del av Hammarbys andra vedväxter och perenna örter “linnéaner”, för vissa vet vi det med säkerhet, för andra är det ett troligt eller möjligt antagande, enligt Mariette. Vi fick se en bild av hur Hammarby såg ut år 1823, däremot existerar tyvärr ingen avbildning från Linnés egen tid. På bilden kunde ännu en sibi­risk bärapel ses, men denna hade fallit vid mitten av 1800-talet. Inom samma område fanns förr även en buske av krikon Prunus domestica ssp. insititia som var planterad av Linné, den finns med på ett fotogra­fi från år 1877, men har även den skattat åt förgängelsen. Mariette visade den första detaljerade karta som givits ut över Linnés Hammarby; den stegades upp 1941 av dåvarande vaktmästaren därstädes Erik Lin­dell. På kartan såg vi själva gården, kullen bakom med Linnés eget “Museum”, “Upplandsträdgården” i barockstil framför mangårdsbyggnaderna m.m. Mycket av vad vi ser på kartan är en rekonstruktion som daterar sig till slutet av 1800-talet, efter det att Hammarby köptes av svenska staten och Uppsala Univer­sitet från Linnés dotterdotterson Carl Ridderbjelke, gårdens siste (private) ägare. Ägorna delades då så att ett mindre område kring gården skulle bevaras som ett statsägt museum, medan huvuddelen av markerna övertogs av universitetet med avsikten att “få ut så mycket som möjligt”; här har inget bevarats. Området öster om gården utgjorde en “lummig park”; detta hade tidigare varit Linnés fruktträdgård, efter hans död skött av änkan Sara Lisa i trettio år, men sedermera igenväxt. Vid Svenska Trädgårdssällskapets besök på Linnés Hammarby 1834, då de fick låna nyckel av sista kvarlevande dotter, var den forna fruktträdgården omvandlad till skog. Den steniga kullen bakom själva gården, som torde vara den “hammare” som givit platsen dess namn, bär nära toppen det “Museum” som Linné avsett bevara hans herbarium och övriga vetenskapliga samlingar till eftervärlden. Det är uppfört helt i sten, för att vara säkert för vådeld. På slutt­ningen av kullen anlade Linné 1773 en “sibirisk trädgård” med växter uppdragna ur frön han fått från sina korrespondenter i Ryssland; några av dessa växter lever ännu kvar. Vi fick se professor Rutger Sernander (1866–1944) sitta i “Linnés soffa”, en av traditionen utpekad “stensoffa” i skogen ej långt från Hammar­by. Rutger arbetade mycket med Linnéforskning, ej minst om Linnés Hammarby, men han var kanhända för idérik, flertalet av hans projekt blev ej “färdiga”. Vi skådade även utsikten från Linnés Hammarby ut över Uppsalaslättens åkerfält med inströdda dungar av träd; träden på åkerholmarna fanns ej på 1700-talet och åkrarna var då betydligt mindre rikbärande, så vi fick föreställa oss vilken utsikt Linné kunde ha haft från sitt kära sommarställe.

  Därefter visade oss Mariette ett urval av linneánska växter på Hammarby, både helt säkra och sannolika. Dårört Scopolia carniolica förekommer naturligt i och kring Slovenien, varifrån Scopoli tog med den i sin “Flora carniolica” som en Belladonna. Efter att Linné läst i Scopolis flora tillskrev han denna och bad om frön av växten, vilka grodde i Uppsala och gav Linné anledning att hedra Scopoli med ett nytt släkte. Det finns inte dokumenterat att Linné odlade dårört vid Hammarby (däremot i nuvarande Linnéträdgården in­ne i Uppsala), men goda skäl finns att anta att Linné tog med sig växten även ut till Hammarby. Alpsock­blomma Epimedium alpinum är däremot nämnd av Linné som planterad på Hammarby där den ännu lever kvar. Arten är rätt ovanlig i odling hos oss, men finns på fler platser runt Uppsala än i övriga landet. Den blommar i maj med speciella, rätt små röda blommor och visar under resten av året blott sina dekorativa blad. Skogsbingel Mercurialis perennis är kanske en av de växter som är närmast förknippad med Linné; arten är tvåbyggare och dess sexuella förökning beskrevs ingående av Linné i “Praeludia sponsaliorum plantarum” (1729), arten är ju också avbildad tillsammans med Linné på vår svenska hundrakronorsse­del. Skogsbingeln är troligen inplanterad av Linné på Hammarby, även om det inte helt kan uteslutas att den kan vara inhemsk på platsen. Arten fanns även på Linnés gode vän Clas Bielkes gård Funbo-Lövsta, och enligt Mariette är det sannolikt att populationen där legat till grund för den teckning som Linné gjorde till “Praeludia sponsaliorum plantarum” då han bodde hos domprosten Olof Celsius. Denna Linnés första skrift dedicerade han till Celsius, som visade upp den för professorn i medicin Olof Rudbeck d.y., vilket i sin tur ledde till att denne antog den unge Carl som demonstrator i botanik samt informator till några av hans barn. Vi fick se en senare version av Linnés teckning av skogsbingeln, publicerad i dissertationen “Sponsalia plantarum” (1746). Blåsippa Hepatica nobilis förekommer rikligt på Hammarby, såväl med de vanliga blå som med lila, rödlila och vita blommor; på granngården Lagga finns däremot bara blå sippor. Det är troligt att Linné planterade in andra färgformer av blåsippa på Hammarby; han var intresserade av såväl blomfärgsvariation som andra avvikande former (exv. peloria Linaria vulgaris f. peloria). De rödlila och blålila sipporna har en klart högre frekvens i den lokala populationen på Hammarby än på andra orter i trakten; i naturen är dessa ovanligare blomfärger mer kalkgynnade än “normaltypen” men Hammarby är inte påfallande kalkrikt och avviker därigenom, något som synes bero på att Linné genom inplanteringar förändrat det lokala beståndet. Vi fick se en sällsynt, kal form av vitblommig blåsippa, Hepatica nobilis f. glabrata, som Mariette hittat på Hammarby redan som 14-åring, möjligen ett spår från Linnés odlingar.

  Snödroppe Galanthus nivalis förekommer i stor skala som planterad på Hammarby, mycket av detta är inte från Linnés tid, men några ålderdomliga sorter kan uppletas, bl.a. i det största beståndet av alpsock­blomma; dessa kan härstamma från Linné. Snöklocka Leucojum vernum är däremot nästan säkert kvarle­vande från Linnés plantering på Hammarby, men har blott spritt sig något litet. Arten fanns odlad i Upp­sala Botaniska Trädgård redan på Rudbecks tid. De små bestånden på Hammarby är hotade och kan lätt spolieras genom uppgrävning – något särskilt skydd för de ännu kvarlevande “linnéanerna” på Hammar­by finns (märkligt nog) ej. Sibirisk fibbla Crepis sibirica utmärktes speciellt på Sernanders karta (1941), men tycks nu tyvärr vara helt försvunnen från Hammarby. Det senaste individ som setts hittade Mariette år 1982, men det dog tyvärr någon gång under slutet av 1990-talet. Förekomsten på Hammarby var äkta “linnéansk”, medan de som odlas i Linnéträdgården representerar ett annat material än det som Linné hade i odling. Mariette funderade på att försöka “återuppliva” fibblan i fråga, det kan ännu finnas grobara frön i markens fröbank. Lyckligtvis, från det genetiska perspektivet, misslyckades försöket att återinföra den si­biriska fibblan från Linnéträdgården till Hammarby år 1992, de småplantor som då sattes in dog samtliga, varför de inte fick möjlighet att “kontaminera” Hammarbys fröbank. Den sibiriska bärapeln har redan tidi­gare nämnts, nu fick vi på närmare håll beskåda det omkring 245 år gamla träd (troligen planterat år 1765) som står framför mangårdsbyggnaden. Linné planterade här två träd, ett med röda frukter och ett med gu­la, det ännu kvarlevande bär gula äpplen. Linnés son, Carl von Linné d.y. nämner dessa båda träd i sina föreläsningsanteckningar. Lyckobladsbuske Caragana frutex är en gulblommande ärtbuske som vi vet att Linné planterade vid Hammarby, den höll på att bli utkonkurrerad av senare införd häckspirea Spiraea sa­licifolia, men har räddats och “regenererats” i form av en lyckobladshäck lik den som Linné anlade. Utan­för husväggen på Hammarby såg vi rabatter anlagda enligt en rekonstruktion av Sernander efter en beva­rad “plan” uppgjord av Linné; ett och annat i anläggningen är dock sannolikt fel, varför Mariette “ruvade på” att åstadkomma en bättre rekonstruktion.

  Ute i lunden möter oss den vackra krolliljan Lilium martagon, som Linné förde in på Hammarby, såväl den normala rosablommiga formen som en vitblommig mutant, vilka båda fortlever, fastän de har minskat oroväckande mycket på senare år; troligen är det skogsbingeln som tränger ut den. Linnés krolliljor har en större genetisk variation än andra undersökta bestånd i Sverige, detta troligen då han fick material från fle­ra olika håll. Tusensköna Bellis perennis nämndes av Linné i hans förteckning över Hammarbys växter; den lever ännu kvar som “ogräs” i klippta gräsmattor. Av gullviva Primula veris odlade Linné åtminstone den rödblommiga f. rubriflora, vilken (tillsammans med normalfärgade gula) ännu växer på Hammarbys gräsmattor. Det är dock inte helt säkert att de nutida röda gullvivorna härstammar från Linnés, mutationen uppkommer då och då i naturen, så det behöver inte finnas något genetiskt samband. Peloria-formen av gulsporre, som nämnts ovan, “skakade” Linné men var i själva verket inte så märklig. Han odlade den på Hammarby, men de nutida plantor som kan ses där har förts in långt senare. Löjtnantshjärta Lamprocap­nos spectabilis är en art som Linné aldrig odlade på Hammarby (han såg den inte ens levande), men däre­mot var det en art han i högsta grad önskade ha i sina odlingar, varför den senare har förts in på gården. Vi fick se ett utdrag ur ett brev från Linné till vännen Abraham Bäck, där han berättar att han har fått frön av “Fumaria spectabilis från yttersta Sibirien”, vilka han sådde – men de visade sig i stället vara sibirisk nunneört Corydalis nobilis, en stor besvikelse för Linné. Den sibiriska nunneörten är riklig på Hammarby och även för övrigt i Uppsalatrakten, men den kan även påträffas på många andra ställen runt om i södra och mellersta Sverige. Alla dessa bestånd härstammar från Linnés ursprungliga sådd, eller rättare sagt, de gjorde så fram till år 1999, då Magnus Lidén i Uppsala drog upp plantor från en ny insamling i hjärtat av Asien. Det påpekades att sibirisk nunneört växer vid Kristinedal i Nylöse utanför Göteborg, tillsammans med dvärgvårlök Gagea minima, båda säkerligen införda från Linnés Hammarby på 1700-talet. Hammar­bytaklök Jovibarba globifera finns inte omnämnd i någon av de bevarade förteckningarna över vad Linné odlade på Hammarby, men enligt Mariette “måste” dess förekomst där härledas till Linné. Arten sprider sig med små “bollar”; flertalet förekomster av hammarbytaklök i Sverige torde direkt eller indirekt kunna ledas tillbaka till att besökare på Linnés Hammarby tagit några sådana med sig. Artens förekomst hos oss är dock dåligt känd, då den huvudsakligen finns på tomtmark, Mariette ville föra den till “kryptofloran”. Möjligen är arten självsteril, i alla händelser har frösättning ej kunnat påvisas på Hammarby. Trollsmult­ron Drymocallis rupestris odlades av Linné i hans “sibiriska trädgård”; den lever ännu kvar, något vi kan tacka Carl Ridderbjelke för; han förbjöd ivriga samlare att utrota arten på Hammarby. Vildtulpan Tulipa sylvestris blommar vackert om vårarna på Hammarby, den är riklig och redan Linné uppmärksammade att den till skillnad från andra tulpaner är väldoftande. Nässelklocka Campanula trachelium kan möjligen vara odlad av Linné på Hammarby, men det är nog troligare att den är vild inom området. Rödfibbla Pilosella aurantiaca är även den osäker, men det är troligt att Linné tog in den från sina dokumenterade odlingar i Uppsala. Vintergröna Vinca minor finns i “alla” trädgårdar i trakten och var vanlig i odling redan innan Linné köpte Hammarby, så det är troligt att den fanns i trädgården redan då. Detsamma gäller nog även penningblad Lysimachia nummularia, men enligt Mariette förekommer den även som “vild” (väl rättare: “naturaliserad”) vid Mälarens stränder. Myskmalva Malva moschata har tidigare angivits som “linnéan” vid Hammarby, men det har visat sig att den planterades in där år 1910.

  Mariette visade oss så en modern konstnärs bild av hur det kan ha gått till på Linnés exkursioner, “Her­bationes Upsalienses” samt en karta över vart dessa hade gått. Eftersom de växter som studerades av Lin­né inför “Species plantarum” (1753) och andra publikationer utgör “originalmaterial” för förståelse av vad Linné menade med sina namn ansåg Mariette att man, om bevarat herbariematerial saknas, bör utvälja s.k. neotyper för svenska linnéanska växter från de populationer som ännu lever kvar utmed vägarna och stig­arna där Linné och hans lärjungar vandrade fram. Åtminstone tre växter lever ännu kvar sedan Linnés tid i växthusen i Uppsala Botaniska Trädgård, bland dessa en monstera Monstera deliciosa i kruka, kallad för “Linnés Philodendron”, vilken av Linné gavs till hans mediciniske professorskollega Nils Rosén von Ro­senstein; numera har den återkommit från medicinarna till botanisterna. Mariette menade att det bör under­sökas i större skala om även andra av Linné odlade plantor lever kvar på andra institutioner (eller i privata hem); om så är fallet bör de återställas till Linnéträdgården. Fyra av de ovan nämnda “herbationerna” har rekonstruerats till “Linnéstigar”, spångade och försedda med skyltar och informationstavlor med bild och text som talar om vad man kan se i landskapet som även Linné såg och förevisade under sina vandringar. Vi fick se en grupp “Linnéstigsguider” tidstypisk 1700-talsklädsel. Den kanske mest väl kända växt som visas är kungsängsliljan Fritillaria meleagris, av vilken vi fick se blomningen på Kungsängen ett gott år. Arten upptäcktes här av Sten Carl Bielke år 1742, men den är inte inhemsk utan troligen en rymling från Botaniska Trädgården. Vi fick se en bild av Bielkes gård Funbo-Lövsta idag, men byggnaden är inte den­samma som Bielke bodde på, och på vilken Linnés lärjunge Pehr Kalm var bosatt som informator. Däre­mot är troligen häggmispeln Amelanchier spicata i parken densamma som odlades av Linné och troligen skänktes av denne till Bielke. Mariette visade några av de växter som hade förevisats under Linnés “her­bationer” tillsammans med hans texter om desamma: grusviva Androsace septentrionalis (som inte finns i “Lapska fiellen” trots Linnés uppgift därom), kabbeleka Caltha palustris (som Linné påpekar är giftig och därför ej betas av kalvar), backsippa Pulsatilla vulgaris (även den giftig, trivs ej på Hollands lerjord) samt småsporre Chaenorhinum minus (som odlades av Rudbeck i Botaniska Trädgården och därifrån spritt sig ut kring Uppsala). Timotej (eller ängskampe) Phleum pratense rekommenderades för att “förbättra jord­bruket”, men var på den tiden en ovanlig art i Uppsalatrakten, endast funnen i komockor och i åkerkanter; man ser tydligt att arten är kvävegynnad! Rött oxbär Cotoneaster scandinavicus har urskilts från tyskt ox­bär C. integerrimus av Bertil Hylmö, men Thulin & Ryman (2003) önskar “vända upp och ned” på hela namnsättningen genom att föreslå en konservering av namnet “Mespilus cotoneaster L.”. Vad har nu detta med Linné och hans “herbationer” att göra; jo, de föreslog att välja en epityp för namnet från Norby lund, en plats från vilken Linné nämner oxbär i samband med “herbationerna”.

 

§ 9

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Rutger Sernander, professor i växtbiologi i Uppsa­la, förutom att han var Linnéforskare även ägnade sig åt mycket annat; han var bl.a. en av initiativtagarna till Sveriges första naturskyddslagstiftning år 1909 och även den som först kom med idén om en botanisk trädgård i Göteborg. Sernander föreslog egendomen Stora Änggården som den mest lämpade platsen för anläggningen, till stor del för att han ville bevara Vitsippsdalen som en “naturlig löväng”. Resultatet blev en tät lövskog, liksom i Ängsö nationalpark som av samma skäl “skyddades” från skötsel. Även om Ser­nander hade fel angående lövängars förmåga att bibehålla sin blomsterprakt utan hävd ledde dock hans in­tresse för naturskydd till att många värdefulla områden, som annars kanske spolierats, fick lagligt skydd, däribland Särö Västerskog. Persilja Petroselinum crispum har två varieteter i odling, slätbladig och krus­bladig, båda smakar ungefär likadant, men numera odlas mest krusbladig; detta då slätbladig persilja kan förväxlas med vildpersilja Aethusa cynapium, som är mycket giftig och ej sällan förekommer som ogräs. Vete Triticum aestivum och spelt (dinkel) T. spelta är två olika odlade sädesslag ur samma släkte, inte två olika former av samma art “vete”, något som dock ofta påstås. Enar undrade om ympmaterial av Linnés sibiriska bärapel har tagits till vara, i händelse av att trädet skulle falla, på vilket Mariette svarade att tyvärr så finns det inget “säkerhetstänkande” alls i skötseln av museet. Uppsala Universitet förvaltar Hammarby åt staten, detta gör att det är mycket svårt att få ut några pengar (s.k. “forskningsmedel” får ej användas); man kan säga att Linnés Hammarby ligger “fel”, för långt utanför Uppsala, till skillnad från Linnéträdgår­den inne i staden. Aimon undrade om man skulle kunna påvisa “säkra linnéaner” med DNA-teknik; Mari­ette hade ansökt om medel för att undersöka “DNA-fingeravtryck” hos växter på Hammarby, men fått av­slag – detta sågs inte som någon “riktig forskning”.