Föredrag av Beata Arnborg: “Professor Vivi Täckholm”.

  Beata berättade med hjälp av tolv bilder om delar av Vivi Täckholms sagolika liv. Efter lovande studier i botanik i Stockholm gjorde hon en långresa ensam till Amerika, och de brev som hon därifrån skrev hem till släkten blev början på hennes författarkarriär. Vivi gifte sig med botanisten Gunnar Täckholm; tyvärr blev äktenskapet olyckligt, men det förde henne till Egypten där hennes man blivit professor i botanik. De började tillsammans arbeta på en flora över Egypten, vilken efter Gunnars död kom att bli Vivis livsverk. Hon övervann under sitt liv ett stort antal svårigheter med bibehållande av sitt ständigt varma leende och blev inte blott professor i botanik i Kairo utan även barnboksförfattarinna m.m., ja t.o.m. “TV-stjärna”.

 

  Den första bilden visade Vivis skrivbord inne i herbariet vid Kairo Universitet, vilket numera heter “The Vivi Täckholm Herbarium”. Här satt hon sin sista dag på herbariet innan hon reste till Stockholm i mars 1978, inbjuden att delta i en kungamiddag. Vivi kom aldrig att återvända till sitt älskade herbarium i Kairo utan dog i Sverige den 3 maj. Vid detta skrivbord får ingen sätta sig; det markerar hennes närvaro på den botaniska institutionen, vilken till allra största delen är hennes skapelse. Minnet av henne lever kvar starkt i Egypten, där man nu i år (2008) hållit ett vetenskapligt symposium till hennes ära samt till minnet av att det gått 110 år sedan hon föddes och 30 år sedan hon dog. Beata betonade att Vivi Täckholm inte endast var framstående professor i botanik, utan synnerligen mångsidig: populär författarinna, skicklig teckner­ska, sagoberättarinna, “entreprenörska” och “äventyrerska” (sistnämnda ord dock utan dålig klang). Helst ville hon blott kallas för Vivi, i Egypten blev det “professor Fifi” (med arabiskt uttal).

  Den andra bilden visade Vivi som barn tillsammans med sina föräldrar och sin bror Torbern. Hon växte upp som Vivi Laurent i Djursholm, den gången en “modern trädgårdsstad” med nära till naturen. Hennes far Edvard Laurent var läkare; släkten härstammade från flyktade sydfranska hugenotter. Modern Lilly, född Bergstrand, var dotter till en professor vid Ultuna och akademiskt utbildad, hon skrevs in som den första kvinnan i Västmanland-Dala Nation vid Uppsala Universitet. Alice Tegnér och Elsa Beskow var bland moderns väninnor i Djursholm. Vivi hade “botaniskt påbrå”, hennes farfar var örtagårdsmästare i Uppsala Botaniska Trädgård och morfar var som sagt professor, visserligen inte i botanik, men med tyd­liga botaniska intressen. Vivi växte upp med en lycklig barndom och hade lätt för sig i skolan, som var den “moderna” Whitlockska skolan; hon gick ut med stora A eller lilla a i flertalet ämnen (undantaget var gymnastik). Vivi var redan som ung mycket intresserad av botanik och samlade flitigt i Stockholms om­givningar; hennes studentuppsats år 1916 behandlade “Våra krukväxter”. Naturligtvis fortsatte hon sina studier vid Stockholms Högskola, där hon tog en fil. kand. i bl.a. botanik (om Stockholms adventivflora) och förutspåddes en lysande karriär inom botaniken, men ville själv annorlunda.

  På den tredje bilden fick vi se Vivi som “omslagsflicka” på veckotidningen “Idun”. Hon blev nämligen, kanske till sin egen förvåning, journalist. Vivi ville ut och se sig om i världen, först till Amerika. Hennes föräldrar tyckte inte om tanken att hon skulle resa ensam, så hon värvade en reskamrat genom en annons i “Dagens Nyheter”, men redan vid ankomsten till New York skildes de båda unga damerna – för att aldrig mer ses. Vivi arbetade sig under ett år från U.S.A.:s östkust till dess västkust och försörjde sig på diverse tillfälliga arbeten, däribland som hembiträde (eller piga), barnflicka, tecknerska (hon målade bl.a. knap­par), tvätterska, ja t.o.m. hembrännerska! Målet var Kalifornien, men det tog tid att komma dit. Hela ti­den skrev hon långa brev hem till sin familj i Sverige, vilka efter hennes återkomst utan någon större redi­gering kunde ges ut i bokform, breven blev till “Vivis resa” som kom ut i två band 1923 och 1924. Bo­ken blev en stor försäljningsframgång (såldes i 17 000 ex.) och översattes till fem språk. Skälet till att hon återvände hem (hon hade tänkt sig att se avsevärt mer av världen än bara U.S.A.) var att hennes far hade blivit allvarligt sjuk; han dog kort efter hennes återkomst till fosterlandet. Efter faderns död bidrog Vivi mycket till att försörja familjen genom sitt författarskap, med skrivande i såväl dagspress som tidskrifter och uppslagsverket “Nordisk Familjebok”. Sommaren 1925 skrev Vivi sin “klassiska” barnbok, “Sagan om Snipp, Snapp, Snorum”, och förlovade sig med botanisten Gunnar Täckholm, som hade fått ett för­ordnande vid Kairo Universitet som professor med uppdrag att bygga upp en botanisk institution. Boken kom ut år 1926 och i september gifte sig Vivi Laurent med Gunnar Täckholm, vars doktorsavhandling behandlade hundrosornas Rosa sect. Caninae säregna cytologiska förhållanden. Efter vigseln avreste det nygifta paret Täckholm utan dröjsmål till Egypten.

  Den fjärde bilden visade Gunnar och Vivi ute i öknen, Gunnar rökande och utan ett leende, Vivi däremot med sitt ständigt lika glada leende. Egypten hade då helt nyligen blivit ett självständigt kungadöme, men stod ännu under stort brittiskt “inflytande”. Huvudstaden Kairo hade en speciell kombination av gammalt och nytt, av Österland och Västerland. Det gamla Kairo var ännu som tusen år tidigare, medan det nya ha­de Paris som förebild, med moderna affärsmän i kostym och fez. Vivi blev som trollbunden av det öster­ländska; det nya moderna Kairo, liksom vad hon kände till av Europa, tedde sig oerhört banalt vid jämfö­relse, tyckte hon. Deras gemensamma hem i Kairo inreddes av Vivi i österländsk stil så mycket som hon tordes, men eftersom Gunnar inte var lika begeistrad blev det vissa kompromisser. Vivi var till allt annat mycket språkbegåvad och lärde sig inom kort att tala förståelig egyptisk arabiska, men utan de kunskaper om språket som skriftliga studier ger. Gunnar och Vivi Täckholm byggde tillsammans upp den botaniska institution som Gunnar hade fått professuren för att åstadkomma, inte minst samlade de rikligt med egyp­tiska växter till det herbarium som skulle bli institutionens hjärta. Material till herbariet samlades inte bara i landets mera lättillgängliga del, Nildalen och Nildeltat, utan även under flera expeditioner i Egyptens ök­nar. Tillsammans påbörjade de också arbetet med att sammanskriva en omfattande flora över Egypten, ett verk som skulle innehålla “allt” väsentligt som var känt om landets växter, både de vilda och de odlade.

  På den femte bilden fick vi beskåda en egenhändig teckning föreställande Vivi ridande på en kamel ute i öknen, i samband med en insamlingsresa. Man skulle kunna ha trott att detta var en lycklig drömtillvaro för Vivi, men tyvärr var detta inte hela sanningen. Gunnar hade redan tidigare haft problem med spriten, nu utvecklades han till alkoholist, drack allt som gick att dricka, t.o.m. den sprit som var avsedd för kon­servering av växtdelar, och under rusets inflytande hände det att han slog sin hustru. Vivis väninna Dag­mar Berg fick kännedom om problemen och hjälpte förmodligen Vivi att, när Gunnar år 1929 blev tvun­gen att återvända till Sverige, gå sin egen väg. Vivi reste till Genève för att studera Boissiers värdefulla herbarium, medan Gunnar återvände till sitt lektorat i Stockholm. Efter Genève for Vivi vidare till Berlin där Schweinfurths lika viktiga herbarium med orientaliska växter fanns. Speciellt intressant i Berlin var den stora samling av växter ur utgrävda forntida egyptiska gravar som fanns där; dessa studier resulterade senare i boken “Faraos blomster”. Denna oerhört värdefulla växtsamling förstördes vid bombningen av herbariet i Berlin under andra världskriget, så Vivis anteckningar och skisser är allt som återstår idag. Så­väl i Genève som i Berlin genomgick Vivi det egyptiska materialet och samlade anteckningar till den kom­mande floran, liksom vid senare besök på herbarierna i London. Hon var som synes föga hemma i Sveri­ge, men där fanns dock ett hem där hon och hennes make bodde. Gunnar arbetade även han med floran, men då han var bunden till sitt lektorat kunde han inte resa omkring på samma sätt som Vivi. När Vivi var hemma i Sverige arbetade hon även med mycket annat, bl.a. skriftställeri för “Nordisk Familjebok” och “Husmodern”, allt för att få ihop tillräckligt med pengar, en vara som Vivi alltid skulle komma att ha brist på. Därtill kom att Gunnar hade blivit sjuk i tuberkulos; han dog i januari 1933. Den unga änkan Vivi ar­betade vidare med floran över Egypten, men även andra böcker. Romanen “Katt”, som utkom 1936, blev en storsäljare; intäkterna från den gav Vivi ett års försörjning för det enda som hon såg som riktigt viktigt i livet – floraarbetet. Hennes vän Mohammed Drar i Kairo var hennes “förlängda arm” i Egypten och tog hand om allt som krävde närvaro på platsen. Hon kunde återvända till Kairo 1938; då hade de egyptiska myndigheterna äntligen fått upp ögonen för hennes betydelse.

  Den sjätte bilden visade ett tidningsurklipp ur en egyptisk tidning från mars 1938, där Vivi presenterades som en världsberömd botanist och änka efter avlidne professor Gunnar Täckholm. Det fotografi som led­sagar den arabiska texten visar en finklädd Vivi med sitt ständigt lika soliga leende. Åtminstone vid denna tid tycks smeknamnet “Koftan”, vilket syftade på hennes “lediga klädstil”, inte ha passat så bra. Beata be­rättade att hon bara har sett Vivi avbildad i kofta på ett fotografi, men å andra sidan “klädde man upp sig” för fotografering på den tiden. Vivi “tog Kairo med storm” vid sin återkomst, då hon höll många föredrag om Egyptens flora för en bredare publik, samtidigt som hon föreläste i botanik vid universitetet. Flera av hennes föredrag var så goda att de publicerades “rakt av” i botaniska tidskrifter. Vivi hade en speciell me­tod för att engagera studenterna och få dem att studera med glädje, hon utlyste “tävlingar” och gav dem al­la små presenter för allt som var värt att premieras, det kunde vara så enkelt som ett nytt växtfynd. Hen­nes sätt att få studenterna att “ge allt” för botaniken har liknats vid vad hennes store föregångare Carl von Linné åstadkom. Såväl vetenskapligt som pedagogiskt var Vivis återkomst till Egypten en succé, men ur ekonomisk synpunkt var det inte lika bra. Hon fick sällan så mycket betalt för sina insatser som hon hade blivit lovad, och hon hade svårt att “hålla i pengar”. Lyckligtvis fick hon hjälp från sin botaniska väninna Rifka Aaronsohn i dåvarande Palestinamandatet, föreståndare för det berömda “Herbarium Aaron Aaron­sohn” i Zichron Jaaqov. Rifka var yngsta syster till den berömde botanisten Aaron, som i likhet med Vivi hade velat veta “allt” om växterna och spegla dem ur alla perspektiv; hans största fynd var upptäckten av det vilda emmervetet, Triticum dicoccoides. Tack vare stödet från Aaronsohns kunde Vivi ta sig tid till att slutföra florans första del och övervaka sättningen. I augusti 1939 flög Vivi (nästan i sista ögonblicket!) till Sverige, där hon “satt fast” under hela världskriget, men kunde fortsätta med att läsa florakorrektur.

  På den sjunde bilden fick vi se titelsidan av “Flora of Egypt, Vol. I”, som kom ut i Kairo 1941. Florans första band behandlade ormbunksväxter, nakenfröiga och en del av de enhjärtbladiga växterna, om dessa fick man veta “allt” som var känt från första dynastins faraoner till nutiden: odlade växter lika väl som vil­da, gravfynd, etnografi, mytologi o.s.v. Florans omfång var enormt, t.ex. behandlades dadelpalm Phoe­nix dactylifera på 110 sidor och papyrus Cyperus papyrus på 66. Professor Bertil Nordenstam i Stock­holm, sedermera en nära vän till Vivi, har beskrivit floran som “det mest överambitiösa projektet någon­sin”. Hemma i Sverige arbetade Vivi oförtrutet på under hela kriget, skrev i stor skala för “Husmodern” och odlade krukväxter för den av henne startade “Blomsterklubben”, vilken som mest hade över 100 000 medlemmar, som försågs med växter från dess egna plantskolor och växthus. Vivi skrev böcker även för “Husmodern” , bl.a. om krukväxter och matlagning, det senare var nog så väsentligt under avspärrnings­tiden. Vad som ovan räknats upp drev Vivi i första hand för att livnära sig (även om en sidoeffekt var att ge folkbildning och öka intresset för botanik), däremot var “Tysta hjälpen” ett stort projekt som hon drog igång för att oegennyttigt förse våra nordiska grannländer med förnödenheter under det krig som de kän­de av värre än vi svenskar. Efter kriget uppmärksammades Vivis tysta arbete med medalj både från kung Haakon VII i Norge och presidenten, marskalk Gustaf Mannerheim i Finland.

  Den åttonde bilden visade Vivi ute på exkursion i Egyptens sandiga öken igen, nu med en jeep som kört fast i sanden. Så snart kriget var slut återvände hon till Kairo, och därefter stannade hon kvar i Egypten, frånräknat enstaka kortare resor till andra länder. Det var inte lätt att klara sig i Egypten, med onödiga krig och växande motvilja mot västerlänningar, men Vivi hade sitt stora projekt att genomföra, sin “Flora of Egypt”, så hon stannade, fastän hon blott fick tillfälliga förordnanden och ständigt hade ont om pengar. Dagmar Berg, Rifka Aaronsohn och andra hjälpte henne så att hon redan efter fyra år kunde ge ut “Flora of Egypt, Vol. II” (1950), denna gång med Mohammed Drar som medförfattare.

  Den nionde bilden visade (äntligen) en växt, den etiopiska banansläktingen Ensete ventricosum (syn. E. edule, Musa ensete). Denna växt fanns avbildad i ett rätt stiliserat skick på fördynastisk keramik från den s.k. “Naqada-kulturen”, men hade tidigare inte identifierats korrekt, något som Vivi gjorde, och som gav upphov till en av hennes rätt få rent vetenskapliga artiklar. Växten finns även avbildad och omskriven i den bok hon gav ut 1951 om det gamla Egyptens växter, “Faraos blomster”, en kulturhistorisk skildring av livet i faraonisk tid grundad på floran. Vivi hoppades att boken skulle ge henne större inkomster, men tyvärr blev den inte den “storsäljare” som hon skulle ha behövt. Vivi hade aldrig disputerat, hennes veten­skapliga “rang” var blott fil. kand., men år 1952 styrde vänner i Sverige om att hon utnämndes (absens) till hedersdoktor vid Stockholms Högskola. Denna “finare” titel medförde att hon kunde få en permanent ställning som “gästprofessor” vid Kairo Universitet, vilket äntligen gav henne en stadig (fastän ej så stor) inkomst. Nu kunde hon skaffa sig en smärre lägenhet i Kairo, men hon hade inte blivit mer ekonomisk än förr, så pengarna räckte inte till allt vad hon ville utföra.

  På den tionde bilden såg vi Vivi ute i kretsen av sina “barn”, hennes egna mest begåvade specialstuden­ter, de som hon ville skulle ta vid och driva botaniken vidare i Egypten efter henne. Det är ingen överdrift att kalla dessa åtta studenter för “Vivis barn”, de blev som hennes familj och hade fritt tillträde till hennes lägenhet (alla fick egna nycklar!). Hon planerade deras vetenskapliga karriärer i detalj, läste och kommen­terade deras manuskript, och fick dem så småningom utplacerade på vetenskapliga institutioner i Europa och Amerika där de hade möjlighet att doktorera (detta gick då ännu inte i Egyp­ten). Under sommaren ef­ter hennes sextioårsdag 1958, då hon tillfälligt återvände till Sverige, kunde hon tack vare en insamling ta med sig alla sina åtta “barn” till sitt gamla hemland, där de blev visade runt i Stockholm och på landsbyg­den, t.o.m. i Gnosjö för att “känna på Gnosjöandan”. Efter återkomsten till Kairo gick Vivi helt upp i sitt floraprojekt och sin undervisning, vilket med tiden medförde att hon inte “brydde sig så mycket om” hur hon såg ut eller hur hon var klädd. Därtill kom att hon, liksom tidigare, var till ytterlighet generös och gav bort vad hon till äventyrs fick till andra som hon tyckte kunde behöva dem bättre. Hon fick givetvis gåvor tillbaka igen, hennes “barn” försåg henne med bättre kläder när de gamla blev för dåliga, men i det stora hela gav hon ut mycket mera än hon fick igen, något som inte underlättade för henne att hålla ordning på sin privatekonomi. Hon ägnade även mycket tid åt att ta emot svenska turistgrupper som kom till Egypten och visa dem runt, inte minst blev de inbjudna till hennes lägenhet, där de underhölls med fängslande be­rättelser om Egypten ur dess långa historia. Bland de svenska turister som for till Egypten kom efter hand ett besök hos professor Vivi att rankas högst på önskelistan över “måsten”, och Vivi var ingalunda avvis­ande; fler besökare medförde ju att hon fick ett än större kontaktnät hemma i Sverige, och ännu flera som hon kunde “tigga” utrustning till sin institution eller hjälp till sina “barn” (eller andra studenter) ifrån. Till sin sextiofemårsdag hade hon önskat sig medel för att köpa in en mikrofichapparat och mikrofichbilder av olika centrala herbarier, det första blev LINN, Linnés herbarium. Detta skulle ge hennes studenter möjlig­het att studera typmaterial och andra värdefulla äldre insamlingar (åtminstone som bilder), utan att behöva resa utomlands, och i förlängningen skulle detta även ge Vivi en möjlighet att kunna erbjuda doktorandut­bildning i Kairo.

  Den elfte bilden visade Vivi i full aktivitet vid sin skrivmaskin. Under 1960- och 1970-talen skrev hon ett antal populärvetenskapliga böcker om Egypten, kopterna, islam, öknens växter och landets långa his­toria. Att hon hade fyllt sextiofem år fick henne inte att “dra ner på takten”, hon hade så mycket att berätta om, men även ett behov av att författa för att hjälpa upp sin ständigt svaga ekonomi. Hon kontaktade TV-chefen Nils-Erik Bæhrendtz och föreslog att hon skulle kunna medverka i svensk TV med några program om Egypten och dess flora. Detta blev en stor succé, TV-teamet blev, som alla andra, helt betaget av Vivi och gjorde tre program som sändes på bästa sändningstid under 1966. Nu blev hon även känd som “TV-stjärna”, vilket gjorde att hon fick ännu större möjligheter att “tigga” medel till sin institution och botanisk forskning i Egypten. Även större svenska donatorer kom nu att bidra till att finansiera botanisk forskning i Kairo, som SIDA, Wallenbergs och – kung Gustaf VI Adolf. Även i Egypten insåg man mer än tidigare vilken tillgång hon var, hon blev invald i det vetenskapliga samfundet “L’institut d’Egypte” (ursprungli­gen grundat av Napoleon I vid hans krigiska besök i Egypten) som första kvinnliga ledamot, och Egyp­tens parlament anordnade en festlig uppvaktning till hennes ära; detta var första gången som parlamentet hade hedrat en utlänning.

  Den tolfte och sista bilden visade Vivi i (lånad!) festklänning med alla ordnar och medaljer rätt placerade. Hon hade blivit inbjuden till en kungamiddag på Stockholms slott i februari 1978, knappt en månad efter sin åttioårsdag, men kunde p.g.a. sjukdom inte komma då, däremot kom hon, i denna ovanliga klädsel, i mars. Hon visste sedan tidigare att hon var allvarligt sjuk i cancer, och resan till Sverige blev hennes sis­ta, hon dog i Stockholm den 3 maj, och kom därför aldrig att återkomma till Kairo som hon hade önskat. Hennes betydelse för botaniken, såväl i Egypten som i världen, hade varit stor, både direkt och indirekt. Minnet av henne som en stor och varm personlighet kommer att fortsätta att leva.

 

§ 5

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att bakgrunden till att Beata kom att skriva en biografi om Vivi var att hennes man Per hade träffat Vivi i Kairo, blivit betagen av henne och tyckt att hon var en så intressant person att det måste skrivas en bok om henne (trots att Vivi själv motsatt sig sådana tankar). Detta ledde till att Beata kom att skriva denna bok, eftersom hon själv blev så fascinerad av allt hon hörde och läste om Vivi, och dessutom ingen annan tog itu med att skriva en biografi över Vivi. På frågan om Vivi tog betalt för att visa svenska turister runt i Kairo och bjuda hem dem till sig svarade Beata att hon ej tog betalt, men däremot gärna tog emot gåvor, och om dessa utgjordes av biljetter hem till Sverige så gav hon ofta bort dessa till sina älskade botanikstudenter snarare än att resa själv.

 

§ 6

  Ordföranden berättade att han hade träffat Vivi kort efter hennes sjuttiofemårsdag och blivit helt betagen av hennes utstrålning. Vivi hade önskat sig ett mikroskop från Botaniska Institutionen i Lund, för att ge till sin egen botaniska institution i Kairo. Gunnar hade haft i uppdrag att köpa in mikroskopet, bl.a. för­handlade han med ett visst optikföretag, men till slut föll valet på ett annat, mera känt märke. Typiskt nog, när Vivi på något sätt var inblandad, ville det företag som inte fick ordern skänka den vinst det skulle ha gjort om det hade blivit någon affär för dem till Vivis institution. Beata berättade då även att dåvarande “L.M. Ericsson” skänkte en telefon till Vivi, och än idag har Botaniska Institutionen i Kairo en telefon av modell “Kobra”. Slutligen visade ordföranden ett urval av Vivis många böcker: “Vivis resa [1.] : Ett år som piga från New York till San Francisco” (1923) sambunden med “Vivis resa 2. : Från Saltsjöstaden till Pacifikens stränder” (1924), “Sagan om Snipp, Snapp, Snorum” (1926), “Bättre än svarta börsen” (utgiven av “Husmodern”, 1942), “Faraos blomster : En kul­turhistorisk-botanisk skildring av livet i Gamla Egypten byggd på verklighetens grundval och med bilder från de senaste årens grävningar” (1951), “Student’s Flora of Egypt” (1956), “Öknen blommar” (1969), “Sagans minareter : en bok om islam” (1971), “Lillans resa till månen : En saga för stora och små” (1976) samt det nummer av Lunds Botaniska Förenings tidskrift “Botaniska Notiser” (125(4), 1972) som dedi­cerades till Vivi med anledning av hennes sjuttiofemårsdag den 7 januari 1973.