Föredraget behandlade myxomyceternas livscykler, morfologi, systematik och ekologi, med tonvikt på de arter som förekommer hos oss men med utblickar mot andra delar av jorden. Speciellt berördes hur det är möjligt att studera organismer som man ofta inte kan se i fält, vare sig med blotta ögat eller med lupp.
Myxomyceter, eller acellulära slemsvampar, är en underlig grupp av organismer. De är inte växter, inte djur, inte heller svampar (trots namnet), utan något helt annat. Uno inledde med några spekulationer om den eventuella förekomsten av organismer på andra himlakroppar, som Mars, jupitermånen Europa eller saturnusmånen Titan; kanhända finns det något slag av liv på någon av dem, men om så skulle vara fallet rör det sig troligen om mikroskopiska, bakterieliknande varelser. Vid den tid då skräcken för "marsianer" var som störst och vetenskapsmän hade påpekat att eventuella "utomjordingar" inte alls behövde likna oss utan kunde se helt annorlunda ut påträffade en familj i U.S.A. en underlig, krälande slemklump i sin trädgård, vilken de misstänkte var första steget i en invasion från Mars, ett antagande som ytterligare blåstes upp av tidningspressen. Det visade sig dock inte vara något mer underligt än plasmodiestadiet av en helt normal jordisk myxomycet.
Myxomyceter utgörs i sitt näringsupptagande stadium av ett plasmodium, en enda stor mångkärnig cell, som kryper omkring på förna, ved eller något annat substrat. Plasmodierna är ofta gula, men även andra färger förekommer. En av våra vanligare (eller oftare observerade) arter är trollsmör Fuligo septica, som kan se ut som en av en trollkäring tappad smörklump, något som ansågs visa att trollen hade kärnat smör i smyg under natten, varför det inte var någon idé att kärna sitt eget smör — det skulle då härskna med en gång. Trollsmör är en av de största myxomyceterna, plasmodiet kan bli uppemot en halvmeter i diameter, vilket får anses vara stort för en encellig organism. De flesta myxomyceters plasmodier är mycket mindre, smala förgrenade "kanaler", ofta så små att man inte upptäcker dem med blotta ögat. Med en kraftig lupp kan protoplasmaströmningar iakttas i plasmodiet; de kan gå rätt så fort, hastigheter på upp till 1 mm/s förekommer, men oftare blott kring 0.1 mm/s. Hela plasmodiet omges av en "slemskida", som bildas från dess främre del och lämnas kvar som ett spårtecken efter det att plasmodiet har krupit vidare. Myxomyceternas plasmodier kan ofta odlas på näringsagar i en petriskål, där man lätt kan följa deras rörelser. Trots att de utgörs av en enda cell kan de lätt delas, så att man kan få flera exemplar av samma individ; om två dylika placeras i samma petriskål känner de igen att de är samma och smälter ihop igen. Med tiden åldras plasmodiet och söker efter en lämplig plats att bilda fruktkroppar på, för detta ändamål kan t.ex. en barkbit nedstucken i agarn vara lämplig.
Schematiskt kan myxomyceternas livscykel återges som följer. En haploid spor gror och bildar en myxamöba (eller ibland en myxflagellat), vilken sammansmälter med en annan dito och ger upphov till en diploid cell, som utväxer till ett plasmodium genom ett flertal kärndelningar utan någon cellväggsbildning. Från detta bildas efter att plasmodiet vuxit sig stort nog fruktkroppar, i vilka sporer bildas med återgång till det haploida kromosomtalet genom meios. Därvid bildas ofta många fruktkroppar ur ett plasmodium. Fruktkropparna kan vara av ett flertal olika slag, de vanligaste är sporangier (små behållare med sporer i, ofta skaftade), plasmodiokarp (i regel nätformade, bildas direkt ur plasmodiet), aethalier (större "kakor" utan avgränsade delar) och pseudoaethalier ("mellanform" mellan aethalier och sporangiesamlingar, med rester av sporangieväggar invändigt). Vargmjölk Lycogala epidendron har blodröda plasmodier som ger upphov till i början rosa, men senare olivbruna, klotformiga aethalier. Dessa har ofta uppmärksammats av folk och — märkligt nog — på många olika språk förknippats med varg Canis lupus. Det förefaller inte röra sig om enbart lånöversättningar, så man kan fråga sig varför.
Ordningen Echinosteliales omfattar synnerligen små myxomyceter, av vilka somliga inte går att upptäcka ens under stereolupp utan måste studeras i faskontrastmikroskop. Echinostelium lunatum är en av de minsta kända, i varje sporangium ingår fyra till sex sporer, ca 0.01 mm i diameter. E. bisporum har blott två sporer och är ännu mindre. Det är dock inte otroligt att det kan finnas än mer småväxta arter som ännu ej har upptäckts. I ordningen Liceales finner vi de något större arterna i släktet Licea, där de skaftade sporangierna kan bli så stora som 0.5 mm. Inom det "kritiska" släktet Cribraria blir sporangiets vägg, peridiet, nätformad genom att delvis falla bort; en vanlig art är C. violacea. Släktet Trichia (i ordningen Trichiales) utmärks bl.a. genom att sporangierna innehåller tydligt spiralvridna kapillitietrådar, vilka luckrar upp spormassan. Hos oss framkommer arterna i detta släkte under senhösten; vi får se T. decipiens med sina vackert rosa sporangier, vilka dock blir brungula som mogna. Vissa arter i släktet Arcyria kan bli upp till 3 mm, även de har kapillitietrådar, men dessa är försedda med taggar och lister som ofta ger dem ett "lurvigt" utseende. På insidan av aspbark kan man ofta finna Perichaena corticalis i form av små bruna sporangier försedda med lock. P. minor har mörka vårtor på sporangiet, vilka innehåller encelliga grönalger; kan det vara fråga om något slags symbios? Ordningen Physarales domineras av släktet Physarum, det artrikaste av alla myxomycetsläkten med ca 100 arter. De utmärker sig alla genom att ha kalk i kapillitiet, ofta är de tydligt inkrusterade därav. Vi får se flera arter, däribland P. roseum, en lysande röd art som förekommer i tropikerna. Några närstående släkten är Craterium och Leocarpus, en art ur det senare släktet, L. fragilis, är vanlig i Sverige och har små ljusbruna sporangier. Till samma ordning hör Didymium, som har ett kapillitium med stjärnformade kristaller av kalciumkarbonat. I detta släkte finns arter med haploida plasmodier, utan vare sig kopulation eller meios i livscykeln, således apomiktiska arter, vilket troligen ej är ovanligt bland myxomyceterna. D. melanospermum har i år varit påfallande vanlig hos oss; varje plasmodium bildar hos denna art upp till 600 sporangier.
I ordningen Stemonitales finner vi släktet stiftsvamp Stemonitis, som har tämligen stora vita plasmodier, från vilka mörkbruna, långsträckta sporangier bildas. Dessa ser i moget skick ut ungefär som en uppblåst nätstrumpa på ett mörkt skaft. Det närstående släktet Comatricha är liknande, det karakteristiska "ytnätet" saknas här. Släktet Amaurochaete är ovanligt hos oss; det hittas oftast på tall, även på uppsågat tallvirke. Vissa myxomyceter är associerade med alger, så Colloderma oculatum, som lever ihop med blågrönalger och sväller upp vid fuktig väderlek. Likheten med lavsläktet Collema är ju påfallande och man har mycket riktigt också föreslagit begreppet myxolichener för dessa symbionter. De största fruktkropparna är i regel aethalier, som t.ex. de hos trollsmör och Reticularia lycoperdon. De kan väcka en hel del uppmärksamhet när de dyker upp, de "bara finns där" helt oväntat.
Myxomyceter förekommer över hela jorden, vissa arter är rent tropiska, andra förekommer endast i tempererade områden, medan en del i stort sett är kosmopoliter. Olika arter kan ha synnerligen speciella krav på sin omgivning, Uno nämnde speciellt att somliga arter blott bildar fruktkroppar under smältande snö tidigt om våren. En sådan art hade han själv påträffat på en liten grankvist som insamlades vid snösmältningen i Lycksele i våras, Paradiacheopsis longipes, tidigare blott känd från sin typlokal i Schweiz. Man undrar ju hur pass vanliga många av de "sällsynta" arterna (de med få kända lokaler) egentligen är. Sporer av myxomyceter sprids givetvis med vinden, men det finns skäl att misstänka att spridning med insekter är både vanligare och viktigare; vi får se en Reticularia lycoperdon helt genomborrad av skalbaggar. Drygt 35 skalbaggsarter är kända som associerade med myxomyceter, liksom en del tvåvingar, collemboler och tardigrader. Somliga skalbaggsarter har. t.o.m. speciella hålrum ("myxomycetangier") på kroppen i vilka de transporterar sporer, från vilka myxomyceterna sedan odlas som föda åt deras larver. Det är dock inte bara insekter som äter myxomyceter, det gäller även bl.a. sniglar och fåglar — i Mexico t.o.m. människor (somliga större aethalier äts som "månkakor"). Vissa imperfekta svampar lever på myxomyceter och bildar sina konidioforer på dem. Några av dessa svampar lever, intressant nog, både på insekter och myxomyceter.
Ett avvikande släkte är Ceratiomyxa, som numera inte längre betraktas som någon myxomycet. De ser ut som små vitaktiga förgrenade träd, på vilka sporerna bildas "som äpplen längst ut på kvistarna", således exogent till skillnad från alla "äkta" myxomyceter. Men vad är de då om de inte är myxomyceter? Jo, det finns ytterligare två grupper som kan räknas till slemsvmparna (s.lat.), dictyostelider (eller cellulära slemsvampar) och protostelider; möjligen bör Ceratiomyxa föras till de senare. Dictyosteliderna ser ofta ut ungefär som myxomyceter, men de är flercelliga och väl snarast att betrakta som kolonibildare: det som liknar myxomyceternas plasmodier är en koloni av många enskilda dictyostelidamöbor, vilka sedermera bildar var sitt sporangium.
För att upptäcka och studera de små myxomycetarterna (således de allra flesta!) är s.k. fuktkammarkulturer oumbärliga. Man samlar in barkflagor eller små pinnar och lägger dem i petriskålar med fuktigt filtrerpapper i botten. Efter en tids inkubation granskas så proverna under stereolupp, varvid man ofta finner små arter som man aldrig skulle ha kunnat upptäcka i fält. I fuktkammarodlingarna hittar man dock även mycket annat än myxomyceter, naturligtvis smådjur som nematoder (och annat otrevligt), men även tardigrader, vilka Uno tycker är avsevärt trevligare. Andra slemsvampar än myxomyceter kan även påträffas, i synnerhet dictyostelider. Vi får se några små gula knottror som inte är en svamp, ej heller en slemsvamp, utan Stigmatella, en myxobakterie (prokaryot) med skaftade, druvklasliknande fruktkroppar.
Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att ca 900 arter av myxomyceter är kända från jorden, varav ca 200 har påträffats i Sverige — men det finns nog rätt många arter kvar att upptäcka, i synnerhet av de mera småvuxna. En normal hastighet för ett krypande plasmodium kan vara 1-2 cm om dagen; de rör sig alltså inte så fort att man ser det om man står och tittar på dem, däremot kan upprepad fotagrafering visa hur de har rört sig under näringsupptagandet. Alla plasmodier kryper inte omkring fritt, utan somliga lever inne i sprucken ved, i insektsgångar o.dyl. Stellan Sunhede dokumenterade en gång hur ett plasmodium kröp ut ur en trädstam i Vitsippsdalen under natten för att bilda ett aethalium. Bark- eller vedprover till fuktkammaren kan insamlas under alla årstider, men åtskilliga arter går bättre att odla fram efter frost; några milda dagar efter en lång kall period är ofta gynnsamt, då kan man få fram många små plasmodier. Hur snabbt myxomyceter kan växa är relativt dåligt känt, i regel ökar de sin biomassa fram till dess att de bildar fruktkroppar. I naturen äter de vad som kommer i deras väg, svampsporer och bakteriekolonier är förmodligen viktiga näringskällor. Arten Lycogala flavofuscum växer oftast på lönn tillsammans med en slidskivling Volvariella sp.: kan det vara fråga om något slags symbios dem emellan? Beträffande lavbildande myxomyceter är meningarna delade, det beror på hur man definierar "lav", men begreppet myxolichener finns för arter som lever i symbios med alger. Uno har själv påvisat ca 20 nya arter för Sverige och dessutom några nya för vetenskapen (men dessa var ej från Sverige). I hela världen finns ca 150 forskare som sysslar med myxomyceter, en behagligt hanterlig grupp vid de världskongresser till vilka de samlas vart tredje år. I tropikerna finns det foliicola myxomyceter, alltså arter som bildar påväxt på blad av vedväxter; detsamma gäller även mossor och lavar. Allt "slemmigt" som man finner på död ved är dock inte myxomyceter, ett exempel från en fälld björk visade sig vara jästsvampar. Ännu har vi alltför bristfälliga kunskaper för att kunna överväga att rödlista myxomyceter, men vissa arter är troligen knutna till ovanliga och minskande naturtyper. Det är enkelt att ta och bevara belägg av myxomyceter, det är blott att lufttorka dem; de sparas lämpligen fastlimmade inuti en genomskinlig plastask. Kromosomtalen hos myxomyceter är dåligt kända, men de som har räknats är höga, ofta 2n=50-100.
Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .