Botaniska Föreningen i Göteborg

“Spetsbergens flora”

Föredrag av Erik Ljungstrand torsdagen den 22 februari 2008

  Vi fick en omfattande genomgång av vad Spetsbergen är: naturgeografi, djurliv, upptäcktshistoria och nutida befolkning, men givetvis med tonvikten på den inhemska floran, som omfattar 169 arter. Erik och hans medresenärer hade under två veckor i slutet av juli lyckats med konststycket att få se hela 80% av allt vad öarna hade att erbjuda en botanist. De hade seglat upp till Bockfjorden i norr och besökt Ossian Sars vid Kungsfjorden, men framför allt färdats runt omkring den stora Isfjorden, bl.a. till Adventdalen, Co­lesdalen, Kap Thordsen, Pyramiden och Gipsdalen. Vi fick se samtliga (sex) endemiska växter som före­kommer på dessa högnordiska öar, förutom ett imponerande landskap och ett visserligen artfattigt men nog så intressant djurliv. Förmodligen längtade nästan alla åhörare dit efter föredraget…

 

  Erik besökte Spetsbergen tillsammans med fem andra svenska botanister under de två sista veckorna i juli sommaren 2007. Resan var helt privat arrangerad och hade som syfte att ge tillfälle att se och studera en så stor del som möjligt av Spetsbergens inhemska flora. Detta lyckades nästan över förväntan, under dessa två veckor sågs ca 80% av kärlväxterna. Samtliga åhörare fick utdelat tre A4-blad med titeln “Om Spetsbergen”, där en sida kort redogjorde för ögruppen Spetsbergens belägenhet, geografi, klimat och djurliv samt upptäcktshistoria och nutida befolkning. De övriga fem sidorna utgjorde en förteckning över alla de sträfseväxter, ormbunksväxter och blomväxter som någonsin påträffats på ögruppen, systematiskt ordnad med svenska och vetenskapliga namn (och synonymer), allmänhetsgrad, upplysningar om huru­vida ett taxon inom Norden blott förekom på Spetsbergen (i det följande kallade “spetsbergsväxter”), om ett taxon var ursprungligt eller (oftast tillfälligt) infört, om eventuell endemism, samt tydligt markerat vil­ka taxa som hade setts under resan. Sista sidan avslutades med en statistisk sammanfattning av Spetsber­gens flora och hur stor andel av de olika kategorierna som hade setts. Av totalt 183 inhemska taxa hade 144 (79%) setts, av 169 inhemska arter 133 (79%), av 70 taxa av spetsbergsväxter 58 (83%), av 43 arter av spetsbergsväxter 34 (79%) samt slutligen samtliga 6 spetsbergsendemer. [Förteckningen läggs inte ut tillsammans med detta referat, men kan efter särskild förfrågan troligen erhållas från föredragshållaren.]

  Sedan slutet av år 2007 finns en omfattande hemsida, “The Flora of Svalbard” ( http://svalbardflora.net ) på Internet med fotografier och utbredningskartor för många av Spetsbergens växter (och fler tillkommer efter hand!). Denna hemsida, som endast i ringa omfattning hade kunnat utnyttjas vid planläggandet av de sex svenska botanisternas expedition, är uppbyggd av Spetsbergens ledande lokala botanist, docent Inger Alsos vid universitetsfilialen UNIS (“Universitetsstudiet på Svalbard”, sorterar under Tromsø universitet) i Longyearbyn och hennes datakunnige man Bjørn Erik Sandbakk.

  Ögruppen Spetsbergen består av ett flertal öar, de största är Väst-Spetsbergen (som ofta i dagligt tal blott kallas för just Spetsbergen), Nordostlandet, Edges ö, Barents ö och Prins Karls förland, vilka alla är mer än 500 km2. Ett stort antal mindre öar och skär tillkommer, bland vilka särskilt kan nämnas Blomstrand­ön (f.d. Blomstrandhalvön), Danskön, Amsterdamön och Nordvästöarna. Det norska administrationsområ­det “Svalbard” (som lyder under, men inte är en del av Norge) omfattar förutom hela ögruppen Spetsber­gen även öarna Björnön, Hopen och Vitön (där ingenjör S. A. Andrée dog) samt ögruppen Kung Karls land. Spetsbergen upptäcktes av holländaren Willem Barents den 25 juni 1596, han gav öarna namnet ef­ter de utpräglat spetsiga bergstoppar som på många håll karakteriserar ögruppen; dessa visar att området aldrig varit helt nedisat, inte ens under istiden, varför växter och djur kunnat “övervintra” på de “nunatak­ker” som stuckit upp ur isen. Fortfarande seglar holländare i stor utsträckning på dessa vatten; bl.a. bar den 49 fot långa segelbåten “Jonathan”, vilken expeditionen färdades med under den första veckan hol­ländsk flagg; kaptenen, Mark van De Weg, som själv hade byggt sitt fartyg under tre år, var holländare.

  Erik visade en cirkumpolär karta på vilken man kunde se att såväl Kanada som Grönland och Ryssland äger land längre norrut än Spetsbergen, men inte något av dessa områden har en tillnärmelsevis så rik flo­ra som Spetsbergen. Tack vare att ett av Golfströmmens allra längst utsträckta “fingrar” berör Spetsber­gens västra och i viss mån även norra delar är klimatet för breddgraden påfallande “varmt”, i synnerhet sommartid; medeltemperaturen i Longyearbyn för juli (varmaste månaden) anges vara +4 °C, för februari (kallaste) –21 °C. Detta är troligen den viktigaste förklaringen till den exceptionellt rika floran, men även den omväxlande berggrunden bör ha betydelse. Genom att de lokala strömmarna med varmt “golfvatten” slickar Spetsbergens västra och norra kuster blir dessa, i synnerhet kring Isfjorden och Kungsfjorden, varmare och därmed artrikare än ögruppens övriga delar som har ett klart bistrare klimat. Stora delar av Väst-Spetsbergens södra (!) och nordöstra delar är nedisade, liksom Nordostlandet, medan det mesta på lägre nivå i väster och norr är isfritt. Sommaren är dock kort och de flesta växter blommar under samma tid i slutet av juli, endast ett fåtal är “vårblommor” eller “höstblommande”.

  Av djurlivet sågs under resan landdäggdjuren polarräv Alopex lagopus spitzbergensis och spetsbergsren Rangifer tarandus platyrhynchus, medan isbjörnen Ursus maritimus inte behagade visa sig, vare sig vid spaning från båt (hade varit roligt att få se) eller under vandring på land (hade definitivt varit mindre trev­ligt). På vintern är det inte ovanligt med isbjörn inne i Longyearbyn och i övrigt på Spetsbergens västsi­da, men under sommaren håller de sig oftast uppe i nordost. Isbjörnarna är dock orsak till den stora extra kostnad det innebär att alla som besöker öarna (förutom inne i Longyearbyn) måste ledsagas av en person med gevär, oftast räcker det dock med att skjuta varningsskott för att isbjörnen skall ta till harvärjan. I ha­vet finns en rikare däggdjursfauna med flera sälar (bl.a. vikare Phoca hispida, storsäl Erignathus barbatus och valross Odobenus rosmarus) och även valar (bl.a. sillval Balaenoptera physalus, vikval B. acutorost­rata och vitval Delphinapterus leucas). Fågellivet är rikt, kanske dock mer vad avser individantal än artri­kedom. Alkor utgör en väsentlig del med bl.a. alkekung Alle alle (ytterst riklig, polarrävens stapelföda), spetsbergsgrissla Uria lomvia, tobisgrissla Cepphus grylle, tordmule Alca torda och lunnefågel Fratercula arctica. Tretåig mås Rissa tridactyla är allmän, medan ismåsen Pagophila eburnea är sällsynt. Stormfågeln Fulmarus glacialis är även den allmän, medan tre arter av labbar Stercorarius är mindre vanliga. Andfåglar som prutgås Branta bernicla, vitkindad gås B. leucopsis och spetsbergsgås Anser brachyrhynchus, ejder Somateria mollissima, praktejder S. spectabilis och alfågel Clangula hyemalis förekommer på många håll. Skärsnäppan Calidris maritima är vanlig medan den brednäbbade simsnäppan Phalaropus fulicarius är rätt sällsynt. Snösparv Plectrophenax nivalis är ögruppens enda tätting, grod- och kräldjur saknas helt och av “småkryp” ser man inte mycket, bl.a. hade sällskapet inte lyckats påträffa en enda stickmygga!

  Under 1600- och 1700-talen bedrevs jakt på främst val, valross och säl kring Spetsbergen, så långt att de nästan utrotades. Under senare delen av 1800-talet upptäcktes Spetsbergens rika kollager och gruvdrift kom igång på åtskilliga ställen, bl.a. i det nuvarande administrativa centret Longyearbyn (som är uppkal­lat efter en amerikansk gruvägare vid namn Longyear). Här finns både en större hamn och en flygplats. Andra orter är Barentsburg, där ryssarna ännu bryter kol, det nedlagda ryska kolsamhället i Pyramiden, Sveagruvan där norrmännen bryter kol samt forskningsstationen Ny-Ålesund, världens nordligaste plats med fast befolkning. Hela ögruppens totala bofasta befolkning uppgår till ca 2800 personer.

  Erik visade en detaljerad karta över Spetsbergen och beskrev hur resrutten hade varit upplagd. De hade flugit till Longyearbyn, seglat med “Jonathan” genom Isfjorden och upp genom Förlandssundet, där ett strandhugg hade gjorts på Prins Karls förland. Därefter vidare norrut förbi Kungsfjordens mynning och innanför Danskön, Amsterdamön och Nordvästöarna så att man kom upp utmed Spetsbergens nordkust. Härifrån hade man gått in i Woodfjorden och dess bifjord Bockfjorden, där de varma Trollkällorna hade ägnats hög uppmärksamhet. Därefter hade seglatsen gått tillbaka samma väg runt Spetsbergens nordväst­kust till dess att Kungsfjorden nåddes. Denna fjord gick man in i, passerade det som nu är Blomstrandön i norr och gick i land på Ossian Sarsfjället. Efter en lång vandring över detta botaniskt rika fjäll korsades Kungsfjorden till samhället Ny-Ålesund på Bröggerhalvön. Återresan till Longyearbyn företogs utmed i stort sett samma väg som utresan, varefter Mark och “Jonathan” avtackades. Nästa dag for de med en stor gummibåt till Colesbukten, där två och en halv dag tillbringades, varefter gummibåten återkom och häm­tade gruppen för återresa till Longyearbyn. Efter en dag i dess omgivningar for man så i två små gummi­båtar över Isfjorden till Kap Thordsen, därefter till Skansbukten vid Billefjorden, där övernattning skedde i tält. Nästa dag följdes Billefjorden ända upp till Pyramiden, sedan åter till Skansbukten för en ny över­nattning. Dagen därpå besöktes Gipsdalen vid Sassenfjorden, varefter gummibåtarna återgick till Long­yearbyn, där en sista dag återstod i dess omgivningar innan det var dags att lämna Spetsbergen med flyget söderut igen.

  Den egentliga bildvisningen inleddes med en vägskylt med varning för isbjörn (“Gjelder hele Svalbard” stod det på tilläggstavlan), där björnen var vit och bakgrunden svart; detta är ett undantag från den norska vägtrafikförordningen. Vi fick bara höra talas om flocken med ett sjuttiotal vitvalar som hade setts under inflygningen nere i den isblåa Isfjorden, varför det första som visades var en vy över flygplatsens parke­ring med Adventfjorden och delar av Nordenskiölds land i bakgrunden. Redan här sågs den första spets­bergsväxten, polarkavle Alopecurus borealis, som visserligen finns i Skottland, men inte i Skandinavien. Gruppen blev hämtad med bil och for in till Longyearbyn, där de efter att ha installerat sig i sin tillfälliga bostad genast gav sig ut i den soliga “natten” för att se vad som växte i omgivningarna. Strax intill en bil­verkstad sågs tundraarv (eller “svalbardsarv” enligt MoStEr) Cerastium arcticum s.str., som är nära släkt med, men klart skild från vår snöarv C. nigrescens. Dovresnögräs Phippsia concinna blommade rikligt; den är här mycket mer högrest än i Dovre, Härjedalen och Jämtland. Polarstjärnblomma Stellaria longipes ssp. crassipes är mycket allmän på Spetsbergen, till skillnad från Skandinavien, där den blott förekommer inom fem små lokalgrupper, i Sverige på Nissuntjårro och Pältsan. Släktingen grässtjärnblomma S. gra­minea är däremot en stor raritet på Spetsbergen och sågs blott vid Pyramiden (där den är införd av männi­skan). Vi fick se mycket vackert polarblågull Polemonium boreale tillsammans med spetsbergsblära Gas­trolychnis pauciflora ssp. furcata (Silene involucrata ssp. f.). Båda är mindre allmänna, men i synnerhet spetsbergsbläran gynnas av störningar i marken. Den förra har en lokal söder om Varangerhalvön i Nord­norge, medan den senare är en spetsbergsväxt och således saknas i övriga Norden. På en jämförelsevis grön sluttning med en bedårande vacker utsikt över Isfjorden under en azurblå himmel sågs en annan av spetsbergsväxterna, spetsbergsvallmo Papaver dahlianum ssp. polare, såväl i den ovanligare gula som i den mycket allmänna vita formen. Den sällsynta tanavallmon P. d. ssp. dahlianum på Varangerhalvön är en annan ras av samma art, som bl.a. utmärker sig genom att kapseln är bredast upptill. Vi fick se utsikt in över Longyearbyns nedre del med Sysselmannens (“myndigheternas”) kontor till höger och UNIS till vänster, medan Adventdalen bredde ut sig i bakgrunden. I sluttningen blommade arktisk myrbräcka Saxi­fraga hirculus ssp. compacta, en nordlig, storblommig ras (som även finns på Island), samt tuvfingerört Potentilla pulchella, vilken saknas inom övriga nutida Norden, men finns på Fiskarhalvön som Stalin stal från Finland under Andra världskriget. Här insköts en gammal karta över Spetsbergen (ur Nordisk famil­jebok) för att påminna om geografin och visa vart kosan nu ställdes.

  Med “Jonathan” seglade botanisterna nu ut på Isfjorden, där vi iakttog den skarpa gränsen mellan slam­förande brunt sötvatten och det klarblå oceanvattnet. Flygplatsen passerades och i sluttningen snett ovan­för sågs “Gruva 5” där arbetena med anläggande av en stor fröbank pågick. Ute på den öppna Isfjorden gick sjön frisk, här sågs flera havsfåglar och sälar till dess man närmade sig Protektorfjället som markerar Isfjordens slut och den öppna Atlanten. Under en av fjällets förtoppar, Alkhornet, såg gruppen för första gången spetsbergsrenar, men de kunde inte urskiljas på bilderna. Alkhornet är ett kalkfjäll med rik flora, men tiden medgav tyvärr ingen landstigning. Efter en längre seglats in genom Förlandssundet nådde man udden Poolepynten på Prins Karls förland, på vars sandiga strand ett flertal feta kolosser anades redan på håll. Efter att ha rundat udden gick det att urskilja de elfenbensvita betarna och för närmare studier land­sattes gruppen med hjälp av en liten gummibåt. På Poolepyntens strand låg rikligt med knappt nedbruten drivved (det är mycket ont om vednedbrytande svampar på Spetsbergen) och vid fötterna sågs blomman­de arktisk saltarv Honckenya peploides ssp. diffusa, men vad som nu lockade mest var att skärskåda alla de snarkande hannar av valross som låg och solade sig på stranden, totalt 38 stycken. Även anfallen av de sedvanligt närgångna silvertärnorna Sterna paradisaea kändes ovanligt långt borta när valrossarna kom i sikte. Under sommaren håller valrosshannarna till på Spetsbergens västra sida medan honorna och deras ungar vistas i nordost, så vad som besöktes var en ren “herrklubb”, måhända med en “doft av West End” (fast de luktade sanningen att säga inget vidare). Vi fick se valrossarna på riktigt nära håll där de låg och pöste ensamma eller i grupper, i de senare ligger den valross som är högst i rang i mitten och värms upp av de andra; detta syns på att dess hud är rödare (de ytliga blodkärlen har vidgats).De närmaste bilderna var tagna på två meters håll, Erik hade gärna velat klappa valrossarna, men “guiden” Lisa förbjöd detta. Den arktiska saltarven som passerats i rask takt visade sig vara ny för Prins Karls förland. Under återtå­get visade Linda en växt som hon tidigare hade sett här, det var spetsbergsväxten arktisk ostronört Mer­tensia maritima ssp. tenella, som växte med åtta individ utmed en drivvedsstock. Med ett valross-skelett på stranden lämnades så Poolepynten för vidare resa norrut genom Förlandssundet.

  Under “nattens” seglats upp genom Förlandssundet sågs sillval på långt håll och vikval på relativt kort, men dessa omnämndes blott och visades inte på bild. Nästa dag, efter passerandet av Kungs- och Kors­fjordarnas gemensamma mynning siktades “De sju isfjällen”, där topparna i hög grad gör skäl för namnet “Spetsbergen”. Färden fortsatte norrut och gick in i Smeerenburgfjorden innanför Danskön och Amster­damön, där ruinerna av holländarnas gamla valfångststation Smeerenburg kan anas. Här kalvade glaciär­erna isberg i det isblå havet. “Jonathan” rundade Spetsbergens nordvästra hörn innanför Nordvästöarna och gick österut över ett upprört hav. Efter att ha rundat Välkomstpynten gick man så söderut in i Wood­fjorden och slutligen in i dess lilla bifjord Bockfjorden, där vi med solen i norr välkomnades av den kan­ske ej definitivt slocknade vulkanen Sverrefjället, som hade sitt senaste utbrott på 1200-talet, således, vad Spetsbergen beträffar, i “förhistorisk tid”. Några kilometer innanför Bockfjordens innersta del ligger ett område med varma källor, Trollkällorna, vilka var huvudmålet med denna långa resa upp mot norr. Efter landstigningen kom man dock inte många meter innan hela gruppen slängde sig omkull på marken, ett be­teende som gjorde kapten Mark ombord på “Jonathan” orolig, han trodde att någon hade blivit allvarligt sjuk eller skadat sig. Även Lisa med geväret blev oroad, men hon fick snart lära sig att detta är ett normalt beteende, i alla fall hos botanister. Vi fick se Åke Svensson, Bengt Nilsson och Charlotte Wigermo ligga på den mossklädda marken och sikta med sina kameror mot en liten gul fläck. Detta visade sig vara en av de få spetsbergsendemerna, trådbräcka Saxifraga flagellaris ssp. platysepala, som stod i full blom med en enda gul blomma på huvudskottet, vilket var omgivet av smala utlöpare som kröp ut mellan blad av polar­vide Salix polaris. Detta var den första blommande trådbräcka som gruppen fick se, men det skulle även visa sig vara den enda. En annan högt “önskad” spetsbergsväxt hittades efter en kort promenad, skidört Eutrema edwardsii, som här stod i vacker vit blom bland blad av vår vanliga ormrot Bistorta vivipara. Vår fjällsippa Dryas octopetala stod i full blom och bland skott av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia sågs blommade kvastdraba Draba corymbosa, ännu en spetsbergsväxt, som har gula blommor och styvhårig stängel. Vi fick se Bengt och Erik på en matta av fjällsippa, vilket gav Erik tillfälle att erkänna att ett fåtal av de bilder han visade hade tagits av medresenären Bo Antberg i Linköping, som hade gett vederbörligt tillstånd till deras uppvisande. Bengt beundrade här spetsbergsväxten isblära Gastrolychnis uralensis ssp. arctica (Silene u. ssp. a.), som vi fick se både i mindre och större format. Den är nära släkt med vår fjäll­blära G. apetala (Silene wahlbergella) men skiljer sig bl.a. genom att kronbladen “tittar fram” ur fodret; däremot “nickar” blommorna på samma sätt. Vi såg de röda bergen öster om Bockfjorden där “Jonathan” låg för ankar, blommande nätvide Salix reticulata (sällsynt på Spetsbergen) och spetsbergsväxten ullspira Pedicularis dasyantha i full blom, särskilt karakteristisk med sina rosa blommor med “luden näsa”. Även vår fjällspira P. hirsuta fanns i området, och därmed var släktet uttömt vad gäller Spetsbergen. En annan spetsbergsväxt som här sågs i full (om ej kanske vacker) blom var mörk ängsull Eriophorum angustifoli­um ssp. triste, och vid flomkanten nedanför Sverdrupsglaciärens ändmoräner hittade Erik en annan myc­ket eftertraktad art i blom: björnstarr Carex ursina, även den en spetsbergsväxt. Vi fick se Erik och Claes Svedlindh vända ryggen åt björnstarren för att skärskåda en grusig moränås; den visade sig hysa hårdraba Draba arctica, ännu en art som saknas i Skandinavien. Sverdrupsglaciären var inte längre så svår att pas­sera som de gamla kartorna hade gjort gällande, i likhet med så många andra glaciärer i Arktis var den på retur. Bland de frilagda ändmoränblocken sågs vackert blommande spetsbergsblära och arktisk staggstarr Carex nardina ssp. hepburnii, som är mycket sällsynt i Skandinavien, Erik har dock sett den i Padjelanta. Här blommade även purpurkrassingen Braya purpurascens med sina små vackra rosa blommor, den blev genast Charlottes älsklingsväxt. Arten finns i övriga Norden blott på ön Magerøya, rätt nära Nordkap.

  Slutligen uppnåddes Trollkällorna, där ett svavelgult landskap erinrande om Island bredde ut sig över ett rätt litet område. Gruppen lyckades finna tretton aktiva källor (samt ett flertal uttorkade), men värmen var inte så påfallande, vattnet höll blott ca +20°C, även om detta i och för sig inte är illa så långt åt norr, och om man betänker att de håller denna temperatur året om. Området har i princip totalt tillträdesförbud för att skydda källorna, men vi hade ändå fått ett tillstånd, delvis genom samverkande lyckliga omständigheter. Vi såg Claes beundra skönheten hos polarnarv Arenaria pseudofrigida, som här växte i det för övrigt kala gruset; den finns i Skandinavien på Varangerhalvön och i Kuusamo men saknas i Sverige. I den grönare backen ovan hittades rariteten dvärgfingerört Sibbaldia procumbens, som på Spetsbergen blott har denna enda lokal. Nära den första källan hittades så en av de främsta “önskeväxterna”: arktisk hårstarr Carex ca­pillaris ssp. fuscidula, som blott är känd från denna enda lokal i Norden; för övrigt förekommer den både på Novaja Zemlja och Grönland. Vi fick se en utblick över landskapet kring den största av Trollkällorna, vid vars strand rariteten fjällögontröst Euphrasia wettsteinii (E. frigida auct.) växte på en av sina blott fyra kända lokaler inom Spetsbergen; som bekant är den ju vanligare i våra skandinaviska fjäll. Nere i källans vatten växte den största rariteten av alla: punktendemen källsträfse Chara canescens var. spitsbergensis, som i Trollkällorna således har sin enda lokal i hela världen. Nära släkt med vårt svenska hårsträfse C. c. var. canescens (mest i Östersjön), skiljer det sig förnämligast genom att ha treradig (triplostich) bark. Vi kunde inte urskilja denna detalj på fotot, men däremot sågs rikligt med orange nukulor på kransgrenarna, liksom hårsträfse är källsträfse en apomiktisk tvåbyggare (!), och dessutom en av Spetsbergens blott tre annueller (de andra två är halvparasiten fjällögontröst och arktisk dvärgsyra Koenigia islandica var. arc­tica, vilken sågs längre fram under resan). Källsträfsets förekomst här är det främsta skälet till besöksför­budet och givetvis är det strängt fridlyst! Efter flera bilder på denna högintressanta växt och dess speciella miljö avslutade vi besöket med en vackert blommande purpurbräcka.

  Seglatsen åter mot sydligare nejder följde ungefär samma väg fast i motsatt riktning, dock gick färden nu (för att utnyttja vinden) ännu något nordligare nordväst om Välkomstpynten, nästan ända upp till den åtti­onde breddgraden, men efter att ha passerat Nordvästöarna vändes fören åter mot söder. “Jonathan” gick till Kungsfjorden, varifrån vi fick se bilder av Blomstrandglaciärens höga isbräcka där den kalvar i havet och ger upphov till talrika isberg. Det vatten vi här beseglade var enligt kartan istäckt, och ön strax söder om oss, Blomstrandön, kallades på kartan Blomstrandhalvön, men glaciärens reträtt hade gjort havet fritt och halvön till en ö. Vi såg åtskilliga “nunatakker” sticka upp inne i den jättelika Kungsglaciären, vid vars ände och omflutet av dess isströmmar Ossian Sarsfjället ligger. Ossian Sars är berömt för sina fågelberg, men vi var mera intresserade av dess rika flora, varför vi gick i land vid fjällets norra strand tillsammans med Lisa, men lämnade Mark att föra “Jonathan” till den södra stranden och möta oss där. Redan efter en kort vandring uppför fjället hittades en av de eftersökta spetsbergsväxterna, arktisk lopplummer Hupertzia selago ssp. arctica och i dess närhet blommade polarnarven, även här utsökt vacker. En bit upp på fjället bredde en polygonmark ut sig, här sågs två “nya” spetsbergsväxter, först arktisk glansstarr Carex saxati­lis ssp. laxa i vacker blom, sedan den riktigt stora rariteten: arktisk sävstarr Kobresia simpliciuscula ssp. subholarctica, som endast har ett fåtal lokaler på Spetsbergen och för vars skull vi lagt turen denna väg. Ännu en ovanlig spetsbergsväxt som vi först såg här var blektåg Juncus triglumis ssp. albescens, lik vår lapptåg J. t. ssp. triglumis, men som namnet antyder nästan vit i blommorna. Polartåg J. biglumis växte strax intill, men var däremot vanlig. Högre upp i sluttningen under ett berghak föll gruppen återigen ned på knä, här blommade annuellen arktisk dvärgsyra för fullt, men den är ju inte många millimeter hög! Vi fick se botanisterna i full verksamhet nedanför klipporna, fotograferande spetsbergsväxten polarbräcka Saxifraga hyperborea, liknande vår snöbräcka S. rivularis (som även den växte här), men med gråhårig stjälk. Ovanför berghaket växte fjällstenbräken Cystopteris fragilis f. dickieana, den enda ormbunke som sågs under hela resan. Vandringen gick därefter söderut över Ossian Sars. Uppe i fjällets höglänta delar stannade gruppen till vid en tuva med fjällsippa, ur vilken många smala gulaktiga “fingrar” stack upp. Att det var en lav var det inget tvivel om, men vilken? Professor Lars Arvidsson har vänligen bestämt laven från det fotografi som visades, det är den högarktiska arten arktisk fingerlav Dactylina arctica, stundom även kallad “nikotinfingerlav” p.g.a. sin gula färg. Lisa ledde gruppen vidare åt söder, men erbjöd sig att om intresse fanns visa ett fågelberg på nära håll. Därför vandrade gruppen ut i en smal klyfta och ned för gräsbevuxna klipphyllor till dess att de kommit ned intill ett flera hundra meter högt stup, i vilket spets­bergsgrisslor och tretåiga måsar förde ett hiskeligt oväsen. Det var intressant att få se fåglarna på så nära håll; det var bara en något tiotal meter bred klyfta som skilde dem från gruppen, men platsen visade sig även ha en nog så intressant flora. Härifrån fick vi se vackert blommande spetsbergsarnika Arnica angus­tifolia ssp. angustifolia (nära släkt med vår fjällarnika A. alpina) och den hett efterlängtade eskimåsmör­blomman Ranunculus arcticus, båda spetsbergsväxter som inte finns i övriga Norden. Eskimåsmörblom­man växte ute på en rätt smal hylla, men både Erik och de andra trotsade stupet för att få goda bilder. Här sågs även den vanliga polarstjärnblomman i fin blom, samt polargullpudra Chrysosplenium tetrandrum, vilken art ju även finns i nordligaste Sverige. Vi fick beskåda den hisnande utsikten ned mot isbergen i Kungsfjorden innan färden gick vidare upp igen och vidare söderut mot den avtalade mötesplatsen med kapten Mark. Utmed vandringen sågs spetsbergsren äntligen på nära håll; en orädd rentjur kunde ses beta bland lavarna. Efter hand som “natten” fortskred kom gruppen allt längre söderut, och plötsligt, inom ett nyligen avsmält område med gles vegetation, växte den eftertraktade endemen spetsbergssaltgräs Pucci­nellia svalbardensis, som vi då nästan hade gett upp hoppet om att få se. Arten är i hela världen blott känd från en handfull lokaler på Spetsbergen. Långt fram på småtimmarna med solen i norr kom gruppen ned till stranden i söder och hämtades med visst besvär upp av Mark, det låg nämligen så mycket isstycken utmed stranden att det var svårt att komma till med gummibåten. Kungsfjorden överkorsades därefter till det f.d. gruvsamhället Ny-Ålesund som numera är en internationell forskningsstation, där ca 30 personer av 26 olika nationaliteter vistas året om i världens nordligaste fasta bosättning. Inne i byn blommade po­larbräsma Cardamine pratensis ssp. angustifolia vackert, och flerstädes sågs mossranunkel Ranunculus hyperboreus ssp. arnellii sticka upp ur mossan. Ute intill flygplatsen (där det i och för sig rådde tillträdes­förbud, men där ingen verksamhet pågick) fann Erik en annan mycket eftertraktad spetsbergsväxt, grodd­nörel Minuartia rossii, en blott några få millimeter hög nejlikväxt som sällan blommar, men är lätt att kän­na igen på sina kala, rödanlupna blad. Detta var den enda plats där denna växt sågs under resan, totalt nio exemplar på några få kvadratmeter. Efter detta fynd kände sig deltagarna mogna för återfärd till Longyear­byn, där “Jonathan” och kapten Mark avtackades för veckan som gått.

  Kommande tre dagar skulle gruppen tillbringa i Colesdalen, sydväst om Longyearbyn, där landstigning­en efter en effektiv transport med gummibåt skedde vid ryssarnas gamla nedlagda utskeppningshamn för kol från Grumantbyns tidigare kolgruvor. I Colesbukten låg en nederländsk brigg med det passande nam­net “Den flygande holländaren” och litet upp på sluttningen fick vi beskåda resterna av den tidigare ryska järnvägen. Förutom oss sex botanister och Lisa deltog här även Lisas tre väluppfostrade slädhundar, som behövde komma ut och röra på sig. Huvudmålet i Colesdalen var fjället Russekollen som hyser Spetsber­gens allra rikaste värmekrävande flora. Vädret var vackert och även (efter omständigheterna) varmt, hela +12 °C på eftermiddagen, det varmaste som uppmättes under hela resan (å andra sidan var det inte frost vid något tillfälle heller, utan den lägsta temperaturen var +6 °C). Från Russekollens sluttning var utsikten över Colesälvens delta, Colesbukten och ut över Isfjorden bedårande vacker, även om den något stördes av de ryska ruinerna vid hamnen. Floran hade mycket att bjuda på, rikligt med spetsbergsarnika lyste upp sluttningen och plötsligt fann gruppen en av “målarterna” här: tundrabjörk Betula nana ssp. tundrarum, en spetsbergsväxt som är ögruppens kraftigaste vedväxt: den kan bli hela fem centimeter hög och de krypan­de stammarna kan nå en diameter av tre centimeter. En vanlig spetsbergsväxt som hade setts på ett flertal olika platser tidigare var polararv Cerastium regelii ssp. caespitosum, men här sågs äntligen, till vår stora glädje, ett enda exemplar i blom. Normalt skall denna art inte börja blomma förrän på “hösten”, när solen börjar gå ned under horisonten en kort stund kring midnatt. En eftertraktad spetsbergsväxt, som i och för sig hade setts på Ossian Sars, men där endast överblommad, var arktisk maskros Taraxacum arcticum, Nordens enda vitblommiga maskros. Här hittade Erik äntligen ett blommade individ, som vi fick beundra med stora ögon, men tyvärr kom en av Lisas hundar fram och åt upp blomman innan flertalet av gruppens medlemmar fått någon chans att se och fotografera. Lyckligtvis hittade Erik flera blommande maskrosor längre fram så att alla fick se denna ytterst näpna växt i blom. En eftertraktad växt som tyvärr inte sågs i blom var lappblåklocka Campanula rotundifolia ssp. giesekiana, den stod vid denna tid blott i hård knopp på Russekollen, som är dess enda kända lokal på Spetsbergen. Inom Skandinavien finns den på två plat­ser på Varangerhalvön, men ej i Sverige. Gruppen vandrade vidare inåt dalgången på den blockbeströdda sluttningen och skådade bl.a. polarkavle i vacker blom, spetsbergsvallmo och polarblågull, vilka samtliga växte mångenstädes på Russekollen. Rätt högt upp på sluttningen sågs en annan efterlängtad växt, ragg­fingerört Potentilla hyparctica i full blom. Även den hade setts på flera platser tidigare, men då den är en “vårblomma” hade den varit slut för säsongen. Här fann dock Erik ett rikt blommande bestånd och ropade till sig de andra, men fick en rejäl utskällning av Lisa för att han i upphetsningen vågat sig för långt bort från henne och hennes gevär! Raggfingerörten är i Skandinavien, som bekant, blott känd från två fjäll i Padjelanta, där den upptäcktes av Sten Selander. Längre ner på Russekollens sida sågs mer tundrabjörk, här även fertil, samt en annan av de fyra kända lokalerna för fjällögontröst på Spetsbergen, i riklig blom över åtskilliga kvadratmeters yta. Här växte även en annan “högpoängare”, fjällodon Vaccinium uligino­sum ssp. microphyllum, med blott tre lokaler på Spetsbergen, den förekommer i nordligaste Norge men knappast i Sverige. Gruppen drog sig så ned i Colesdalens dalbotten, som frambrytande källor vid Rus­sekollens fot hade omvandat till sumpmark. Floran i dessa kärr var artrik och intressant, arktisk polarull Eriophorum scheuchzeri ssp. arcticum dominerade på håll, men när man kom närmare visade sig spets­bergsranunkel Coptidium x spitsbergense växa spritt över stora delar av dalen. Denna hybridart saknas i övriga Norden och är nästan endemisk på Spetsbergen, men har dock även påträffats på Novaja Zemlja. Blommorna är gräddvita med trattformiga kronblad och doftar som gammaldags björnklister (!). Moss­mattorna var fulla med mossranunkel, och här och var stod endemen spetsbergsbräcka Saxifraga x sval­bardensis, vilken sannolikt har uppstått ur en korsning mellan knoppbräcka S. cernua och snöbräcka S. rivularis. Dess blommor var vita men med en karakteristisk rosa inre del, groddknopparna var röda och en hel del mindre än hos knoppbräckan. Vi fick se isgräs Dupontia fisheri ssp. fisheri i full blom, även underarten stort isgräs D. f. ssp. psilosantha förekom. Under återmarschen sågs vackert blommande is­havsstjärnblomma Stellaria humifusa nere vid stranden. Bortsett från blommorna gör växten ett “visset” intryck, men den skall se ut så. Efter övernattning i det ryska museet på Rusanovudden vandrade gruppen dagen därpå utmed stranden mot Kap Laila, varifrån glansranunkel Coptidium pallasii var uppgiven. Vid stranden sågs åter arktisk ostronört, och efter ett besvärligt vad över Colesälvens delta (kvicksand!) kom gruppen ut till Kap Laila och började söka. Arktisk lappranunkel Coptidium lapponicum ssp. arcticum blommade rikligt, liksom avkomlingen spetsbergsranunkel, men av den andra föräldern glansranunkel kunde inte så mycket som ett blad uppspåras trots många timmars sökande. Däremot såg vi ishavsstarr Carex subspathacea, inte bara på havsstranden som i Nordnorge, utan som en dominant kärrväxt långt ovan havsstranden. Mörk ängsull stod här i frukt i kärren, liksom björnstarr vid stranden, något som vi­sade att vi här i dessa sydliga nejder hade “eftersommar”, medan några dagar tidigare båda arterna hade setts blomma under “försommaren” vid Bockfjorden. Återmarschen blev tung, inte bara därför att glans­ranunkel var den första art som “missats”, utan även för att gruppen fick vänta i tre timmar vid vadet på att ebben skulle infinna sig. Efter att ha sovit länge på förmiddagen visade det sig regna (första gången bortsett från en dag under seglatsen med “Jonathan”), men vi sökte ändå upp förekomsten av hjortron Rubus chamaemorus i närheten av Rusanovmuseet. Hjortron har blott en handfull kända förekomster på Spetsbergen och detta är den enda där bägge könen förekommer, men trots detta hittades inga mogna hjortron. Gummibåten kom och hämtade oss vid middagstid och förde oss tillbaka till Longyearbyn.

  Följande dag var “fri”, så gruppen hyrde en bil och ett gevär för att åka runt kring Longyearbyn. Inne i Adventdalen fick vi se en palsmyr där brednäbbad simsnäppa förgyllde den annars rätt mulna dagen. En bit in i dalen ligger även världens nordligaste soptipp, ett givet mål för en ruderatbotanist! Erik hade tagit sig över staketet och genomsökt området, men tyvärr inte hittat något mera uppseendeväckande än polar­stjärnblomma som ruderatväxt. Vi fick även se en av de kolgruvor som ännu är i drift i Adventdalen (och för vars skull bilvägarna har byggts). Gruppen körde även ut till flygplatsen och lyckades efter någon tids letande strax utanför staketet hitta en riktigt  “tung” raritet, sibirisk styvstarr Carex bigelowii ssp. arctisi­birica, som här har sin enda förekomst i Norden, omfattande knappt två kvadratmeter. Vår egen vanliga styvstarr C. b. ssp. rigida är i stort sett europeisk, medan nominatunderarten C. b. ssp. bigelowii är ame­rikansk. Trots den ytterligt inskränkta förekomsten var starren i fråga angripen av starrsot Anthracoidea, något vi inte hade sett på någon annan starr under resan. Inom samma område sågs tuvgröe Poa arctica ssp. caespitans, som i Sverige endast är känd från Nissuntjårro vid Lapporten, men har fler förekomster i Norge, samt en närgången labb Stercorarius parasiticus som efter att ha gjort ett flertal angrepp mot fram­för allt Bengt blev så trött att den var lätt att fotografera. På återvägen mot Longyearbyn sågs en polarräv alldeles intill vägen, men då gruppen stannade bilen för fotografering fick den fart på benen, ingen linslus direkt! Inne i centrala Longyearbyn lyckades vi efter anvisningar ur en naturvårdsrapport äntligen hitta is­havssvingel Festuca edlundiae, för övrigt strax utanför UNIS, där Inger Alsos arbetar (hon hade inte hel­ler sett detta söta lilla gräs, så några dagar senare visade vi det för henne).

  På programmet stod nu en tre dagars färd till Isfjordens norra sida, mest till Dicksons land men även till Bünsows land, med italienaren Stefano Poli som guide och gevärsbärare. Gruppen åkte i två små gummi­båtar tvärs över den vida Isfjorden till Kap Thordsen, Dicksons lands sydspets, där framför allt två ende­mer stod på önskelistan. Efter landstigning och avtagande av skyddsoveraller gav vi oss upp för att leta. Vi såg den cirkumpolära arktiska skörbjuggsörten Cochlearia groenlandica i vacker blom nere vid stran­den, här av den småväxta typ som dominerar i sådana miljöer (på fågelbergen är den storvuxen). Redan på håll lockades vi av de markanta klippformationer som fanns här och var i landskapet och styrde kosan mot den största av dem. På dessa klippor (av serpentin?) hittades lätt den ena endemen, spetsbergsfinger­ört Potentilla x insularis, som här har sin rikaste kända förekomst, även om den finns på ytterligare några lokaler på Spetsbergen. Den har sannolikt uppstått som en hybridart mellan tuvfingerört och någon av de arter i lappfigerört-komplexet P. nivea coll. som förekommer på samma klippor; här sågs totalt fem olika fingerörter (av de sex som finns på Spetsbergen). Här sågs även styvbräcka Saxifraga hieraciifolia, som i Norge är bicentrisk men helt saknas i Sverige. Här såg vi även isfingerört Potentilla nivea ssp. subquinata (eller vad den nu skall heta, nomenklaturen är tilltrasslad). De torrare delarna av landskapet dominerades av kantljung Cassiope tetragona, som här uppe är mycket vanligare än i Skandinavien, medan de fuktiga var myrar liknande de i Colesdalen, även här med både spetsbergsranunkel och spetsbergsbräcka. Här skulle finnas en punktendem, Wilanders smörblomma Ranunculus wilanderi, som Erik trodde sig ha en god lokalangivelse för, men flera timmars letande visade att det inte var så lätt som det lät. Under letandet gjordes dock andra fina fynd, bl.a. den på Spetsbergen mycket sällsynta björnbrodden Tofieldia pusilla, en arv som troligen var hybriden mellan tundraarv och polararv (Cerastium arcticum x regelii ssp. caespi­tosum?) samt inte minst rariteten tuvnarv Sagina caespitosa. Slutligen började Stefano misströsta om att någonsin få lämna Kap Thordsen, varför han undrade om inte Inger Alsos kunde ha en noggrannare lo­kalangivelse. Klockan var nu närmare midnatt och ingen av oss hade Ingers telefonnummer, men Stefano ringde (efter några fruktlösa försök att få tag på bekanta) till sin åldriga mor som var på besök hemma hos honom. Hon hade aldrig tidigare använt en dator, men han instruerade henne över telefon hur hon skulle gå ut på Internet och söka efter Ingers hemtelefonnummer. Detta lyckades, och efter att Erik hade fått tala med Inger fick han GPS-koordinater som på metern när visade var den hett eftertraktade växten skulle stå att finna. På vägen dit sågs polarnarv och isblära, och då rätt koordinat till sist angavs av GPS-apparaten fick gruppen äntligen se och fotografera totalt tre individ av punktendemen! Efter denna succé vidtog en våt sjöresa till Skansbukten, där vi slog upp våra tält på klapperstranden med drivved som stag och med en omgivande snubbeltråd (med knalleffekt!) som skydd mot eventuella närgångna isbjörnar.

  Dagen därpå vidtog en ännu blötare sjöresa norrut genom Billefjorden till Pyramiden, en ursprungligen svensk kolgruva som dock för länge sedan hade sålts till ryssarna. Nu var gruvsamhället Pyramiden helt nedlagt sedan knappt tio år – med ett undantag. Vid hamnen hade nämligen ryssarna en dam med två väl beväpnade vakter posterade i en barack, med det enda syftet att inkassera dryga landstigningsavgifter av alla som ville besöka området. Nere vid hamnen sågs en mystisk gyllen Barbarea sp., som vi kallade för “pyramidgyllen”; dess verkliga namn är ännu okänt, men den bör komma från Sibirien. Blommorna var lika stora som hos kål Brassica oleracea, vilket fick ordföranden att kommentera att detta passade vid en kolgruva! Här sågs även de rikaste förekomsterna av spetsbergsblära under hela resan, flertalet ytterst rik­greniga och -blommiga. Vi klättrade upp i sluttningarna av berget Pyramiden ovan gruvbyn för att efter­söka några gräs som ännu saknades på vår lista. Erik fann relativt snart hårsvingel Festuca baffinensis, ett vackert och mycket mörkt gräs med tät vippa, och något högre upp isgröe Poa abbreviata, vilket vi förgä­ves hade sökt på flera lokaler alltsedan Bockfjorden. Här uppifrån hade man en storslagen utsikt över det forna gruvsamhället med sin ryska funktionalistiska arkitektur. I branterna förekom även rikligt med pur­purkrassing, här inte i blom som vid Bockfjorden utan i frukt (och dessutom angripen av någon mjöldagg ur Erysiphaceae). Claes gjorde här ett storfynd, det sällsynta gräset Poa hartzii som vi tidigare förgäves sökt längre norrut (i MoStEr kallas det för “styvgröe”, men detta namn är redan upptaget av adventivgrä­set Catapodium rigidum som länge fanns i Fårösund). Vi beundrade utsikten tvärs över Billefjorden till den mer än en mil avlägsna Nordenskiöldglaciären. Under vandringen nedför Pyramiden hittade Erik det sista av de gräs som gruppen rest dit för, hårig groddsvingel Festuca vivipara ssp. glabra var. hirsuta, en varietet som förutom på Pyramiden blott är känd från en lokal på Novaja Zemlja. Den “normala” arktiska groddsvingeln F. v. ssp. glabra var. glabra (som även den är en spetsbergsväxt) är som namnet antyder kal, men varieteten vid Pyramiden har småhåriga småax, något som dock var svårt att se på bilden. Inne i det övergivna gruvsamhället häckade tretåig mås i nästan alla fönsternischer på de ryska höghusen – ett annat slags fågelberg! Här stod Lenin fortfarande kvar som staty högst upp utanför administrationsbygg­naden och på en stor skylt kunde läsas “Arktikugolh 79° ßpi†bergen” (Arktikugol 79° Spitsbergen). Efter en nog så våt återfärd till tälten i Skansbukten och ännu en övernattning där for gruppen tvärs över Billefjorden och in i Sassenfjorden till Gipsviken. Gipsdalen genomsöktes efter stubbstarr Carex marina ssp. pseudolagopina, men vegetationen var hårt nedbetad och den kunde tyvärr inte påträffas. Däremot beundrades det markanta berget Templet med sin smala förtopp, Skiltvakten, som påminner en hel del om Trollpackefingret på Färöarna, lockande för alpinister men definitivt livsfarligt. Helt lottlösa blev vi dock inte i det att Erik fann björndraba Draba arctogena, ännu en spetsbergsväxt, som visserligen några hade sett i ett dåligt individ vid Sverrefjället, men som här stod i gott skick och inbjöd till fotografering. Efter en mycket våt och tämligen farlig gummibåtstur över Sassen-, Is- och Adventfjordarna återkom vi till slut till Longyearbyn, där nu blott en dag återstod innan flyget skulle gå hem igen. Gruppen lånade Stefanos bil och gjorde några ytterligare småturer runt i Longyearbyns omgivningar, vilka gav bl.a. hartsprickig fjällsippa Dryas octopetala var. punctata i Lia, mossdraba Draba pauciflora i frukt från Björndalen och till slut överblommad trådbräcka i Adventdalen.

 

§ 5

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det är förvånande att så få insekter syns på öarna, i synnerhet förvånades många över att stickande och bitande flygfän tycktes saknas. Lars Arvidsson påpe­kade att vedsvampar på drivved förekommer även på Spetsbergen, även om det är sällsynt. Liksom uppe i Nordnorge, men i ännu högre grad, blommar nästan alla växter samtidigt under den korta “högsomma­ren”; endast ett fåtal är som raggfingerört “tidiga” eller som lappblåklocka och polararv “sena”. Spetsber­gen var säkerligen inte helt nedisade under istiden, vilket kan anas i de spetsiga toppar som varit “nuna­takker”, sådana finns för övrigt ännu i dag åtskilliga. Eftersom det i veckan som föregick mötet hade varit jordbävning på östra Spetsbergen diskuterades lämpligheten i att lägga “framtidens genbank” vid Long­yearbyn, men samhället ligger trots allt inte inom det seismiskt mest aktiva området och har bedömts som relativt “stabilt”. Ur öns fossila flora nämndes gamla blad av ginkgo i kollagren. Olaf I. Rønnings “Sval­bards flora” och dess tre olika upplagor diskuterades. Isbjörnar förekommer även i Longyearbyn, men ej så ofta om sommaren. Vid möte med detta farliga djur skall man först skjuta tre varningsskott i luften för att skrämma bort björnen (vilket oftast fungerar), blott om detta inte lyckas får vapnet användas för att dö­da, man vill ju helst inte ha ihjäl de relativt få isbjörnar som finns på Spetsbergen. Erik berättade om att många personer gick omkring med gevär även på gatorna inne i Longyearbyn, men att det på dörren till ortens enda bank fanns explicita anslag om att det var förbjudet att ta med vapen in i banken (vilket fick ordföranden att kommentera att det ju ändå stod “skjut” på bankens dörr!). Många turister besöker nu för tiden Spetsbergen, men de kommer i regel inte så långt utanför Longyearbyn, i alla fall inte till lands. Hu­ruvida valrossens betar eller revben likt rätvalarnas barder förr i tiden användes till korsettframställning lyckades vi ej riktigt reda ut, men det förefaller osannolikt.

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens vice sekreterare under medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg (botaniska.foreningenTABORT©dpes.gu.se).

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg