Botaniska Föreningen i Göteborg

Ryska Karelen och den fennoskandiska florans östgräns.

Föredrag av Enar Sahlin torsdagen den 30 mars 2006

Efter en kort genomgång av Karelens historia och biogeografiska avgränsning visades ett urval av mera intressanta naturtyper från Karelen, bl.a. sandiga torrbackar, näringsrika vattendrag, "Aconitum-lundar", kalkrika hällmarker (ofta med drakblomma), rikkärrskomplex omväxlande med sumpskog samt inte minst de berömda strandbrinkarna invid floden Kumsa, där relikten strandtrav har sina enda östfennoskandiska förekomster. Vi fick även en inblick i de sorgliga resterna av det karelska kulturlandskapet i området, till stor del medvetet förstört av Sovjetstaten, nu mestadels övergivet och igenväxande.

Karelen är måhända ett "diffust begrepp" för många — det är ett av Finlands gamla landskap, men samtidigt har sedan medeltiden stora delar av Karelen lytt under Ryssland. På finska heter landskapet Karjala. Befolkningen kallas karelare och deras språk, karelskan, kan betraktas som en östfinsk dialekt. Karelens gamla centrum är staden Sordavala vid Ladogas nordligaste del. Under medeltidens svenska "korståg" åt öster grundlades Viborgs slott i sydvästra Karelen och Kexholms slott i inre Karelen, vilka båda kan ses som framskjutna svenska stödjepunkter mot Ryssland, som under samma tidsperiod utvidgade sitt välde i östra Karelen. Gränsen mellan Sverige (inkl. Finland) och Ryssland kom därefter att gå fram genom Karelen, men efter krig och fredsslut flyttades den fram och tillbaka genom området. Vid freden i Stolbova 1617 erhöll Sverige hela Kexholms län (samt Ingermanland), men vid freden i Nystad 1721 återgick det mesta av dessa områden till Ryssland, vid freden i Åbo 1743 övergick ytterligare en del av Karelen (som aldrig tidigare hört dit) till Ryssland. Efter freden i Fredrikshamn 1809, där Sverige fick avstå hela Finland till Ryssland, återförenades dock dessa områden med det delvis autonoma storfurstendömet Finland (som inte var en del av Ryssland, men vars storfurste givetvis var tsaren). Vid Finlands självständighet år 1917 förblev dessa områden finska, men i samband med andra världskriget lade Sovjetryssland 1943 beslag på avsevärda delar av finska Karelen, vilka ännu lyder under Ryssland.

Var bör den fennoskandiska florans östgräns dras? Detta är en fråga som har sysselsatt många, framför allt finländska, botanister. Den förste som försökte sig på en gränsdragning var Wirzén, som 1837 inkluderade hela Kola och Karelen, medan andra förfäktade den dåtida politiska gränsen mellan (storfurstendömet) Finland och Ryssland. 1843 utgav F. Nylander "Flora Karelica", där vissa arter utpekades som speciellt karelska, bl.a. strandtrav Arabidopsis petraea och doftkörvel Chaerophyllum aromaticum. Norrlin följde 1871 i stort sett den geologiska gränsen mellan det fennoskandiska urberget och de yngre bergarterna i sydöst, medan Bergroth 1898 pekade på växtsamhällenas fördelning. Klingstedt genomförde så år 1928 en biologisk provinsindelning av Karelen, vilken i huvudsak oförändrad används än idag. Norrlins indelningsförsök understöddes av en lista över arter som uppvisar en påfallande frekvensskillnad mellan övriga Finland och Karelen, ur vilken ett utdrag återges nedan. Norrlin pekade på att 11 arter ej alls förekommer i Finland, men är allmänna i Karelen, att 44 i Finland sällsynta arter är allmänna i Karelen samt att 32 arter som endast finns i vissa områden i Finland är mycket allmänna i Karelen. Karelens senaste avgränsning och regionindelning presenterades av Hans Luther 1953; den sträcker sig en god bit öster om Onega men omfattar inte Solovetsköarna i Vita havet, vilka stundom hade räknats in i Karelen.

Finland (s.str.)   Karelen
mindre allmän finnros Rosa acicularis ymnig
rar finnklint Centaurea phrygia ssp. phrygia ymnig
mindre allmän sommarfibbla Leontodon hispidus ymnig
saknas ryskt blåtry Lonicera caerulea ssp. pallasii allmän
saknas stor ormrot Bistorta officinalis allmän
mindre allmän rosmarinvide Salix repens ssp. rosmarinifolia allmän
saknas sibirstånds Ligularia sibirica flerstädes
saknas doftkörvel Chaerophyllum aromaticum flerstädes
saknas glansruta Thalictrum lucidum flerstädes
rar drakblomma Dracocephalum ruyschiana allmän i Ladoga-K.
rar nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale allmän i Ladoga-K.
     
mindre allmän kirskål Aegopodium podagraria ymnig
mindre allmän smörbollar Trollius europaeus ymnig
mindre allmän blågull Polemonium caeruleum allmän
saknas i mellersta F. kåltistel Cirsium oleraceum allmän
saknas i mellersta F. fjällskära Saussurea alpina allmän
saknas i mellersta F. sumpnycklar Dactylorhiza traunsteineri s.lat. allmän
     
rar myrbräcka Saxifraga hirculus mindre allmän
rar fjällbräcka Saxifraga nivalis mindre allmän
saknas strandtrav Arabidopsis petraea rar

 

Efter denna introduktion övergick Enar till den resa, arrangerad av Svenska Växtgeografiska Sällskapet, som han hade deltagit i en vecka i början av juli 2003. Från Helsingfors hade man rest med buss genom Viborg, Kexholm, Sordavala, Olonets och Petrozavodsk, ända upp till floden Kumsas dalgång norr om Onega. Exkursionens ledare var karelaren prof. em. Yrjö Vasari i Helsingfors med biträde av ryssen Oleg Kuznetsov i Petrozavodsk. Totalt deltog 40 personer i resan, såväl Sällskapets svenska medlemmar som botanister från universiteten i Åbo och Helsingfors jämte doktorander från Växtbio i Uppsala.

Redan vid ankomsten till Karelska näset hälsas vi välkomna av rikligt med ryssgubbe Bunias orientalis, som bl.a. förekommer rikligt kring Viborg. Stadens gamla befästningar beskådades hastigt genom bussfönstret, men mitt i staden står ännu Lenin som staty. Yrjö bodde som barn i Viborg, men flydde vid tio års ålder när ryssen kom. Utanför staden finns torra tallskogar med mjölon Arctostaphylos uva-ursi, ofta på randmoränavlagringar liknande Stängselåsen (Salpausselkä) i Finland, men även på den lättvittrade rapakivigranit som bygger upp stora delar av näset. Enar påpekade att vägunderhållet var eftersatt; ett klart billigare sätt att hålla hastigheten nere än vägbulor m.m. här i Sverige. Vid älven Vuoksens nedre lopp ses bl.a. ryssvedel Oxytropis campestris ssp. sordida, sommarfibbla Leontodon hispidus och finnklint Centaurea phrygia ssp. phrygia. Vuoksen avtappar delar av det sydöstfinska sjösystemet (Saimen m.m.) till Ladoga. Efter ytterligare några mil norrut når vi fram till denna sjö. På en fordomtida ö (numera en halvö) belägen vid ett nordligare, gammalt utlopp av Vuoksen ligger ruinerna av Kexholms slott, där man vid utgrävningar funnit medeltida födorester, bl.a. korn, råg, havre, vete, humle, lin och fikon (den sistnämnda dock med all säkerhet importerad). Intill en utgrävningsgrop på borggården blommar bolmört Hyoscyamus niger, känd för sin ofta mycket långvariga frövila. Här vid stranden finner Bengt Jonsell en av "sina" växter, vattenfräne Rorippa amphibia.

Norr om Kexholm far vi genom ett kraftigt igenväxande f.d. odlingslandskap. Förr fanns här en levande bygd, men 1956 "beslutade" Sovjetmakten att området saknade förutsättningar för jordbruk, varefter det i allt högre grad övergavs, även om smärre områden nära de fåtaliga kvarvarande byarna ännu brukas. En sådan by är Lahdenpohja, där resesällskapet tillbringade natten på ett nedslitet "hotell" med "toalett i korridoren". Nästa morgon far bussen vidare utmed Ladogas kust, som här skär in med flera djupa vikar i landet, genom ett öppnare landskap, där flerstädes branta bergknallar av revkalksten sticker upp från omgivningen; här finns ännu en del fungerande jordbruk. Vi når den gamla staden Sordavala, ett "charmigt ställe" där grönsaker säljs från stånd utmed gatorna, medan byarna utanför gör ett nedgånget intryck; husen är grå och ofta dåligt underhållna, men små odlingar finns ännu nära husen, ofta med potatis. Här ses blågull Polemonium caeruleum och rysk hesperis Hesperis pycnotricha som halvt förvildade odlingsrester. Strax utanför en by får vi se en liten rysk-ortodox kyrka med lök-kupoler. Vid stranden av Ladogas innersta, nordligaste vik växer bladvass Phragmites australis, som är en raritet i området. Dagens huvudmål är Tjocknäs’ (Paksuniemi) lund, en av de berömda "Aconitum-lundarna". Här växer rikligt med nordisk stormhatt Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale, samma underart som i Skandinavien, men Enar tyckte sig märka att dess blommor i regel var ljusare här än hos oss. Trädskiktet är omväxlande med bl.a. skogslind Tilia cordata, skogslönn Acer platanoides, asp Populus tremula och gran Picea abies, och inne i skuggan under dessa ses skogstry Lonicera xylosteum, tibast Daphne mezereum, träjon Dryopteris filix-mas, vitsippa Anemone nemorosa, blåsippa Hepatica nobilis, underviol Viola mirabilis, vårärt Lathyrus vernus, skogsnycklar Dactylorhiza maculata ssp. fuchsii, smörbollar Trollius europaeus, svart trolldruva Actaea spicata och i kalkrika klippsprickor fjällspring (grönbräken) Asplenium viride. Ytterst på Tjocknäs öppnar sig vegetationen mot Ladoga; här växer på kalkklipporna drakblomma Dracocephalum ruyschiana, slåtterfibbla Hypochoeris maculata, hällebräken Woodsia ilvensis och fjällhällebräken W. alpina, samtliga gynnade av kalk, värme och ljus. På vägen tillbaka ser vi rikligt med kirskål Aegopodium podagraria, både inne i lunden och ute i skogsbrynen, liksom skogsnäva Geranium sylvaticum, här oftast med röda eller vita blommor, sällan med blåvioletta.

Vid vägen söderut görs ett kort men betydelsefullt stopp vid den gamla gränssten som markerar både var det finska storfurstendömets och det självständiga Finlands gräns mot Ryssland gick; på gränsstenen från 1918 står "Suomi / CCCP". Bussen stannar så åter nära Vidlitza i Olonets-Karelen, där Ladoga, Europas största sjö (fyra gånger så stor som Vänern) beskådas. Dess yta ligger endast 5 m över havet, men den är hela 230 m djup i nordvästra delen, avsevärt grundare i sydöst. En endemisk sälras, ladogavikare Phoca hispida ssp. ladogensis finns i sjön, men den får vi tyvärr inte se. Däremot växer strandråg Leymus arenarius och strandärt Lathyrus japonicus ssp. maritimus i gruset vid stranden. Sjöns vatten är nog så kallt, något som de av deltagarna som kastar sig i vattnet snart erfar. Nästa kortstopp är vid ett slättområde nära Olonets, som är en viktig rastplats för gäss, ca 1 miljon gäss passerar här varje år; detta har säkerligen att göra med att jordbruket här ännu är levande, vi ser rikligt med betesdjur på gräsmarkerna. Längre åt söder nås Olonetsfloden, som omges av torr sandig tallskog omväxlande med myrar mellan moränkullarna. Efter övernattning i staden Olonets far sällskapet vidare åt nordost mot Petrozavodsk, i vars närhet ett stort rikkärrskomplex med ett flertal olika våtmarkstyper, bl.a. sumpskog med klibbal Alnus glutinosa blev dagens höjdpunkt — biträdande exkursionsledaren Oleg är nämligen klibbalsforskare. Nåja, området hyste mycket som för en svensk var betydligt mer upphetsande än klibbal, såsom rikligt med stor ormrot Bistorta officinalis, myrbräcka Saxifraga hirculus och på alarna lunglav Lobaria pulmonaria. Regnet skvalade dock ned, myggen var ettriga och hettan tryckande, varför det hade sina sidor att klafsa runt i en mjukbottnad sumpskog med såväl järnockrakällor som lösa gungflyn. Floran var myvket artrik med sumpnycklar Dactylorhiza traunsteineri, ängsnycklar D. incarnata, skogsnycklar D. maculata ssp. fuchsii, nattviol Platanthera bifolia, guckusko Cypripedium calceolus, korallrot Corallorhiza trifida, rosmarinvide Salix repens ssp. rosmarinifolia, finnmyrten Chamaedaphne calyculata samt oerhörda mängder av blommande stor ormrot. Myrbräckan var dock tyvärr ännu ej i blom. Totalt har man inom detta myrområde noterat 334 kärlväxtarter! Efter detta våtvarma kärr känns det bra med ett besök vid en kallkälla strax utanför Petrozavodsk, där vi även fick se älvstarr Carex rhynchophysa. Förläggningen i Petrozavodsk var av högre klass än de tidigare: ett hotell med stengolv och ekande korridorer. Nära hotellet växte kåltistel Cirsium oleraceum samt rariteten skogsalm Ulmus glabra.

Nästa dag delade ressällskapet upp sig på två grupper, de "riktiga botanisterna" (Yrjö Vasaris något maliciösa anmärkning) for norrut till Kumsas dalgång, medan de övriga åkte ut till den synnerligen sevärda museiön Kizhi i Onega som är ett "världsarv" med gammal rysk bebyggelse (nåja, de såg allt en del växter även där, bl.a. vresalm Ulmus laevis). Det första stoppet på resan norrut var på betade ängsmarker vid Janispolje, där våtmarkerna ned mot ån och videsnåren hyste bl.a. bladvass, rörflen Phalaris arundinacea, trindstarr Carex diandra, rankstarr C. elongata, omskstarr C. elata ssp. omskiana, vattenmärke Sium latifolium, sprängört Cicuta virosa, kärrvial Lathyrus palustris, jättegröe Glyceria maxima, sjöranunkel Ranunculus lingua, blomvass Butomus umbellatus, pilblad Sagittaria sagittifolia och gul näckros Nuphar luteum, de sistnämnda i ån. I ännu ett klibbalskärr sågs hybriden Alnus glutinosa x incana. När gruppen så äntligen nådde fram till Kumsa vräkte ösregnet ned (men det var en lokal skur, runt omkring var vädret vackert). Här växer i strandbrinkarna en isolerad population av strandtrav, upptäckt allaredan 1861 och väl studerad av finländska botanister under fortsättningskriget, då finska armén under en tid höll området. Detta var resans "vetenskapliga huvudmål", att studera denna synnerligen disjunkt utbredda art här och samla in material för DNA-analys. Enar visade oss ett foto av växten, men då det var taget i ösregn kunde det inte visa mer än att det var rätt art. Hos oss i Sverige förekommer arten blott på Ångermanlands Höga kust, men den finns i Norden även i delar av södra Norges fjällvärld samt mycket allmänt på hela Island. Enar visade, till jämförelse, strandtravsbilder både från Rotsidan i Nordingrå socken och från Thorsmörk på Island. Vi fick även se insamlade bladserier från Island, Norge, Sverige och Karelen och höra om den växlande frekvensen av håriga blad i de olika populationerna. Ett kortare besök gjordes även i nationalparken Kivatj, som avsatts för att skydda ett område med gammal skog. Här fanns även ett planterat arboretum med "masurbjörk Betula pendula var. carelica"; om nu detta är ett verkligt taxon var dock flertalet av deltagarna synnerligen tveksamma till.

Dagen därpå besöktes först en blockrik lund strax norr om Petrozavodsk, som hade en mycket intressant flora, här sågs bl.a. karelskt oxbär Cotoneaster antoninae (endem i Karelen), ryskt blåtry Lonicera caerulea ssp. pallasii i frukt samt finnros Rosa acicularis (syn. R. carelica) i vacker blom; till jämförelse fick vi även se kanelros R. majalis från dagen innan i Kumsas dal. På öppna hällmarker vid Tsarevitji sågs en rik torrbacksflora med gul fetknopp Sedum acre, tjärblomster Viscaria vulgaris, styvmorsviol Viola tricolor, hällebräken, backtimjan Thymus serpyllum, fjällgröe Poa alpina och, inte minst, mängder av drakblomma i full blom. Här växte även en rosa lök som deltagarna inte lyckades komma överens om. Att det inte var någon gräslök Allium schoenoprasum var uppenbart, men om det var berglök A. senescens eller möjligen rysslök A. angulosum var mera oklart. Bengt Jonsell lär ha samlat in levande material för bestämning. På en annan hällmark längre fram sågs en annan raritet, fjällbräcka Saxifraga nivalis, med utsikt över ett sjölandskap liknande det kring Saimen. Ett av de sista stoppen var vid en vägkant där doftkörvel kunde ses inom sitt naturliga utbredningsområde (i Sverige finns två — eller möjligen tre — lokaler, bl.a. i Landvetter, varifrån Enar visade en bild till jämförelse). Som avslutning fick vi se en vy över hällmarker helt täckta av blåblommande drakblomma — synnerligen vackert!

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att naturskyddet i Karelen ännu är föga omfattande, ett antal smärre områden är dock reservat och flera planeras avsättas. Ladoga har ännu ett jämförelsevis rent vatten, men i trakten av Lahdenpohja i norr är det förorenat av skogsindustrin. Det förefaller som om man i egenskap av turist numera får röra sig relativt fritt, i alla händelser i jämförelse med Sovjettiden. Det var svårt att i förväg köpa kartor över området, men på ort och ställe uppenbarade sig en "kartförsäljare" (som även erbjöd sprit och tobak, kartorna var dock goda). Är kirskål inhemsk i Karelen? Ja, troligen är det så; det är mera osäkert i Sverige, men i delar av Skåne torde arten kunna vara naturlig. Idag talas mest ryska inom området, blott få behärskar karelska. Detta beror delvis på att flertalet karelare flydde till Finland när ryssarna kom, men delvis även på en medveten "förryskningspolitik" från Sovjetstatens sida. Om man önskar besöka området krävs visum; dessutom torde en inhemsk rysk kontakt vara av stort värde för en lyckad botanisk resa. Kanhända kan detta vara ett mål för en långexkursion i framtiden — ledd av Olga?

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg