Botaniska Föreningen i Göteborg

Om Tasmanien och dess växtlighet.

Föredrag av Bertil Alander torsdagen den 25 januari 2007


Protokoll fört vid Botaniska Föreningens i Göteborg sammanträde

  Bertil presenterade ön Tasmanien, något mindre än Götaland, men avsevärt bergigare. “Alla” naturtyper från regnskog till kalfjäll finns representerade, varför floran är rik och omväxlande; dessutom är endem­frekvensen hög. Vi fick se ett stort antal representanter för många av de familjer som finns på ön, speciellt Proteaceae, Myrtaceae, Epacridaceae och Asteraceae. Ett utmärkande drag för Tasmaniens inhemska flora är att de flesta växter har vita blommor, och de som inte är vitblommiga har i regel ljusa blomfärger; arter med intensivt färgade blommor är få. I det stora hela är floran mycket olik vår nordeuropeiska, men några få gemensamma släkten finns, bl.a. sileshår Drosera, nävor Geranium och korsörter Senecio.

 

  Australien är det minsta landområde som räknas som en egen kontinent, något mindre än Europa. Tas­manien, “den lilla ön i sydost” är ungefär lika stort som Götaland söder om en tänkt linje Göteborg – Väs­tervik. Ön har i stort sett formen av en liksidig triangel med ca 30 mils sida. En stor nationalpark omfattar större delen av inlandet i väster; tillsammans med flera mindre nationalparker på andra håll är ca 20% av öns yta naturskyddad. Tasmaniens inre är till största delen uppfyllt av berg, ca 50 toppar är över 1000 m; den högsta, Mount Ossa uppnår 1617 m. De förhärskande västvindarna för in fuktig luft över öns västra sida som på många håll erhåller en årsnederbörd om ca 3000 mm, medan däremot östra sidan är avsevärt torrare, vissa orter får blott ca 600 mm nederbörd om året. Tasmanien upptäcktes år 1642 av holländaren Abel Tasman som seglade söderut från Batavia på Java. Han kallade ön för “Van Diemens land” efter sin uppdragsgivare, ståthållaren i Nederländska Ostindien. I början av 1800-talet började engelsmännen kolo­nisera ön, till att börja med utnyttjades den (liksom tidigare Australien) mest som straffkoloni. Efterhand fick namnet “Van Diemens land” en dålig klang av straff, och år 1856 ändrades öns namn till Tasmanien för att hedra dess förste upptäckare.

  En färja går över natten från Melbourne till Devonport på Tasmaniens nordsida, där vi ser svenska flag­gan vaja; här finns nämligen en liten svenskkoloni som var underättad om att Bertil skulle komma. Precis som på “Nordön” (Australien) domineras skogarna på Tasmanien till största delen av släktet Eucalyptus. Ute i en skog på öns norra (varmare) del ser vi stora träd av E. obliqua, som har stor grova stambaser och ej sällan blir 50-60 m höga. Ännu större blir E. regnans, av vilken enstaka träd har uppnått 110 m. Flerta­let arter inom släktet växer fort och kan uppnå aktningsvärda höjder på relativt kort tid. Givetvis blir även stubbarna mycket stora; vi får se en på vilken en man ligger utsträckt likt ett barns docka. Intill en annan mycket stor stubbe finns en iordningställd rastplats med bl.a. grillgrop. På Tasmanien är man, liksom på “Nordön” mycket försiktig med att elda ute i det fria; detta då eukalyptusskogar är mycket lättantändliga men däremot svårsläckta. Skogsbränder inträffar trots detta ofta och torde tillhöra naturens gång, men de som bor på ön försöker efter bästa förmåga bekämpa dem. Precis som på “Nordön” har detta lett till mera problem; eukalyptusskogar som inte får brinna tillräckligt ofta ackumulerar bränsle, varför bränderna när de kommer blir desto värre. Vi får se bilder av en mycket stor skogsbrand strax utanför huvudstaden Ho­bart, som gick mycket nära flera av förorterna. Träden överlever däremot bränderna och skjuter nya skott från marken; många av dem har dessutom frukter vilkas frön blott gror efter brand. Vi får se unga skott av en Eucalyptus med “juvenila” blad (som har en helt annan form än bladen på de vuxna träden); hos just denna art är de dessutom nästan “transparenta”. Det finns dock även andra trädsläkten på Tasmanien, ett av de mera intressanta är sydbokar Nothofagus, vilka växer i tempererade områden runt södra halvklotet. Arten N. cunninghamii är vanlig i regnskogarna, har små björklövsliknande blad och är lövfällande, lik­som N. gunnii, vars blad dock är större och mera påminner om våra alars. Vi kommer in i en mycket risig snårskog av Anodopetalum biglandulosum (Cunoniaceae), som kallas “Horizontal” p.g.a. sitt växtsätt: en stam växer uppåt en bit, lägger sig så ned och skjuter grenar som uppför sig på samma sätt. Det är i stort sett hopplöst att ta sig fram genom ett bestånd av Anodopetalum, säger Bertil. Vi ser vackert blommande Eucrypha lucida (Eucryphiaceae) med sina vita blommor som älskas av biodlare; de ger fin honung. Släk­tet Allocasuarina (Casuarinaceae) gör närmast intryck av något slags “fräkenträd” men är en blomväxt; vi får se de vackert röda blommorna av A. monilifera och de något mindre färgsprakande av A. litoralis. Ett annat trädsläkte som är stort i Australien är Acacia (Mimosaceae); vi ser vackert gulvita blommor av arten A. myrtifolia, som lätt igenkänns på sina röda stammar. Prostanthera lasianthos (Lamiaceae) har blekrosa blommor som i formen mycket liknar dem hos dån Galeopsis, men den är en buske eller stundom ett litet träd. En stor andel av Tasmaniens blomväxter har vita (eller åtminstone ljusa) blommor; vi ser Acradenia frankliniae (Rutaceae) med vackra Citrus-liknande vita blommor och den hårdbladiga Anopterus glandu­losus (Escalloniaceae) som kallas “tasmansk lager”, även den har vita blommor. Mindre prunkande blom­mor men nog så intressanta biologiska frukter har halvparasiten Exocarpus cupressiformis (Santalaceae), vars egentliga frukt är violett och hård, medan fruktskaftet sväller upp och blir rött och välsmakande; den kallas på Tasmanien för “körsbär” och äts som sådana.

  Vi följer Bertil in i en dalgång omgiven av skogklädda branter, på vars något öppnare botten korgblom­miga buskar med vita blommor dominerar. Utsikten högre upp över dalgången visar oss att andelen döda träd i skogen är stor; åtskilliga arter står nämligen länge kvar döda efter de ofta återkommande bränderna. En mycket ödsligare syn erbjuder dock landskapet vid ett gruvområde på västra Tasmanien där nästan all skog har avverkats och den därpå följande erosionen fört bort nästan hela jordtäcket; ett “månlandskap” blir följden. Uppe i det centrala höglandet på västra Tasmanien ser vi en stor uppdämd kraftverkssjö, om­given av buskvegetation, örter och gräs. Ett storvuxet och vasst “gräs” är Gahnia grandis, som dock till­hör familjen Cyperaceae och således är ett halvgräs. Flertalet buskar här uppe ha vita blommor, så Cassi­nia aculeata (Asteraceae) och “flaskborstbusken” Melaleuca squarrosa (Myrtaceae), vars vackert vita stån­dare dominerar blomställningarna. På dess grå stammar sitter gamla förvedade frukter och inväntar nästa brand, efter vilken de skall öppnas och fröna kunna komma ut och gro. Även Leptospermum glaucescens (Myrtaceae) har vita blommor, fastän med stora kronblad, medan Bedfordia salicina (Asteraceae) utgör ett undantag i det att dess blommor är gula, för övrigt är det en buske med långsträckta, mycket håriga blad. Vi ser blommande Banksia marginata (Proteaceae) med sina ljusgula blommor och gråludna, sågade blad. En annan proteacé-buske är Orites revoluta, som har smala blad och vita blommor i klase. Vi får se en af­tonvy över ett bestånd av “grästräd” Xanthorrhoea australis (Xanthorrhoeaceae), vars långsträckta blom­ställningar även gett upphov till namnet “kängurusvans”. Grästräden blommar endast efter brand och har ett stort antal mycket små blommor. Bland örterna ses Diplarrhena moraea (Iridaceae), irisliknande och, som väntat, med vita blommor. En från Europa införd men helt naturaliserad björnbärsart Rubus sp. ville ingen närvarande sätta något artepitet på. Införda arter är ett stort problem på Tasmanien, dock ej lika stort som på Nya Zeeland.

  Under resan kommer vi fram till en bro som ser något gisten ut, en skylt förkunnar att den inte får belas­tas med mer än 25 ton, men håller den för mindre tunga fordon? Bron inspekteras och visar sig vila på två mycket grova eukalyptusstockar som sedan länge ligger delvis ute i vattendraget bror leder över. Emeller­tid är ved av Eucalyptus mycket svårnedbruten, sällskapet tar risken, och det visar sig att bron höll. På de större vägarna möter man ofta lastbilar med timmerstockar, men det blir rätt få på lastbil då de är så grova. Utanför de naturskyddade områdena avverkas mycket skog för att malas ned i fliskvarnar och exporteras till Japan, där tasmanskt trä blir papper. Vi återvänder till den mera njutbara botaniken: Dianella revoluta är en vackert blåblommig liljeväxt med bruna och gula ståndare. En annan ört är den “explosiva” Stylidi­um graminifolium (Stylidiaceae) vars ljust lila blommor har sina befruktningsdelar “uppladdade” så att en besökande insekt får en kraftig smäll och “dammas till” med pollen. Billardiera longiflora (Pittosporaceae) är en buske med krikonliknande blå frukter och långsmala hårda blad. På den utsatta västkusten besöker vi ett litet samhälle, Trial Harbour, som fått sitt namn därav att man här försökt sig på att anlägga en större hamn, något som dock misslyckades. Vid en älvmynning ej långt därifrån färdas vi med båt och kan stu­dera skogen på lagom avstånd och lägga märke till eukalyptusträdens speciella uppbyggnad. I undervege­tationen lägger vi märke till en vitblommig buske som påminner om fläder, och mycket riktigt, det är just Sambucus gaudichaudiana, en i Australien inhemsk fläderart. Zieria arborescens (Rutaceae) är en buske med (givetvis) vita blommor vars krossade blad luktar mycket illa; den kallas också “Stinkwood”.

  Tasmaniens östsida är något mindre utsatt för stormar än västsidan. Vi får se en klippstrand med grå och röda lavar samt en sandstrand helt utan vegetation i sina yttre delar, men med ett gräs som växer ungefär som sandstarr Carex arenaria längre in. Tyvärr hade inte Bertil något namn på gräset, men dess spretiga frukter var samlade i bollar vilka spreds som “marklöpare”. Längre in ses en vackert gulblommig Acacia longifolia med fasta fyllokladier (“blad”) och blommor i korvformade blomställningar. På en annan strand ses den violettblommiga Carpobrotus rossii (Aizoaceae) med sina suckulenta blad. Vi ser även gräset har­svans Lagurus ovatus; arten är inte inhemsk utan införd från Medelhavsområdet (och även funnen i Sveri­ge vid ett fåtal tillfällen). Isopogon ceratophyllus (Proteaceae) växer i sanden, ej olikt martorn Eryngium maritimum, men givetvis är blommornas detaljer mycket avvikande från vår “kostertistel”. Högre upp ses pelargonen Pelargonium australe med vita blommor som dock har en violett teckning i centrum. På ännu högre höjd finner vi en näva, den inhemska Geranium potentilloides, som har rosa blommor och blad vil­ka mest erinrar om vår blodnäva G. sanguineum. Scaevola hookeri (Goodeniaceae) är en liten lågvuxen ört med köttiga blad och vita blommor, medan Bursaria spinosa (Pittosporaceae) är en spretig buske som även den (givetvis) har vita blommor. Vi beskådar utsikten ut över havet och ett restberg, “The Nut” som avslutar en udde. I det närliggande samhället Stanley ses vackra hus byggda i kolonial stil och inte minst med välskötta trädgårdar.

  Busken Epacris impressa (Epacridaceae) har små hårda blad och trattformade rosa (eller vita) blommor. Den kallas för “ljung” och faktiskt motsvarar epacridacéerna till stor del våra ljungväxter i Australien. Det saknas emellertid inte exempel på ericacéer på Tasmanien; ett är busken Gaultheria hispida som har läder­artade blad och vita frukter. Vi ser en storvuxen “korsört” Senecio linearifolius med, som namnet anger, smala blad och, för omväxlings skull, gula blommor. Stort intresse väckte de avvikande sileshåren Dro­sera; först ser vi den klättrande D. macrantha och därefter den högresta D. peltata ssp. auriculata. Båda har strödda blad utmed stjälken, inte som hos våra arter i rosett vid marken. Ett annat släkte som känns bekant är ögontröst Euphrasia; vi ser de båda alpina örterna E. collina ssp. diemenica och E. striata, båda med vita blommor, den senare dessutom med violetta strimmor. Den gulblommiga örten Goodenia lanata (Goodeniaceae) har blad i rosett och enstaka blommor på stänglar, ej helt olikt en jordviva Primula vulga­ris, och den kallas mycket riktigt “Native primrose”. Två örter ur tibastfamiljen Thymelaeaceae är Pimelea humilis och P. sericea, båda med vita blommor, den senare dock med framträdande rödbruna knoppar. Wahlenbergia stricta (Campanulaceae) är inte helt olik våra blåklockor, fastän med kronbladen betydligt mer fria från varandra. Märkligt nog i detta land av vita blommor är den blå. Vi får se en skymningsbild över ett eukalyptusbestånd, där trädens uppbyggnad instruktivt framgår; det ser ut som om de vore upp­byggda av ett flertal buskar uppfästa på en gemensam stam. Vi ser även höga pelarlika klippformationer ute vid kusten, varvid Bertil beklagade att han inte hade tagit reda på vad det var för en buske som växte helt otillgängligt på toppen av en dylik pelare. Vi får en glimt av julfirande under högsommaren och finner en glassbytta med den för en skandinav hårresande stavningen “Danskä Creme”. Hamnen i Hobart är full med segelbåtar; vid denna årstid hålls en stor segeltävling i vattnen runt Tasmanien.

  Vi besöker så en regnskog, där trädormbunken Dicksonia antarctica är ett dominerande inslag, fastän ett högre skikt av eukalyptus och andra lövträd egentligen får anses bygga upp skogen. Dicksonia kräver en rätt hög luftfuktighet för att trivas, varför ormbunken i synnerhet förekommer rikligt utmed vattendragen i skogen. Här finns även gott om epifyter, i synnerhet mossor, men även lavar och kärlväxter. En speciell ormbunke med dikotomt förgrenade blad är Sticherus tener. Rosetträd av släktet Richea (Epacridaceae) är vanliga i skogen; bland de större träd vi ser kan nämnas Atherosperma moschatum (Monimiaceae) som på denna plats tycks ha börjas som epifyt. En sydboksstubbe ses övervuxen med mossor och ormbunkar. I regnskog på högre höjder (omkring 1000 m) står Eucalyptus glest, medan Nothofagus och Richea bildar ett lägre trädskikt. Vi ser vackert blommande Telopea truncata (Proteaceae) med, förvånansvärt nog, röda blommor. Dock har även Richea pandanifolia små röda blommor, men de är föga framträdande mellan de stora och styva bladen. På än högre höjd ses Eucalyptus coccifera, en rätt lågvuxen och långsamt växande eukalyptusart med vackert randiga stammar som lutar sig ut över en sjö. På än högre höjd tar skogen slut och vi ser de höga Cradle Mountains (med snö på topparna) över ett fjällhedslandskap. Området är alltför populärt att vandra i, varför det numera blott ges tillstånd till ett visst antal vandrare per år, detta för att det inte skall bli totalt nedslitet. Fjällhedarna är dock rätt olika våra, till ej ringa del uppbyggs de av kuddväx­ter vilka kan täcka stora ytor. Här och där i dalarna finns även smärre dungar av träd. Vi ser den vitblom­miga Agastachys odorata (Proteaceae) som lyser som en vit fackla på långt håll och busken Leptecophylla juniperina (Epacridaceae) med sina gammalrosa bär. Lomatia polymorpha är ytterligare en proteacé, med vitgula, stora blommor; den gör ett rätt liljelikt intryck. Det kanske mest intressanta på dessa höjder är det endemiska barrträdssläktet Athrotaxis (Taxodiaceae), av vilket vi får se båda A. cupressoides med fjällika barr och A. selaginoides med något mer barrlika. Bland kuddväxterna kan nämnas Dracophyllum mini­mum (Epacridaceae) vars små vita blommor får den att erinra om en albinistisk krypljung Loiseleuria pro­cumbens, även om tuvorna både blir större och högre. Här och var i “kuddarna” sticker en “korsört” upp, den gul- och storblommiga Senecio pectinatus. Astelia alpina är en liljeväxt men ser mer ut som en ananas och Gleichenia alpina (Gleicheniaceae) är en ormbunke, men har genom sitt annorlunda utseende fått heta “Coral fern”. Vi ser även ett sileshår med långsträckta blad, Drosera arcturi, vilket blott förekommer uppe på hög höjd. Celmisia saxifraga är en liten söt korgblommig växt med vita strålblommor, men gult i mit­ten av korgen. Liknande korgar men annorlunda blad har Helichrysum milliganii, en avlägsen släkting till vårt hedblomster H. arenarium. Busken Bellendena montana (Proteaceae) har långa klasar med vita blom­mor och, senare, röda frukter. I delar av landskapet dominerar Richea scoparia, som syns på långt håll, i synnerhet då den blommar med vita, blekrosa, blekorange eller blekgula blommor. Den vita färgformen är givetvis vanligast. En liten blåstjärnelik växt visar sig vara Herpolirion novae-zeelandiae, vilken trots att den växer på Tasmanien har blå blommor. Ordningen återställs dock genom de båda liljeväxterna Milli­gania densiflora och M. lindoniana som båda har vita blommor, den senare dock med en röd teckning i centrum. Blandfordia punicea (Liliaceae s.lat.) avviker dock kraftigt genom att ha rätt så mörkt brandgula blommor hängande i klase, där vi finner den i en klippskreva. Gula blommor har Hibbertia procumbens (Dilleniaceae), som vid en hastig blick inte är så olik gotlandssolvända Fumana procumbens. Den märkli­ga umbellaten Dichosciadium ranunculaceum gör inte alls intryck av att höra till familjen Apiaceae (vissa hade snarare gissat på Saxifragaceae; den påminner något om grizzlybräcka Boykinia richardsonii), men den har i alla fall vita blommor som det anstår en tasmansk endem. En annan vitblommig endem är Ouri­sia integrifolia (Scrophulariaceae), en högalpin ört som växer i lodräta bergssprickor på 1500 m ö.h.

  Bertil avslutar med att visa några tasmanska orkidéer, vi får se Prasophyllum odoratum som har ett utse­ende erinrande om knipprötter Epipactis, Caladenia patersonii med långsträckta, “spindelliknande” kalk­blad och släktingen C. gracilis vars blommor ger en mera normal “orkidéupplevelse”. Vi får även se den gulblommiga Diuris corymbosa, vars två övre kalkblad sticker ut som åsneöron och förlänat den namnet “Donkey orchid”. Caleana major har däremot fått heta “Flying duck orchid”, något som inte är svårt att förstå när man ser dess enstaka blommor långt ut på stängeln mot en avlägsen horisont. Mer hyacintaktigt utseende har Dipodium roseum, vars blommor mycket riktigt är rosa, medan Thelimytra pauciflora mera erinrar om en gräslilja Sisyrichium med sina vackert blå blommor. Vi får till sist se några landskap: brun­bränt och sorgligt där får betar, mera grönt och lummigt där nötboskap dominerar. Allra sist visar Bertil den växt som är skälet till att han så många gånger besökt Tasmanien: opievallmo Papaver somniferum. Detta kanske tarvar en förklaring: Bertils svåger är farmakologisk kemist och arbetar med morfin och lik­nande ämnen som framställs ur råopium. Fullt lagligt odlas opium i stor skala på Tasmanien för medicin­produktion; ön lär ha ca 40% av (den lagliga) världsproduktionen. Allra sist visade Bertil oss ett flertal böcker om Tasmanien, såväl allmänna verk som naturguider och populära floror.

 

  Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att flertalet bränder på Tasmanien inträffar under deras sommar, då det nästan hela tiden är en skogsbrand igång åtminstone någonstans. Frågan om varför en så stor andel av de tasmanska blomväxterna har vita blommor diskuterades ingående. Möjligen kan det ha ett samband med att inhemska dagfjärilar tycks saknas på ön; de insekter som pollinerar de vita blommorna är kanske antingen nattaktiva eller utan färgseende. Alla var dock inte övertygade om att förklaringen var tillfyllest. Tasmanien har stora problem med införda invasionsarter (även om de inte är lika svåra som på Nya Zeeland), bland dessa nämndes fingerborgsblomma Digitalis purpurea och björnbär Rubus spp., vil­ka sannolikt införts direkt från Storbritannien. Bertils svåger hade genom aktiv växtförädling fått upp hal­terna av de alkaloider som har medicinisk användning från 0,02% till 0,2% i mjölksaften; detta såg han som sitt livsverk. Bertil hade inte sett särskilt mycket av djur på Tasmanien, några fåglar då och då, t.ex. grönfink, några vadare och en skarv, men i det stora hela hade djurlivet (till skillnad från floran) gjort ett torftigt intryck. Pungdjuret pungdjävul Sarcophilus harrisii är en sällsynthet och dessutom nattaktivt, men ingalunda utrotat (vilket däremot pungvargen Thylacinus cynocephalus beklagligt nog tycks vara). Inför­da rävar är ett stort problem på “Nordön” (Australien), men ännu har de inte kommit till “Sydön” (Tasma­nien), även om man starkt fruktar att det skall inträffa. Tre ormarter finns på ön, en av dessa är giftig (un­gefär lika farlig som vår huggorm). För övrigt kan nämnas olika smärre pungdjur (även känguruer) och myrpiggsvin. Bertil gjorde en särskild utläggning om begreppen “Nordön” och “Sydön”, vilka används på Tasmanien, som har något av “lillebrorskänsla” gentemot Australien. Vi fick även se en karta (utgiven på “Sydön”), där “Nordön” hade ritats som mindre än “Sydön”.

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg