Botaniska Föreningen i Göteborg

“Hundra spänn Linné”

Föredrag av Lars Arvidsson torsdagen den 22 november 2007


  Lars presenterade utgående från den svenska 100-kronorssedeln Carl von Linnés banbrytande upptäckter och teorier om växternas sexuella fortplantning och hur han använde dessa för att systematisera och ge en enkel metod att bestämma växter. Vi fick även ta del av hans vetenskapliga odlarmödor i Uppsala Botaniska Trädgård och hur han använde denna för att sprida sitt system, samt veta mera om hur han såg ut, hur samtiden såg och eftervärlden ser på honom, i synnerhet hur han såg på sig själv och sitt verk, allt på ett humoristiskt sätt kryddat med anekdoter, citat och lärda kommentarer. Vivat Linnæus!

 

  Lars inledde med att erinra om att vi i år har firat 300-årsminnet av Carl von Linnés födelse på månghanda sätt och på många håll, både runt om i Sverige, i Europa och i övriga världen samt förevisade jubileets officiella bild av “Mr Flower Power”. Detta firande hade Lars själv i stor utsträckning varit inblandad i, vi fick se honom som Linné framför den hemvändande ostindiefararen “Götheborg”. Kvällens föredrag var dock avsett att belysa Linné ur ett annorlunda perspektiv: utgående från den svenska 100-kronorssedeln. Att få fram illustrationsmaterial i form av OH-bilder för detta ändamål hade visat sig vara förenat med vissa svårigheter; den första kopieringsmaskin Lars försökte kopiera en sedel på hade spottat ur sig följande text: “Systemet har upptäckt ett ogiltigt dokument. Maskinen tillåter inte kopiering eller skanning av ogiltiga dokument.”. En något mindre modern maskin hade i stället censurerat bilden genom att “strimla” den och en tredje hade åstadkommit en så dålig bild att det inte gick att studera några detaljer på sedeln. Slutligen hade dock Lars lyckats få fram kopior goda nog för ändamålet; vi kunde se och jämföra de båda versioner av 100-lappen som finns: den äldre, utgiven från 1986 till 2000, och den nyare, utgiven från 2001. De skiljer sig åt i ett flertal detaljer, varav det mest påfallande är “hologramfoliebandet” till vänster på den nyare. En annan skillnad är att “Linnécitatet” uppe till höger på den äldre är flyttat till mitten på den nyare, där det dock inte är synligt i vanligt dagsljus, utan blott fluorescerar vid belysning med UV-ljus. De centrala motiven på sedeln är dock desamma, två blommade växter, en plan över Uppsala (Gamla) Botaniska Trädgård samt ett porträtt av Linné själv.

  Vi färdas i tanken tillbaka till en vårdag år 1729, då den unge och fattige Carl Linnæus sitter och studerar örter i Uppsala Botaniska Trädgård, som vid denna tid var nog så förfallen. En äldre växtintresserad man, domprosten Olof Celsius d.y., kommer gående genom trädgården, lägger märke till Carl och blir mycket imponerad av hur mycket denne unge (22-årige) student vet om örternas namn och egenskaper, varpå han bjuder honom hem till sig. Den 23 december 1729 ventilerades i Uppsala en filologisk avhandling "Γα´μος φυτω´ν sive Nuptiæ arborum”, vilken innehöll så mycket av “botaniska fantasier” att Carl som ett genmäle på kort tid skrev ihop “Præludia Sponsaliorum Plantarum”, i vilken handskrift han lägger fram sina iakttagelser och teorier angående växternas fortplantning, på försättsbladet egenhändigt illustrerad med de båda könen (“mas” och “fœmina”) av skogsbingel Mercurialis perennis i full blom om våren. Carl skänkte häftet som nyårsgåva till sin välgörare Olof Celsius den 1 januari 1730. I skriften framför Carl tanken att växterna har könlig förökning, att ståndarna motsvarar män, pistillerna kvinnor, blommorna brudkammare, kronbladen lakan m.m. Helt ny var denna tanke inte, fransmannen Sébastien Vaillant hade lagt fram en liknande teori tio år tidigare, men Carl presenterade ämnet på ett mera intresseväckande och övertygande sätt, bl.a. genom att visa att fruktsättningen uteblir hos isolerade tvåkönade blommor om ståndare eller pistiller tas bort. Vad beträffar pollinationen i naturen kan vi se av Carls teckningar att han föreställde sig vinden som ett viktigt spridningsagens för att överföra pollen från hanblommor till honblommor, däremot hade han inte någon föreställning om insektspollination (denna upptäckt gjordes först av tysken Christian Konrad Sprengel år 1793). En grundläggande tanke hos Carl var “omnia vivo ex ovum” – “allt levande uppstår ur ägg” – han trodde inte alls på tidens vitt spridda tankar om “uralstring”, alltså att levande varelser (som t.ex. fluglarver) spontant kunde uppkomma i naturen (t.ex. i ruttnande kött). Denna övertygelse ledde honom till att söka efter en analogi till djurens ägg hos växterna och han kom därvid fram till fröna, något som vi idag vet inte är helt korrekt. I omarbetat skick kom Carls förstlingsskrift i tryck som dissertationen “Sponsalia Plantarum” 1746, och ur denna tryckta skrift är såväl bilderna av de båda blommande skogsbingelplantorna som detaljbilderna av en blomma, ett ägg och ett frö på framsidan av hundralappen hämtade. Ägget var centralt i Carls tankevärld; då han adlades von Linné 1761 valde han ett ägg omgivet av tre fält i svart, grönt och rött (symboliserande mineral-, växt- och djurriket) som det centrala fältet i sin vapensköld, vilket omgavs av girlander av linnea Linnaea borealis. Lars erinrade om att Mercurialis även ur andra synpunkter passade förträffligt att avbildas på en sedel; Mercurius, grekernas Hermes, var ju i det gamla Rom bl.a. “tjuvarnas och köpmännens gud” (man skilde inte så noga på tjuvar och köpmän!). På 100-kronorssedelns baksida kan vi skåda en mera modern illustration av pollinationen: ståndare och stift i en blomma av skogsnäva Geranium sylvaticum samt ett huvud av ett honungsbi Apis mellifica som fått pollenkorn på sig litet varstans. Vi kan se att blommans ståndare sprider pollen medan märket ännu ej har öppnat sig: skogsnäva är protandrisk. I bakgrunden kan vi till vänster även se märkesytans papiller med ett groende pollenkorn, samt till höger insektsögats sexkantiga facetter i vilka de blå stjärnorna visar skogsnävans blomma sett med biets ögon.

  Ett viktigt resultat av Carls lilla skrift blev att Olof Rudbeck d.y., professor i medicin och botanik i Uppsala, fick upp ögonen för den intelligente studenten och lät honom få demonstrera örter i Botaniska Trädgården, något som drog stora intresserade åhörarskaror, men också gjorde det alltmer tydligt för Carl hur förfallen trädgården var. När han efter sin utlandsresa äntligen år 1741 utnämndes till professor i Uppsala var därför en av de saker som låg Carl varmast om hjärtat att restaurera och reformera trädgården, något som presenterades i dissertationen “Hortus upsaliensis” 1745, ur vilken vi fick se en planskiss över hur trädgården skulle arrangeras. Den botaniska trädgården hade anlagts på denna plats (vid Svartbäcksgatan, inte där Uppsala nuvarande Botaniska Trädgård är belägen) av Olof Rudbeck d.ä. redan 1655, men med hjälp av arkitekten Carl Hårleman blev den vid mitten av 1700-talet höjd till en aldrig tidigare skådad nivå. I ena änden byggdes en institutions- och föreläsningsbyggnad, flankerad av orangerier (växthus) för mera köldkänsliga växter. Framför dessa låg två specialfält för vår- respektive höstblommande växter samt tre dammar för sötvattens- och våtmarksväxter, fördelade på “sjö”, “flod” och “kärr”. Centralt i trädgården låg två stora fält med annuella respektive perenna örter, givetvis ordnade enligt “methodus sexualis”, och nere i hörnet en prefektbostad (som nu är museum). I det sistnämnda finns bl.a. det porslin med bilder av blommande linnea som Carl specialbeställde ända ifrån Kina (detta var innan européerna hade lärt sig att göra fint porslin). Linnéträdgården förföll efter hand efter hans död och lades ned i början av 1800-talet, då det fanns en ny, större botanisk trädgård, skänkt av Gustaf III och omhuldad av senare professorer i botanik i Uppsala. Den restaurerades dock av Svenska Linnésällskapet från år 1918 och kan idag beskådas i ett skick som ligger nära hur den såg ut under Carls tid. Vi får se en detalj med gullbräcka Saxifraga aizoides L., vilken har beteckningen “X:2”, något som givetvis står för “Classis Decandia: Ordo Digynia” i sexualsystemet. I trädgården odlades växter från många håll runt om i världen, t.ex. höstrudbeckia Rudbeckia laciniata, vilken Carl uppkallade efter Olof Rudbeck d.y. och om vilken han skriver: “Jag har valt en ädel blomma för att påminna om Era meriter och de tjänster Ni gjort; en högväxt blomma för att ge en uppfattning om Er statur; skall vara en som ger flera frukter från var blomställning – att visa att Ni odlade även humaniora och andra ämnen; dess strålblommor skola bära vittnesbörd om att Ni lyste bland de lärde som solen bland stjärnorna; dess perenna rötter skola påminna oss om att varje år ser Er leva igen genom Era verk.” – något som nog skulle uppfattas som smicker. Carl var inte främmande för att uppkalla växter efter personer och valde då ofta växter som på något sätt skulle ha samband med personen i fråga. Lars visade oss Georg D. Ehrets berömda illustration av de tjugofyra klasserna i sexualsystemet och erinrade om att demonstratorn Johann G. Siegesbeck i S:t Petersburg hade fattat häftig motvilja mot det “osedliga” i Carls sexualsystem, vilket Carl hade “kvitterat” med att kalla ett lågvuxet, ettårigt, klibbhårigt, illaluktande ogräs för Sigesbeckia orientalis.

  Vi kommer så till 100-kronorssedelns centrala motiv: Carl själv. Gravyren visar en åldrande Linné från en målning som Alexander Roslin målade 1775 – gratis!; och trots detta i tre exemplar, ett finns på KVA i Stockholm, det andra på Gripsholm och det tredje i Versailles. Givetvis finns åtskilliga kopior utförda av andra konstnärer, bl.a. en i Göteborg. Antalet originalporträtt av vår Carl är hela 513 stycken enligt en katalog som utkom i samband med 200-årsfirandet 1907. Roslins porträtt var dock det som Carl själv ansåg vara det bästa, och även mest porträttlika. Vad Carl ansåg om sig själv vet vi ganska mycket om, han nedskrev hela fem självbiografier, fastän ingen av dem utkom i tryck under hans levnad (första utgåvan från 1830 utgavs av hans lärjunge Adam Afzelius). Ur dessa återgav Lars följande beskrivning: “Linnæus var intet stor, intet liten, mager, brunögd. Lätt, hastig, gick fort, giorde allting prompt, tolte ej sent folk, wart hastigt rörd, sensibel. Arbetade continuerligen, kunde ej spara sig ... Ögonen mycket skarpa – synen förträffelig äfven för de minsta föremål. Ingen dryckesbroder, intet musiköra, förstod icke matematik. Tänderna dåliga, maskfrätta. Talade utmärkt latin, men inte gärna andra språk.”. Efter nutidens mått måste vi nog anse att Carl var rätt liten: blott 154 cm lång, men detta var ej långt från medellängd för män på 1700-talet. Flera av hans samtida instämde i hans skarpa syn; han måste ha varit kraftigt närsynt för att kunna urskilja och beskriva alla smådetaljer i blommornas byggnad, isynnerhet bland de korgblommiga (classis Syngenesia = Asteraceae). Han var ingen stor språkbegåvning (men han kom långt nog med svenska och latin i dåtidens Europa), märkligt nog tycks han inte heller ha varit matematikbegåvad (systematik och matematik har mycket gemensamt), men han hade en oerhörd arbetskapacitet: “Jag har skrivit mer än någon nu lefvande; 72 egna böcker stå nu på min pulpet.”. Förutom dessa 72 böcker författade han 186 dissertationer, 120 smärre skrifter, tal m.m. och har dessutom lämnat efter sig mer än 2000 bevarade brev. Hans vetenskapliga insats inom naturalhistorien är oerhörd, han beskrev och namnsatte ca 8000 växter och ca 6000 djur, skapade system och terminologi för organismernas indelning, skapade den binära nomenklaturen, beskrev många arters biologi (blomningstider, lövsprickning, beteenden m.m.), beskrev ekologiska samband, kretslopp, näringskedjor och hushållning i naturen, o.s.v. Den binära nomenklaturen med ett släktnamn och ett artepitet som tillsammans utgör artens namn är kanske vad vi biologer idag anser vara hans allra största insats; den infördes för växterna i första upplagan av “Species Plantarum” 1753 och för djuren i tionde upplagan av “Systema Naturæ” 1758, vilka båda verk bildar “utgångspunkterna” för den vetenskapliga namnsättningen för växter respektive djur. Jämfört med de tidigare “frasnamnen” innebar Carls nya namnsättning en oerhörd förenkling, Lars exemplifierade med martorn (eller kostertistel) som från Eryngium foliis radicalibus subrotundis plicatis spinosis, floribus pedunculatis 1753 blev Eryngium maritimum. Utanför naturalhistorien, vad vi idag kallar biologi, har vår Carl även författat talrika arbeten i medicin (sjukdomsanalys, sjukdomssystematik, dietik m.m.), farmakologi (nya örtmediciner, avskaffande av otjänliga “läkemedel” m.m.), mikrobiologi (han förutsade de sjukdomsalstrande mikroorganismerna), geologi (kristallografi, fossil, lagerföljder) och etnologi (folklivet, mest i reseskildringarna) samt var en framstående svensk 1700-talsstilist och filosof. Carl var själv mycket medveten om sin vetenskapliga storhet och betydelse – enligt Lars “ytterst egocentrisk” – vilket bl.a. kommer till synes i den titel han med förkärlek använde om sig själv, “Princeps Botanicorum”, botanisternas furste, liksom i följande tre citat: “Gud har låtit honom koxa in i sin hemliga rådskammare”, “Gud har förlänat honom den största insikt uti naturkunnigheten, större än någon vunnit” samt “Ingen har så totalt reformerat en hel science och gjort en ny epok”, liksom naturligtvis i hans välkända aforism “Deus creavit, Linnæus disposuit” (“Gud skapade, Linné ordnade”). Carl var en effektiv “marknadsförare” av sig själv och sina upptäckter, bl.a. skrev han (mycket positiva!) tidningsrecensioner anonymt i “Salvii Lärda Tidningar” av sina egna arbeten. Inför sin utlandsresa skickade han “pressmeddelanden” till “Hamburgerische Berichte von gelehrten Sachen” så att de lärda nere på kontinenten skulle veta i förväg att Carl kom resande. Han tog med sig sin lappdräkt och andra exotiska “varuprover” till Holland, och lät sig där avmålas i lappdräkten. När han år 1757 för första gången lyckades få fram bananer i Uppsala sändes dessa till kungaparet i Stockholm, vilket även pressen erhöll kännedom om. Under blomstervandringarna, “Herbationes Upsalienses”, medfördes vid åtskilliga tillfällen pukor och valthorn för att ge mera eftertryck åt undervisningen, vilken givetvis avslutades med ett samfällt “Vivat Linnæus!” (somliga akademiska kollegor blev avundsjuka och försökte stoppa detta). Botaniska Trädgården i Uppsala visade inte bara växter, utan även en del djur, bl.a. papegojor och apor; dessa senare hade Carl låtit placera i burar nära ingången, för att locka in nyfikna. Viljan att ordna och sätta namn på allt i naturen var en av Carls mest framträdande egenskaper, men det var även något som låg i tiden. Carl ville systematisera allt: växter, djur, mineraler, sjukdomar o.s.v. – ja, t.o.m. botanisterna blev rangordnade i den rangrulla, “Floræ officiarii”, som han satte ihop efter militär förebild. Carl själv var givetvis general och högst i rang, därefter generalmajor Bernhard de Jussieu, överstar, majorer, o.s.v. ned till den absolut lägsta rangen, fältväbel: Siegesbeck. Denna rangrulla publicerades dock aldrig under Carls livstid, utan påträffades bland hans efterlämnade papper. Carl hade en utpräglad upptäckarglädje och nyfikenhet som gjorde honom intresserad av allt: “Inga underwärk äro större än de mindste”.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Carls system slog igenom långsammare i Frankrike än i övrigt på kontinenten, detta då hans medtävlare Buffon (jämngammal med Carl) hade mycket att säga till om där. Carl kallade en liten, oansenlig nejlikväxt för Bufonia (grundat på en latinisering till Bufonius, liksom av misstag erinrande om paddan Bufo). Flera andra exempel presenterades där Linné hade låtit en persons egenskaper speglas i den växt som uppkallades efter denne, t.ex. Thunbergia, vars blommor är mörka i mitten och som uppkallats efter den mörkögde Carl Peter Thunberg. Släktet Linnaea beskrevs av Gronovius i Holland, men det får nog anses vara ett “beställningsarbete” av Carl, som första gången lade märke till denna ört nära Gävle på sin Lapplandsresa, då kallad “Campanula serpyllifolia”. Att vi idag anger Linné som auktor för släktet, Linnaea L., är att betrakta som en anakronism, något bättre är skrivsättet Linnaea Gron. per L. Ordföranden påpekade att man på Roslins Linnéporträtt kan iaktta att Carl börjar bli gammal och skröplig, han har ju inte dammat bort perukpudret från axeln på sin kostym, men den då 68-årige Carl uppskattade Roslins porträtt mest, trots detta. Carl har varit framme som föregångsman inom många senare vetenskapsgrenar, på sin Skånska resa år 1749 fick han se en stubbe efter en nyligen fälld ek från vagnen, varpå den då 42-årige naturforskaren kliver ur, räknar årsringarna (de var totalt hundra) samt reflekterar över att deras olika bredd kanske kan återspegla olika milda och hårda vintrar. Carls iakttagelse är det första exemplet på dendrokronologi; vi vet dock idag att det inte är de olika vintrarna utan de olika goda somrarna som ger upphov till skillnaden i årsringarnas bredd. Carls större vetenskapliga verk skrevs på latin, alla lärdas gemensamma språk i dåtidens Europa, medan reseskildringarna och åtskilliga mindre skrifter utgavs på svenska; dessa vände sig till det svenska folket. Flertalet viktigare handskrifter av Linné finns i offentliga bibliotek, men en del brev och andra skrifter är i privat ägo och kan stundom finnas till salu, då vanligen till höga priser, dock inte så höga som första upplagan av “Systema Naturæ” från 1735, vilken på en auktion inbringade 400 000 dollar!

 

                                                                           

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg.

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg