Botaniska Föreningen i Göteborg

Gotlands flora

Föredrag av Bo Göran Johansson torsdagen den 25 maj 2005

Föredraget behandlade det pågående projektet Gotlands flora: dess bakgrund, begynnelse, inventering, resultat, problem och mål i form av två böcker och måhända även en CD. I synnerhet behandlades ekologiska, systematiska, spridningsbiologiska, växtgeografiska och naturvårdsrelevanta problemställningar som kunnat belysas genom inventeringens gång. Gotlands flora är på samma gång rik och fattig (på arter som vi fastlänningar knappt tänker på), föränderlig (många nya naturalisationer) och förvånansvärt stabil (gamla arter som dröjer sig kvar på några enstaka lokaler) samt av ett ytterligt centralt värde för förståelsen av Östersjöområdets flora i sin helhet.

Bo Göran började med att presentera Gotlands Botaniska Förening, som grundades år 1980 och således snart kan fira sitt 25-årsjubileum. GBF har ca 600 medlemmar (varav ungefär hälften bor på Gotland) och utger sedan 1981 tidskriften "Rindi" med (numera) fyra nummer om året.

Mycket har genom åren skrivits om floran på Gotland, men det finns förvånansvärt få fullständiga floror över ön. Den första, "Utkast till Gottlands Flora", gavs ut av Göran Wahlenberg 1805-1806, sedan följde "Synopsis Floræ Gothlandicæ" av Carl Säve 1837, därefter "Gotlands Fanerogamer och Thallogamer …" av Gustaf Eisen och Anton Stuxberg1869 (väsentligen byggd på Oscar Anian Westöös undersökningar), samt slutligen "Hufvuddragen af Gotlands Växttopografi och Växtgeografi …" av Karl Johansson 1897. Och därvid är det — sedan mer än hundra år har ingen flora över Gotland utgivits. För att avhjälpa denna brist startade GBF 1983 en nyinventering av Gotlands växter, vilken liksom flertalet moderna landskapsfloraprojekt har de ekonomiska kartbladen som basalt rutsystem. Men även om ingen har mäktat med att skriva en landskapsflora över vår största ö sedan K. Johansson så saknas ingalunda centrala verk om floran på Gotland utgivna under 1900-talet; Bo Göran nämnde i synnerhet "Die Pflanzenverteilung auf den Meeresufern von Gotland" av Bengt Englund (1942; Acta Botanica Fennica 32) och "Dynamik och konstans i Gotlands flora och vegetation" av Bengt Pettersson (1958; Acta Phytogeographica Suecica 40), vilka båda innehåller prickkartor över ett stort antal gotländska växters utbredningar.

Den nya floraprojektet startades i brytpunkten mellan arkivkort och dataregister, det var då ej självklart vilket man skulle använda sig av, men "i backspegeln" kan GBF gläda sig åt att de valde dator. Bo Göran förevisade en datorgenererad utbredningskarta över skogsfibblorna Hieracium sect. Silvaticiformia, vilka mest förekommer inom granskogsregionen; de är mycket sällsynta på Fårö och saknas på helt på Sudret. Kartor av det här slaget kan göras över arter som är något så när sällsynta, men för de vanligare arterna, som blott noterats med förekomst i rutan, blir det svårt att avgöra hurpass allmänna de egentligen är. GBF hade hoppats att kunna utkomma med en ny flora över Gotland till 100-årsjubileet av den förra, således år 1997, men av skilda skäl, såväl ekonomiska som personella, gick detta ej att genomföra. Nu har projektet dock nyligen beviljats pengar för "naturvårdsåtgärder" under två "manår" för att författa floran, varför det hela kommit igång igen. GBF planerar att ge ut floran i två delar: del 1, med de allmänna kapitlen om biotoper m.m., beräknas utkomma om två år (2007), medan del 2, med artförteckning och kartor, planeras föreligga år 2009. Vi får se en utbredningskarta över brun ögontröst Euphrasia schoenicola, som har rätt få lokaler (vilka ofta är mycket små) i källmyrar på norra och centrala Gotland; dessutom blommar arten sent och är sammantaget nog så svårinventerad. I början av projektet vägdes naturvårdsaspekter endast i begränsad omfattning in, och man sökte ej speciellt efter sällsyntheterna, varför vissa lokaler kan ha missats. För brun ögontröst och åtskilliga andra naturvårdsintressanta arter har därför kompletterande inventeringar gjorts under senare år — och det har visat sig att de behövdes!

Bo Göran visade flera exempel på utbredningskartor; luktsporre Gymnadenia odoratissima är även den en källmyrsart, men avsevärt lättare att finna än brun ögontröst och har även en längre säsong, varför den bild vi får av kartan nog bättre representerar verkligheten. Nipsippa Pulsatilla patens har sina rikaste förekomster på File Hajdar, där den dock är kraftigt hotad av kalkbrytning, vilket även på andra platser är ett av Gotlands största naturvårdsproblem, inte minst då det i hög grad bidrar till öns vattenbrist. Det centrala området med nipsippa på File Hajdar skall nu skyddas, men perifera förekomster kommer att utplånas. På andra delar av ön är arten i huvudsak minskande, bl.a. har den klassiska förekomsten på kullen Tonnklint i Lojsta försvunnit p.g.a. igenväxning, men ännu ökar den på File Hajdar. Utbredningskartorna skall om möjligt redovisa aktuell status och utgångna förekomster anges som sådana, något som ofta är mindre väl genomfört i vissa floror enligt Bo Göran. Vi får se en karta över bergsskrabba Globularia vulgaris, som i stort sett visar kalkhällmarkernas utbredning över ön. Är arten möjligen införd på Gotland?, frågar sig Bo Göran; många veterligen införda arter sprider sig lätt ut i kalkhällmarkerna, varför det kan vara svårt att få en tillförlitlig uppfattning om vilka hällmarksväxter som är naturligt förekommande och vilka som har inkommit med människans mer eller mindre oavsiktliga hjälp. En annan karta visar piggrör Calamagrostis varia, som är en typisk skogsart; den ger en god bild av skogens aktuella utbredning på ön; arten är under spridning, men undviker vissa kustavsnitt och är mycket sällsynt på Sudret samt på delar av inre Gotland. Kantig fetknopp Sedum sexangulare har en nordvästlig utbredning och saknas helt på Sudret; den finns mest från Klinte till Fårö och förefaller mycket spridningsovillig. Gulsippa Anemone ranunculoides är å andra sidan sydlig på ön och mycket sällsynt norr om Visby. Hybriden med vitsippa är mycket sällsynt och tycks ha svårt för att uppstå, även om den kan bilda långlivade kloner. En karta över krutbrännare Orchis ustulata visar att den mest förekommer utmed Gotlands kuster, som på Sudret, Östergarnslandet och Fårö, oftast i betesmark men även på kalkhällmarker. Är den "kustgynnad", eller är det hela blott en effekt av att betesmark mest finns vid kusten? Bo Göran tror att såväl det mildare klimatet nära havet som hävden med betesdjur har betydelse för utbredningsbilden. Göknycklar Orchis morio är ännu mera "kustberoende", men saknas dessutom uppe i nordväst — varför? En fråga som ofta framkommer är huruvida Gotland har några endemiska kärlväxter. Brun ögontröst är en god kandidat, såvitt känt finns den ingen annanstans, men den skulle möjligen kunna förekomma i Estland. Höskallra har en speciell gotländsk ras (Rhinanthus angustifolius var. "gotlandicus" ined.) som möjligen är endem, men den behöver studeras närmare, kanhända är det i själva verket fråga om en form av öselskallra Rhinanthus rumelicus ssp. oesiliensis (som anses vara endem på Ösel)? Gotländsk ädelmynta Mentha x gracilis var. submascula är en annan kandidat, men hur kom den till Gotland, och varifrån — Ösel eller Gammelsvenskby i Ukraina?

Hur skall utbredningskartorna i floran spegla gamla fynd: skall man ha dubbla kartor, eller "prickar och ringar"? Detta kanske kan bli olika för olika arter, något som har stor betydelse är om arten i stort har ökat eller minskat. GBF har beslutat att dela in uppgifterna i tre olika kategorier: klass 1 är "gamla uppgifter" (t.o.m. år 1897), klass 2 "mellantida" (fr.o.m. 1898 t.o.m. 1982) och klass 3 "nya" (fr.o.m. 1983). Måhända kommer floran att åtföljas av en CD med inventeringsdatabasen, men då är det av yttersta vikt att denna ej läggs upp i något patenterat filformat eller blott är tillgänglig med vissa (kommersiella) operativsystem. Bokens fysiska storlek begränsar hur detaljerad den kan bli, medan en CD kan ge en fullständig lista över vad som har noterats. Man bör dock hålla i minnet att en CD är förgänglig (varar 10-20 år), medan tryck består — och en landskapsflora bör vara tillgänglig "för evigt". Dataregistreringen av Gotlands flora började på ABC80 och har sedan dess lagts in i flera olika filformat och med flera olika system; beklagligt nog ligger ännu stora delar av databasen i diverse format som inte alltid är så lätta att jämföra med varandra. Den kommande bokens del 1 skall vara en översikt över Gotlands flora, medan del 2 ännu är rätt osäker, kanske blir det en översiktlig artförteckning och kartor i tryck, plus en detaljerad lokallista på en CD (filformat: word + text?).

Bo Göran övergick därefter till en bildkavalkad över gotländska växter i olika naturtyper. Med början i källkärren, Gotlands mest ursprungliga miljö, fick vi se brun ögontröst, den inte så ovanliga luktsporren, vilken är spädare och slankare än brudsporre Gymnadenia conopsea (och som på fastlandet förekommer mycket sällsynt i Väster- och Östergötland; i Mellaneuropa är den en alpväxt), sumpnycklar Dactylorhiza traunsteineri s.lat. som alltid har stora blommor men för övrigt är nog så variabel på Gotland (gles- eller tätblommig, mer eller mindre fläckiga blad m.m.); den är mera spridd än luktsporren och finns även i mer stillastående kärr. Andra källkärrsarter är fjälltätört Pinguicula alpina, som åtminstone enligt Bo Göran är "vanligare på Gotland än i fjällen" och källnate Potamogeton coloratus som förr även fanns i Skåne; den är ännu relativt vanlig i rinnande bäckar på Gotland. En del andra natar Potamogeton spp. har försvunnit från Gotland; totalt har ca 150 tidigare bofasta arter försvunnit från ön, bland dem myggblomster Hammarbya paludosa och knottblomster Microstylis monophyllos. På hällmarkerna förekommer en märklig blandning av troligen ursprungliga och i sen tid införda arter; nya invandrare verkar ha lätt att etablera sig i denna miljö. Berberis Berberis vulgaris är ej ovanlig på kalkhällarna och i trakten kring Visby ser man ej sällan pimpinell Sanguisorba minor s.lat. och gotländsk haverrot Tragopogon crocifolius, vilka båda enligt Bo Göran är inkomna i sen tid. Nipsippan har sina rikaste förekomster på hällmark, där man om våren ser den blomma med violetta eller stundom vita blommor, medan bladen saknas vid denna tid. Gotlandssippa Pulsatilla vulgaris ssp. gotlandica är en troligen endemisk ras av backsippa, vilken varierar en hel del inom sitt begränsade utbredningsområde på Östergarnslandet. Sankt Pers nycklar Orchis mascula är vanlig på hällmark, varierar i blomfärg från svartrosa till rent vit och övervintrar med gröna bladrosetter. Är den inhemsk på ön eller kanske en medeltida inkomling? Bergsskrabba tycks sprida sig mycket trögt, något som kan tyda på att den kanske är inhemsk i alla fall. Alvargräslök Allium schoenoprasum var. alvarense beskrevs redan av Linné från både Öland och Gotland; den är vanlig på hällmarker och till skillnad från den odlade trädgårdsgräslöken så är den mattbildande. Kalknarv Arenaria gothica "blommar när den vill"; det går att finna den vid vilken årstid som helst. Dess världsutbredning är märkligt disjunkt: Gotland, Kinnekulle och schweiziska Jurabergen. Alvararv Cerastium pumilum är vanlig på hällmark och vid blomningen lätt att finna genom sina stora blommor med långa märkesflikar. Alvarkösa Apera interrupta är däremot ytterligt nyckfull i sin förekomst från år till år, och avsevärt sällsyntare på Gotland än på Öland. Den är dock ett svårartat ogräs i Bo Görans drivbänkar, som ständigt måste rensas bort. Stundom kan den bli stor som åkerkösa A. spica-venti, men de små ståndarknapparna avslöjar dess arttillhörighet. Gotlandssolvända Fumana procumbens växer mest på hällmarker (som på Öland), men även på sand och grus. Den är hos oss alltid prostrat (tätt krypande efter marken), vilket ej är fallet i Mellaneuropa. Såpört Gypsophila fastigiata växer på hällar och grusmark och är på Gotland kustbunden och inte särskilt vanlig. Svärdkrissla Inula ensifolia s.lat. förekommer endast på norra Gotlands hällmarker och är problematisk att avgränsa, den bilder hybrider med vanlig krissla I. salicina (och riskerar kanske att korsas bort?) och kontamineras måhända även genetiskt av odlade mellaneuropeiska svärdkrisslor, vilka tycks saluföras i plantskolor på Gotland. Bo Göran är inte helt säker på om det alls finns någon "ren" svärdkrissla på Gotland, krissla växer på alla dess lokaler och kanske är allt som vi kallar svärdkrissla hybrider och återkorsningar (jämför gråfingerört Potentilla arenaria). Mjältbräken Ceterach officinarum är känd från två förekomster på östra Gotland, dels den välkända på Grogarnsberget, dels en nyligen upptäckt i Danbo NR, där den växer helt öppet på en klipphäll som torkar ut kraftigt under sommaren, men arten klarar det bra.

I kärr och på fuktängar möter man ofta ängsnyckelgruppens representanter under sommaren. Blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta blommar på Gotland tidigt och föreligger i flera olika former, som har det gemensamt att bladen är fläckiga på båda sidor och att blommorna är mörkvioletta. Ofta förekommer blodnycklar i blandbestånd med tidigblommande ängsnycklar D. incarnata var. incarnata, vilka inte kan skiljas från varandra på annat än bladens fläckighet — och då undrar man om uppdelningen alls är berättigad. Det finns även en sentblommande blodnyckeltyp på Gotland. Vaxnycklar D. incarnata ssp. ochroleuca förekommer spritt över hela ön, ofta på något blötare lokaler. Den är inte blott en vitblommig typ av ängsnycklar, utan skiljer sig i flera andra karaktärer, bl.a. i läppens form, varför den förefaller ha ett högre systematiskt värde än blodnycklar, åtminstone på Gotland. Hybrider mellan ängsnyckelgruppen och skogsnycklar D. maculata ssp. fuchsii liknar oftast mest ängsnycklar, finns på åtskilliga lokaler, i regel som enstaka individ, men på vissa lokaler som dominerande i populationerna — kanske "lokalarter"? Kärrnycklar Orchis palustris har mycket glesa ax med stora blommor och är numera mycket sällsynt, ca 90% av den ursprungliga gotländska populationen har utplånats genom utdikningar, vilkas effekt är särskilt förödande för just denna art; den tål inte att torka ut, utan måste stå under vatten vintertid. På enstaka dikade lokaler som ännu håller tillräckligt med vatten finns den emellertid kvar ännu. Praktsporre Gymnadenia conopsea var. densiflora anses vara en sen- och tätblommande varietet av brudsporre, men i verkligheten tycks det vara mera komplicerat än så; troligen var det lättare att skilja ut den förr, men den gamla hävdens upphörande både på slåtterängar och i kärr håller på att "sudda ut" varietetsgränserna, vilka troligen upprätthölls av olika hävdregimer. Kärrknipprot Epipactis palustris är nog så vanlig på fuktig mark och även ut i grunt vatten. Den hade bildat en hybrid med purpurknipprot E. atrorubens i ett igenväxande f.d. grustag, vilken mest liknade kärrknipproten men hade blommor som var rödlila; den är nu utgången. Purpurknipproten själv är dock relativt vanlig; vi får se att den är humlepollinerad. Gotlandsranunkel Ranunculus ophioglossifolius är numera sällan större än en tumnagel och synnerligen "lynnig" i sitt uppträdande. Totalt har genom tiderna fem lokaler påträffats på Gotland, varav två ännu är kända som aktuella, men vem vet, kanske kan den återkomma från fröbank på någon av de gamla lokalerna som i Väskinde: Bo Göran skall ut och leta där nu i veckan. Vätögontröst Euphrasia stricta var. gotlandica anses vara en speciell varietet som förekommer i alvarvätar på Öland och Gotland; den är lätt att finna på sådana ståndorter, men kanske är det blott en modifikation.

I Gotlands skogar ses ofta mot eftersommaren piggröret skimra (som grusslok Melica ciliata på hällmarkerna); den förekommer i Norden märkligt nog endast på Gotland, men är mera spridd i Mellaneuropa. Grussloken är dock vanligare och har ett annat skimmer; den växer ogärna på ren kalksten utan gynnas av förekomst av föroreningar ("spårämnen"?) i kalken. Tovsippa Anemone sylvestris har nu precis slagit ut på Gotland, på vissa lokaler har den trängts tillbaka av skogen, men den är relativt vanlig ännu. Oftast har den fem kronblad, men någon gång blott två eller tre. Under tallarna i mjölonmattor nära havet på norra Gotland finns de flesta och rikaste förekomsterna av alpnycklar Orchis spitzelii, som först identifierades av Bengt Pettersson som ny för Sverige 1939, men hade insamlats av Elias Thore Fries redan år 1914, dock utan korrekt namn. Under 1940-talet upptäcktes många nya lokaler på norra och östra Gotland, vilket kan bero på en dåtida snabb spridning, men sedermera har denna i så fall avstannat. Arten kan vara inkommen med människans hjälp, men den kan också ha invandrat spontant i sen tid, eller vara en gammal medborgare i Gotlands flora som fått möjlighet att ta nya ståndorter i besittning. Dess totala utbredning i Europa är uppsplittrad och svårtolkad. Dess hybrid med Sankt Pers nycklar är känd från några få lokaler på ön och har fått namnet Orchis x petterssonii. Svärdsyssla (eller vit skogslilja) Cephalanthera longifolia förekommer såväl i sluten (men ej för torr) skog som i ängen och är spridd över hela Gotland. Dess hybrid med rödsyssla (eller röd skogslilja) C. rubra upptäcktes först i tallskogen på Gotska Sandön, men är nu även känd från fem lokaler på fasta Gotland, alla strandnära.

Ute i öppna betesmarker i kustnära områden kan man ofta finna Adam och Eva Dactylorhiza sambucina, som gynnas av lagom bete: för mycket är inte bra, ej heller igenväxning, men den förekommer även i hällmarkerna, där den kanske kan vara ursprunglig. Gulblommiga individ är på Gotland mycket vanligare än rödblommiga. Vi får se salepsrot Anacamptis pyramidalis prunka i massförekomst på en igenlagd åker (som dock numer har tagits upp igen), men dess vanligaste miljö är hällmarkerna på norra Gotland, där den förefaller stabil. Blommorna är oftast djuprosa, men de kan stundom vara mycket ljusa; man ser ofta att den besöks av bastardsvärmare Zygaena spp. I en mager, stenig betesmark med spridda oxlar Sorbus intermedia ser vi vackert blommande krutbrännare med sina gråblågröna blad; arten förekommer såväl i betesmarker som i ängen och på hällmark. På just detta exemplar kan vi efter en stund urskilja en krabbspindel (Tomisus sp.?) som utsökt smälter in i blommans färger. Göknycklar förekommer gärna i betesmarker men blir där alltid lågvuxna, medan de i ängen kan nå mera ansenlig storlek. Vi får se vittåtel Aira caryophyllea från en sandig beteshage på Sudret och grönkulla Coeloglossum viride som finns i vissa beteshagar och ängen på sydöstra Gotland. Ostkustarv Cerastium subtetrandrum växer normalt i hårdbetad strandnära grässvål med smärre blottor, men kan även förekomma på annan störd mark. Luddvedel Oxytropis pilosa ser man på åtskilliga ställen utmed Gotlands kust i sandiga marker, men även på hällmark; i dess sällskap kan man på flera lokaler även finna helparasiten timjansnyltrot Orobanche alba, så t.ex. vid Ölbäck, men det första fyndet av arten gjordes 1841 på Torsburgen. Arten är hos oss i regel rödfärgad. Kalkkrassing Erucastrum supinum (eller vad den nu skall heta; det är uppenbarligen ingen Sisymbrium) är störningsgynnad och mycket "lynnig", vissa år kan den ses i mängd (som i stridsvagnsspåren på Tofta skjutfält), andra år kan man med möda finna något enstaka individ. Johannesnycklar Orchis militaris är mycket vanlig på Gotland i många olika miljöer, men trots detta kanske speciellt utmärkande för ängen, i vilka man även ofta finner praktbrunört Prunella grandiflora (som är rätt vanlig på Öland och Gotland, till skillnad från förhållandena på fastlandet). Smalruta Thalictrum simplex ssp. tenuifolium finner man stundom i mera fuktig ängesmark, även om den är vanligare på Öland. En rar specialitet, bunden till några få gotländska ängen, är svensk ögontröst Euphrasia stricta var. suecica, som numera förekommer rikligast i Anga prästänge, men har utsåtts i några ytterligare ängen.

På Gotland är storsyssla (eller stor skogslilja) Cephalanthera damasonium en raritet, som möjligen är en kulturinkomling; åtminstone gör den ett sådant intryck vid Klinteberget där den växer i en planterad bokskog, men den har även mera naturliga ståndorter, som i strandnära kalktallskog på norra Gotland. Våradonis Adonis vernalis förekommer på några få lokaler på Stora Karlsö och södra Gotland, men däremot nog så rikligt och lyser gult när den blommar i slutet av april. Gullborste Crinitaria linosyris har även den några få lokaler på Stora Karlsö och i söder, men är däremot sparsam och blommar i slutet av september. Blå sminkrot Lithospermum arvense ssp. coerulescens är i nutiden endast känd från Lilla Karlsö, men där är den med nuvarande hävd ingalunda hotad. Karlsöarnas största specialitet är dock karlsösallat Lactuca quercina som förekommer på bägge öarna, men endast där — varför inte någonstans på egentliga Gotland? Spjutskråp Petasites spurius är troligen en ny, spontant invandrad art som etablerat sig på flera lokaler vid Gotlands sandiga stränder, där man kan se den blomma tidigt om våren, men endast med honplantor, varför några frön ej bildas. Sandtimotej Phleum arenarium är rätt riklig på de sanddynsområden som Gotland hyser, men de är inte så många. Saltmålla Halimione pedunculata och baltisk strandmalört Artemisia maritima ssp. humifusa går båda att påträffa på välbetade saltängar på Gotlands södra del. Näbbtrampört Polygonum oxyspermum förekommer (ofta instabilt) på öns sandstränder; en bra lokal är Ireviken där den sågs redan av Elias Thore Fries på 1930-talet, men återfanns i modern tid 1993 av Erik Ljungstrand. Martorn Eryngium maritimum förekommer även den på sandstränder, men är mer stabil, i synnerhet på Gotska Sandön och östra Gotland finns flera rika förekomster. Kalkbräken Gymnocarpium robertianum äger mycket få lokaler och är ytterst ojämnt förekommande; dess ytterliga sällsynthet är märklig. Gulkronill Hippocrepis emerus ssp. emerus har några få lokaler på Östergarnslandet (bl.a. Linnés klassiska på Torsburgen), men varför har den ett så litet förekomstområde på ön? Spindelblomster Listera cordata är nog så ovanlig på Gotland, de flesta förekomsterna finns i Fårös sandskogar. Korallrot Corallorhiza trifida har en mycket gles och ojämn spridning på ön; liksom spindelblomster är den ju vanligare på fastlandet.

Klätt Agrostemma githago och råglosta Bromus secalinus är gamla åkerogräs som numera tyvärr ej längre har några årsvissa förekomster kvar på Gotland. Luddvicker Vicia villosa ssp. villosa håller sig ännu i åkrar på södra delen av ön, men förefaller bli allt ovanligare. Vi får se nålkörvel Scandix pecten-veneris i blom och frukt; detta intressanta och vackra åkerogräs är ej så ovanligt på Gotland och kan ännu stundom uppträda i massförekomst, men "vandrar omkring" från åker till åker i landskapet. Åkerranunkel Ranunculus arvensis är däremot ännu nog så vanlig och en fröjd för ögat med sina små citrongula blommor. Åkerkulla Anthemis arvensis är numera sällsynt på Gotland (medan kamomillkulla A. cotula helt saknas). Åkermadd Sherardia arvensis är likaså sällsynt, medan fågelarv Holosteum umbellatum ej så sällan ses i åkrar, även om den förekommer i andra miljöer också, som sand- och hällmarker. Vit kattost Malva pusilla har minskat kraftigt under inventeringsperioden, den vill ha ordentligt gödslat och helst sprättande höns (något som blivit allt ovanligare). Nässelsnärja Cuscuta europaea ssp. europaea är ännu riklig ute på Lilla Karlsö, men har minskat mycket på andra håll. Kornvallmo Papaver rhoeas är en sen introduktion (den fanns ej på Linnés tid), medan sanddådra Camelina microcarpa är ett gammalt ogräs som håller sig kvar. Blodvallmo Papaver dubium ssp. lecoqii är nyligen urskild och dåligt känd på Gotland, även om man vet att den förekommer. Piggtistel Carduus acanthoides ses alltmer sällan, medan krustistel C. crispus ökar. Vildtulpan Tulipa sylvestris är en gammal kulturflykting (samlad redan 1701) som inte är alltför ovanlig på mellersta Gotland. Renkavle Alopecurus myosuroides är numera ett rätt svårt ogräs, måhända är arten en 1800-talsintroduktion. Luddvårlök Gagea villosa förekommer rikligt på flera lokaler, både kring Visby och i Stånga, men är den ny eller gammal? Pärlhyacint Muscari comosum var förr ett åkerogräs i sandiga åkrar, men är nu försvinnande därifrån; däremot sprider sig armenisk pärlhyacint M. armeniacum ut från trädgårdarna. Bitterfibbla Picris hieracioides är numera mycket vanlig i grusiga vägkanter, måhända kan den vara en sen inkomling, eller? Stor haverrot Tragopogon dubius är däremot med säkerhet en sentida gräsfröinkomling, men den har förmått naturalisera sig på hällmarker. Den har en tät fruktställning och är kålgrön i bladen, till skillnad från släktingen gotländsk haverrot med sin glesa fruktsamling och brunröda blommor, vilken kanske även den är en gräsfröinkomling från början av 1800-talet. En säker, rätt sentida gräsfröinkomling är klipplin Linum austriacum, som bl.a. kan ses vid Bilmuseet. Druvgamander Teucrium botrys finns blott i ett grustag vid Kyllaj, den enda lokalen i Norden, och blodnejlika Dianthus cruentus endast på en torr gräsplan i sydöst. Påsklilja Narcissus pseudonarcissus förvildar sig ut i ängen, jättevallmo Papaver pseudoorientale i vägkanter och atlasvallmo P. atlanticum är numera rätt riklig i Visby, liksom trådveronika Veronica filiformis. Några mera udda fynd är vårtrav Arabis blepharophylla, nålskära Bidens pilosa och engelsk iris Iris latifolia, som hittades 1999. En mycket speciell art är sandbrodd Milium vernale som förekommer i en utsökt naturbetesmark på Sudret med många andra rara arter — men om den är ursprunglig eller introducerad torde knappast kunna avgöras.

Som en sammanfattning kan sägas att av ca 100 nyfunna arter kan 5—6 vara inhemska och av ca 150 försvunna arter var flertalet tidigare inkomlingar. Några nyurskilda taxa är "karlsöformen" av stor nunneört Corydalis solida var., gotlandsnunneört C. gotlandica (som möjligen kan ha uppstått som ny art på 1900-talet) som finns på Karlsöarna samt på fasta Gotland i Västergarn och Tofta. Några ytterligare "äkta" nyfynd är stenmåra Galium saxatile och stor sandlilja Anthericum liliago, som hittats på en lokal på nordöstligaste Gotland, troligen spontant nyinvandrad.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att krutbrännaren blommar tidigt på Gotland (liksom på Öland), från ca 20 maj fram till veckan före midsommar kan man finna den i blom, vilket skiljer sig i hög grad från förhållandena i Skåne, där artens lokala typ är juliblommande. Lammöron Stachys byzantina förekommer här och där på hällmark (men på sin primärlokal är den utgången), den har kommit ut med utkast från trädgårdar och förmått sprida sig en hel del, liksom trädgårdsiris Iris germanica.

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg