Botaniska Föreningen i Göteborg

Föredrag av Lars Fröberg och Bengt Nilsson: Blekinges flora.

Torsdagen 14 dec 2006 (efter pepparkaka och glögg)

Lars berättade om projektets början 1958 med “Sektionen Blekinges flora”, om inventeringens “nystart” 1980 samt gav utförlig statistik från projektet, i synnerhet uppehållande sig vid de slutsatser om minskande och ökande arter som har kunnat dras genom jämförelser med Björn Holmgrens flora från år 1942. Efter en kortare genomgång av Blekinges botaniska upptäcktshistoria tog så Bengt över och visade en lång följd av växter från Blekinge, såväl vanliga och karakteristiska arter som (och i synnerhet) rariteter, både de viktigare inhemska arterna och ett stort urval av nyare inkomlingar, även mycket tillfälliga dito.

Lars inledde med att berätta att boken “Blekinges flora” var alldeles nyutkommen, för jämnt en vecka sedan presenterades den officiellt i Blekinge och nu i lördags hölls ett liknande föredrag om Blekinges flora i Lunds Botaniska Förening. Den bakomliggande botaniska inventeringen av Blekinge har dock hållit på under lång tid, i början av 1958 bildades inom LBF “Sektionen Blekinges flora” med avsikten att inventera kärlväxtfloran i Blekinge efter samma modell som den då pågående inventeringen av Skåne. Emellertid gick det hela efter hand allt saktare och mot slutet av 1960-talet hade verksamheten i stort sett upphört. år 1980 gjorde inventeringen av Blekinge en nystart med förändrad metodik (rutinventering); därifrån räknas uppgifter i floran som “moderna”. Omkring femtio inventerare har deltagit i projektet, som i stort sett var “färdigt” 1992, även om kompletterande uppgifter har inkommit fram t.o.m. år 2005. Bokens skyddsomslag pryds av Blekinges båda “alternativa” landskapsblommor, skogsek Quercus robur (som även ingår i landskapsvapnet) och kungsljus Verbascum (men varför mörkt kungsljus V. nigrum, vanligtvis brukar ju ljust kungsljus V. thapsus anses vara Blekinges landskapsblomma?). Boken tillägnas greve Hans Wachtmeister (1913-1995) som sysslade med botanik och naturvård under hela sitt liv. Han var med och startade “Sektionen Blekinges flora” 1958, tog initiativet till tidskriften “Blekinges Natur” och lyckades stoppa den planerade “utbyggnaden” av Mörrumsån.

Inom Blekinge har (exklusive Hieracium- och Taraxacum-småarter) ca 2000 taxa på art-, underarts- och varietetsnivå påträffats, av dessa kan omkring två tredjedelar betraktas som bofasta. Boken behandlar totalt 2307 taxa, varav 2054 har kunnat statusbedömas. Före 1980 har 1226 bofasta och 414 tillfälliga taxa rapporterats, medan 1208 bofasta och 555 tillfälliga kunnat påträffas under inventeringen. Vi fick beskåda en karta över antalet bofasta taxa per ruta; för flertalet rutor låg det mellan 400 och 600, medan de rikaste rutorna når upp i över 700. Blekinges sydkust med sin skärgård är generellt sett artrik, medan östkusten (som har ont om både öar och sjöar) är mera artfattig. Blekinge är väl försett med äldre florauppgifter, till stor del tack vare Björn Holmgrens inventering under åren 1921-1942, då han bl.a. noterade samtliga förekommande arter på mer än 400 lokaler, vilka var något så när jämnt spridda över landskapet, dock med tyngdpunkten i kustlandet. Holmgrens primäranteckningar är bevarade och har kunnat utnyttjas för floran (de låg bortglömda på Naturhistoriska riksmuseets vind, men återfanns av Thomas Karlsson). Genom att jämföra med detta material kan vi få en god uppfattning om vilka växter som har minskat respektive ökat i Blekinge under de senaste femtio åren. Bland de som minskat markant märks ett flertal ogräs, i synnerhet lin- och rågogräsen, men även renlosta Bromus arvensis, gullkrage Glebionis segetum, korndådra Neslia paniculata och åkersyska Stachys arvensis. Gammaldags “gårdsväxter” har också minskat, både sådana som tidigare odlades, såsom lungrot Chenopodium bonus-henricus, kransborre Marrubium vulgare och kattmynta Nepeta cataria, och andra såsom hundtunga Cynoglossum officinale och loppört Pulicaria vulgaris. Ängs- och hagmarksväxter har givetvis minskat i takt med att deras ståndorter blivit mycket ovanligare; bland de slåttergynnade kan nämnas brudsporre Gymnadenia conopsea, tidig fältgentiana Gentianella campestris var. suecica och slåtterfibbla Hypochoeris maculata, bland de tramp- och betesgynnade vildlin Linum catharticum, dvärglin Radiola linoides och strandviol Viola persicifolia. Vissa skogsväxter har minskat, i synnerhet de som föredrar gles eller gammal skog, t.ex. ryl Chimaphila umbellata och ögonpyrola Moneses uniflora. åtskilliga våtmarksväxter har också gått stadigt tillbaka, i synnerhet sådana som missgynnas av eutrofiering, som gräsull Eriophorum latifolium, slåtterblomma Parnassia palustris, kärrspira Pedicularis palustris, tätört Pinguicula vulgaris och majviva Primula farinosa. Vi fick se en utbredningskarta över lungrot (där de svarta prickarna redovisade äldre uppgifter och de gröna kvadraterna nya dito); arten förefaller ha “tunnats ut” speciellt i kustbygden, medan man får ett intryck av att den skulle ha ökat i inlandet. Detta senare är dock troligen skenbart och beror på att den nya inventeringen varit tätare, i synnerhet i inlandet. Motsvarande karta över fältgentiana visade mycket få aktuella fynd, men den var nog så ovanlig i Blekinge även förr. Kartan över vildlin visade att arten ännu förekommer flerstädes på Lister och i Karlskrona skärgård, medan den har gått tillbaka kraftigare på andra håll. Ögonpyrola har gått tillbaka starkt efter att ha varit ovanlig även tidigare, kunde man utläsa av kartan; nu finns den blott på Aspö, i Jämjö och på en lokal i inlandet. Kärrspirans karta visade att den förr var tämligen allmän i hela landskapet, men att nu blott ett fåtal, regellöst spridda lokaler återstod.

Bland arter som har ökat märks först och främst ett flertal förvildade trädgårdsväxter: akleja Aquilegia vulgaris, fingerborgsblomma Digitalis purpurea, judaspenningar Lunaria annua, praktlysing Lysimachia punctata, pärlhyacint Muscari botryoides (agg.?), rysk blåstjärna Scilla sibirica och kanadensiskt gullris Solidago canadensis är blott ett urval. Andra trädgårdsväxter förvildar sig inte på samma sätt, men finns kvar som “kvarstående” och sprider sig lokalt; bland dessa nämndes klasespirea Spiraea x billardii, snöbär Symphoricarpus albus och vintergröna Vinca minor. Vallväxter som foderlosta Bromus inermis och vallogräs som vallkrassing Lepidium heterophyllum har också ökat, liksom gräsfröinkomlingarna grönfibbla Crepis capillaris och parkgröe Poa chaixii. Samtliga hittills nämnda har mer eller mindre medvetet införts, bland andra inkomna arter som ökat nämndes följande (med år för första fynd i Blekinge): gatkamomill Chamomilla suaveolens (1893), kanadabinka Conyza canadensis (1857*), amerikansk och vit dunört Epilobium ciliatum agg. (1941), hårgängel Galinsoga quadriradiata (1935), blekbalsamin Impatiens parviflora (1905), syltåg Juncus tenuis (1913) och strimsporre Linaria repens (1887*). En asterisk* markerar att det äldsta fyndet gjordes på barlast. Även bland de inhemska arterna har vissa ökat, i synnerhet sådana som gynnas av kvävegödning och igenväxning, bl.a. hundäxing Dactylis glomerata, timotej Phleum pratense och smörblomma Ranunculus acris. I det något senare förbuskningsstadiet ökar näringskrävande buskar och träd som häggmisplar Amelanchier spp., sötkörsbär Prunus avium, hägg P. padus, skogslind Tilia cordata och skogsalm Ulmus glabra. Även kvävegynnade våtmarksväxter ökar, tydligast kanske amerikansk dunört och bredkaveldun Typha latifolia. Även här visade Lars några exempel på utbredningskartor, först rysk blåstjärna som tidigare blott var känd från en lokal men nu är mycket vanlig i hela landskapet. Detta kan dock vara missvisande, då förvildade trädgårdsväxter och i synnerhet vårblommande sådana säkerligen tidigare varit undernoterade (Björn Holmgren och hans samtida amatörbotanister hade föga tid för florainventering utom på sommaren). Vallkrassing är enligt kartan nu rätt vanlig i östra Blekinge, men mycket sällsynt i västra. Kartan över skogsalm visade en rätt kraftig ökning jämfört med Holmgrens tid, något som kan vara ägnat att förvåna, men almsjukan har inte förrän nyligen börjat sprida sig i Blekinge, främst i väster. Lars visade två fotografier av banvallen vid Valje, ett taget av Mårten Sjöbeck på 1940-talet och ett av Bengt Nilsson 1995, vilka tydligt visar hur almslyet utmed järnvägen tätnat och brett ut sig. Almsjukan slår för övrigt i stort sett bara mot äldre träd, medan ungträd ej angrips. Lars presenterade därefter en lång lista över nu troligen utgångna, men tidigare bofasta taxa, totalt ca 65, bland vilka gräsull (!), majviva, strandloka Ligusticum scoticum och hönsbär Cornus suecica (!) särskilt framhävdes som anmärkningsvärda. En nästan lika lång lista omfattade bofasta taxa som tidigare ej hade rapporterats från Blekinge, flertalet väl inkomlingar, men några troligen gamla men tidigare ej upptäckta eller uppmärksammade, såsom i synnerhet strängstarr Carex chordorrhiza, sydbläddra Utricularia australis, sumpbläddra U. stygia, finnskräppa Rumex pseudonatronatus (om ej en annan, obeskriven skräppa?) samt inte minst backjungfrulin Polygala vulgaris ssp. collina. Sistnämnda växt är (såvitt känt) helt ny för Sverige; den är småblommigare, mindre och mera lågvuxen än (vanligt) jungfrulin P. v. ssp. vulgaris.

Ett urval om drygt hundra arter som vid projektets början bedömdes kunna ha en intressant utbredning detaljinventerades, vilket här betyder att de antecknades i varje kvadratkilometersruta och inte (som övriga vanligare växter) blott i varje inventeringsruta om 5 x 5 km. Lars förevisade några sådana detaljkartor och jämförde dem med motsvarande kartor utan detaljskärpa. Buskstjärnblomma Stellaria holostea är mycket vanlig i nästan hela kustlandet och dessutom norr om Karlskrona (även om talet om “en enda lokal – från Sissebäck till Brömsebro” visar sig vara en lätt överdrift), men däremot avsevärt ovanligare i övriga inlandet. Sandlök Allium vineale är vanligast i östra Blekinges kustland, betydligt ovanligare i väster; den förefaller ha ökat sedan Holmgrens tid. Slåttergubbe Arnica montana är å andra sidan en inlandsart som skyr kustlandet, men därtill har en svårförklarad lucka i trakterna kring Mieån. Lars visade en sida ur florans artdel som exempel (omfattande släktet ramsar Polygonatum). Sådana taxa som bedöms vara bofasta ges med större stil än de som uppfattas som tillfälliga. För varje art ges kortfattade uppgifter om miljö och utbredning i Blekinge. Om en art bara påträffats i färre än ca 10% av rutorna ges normalt även en uppräkning av lokalerna, fördelade på Blekinges fem kommuner från väst till öst. Utbredningskartor ges för ca 750, fotografiska “växtporträtt” för ca 150 mera intressanta taxa.

Lars avslutade sin del av föredraget med en kort exposé över Blekinges botaniska utforskningshistoria. Först ut var Jørgen Fuiren och Otho Sperling som år 1623 på kung Kristian IV:s befallning bereste flera då danska, numera svenska landskap, däribland Blekinge. Linnélärjungen Johan Lindwall gjorde 1774 en resa som bl.a. gick genom Blekinge och sammanställde en (opublicerad) växtförteckning om ca 300 arter från Blekinge. Den första provinsfloran över Blekinge utkom allaredan 1823; författare var kronobagaren Casten Aspegren i Karlskrona, som hade gjort ett antal resor i kustlandet. Bland hans många fynd nämndes särskilt strandtåg Juncus maritimus vid Sölvesborg (svenskt primärfynd), där den ännu finns kvar. Carl August Gosselman gav ut två upplagor av en växtförteckning för Blekinge 1861 och 1865, men mer “floralik” var telegrafkommissarie Fredrik Svanlunds “förteckning” från 1889. Kommendören och högerriksdagsmannen Björn Holmgren gav 1921 ut en mindre flora över Blekinge, men återkom 1942 med en betydligt utökad, fram till för en vecka sedan standardverket om Blekinges kärlväxtflora. Vi fick beskåda några bilder från inventeringarna från 1958 och 1980, först ut Hans Wachtmeister 1958 tillsammans med bland andra Henning Weimarck och Ove Almborn, så en bild på Nils Söderström 1973 på den lilla holme utanför Ronneby där han 1927 fann smalstäkra Oenanthe lachenalii som ny för Sverige, därefter några få exkursionsbilder från 1980- och 1990-talet med bl.a. Thomas Karlsson och Jonny Svensson, varefter det hela avslutades med en bild av den elva personer starka redaktionskommittén för Blekinges flora.

Bengt tog därefter över för en fotografisk genomgång av intressantare arter ur Blekinges flora. Han började dock med utsikten från Listershuvud ut mot Hanö med dess högt belägna fyr. Därefter mjukstartade han med vackert blommande styvmorsviol Viola tricolor i skärgården, där den ofta blir beståndsbildande på hällmarker. Vi fick se strandtåg på ett av de två små skär nära Sölvesborg där Aspegren först upptäckte arten; fler lokaler finns i östra Blekinge. Smalruta Thalictrum simplex ssp. tenuifolium har nyligen hittats på en ö i Pukaviksbukten (annars i Sverige mest på Öland). Dansk skörbjuggsört Cochlearia danica gynnas av bete och kan bilda stora bestånd på betade stränder, till skillnad från vanlig skörbjuggsört C. officinalis. Svartkavle Alopecurus arundinaceus är rätt vanlig i skärgården, mest på svagt betade havsstrandängar. Busktörne Ononis campestris är rätt vanlig på Listerlandets havsstrandängar men har blott ett fåtal lokaler i östra Blekinge. Arten är mycket kustbunden; flertalet (alla?) lokaler översvämmas av havet vid högsta högvatten. Bunge Samolus valeriandi förekommer tämligen allmänt utmed nästan hela Blekinges kust, men är avsevärt ovanligare i Skåne. Topparun Centaurium litorale var. glomeratum har nu färre än tio aktuella lokaler på betade havsstrandängar utmed Blekinges kust; då den har gått ut i Skåne är detta allt som i nutiden står att finna i Sverige. Toppfrossört Scutellaria hastifolia är rätt så vanlig utmed Blekinges kust, men synes helt ha gått ut i Skåne (och saknas på Västkusten). Smalstäkra har samtliga sina svenska förekomster inom ett litet område vid Ekenäs i Ronneby, där den på flera ställen bildar rika bestånd i kanten av vassar. Arten upptäcktes här först 1927 på ett litet skär, men har sedermera påträffats på flera öar, och även på angränsande fastland. Bengt berättade att han i höst upptäckt att de lokala villaägarna med båt tagit sig ut till en av dessa öar och lagt upp en stor hög med grenar och ris, i avsikt att senare bränna detta på platsen. Efter att länsstyrelsen underrättats om det hela har de nu fått ett vitesförläggande och förhoppningsvis kommer bråten att tas bort utan att beståndet av smalstäkra under skadas allvarligt. Vi fick se en bild av något mycket sällan skådat, dvärgsäv Eleocharis parvula i blom. Arten är dock inte alltför ovanlig i grunda, skyddade vikar utmed Blekinges kust, i stort sett alltid steril, men lätt igenkännlig på sina små vita “lökar” i spetsen på utlöparna. Vårkällört Montia minor är tämligen allmän utmed större delen av Blekinges kust, ofta växer den i stora bestånd på översilade hällar. Den har sannolikt tidigare varit förbisedd då den blommar tidigt på våren och efter fruktsättningen vissnar bort fullständigt. Blekinge hyser större delen av artens svenska population; Bengt nämnde att “av totalt fyrtio svenska lokaler finns hundra hos oss i Blekinge”. Strandlummer Lycopodiella inundata förefaller ha gått tillbaka, men kan ännu påträffas på en del sandiga sjöstränder, dessutom har den börjat dyka upp i fuktiga grustag. Korallrot Corallorhiza trifida verkar däremot ha ökat, men möjligen kan arten ha varit förbisedd tidigare (?). Flertalet av dess förekomster i Blekinge ligger i inlandet, framför allt i nordväst. Axslinga Myriophyllum spicatum är vanlig i brackvatten utmed kusten, men kan även hittas i näringsrika sjöar; vi fick se den vackert blommande ute i Siesjö. Notblomster Lobelia dortmanna är en vanlig art i näringsfattiga sjöar; den saknas därför helt i Sölvesborgs kommun vars enda sjö är näringsrik. Missne Calla palustris växer även den företrädesvis på näringsfattiga våta ställen; den är vanlig i större delen av Blekinge utom på Listerlandet och östkusten. Släktingen gul skunkkalla Lysichiton americanus finns naturaliserad på två lokaler och sprider sig inom dessa. Liten andmat Lemna minor är ju en vanlig art, men hur många har sett den blomma? Bengt visade oss hur dess blommor ser ut och gav tips om var och när det är bäst att söka efter dem. Han visade även korsandmat L. trisulca som ju ofta är svårfotograferad, nedsänkt i vattnet som den är. Bengt hade dock lyckats få riktigt bra bilder på korsandmat inuti en sjunken roddbåt i Siesjö. Majnycklar Dactylorhiza majalis har rätt få lokaler i Blekinge, flertalet på Lister, men verkar öka så sakteliga. Vi får se den från en nötbetad hage i Lörby, där kornas intresse för majnycklar dock visade sig vara “övergående”. Kustdaggkåpa Alchemilla xanthochlora har sin enda aktuella lokal i Blekinge vid Siesjö, där fem-sex individ kan påträffas (fordom förekom den även i Nättraby). Stor ögontröst Euphrasia rostkoviana ssp. rostkoviana har en enda lokal i Blekinge, i en slåtteräng vid Siesjö. Vi får se en grupp tyska botanister ta ett kallt bad i Mörrumsån på jakt efter revsvalting Baldellia repens, som här har sin enda förekomst i Blekinge, dock med ytterst få undantag steril. Bengt visar dock blommande material från lokalen i odling i Sölvesborg. Bunkestarr Carex elata är numera rätt vanlig i landskapet; den förefaller ha ökat sedan Holmgrens tid. Vi får se dess stora tuvor i en “bottenlös” sjö. Nålsäv Eleocharis acicularis förekommer spritt på sandiga sjöstränder; Bengt visade oss hur rikligt den blommade ett år i stora, fritt flytande sjok i Listersjön. Därefter visades en rar svamp, trollhand Hypocreopsis lichenoides, som blott är känd från tre lokaler i Blekinge. Vildris Leersia oryzoides har speciellt eftersökts, den är särskilt lätt att hitta i november då den blir gul. Arten är ovanlig i Blekinge och påträffas blott vissa år med vippan ute i det fria. Ire ängar är ett naturreservat som avsatts för att skydda och bevara ett ålderdomligt odlingslandskap. Tidigare ägdes det av en gammal bonde som plöjde med oxar! Här kan man få se spindelört Thesium alpinum på en av dess få lokaler i Blekinge; inom riket finns den mest i östra Småland. En annan vacker växt vid Ire är skogsklocka Campanula cervicaria, även den sällsynt i Blekinge. Luddfingerört Potentilla heptaphylla förekommer i Sverige utanför Skåne blott i trakten av Sölvesborg, där den tyvärr gått tillbaka; nu återstår blott tre något så när rika lokaler. Johannesnycklar Orchis militaris uppgavs redan 1830 av A. E. Lindblom från Ynde, där ett individ återfanns 1983 och fanns kvar till 1995; nu förefaller arten vara utgången från Blekinge. Blekarv Stellaria pallida är rätt vanlig i Blekinges kustland; den är uteslutande vårblommande, saknar kronblad och sätter frön genom självpollination. Hårbjörnbär Rubus camptostachys förekommer blott i östra Blekinge, liksom blekingebjörnbär R. hylanderi (som måhända kan ha någon förekomst i Skåne, men annars är endem i Blekinge). Det vackraste björnbäret är enligt Bengt utan tvivel spirbjörnbär R. grabowskii, som är ganska vanlig i Blekinge och biologiskt intressant i egenskap av “pollenparasit”. Nålbjörnbär R. scissus är en raritet som bara har några få lokaler i östligaste Blekinge; mera finns i norra Skåne och mellersta Halland. Arten kan ses i Häljarums naturreservat vid Tallet i Jämjö, ett gammalt grustag som även för övrigt har en påfallande rik flora. Pukvete Melampyrum arvense förekommer sällsynt i vägkanter, förr även som ett fruktat ogräs i sandiga åkrar. Släktingen korskovall M. cristatum är rätt vanlig i mellersta och östra Blekinge. Borsttåg Juncus squarrosus är däremot vanligare i västra Blekinge, även om arten även står att finna på östkusten. Klippfibblor Hieracium sect. Oreadea förekommer endast i östra Blekinge, huvudsakligen kring Ronneby och Karlskrona. En stor del av det som blivit bestämt till småart representerar Blekinge-endemen H. extensum. Liten fetknopp Sedum annuum är vanlig i Blekinge, men däremot sällsynt i Skåne. Bergbräken Oreopteris limbosperma är däremot en raritet som blott är funnen på Ryssberget, lätt igenkännlig på sina små sori ute i småflikarnas kanter. Kambräken Blechnum spicant är även den ovanlig och med en västlig tendens, men förekommer även längre österut i Blekinge, ofta på stigkanter eller vid diken. Lundviol Viola reichenbachiana är en ovanlig lundväxt; den igenkännes lättast vid blomningen på våren genom sina något rödvioletta blommor med smalare kronblad. Sumpviol V. uliginosa är mycket sällsynt i Blekinge och blott funnen nära Brömsebro vid Smålandsgränsen, där den dock är riklig inom ett smärre område. Vätteros Lathraea squamaria är inte alltför ovanlig i Blekinge, på en lokal utanför Karlshamn förekommer även vitblommiga individ. Kal knipprot Epipactis phyllanthes har en handfull lokaler på Listerlandet, där den utmärker sig genom en ovanligt stor variation i blomfärg. Fågelarv Holosteum umbellatum har blott två aktuella förekomster i Blekinge, i en plantskola i Bräkne-Hoby samt på Kungsholmens befästningsvallar. Äkta bolltistel Echinops sphaerocephalus har flera lokaler kring Ronneby, den mest kända är inuti en rondell vid motorvägen där den “inte kan studeras lagligt”, men andra lokaler finns för de överdrivet laglydiga. Engelsk vallmo Meconopsis cambrica förekommer som naturaliserad i lövskog nära Kallinge. Grenigt kungsljus Verbascum lychnitis växer utmed motorvägen utanför Sölvesborg, där den har ökat kraftigt de senaste åren. Vi fick se ett antal förvildade vårblommande liljeväxter: snökrokus Crocus tommasinianus, grön snödroppe Galanthus woronowii , turkisk snödroppe G. elwesii och tuvig blåstjärna Scilla amoena, vilka alla spritt sig ut från trädgårdar. Både snökrokus och turkisk snödroppe har rätt många lokaler, grön snödroppe bara fem (varav tre är aktuella), medan tuvig blåstjärna blott är påträffad förvildad på en lokal. Vi får se vildvin Parthenocissus inserta i vackert röda höstfärger klä in ett gammalt övergivet hus, andra lokaler hyser trädklättrande vildvin. Emil Rundkwists gamla trädgårdsanläggning vid Kummeln utanför Lyckeby, numera betesmark, hyser ett flertal intressanta arter som är förvildade eller kvarstående, bl.a. rotkörvel Chaerophyllum bulbosum och sommarfläder Sambucus ebulus. Den senare anses vara nog så giftig men äts ändå upp totalt av korna. En växt som enligt belägg (i LD) har förekommit här men som ej har kunnat återfinnas är knölstäkra Oenanthe pimpinelloides (enda fyndorten i Sverige). I en potatisåker vid Sölve är violett spikklubba Datura stramonium var. tatula årsviss och ofta riklig, vissa år blommar här 100-tals individ. Ett annat mycket ovanligt åkerogräs är klubbfibbla Arnoseris minima som förekom rikligt på en sandig åker i östra Blekinge så länge som ägaren orkade med att plöja upp marken. När detta ej längre var fallet och marken började växa igen minskade åkerfibblan hastigt, men lyckligtvis har traktens ungdomar börjat köra moped över området och denna “störning” har i hög grad gynnat klubbfibblan.

Framför allt under 1990-talet har Blekinges soptippar noga följts av en grupp lokala botanister, särskilt Nadja Niordson och Bengt själv. En av de mest givande var Bubbetorps soptipp utanför Karlskrona, där vi, förutom besökarna Lennart Stenberg och åke Svensson, får se bl.a. lindmalva Abutilon theophrasti, vattenmelon Citrullus lanatus (med välutvecklade frukter) och den vackra potatisväxten tomatillo Physalis philadelphica. Äggplanta Solanum melongena förekom med ett vackert blommande individ på Mörrums soptipp 1999, medan släktingen känguruäpple S. laciniatum är känd från flera olika tippar och år. Första gången som Bengt (tillsammans med åke S.) hittade en bladrosett av känguruäpple hade han ingen aning om vad det kunde vara för en växt, ej heller fanns det någon på Botaniska museet i Lund som visste, men Bengt tog med sig en bild till Trädgårdsamatörerna och fick genast svar: “det är ju vanligt känguruäpple”. Gul nattskatta Solanum villosum ssp. villosum har hittats två gånger på Angelskogs soptipp på ungefär samma ställe, men det skilde fem år och tre meter i höjdled. Luddsolros Helianthus mollis upptäcktes år 2000 på Bubbetorp som ny för Sverige; detta är fortfarande det enda fyndet av denna perenna art. Samma tipp har även vissa år hyst den udda rariteten tistelgullfrö Xanthium spinosum. Två gräs som blivit vanligare på soptipparna under senare år är japansk hönshirs Echinochloa esculenta (vilken ingår i vissa fågelfröblandningar) och buketthirs Panicum capillare (som odlas som prydnadsgräs), den senare var påfallande riklig i höstas. Vi får se Nadja förundra sig över sitt fynd av indianspikklubba Datura wrightii ute på Angelskogs soptipp 2001. Arten liknar mexikansk spikklubba D. innoxia, men har en annan hårighet och ännu större blommor, “som en gammaldags trattgrammofon”.

Bengt avslutade kavalkaden med en rad mera “stabila” rariteter, först nötkörvel Conopodium majus som finns på två närbelägna lokaler i betesmark vid Bastasjö, där hästarna inte lämnade åke S. i fred när han ville fotografera nötkörveln. Arten är rätt tidig och blommar som bäst i mitten av juni. Klängnunneört Ceratocapnos claviculata förekom på 1990-talet så rikligt i den planterade tallskogen vid Sölve att det inte var möjligt att besöka lokalen utan att trampa ned rariteten, nu är den dock sparsammare. Den torde ha inkommit med importerat timmer från Tyskland. I en göl vid Brännelycke nära Pukavik har flugtrumpet Sarracenia purpurea sin både rikaste och mest välkända lokal i Sverige. Den inplanterades här i slutet av 1940-talet och har sedan dess fullständigt naturaliserat sig; nu finns säkerligen 10000-tals individ. Ej långt därifrån, vid Norje f.d. stärkelsefabrik, har sabelvial Lathyrus incurvus sin enda kända lokal i Norden, först funnen (steril) av Thorvald Lange 1938 på en gemensam exkursion med LBF och DBF. I några grusiga vägkanter, bl.a. nära rastplatsen vid E22 nära Förkärla kyrka, kan man studera dvärgserradella Ornithopus perpusillus med dess karakteristiskt ledade baljor och nära stationen i Sölvesborg förekom blodklöver Trifolium incarnatum rikligt under några år. På samma plats växer ännu lång bockrot Pimpinella peregrina och trädgårdssyra Rumex rugosus. Ett år, 1986, uppträdde borstfibbla Crepis setosa vid Ire naturskola. Ett sentida fynd är glimmerört Illecebrum verticillatum som Bengt, åke S. och Charlotte Wigermo hittade november 2005 i en grusgrop vid Gökadal när de var där för att kontrollera en uppgift om strandlummer (som också hittades). Totalt hittades då kanske ett hektar med glimmerört, året därpå ytterligare fyra andra lokaler i Blekinge (samt tre i Småland). På ön Vållholmen utanför Sölvesborg fann åke Widgren år 2002 rikligt med kotula Cotula coronopifolia, därefter har den hittats på ytterligare lokaler i Valjeviken, både på öar och på fastlandet och även i Skåne. år 2005 fanns mer än 100000 exemplar av kotula på Vållholmen. Det senaste spektakulära nyfyndet från Blekinge är stolt trampört Polygonum aviculare ssp. excelsius, en ras vi trodde oss vara ensamma om i Bohuslän tills Nadja Niordson nyligen fann den på Långören, en ö utanför Torhamn. Troligen förekommer den på flera lokaler vid Östersjön.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att slåttergubbens tydliga utbredningslucka kring Mieån ännu söker sin förklaring, däremot är dess förkärlek för inlandet ett mönster som går igen även i andra landskap som Halland och Bohuslän.

Lars och Bengt uppvisade mycket stolt den nyutkomna boken, “Blekinges flora” (Fröberg m.fl. 2006), vilken efter mötets avslutande fanns till försäljning för 350 kr (inklusive ett litet tilläggsblad).

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatörerna. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg