Botaniska Föreningen i Göteborg

Vem är vem bland fetknoppar och fetblad?

Föredrag av Tomas Burén torsdagen den 24 februari 2005

Föredraget behandlade den nya indelningen av fetknoppar och fetblad i fyra släkten: rosenrötter Rhodiola, kärleksörter Hylotelephium, fetblad Phedimus och fetknoppar Sedum s.str. Av dessa erbjuder särskilt kärleksörterna och fetbladen intressanta bestämningsproblem, de förstnämnda genom att många hybrider förekommer i odling, de senare genom att de gulblommiga arterna övergår oskarpt i varandra. De egentliga fetknopparna är däremot i regel lättare att bestämma, men artantalet är mycket stort: ett problem i sig.

Fetbladsväxterna, Crassulaceae, är en väl avgränsad familj, men däremot har släktesavgränsningen inom familjen länge varit omtvistad. Den största huvudgruppen, fetknoppar och fetblad Sedum s.lat., har under lång tid av många ansetts vara alltför heterogen, men inte förrän mot slutet av 1970-talet delades gruppen av japanska forskare upp på ett mera tillfredsställande sätt i fyra släkten: rosenrötter Rhodiola (som många även tidigare hade behandlat som ett eget släkte), kärleksörter Hylotelephium, fetblad Phedimus och fetknoppar Sedum s.str. Senare DNA-studier under 1990-talet har ytterligare understött denna uppdelning, som blivit allmänt accepterad bland botanister på senare år, däremot (ännu) inte bland trädgårdsodlare.

Släktet Rhodiola representeras hos oss av fjällväxten rosenrot R. rosea. Arten utmärker sig bl.a. genom att den är tvåbyggare samt genom sin mycket grova jordstam. Detta senare är en gemensam karaktär för hela släktet, medan däremot blott vissa arter är tvåbyggare; ej heller är alla så suckulenta som vår art, vars utbredning är cirkumpolär. Vi får se en rödblommig trädgårdsform av smalbladig rosenrot R. kirilowii, vilken härstammar från Kina och även den är tvåbyggare. Vit rosenrot R. wallichiana är däremot polygam och har underjordiska utlöpare; den kommer från Himalaja. Den nordamerikanska arten ljusröd rosenrot R. rhodantha har klockformade, fullständiga (tvåkönade) blommor. En art som numera odlas rätt allmänt hos oss är rosettfetblad R. pachyclados, som kommer från Pakistan och Afghanistan. Den har en krypande jordstam och blir ofta mattbildande. De vita blommorna är tvåkönade, bladen grågröna och tretandade.

Släktet Hylotelephium omfattar huvudsakligen vad som hos oss har kallats kärleksörter, men även vissa fetblad. En gemensam karaktär som håller ihop släktet är de skaftade pistillerna (senare delfrukterna). Vår vittspridda kärleksört H. telephium ssp. maximum har motsatta blad, är gulblommig och ofta högvuxen, i synnerhet då den växer inne i busksnår i östra Sverige. Underarten finsk kärleksört H. t. ssp. ruprechtii har även den gula blommor, men den är uppstigande och relativt småvuxen; den förekommer blott i södra Finland. Typunderarten röd kärleksört H. t. ssp. telephium är troligen inte inhemsk i Sverige (möjligen i Skåne), men uppträder mångenstädes som förvildad, t.ex. i södra Småland i trakterna kring Älmhult och Tingsryd. Som namnet antyder har den röda blommor, dessutom är bladen strödda och ståndarna liklånga med kronbladen (tvärtemot vad som står i nya MoStEr). Den är mycket variabel och har ofta uppdelats i flera underarter (så bl.a. i "Flora europaea"), men deras avgränsning mot varandra är enligt Tomas alltför osäker för att de skall kunna bibehållas. Det svenska namnet kärleksört har tolkats dels som att växten använts som afrodisiakum, dels enligt en teori om att den har nyttjats vid ett slags "kärleksspådom".

Från Ostasien kommer släktingen kinesisk kärleksört H. spectabile, vars blommor som regel är ljusrosa. Dess ståndare är tydligt längre än kronbladen, ofta dubbelt så långa. Den har odlats hos oss under lång tid och går ännu att finna i handeln, men ändå är säkerligen de flesta sentida uppgifter om fynd av denna art felaktiga! Detta beror på att hybriden höstkärleksört H. spectabile x telephium ‘Herbstfreude’ under senare tid blivit så omåttligt populär i odling och mycket ofta påträffas utslängd. Hybriden känns lätt igen på att den helt saknar ståndare, ej heller kronbladen är mycket att tala om, de är små och bleka; däremot har de lysande röda pistillerna ett uppenbarligen mycket uppskattat prydnadsvärde. Dess bladform liknar mest den kinesiska föräldern; sterila är de mycket svåra att skilja åt. Tyvärr finns det även andra hybrider inom släktet som saknar ståndare, men de är ovanliga i odling och har ej påträffats utanför trädgårdar ännu. Ytterligare en liknande art som förekommer odlad är vitröd kärleksört H. erythrostictum, ofta odlad som en variegerad form (men den kan slå tillbaka och få rent gröna blad). Kronbladen är vitaktiga men pistillerna rosa. Till "Årets perenn 2000" utsågs sorten ‘Matrona’ som anses vara en återkorsning av höstkärleksört med röd kärleksört. Den har oftast motsatta blad som är rödtonade; kronbladen är bleka men pistillerna är liksom hos ‘Herbstfreude’ röda. Både blad och välutvecklade blommor krävs för säker bestämning.

En avsevärt mera småvuxen art är mongoliskt fetblad H. ewersii från Centralasien, som är rödblommig, krypande med motsatta, rundade blad och något förvedad vid basen. Cirkelfetblad H. anacampseros från Alperna och Pyreneerna är mera högrest med ovala (inte cirkelrunda!) blad som är strödda eller rosettställda mot skottspetsarna. Liten kärleksört H. cauticola (Obs! den finska har tidigare kallats liten kärleksört) har röda blommor och rätt små blågröna, motsatta blad med smal bas. Den hittades som ny för Sverige av Nadja Niordson år 2003 på Moskogens soptipp nära Kalmar. Poppelfetblad H. populifolium från Bajkal är en vitblommig halvbuske med kraftigt tandade blad på skaft. I Finland odlas en sannolik hybrid mellan denna art och någon annan, ‘Kurt Weckstrom’, i relativt stor skala, men den har ännu ej rapporterats ute.

Släktet Phedimus omfattar de typiska fetbladen, i regel ej så högvuxna arter med platta, mer eller mindre tydligt tandade blad och blommor liknande dem hos de riktiga fetknopparna. Det kan indelas i två undersläkten: subgen. Phedimus och subgen. Aizoon. Det förstnämnda omfattar fem röd- eller vitblommiga arter från Europa och Västasien, varav vår mest kända medlem är kaukasiskt fetblad P. spurius, som odlas i många olika former och ofta förekommer som förvildad. Arten har karakteristiska små papiller i bladkanterna, en utmärkt sterilkaraktär. En annan god artkaraktär är att frukterna är snett uppåtriktade. Släktingen persiskt fetblad P. stoloniferus är något mindre, saknar papiller men har naggade blad och är ej så tydligt krypande som sin kaukasiska "kusin". Blommorna är mindre och kronbladen står rätt ut, liksom de mogna frukterna. Arten är rätt så ovanlig i odling och har blott påträffats som kvarstående på en lokal i Småland av Anders Svenson. En tredje art i samma undersläkte är P. obtusifolius från Transkaukasien, som har underjordiska knölar från vilka annuella skott uppväxer, blommar och vissnar ned.

Undersläktet Aizoon är knepigare. Alla arter är gulblommiga och kommer från Ostasien, men hur många de är och hur de skall avgränsas från varandra är ännu en öppen fråga. Den mest högväxta arten är gyllenfetblad P. aizoon som växer upprätt som en kärleksört och kan bli uppemot en halv meter hög. I sin typiska form känns den bl.a. igen på rikt tandade blad, en kompakt blomställning och att den vissnar ned vintertid. Det som brukar kallas P. a. var. scabrus är måhända egentligen en egen art. Den är mera lågvuxen med rödtonad, knottrig stjälk, mindre rikt tandade blad och glesare blomställningar som efterhand får en konkav övre begränsningsyta; dessutom har den övervintrande bladrosetter. Det som brukar kallas för P. maximowiczii är en mera småblommig typ med breda, ofta motsatta blad. Numera räknas den dock ofta in i gyllenfetbladets variationskrets. P. litoralis lär vara endem på en ö utanför Vladivostok, men det som i trädgårdssammanhang kallas så är kanhända inte samma sak, även om de korta foderbladen stämmer med originalbeskrivningen; i alla händelser tycks den vara oskarpt skild från gyllenfetbladet.

Mera klart åtskild är sibiriskt fetblad P. hybridus som är lågvuxen, krypande och mattbildande. Bortsett från sin gula blomfärg påminner den mycket om kaukasiskt fetblad, från vilken den dock lätt skiljs även utan blommor genom att bladkanten saknar papiller och frukterna är stjärnformigt utbredda. Det svenska namnet är väl valt; denna art förekommer som inhemsk genom hela Sibirien västerut till Uralbergen. Det kan stundom vara vissa problem att hålla isär den med kamtjatkafetblad P. kamtschaticus, som lär vara en endem från Kamtjatka, Kurilerna och norra Japan, men för att vara inhemsk i ett såpass begränsat område varierar den mer än nödigt. Den är glest mattbildande, men har i regel upprätta stjälkar, mörkare blad och rödbruna frukter, varigenom den skall kunna skiljas från sibiriskt fetblad. En liknade växt är högre (uppemot 25 cm) och har smalare, mera tandade blad — men sprider sig även den i sidled. Kanhända är detta en hybrid med P. aizoon (men den är helt fertil), eller faller den kanske inom gyllenfetbladets variation? Japanskt fetblad P. ellacombianus har ljusare gröna blad och rent gula blommor; inte ens frukterna blir rödbruna. Den bildar kompakta tuvor och har funnits i odling sedan länge; stundom är den även funnen som förvildad. Emellertid anser vissa forskare att det blott är en form inom gyllenfetbladsrasen P. aizoon var. floribundus, till vilken även flera nyare kultivarer brukar föras. Smaragdfetblad P. floriferus är numera det vanligaste gulblommiga fetbladet i handeln. Arten liknar mest det sibiriska, men har smala, mörkgröna blad och blommar avsevärt senare, i augusti. Det som odlas under detta namn stämmer dock ej med beskrivningen av den vilda växten, utan är troligen något slags hybrid. Ännu mera smalbladig är manchuriskt fetblad P. middendorfianus vars blad dessutom är V-formiga i tvärsnitt; för övrigt liknar den mest kamtjatkafetblad. Den är dock ovanlig i odling, liksom ytterligare en art, ochotskt fetblad P. selskianus, vilken lätt skiljs ut genom att vara rikligt luden över hela örten; för övrigt liknar den mest P. aizoon.

Även efter avskiljande av fetbladen är det kvarvarande fetknoppssläktet Sedum s.str. nog så stort; det omfattar mer än 400 arter med utbredningscentra i Medelhavsområdet, Kina och Mexiko. Flertalet av våra odlade trädgårdsfetknoppar kommer från Europa. En även hos oss inhemsk art är gul fetknopp S. acre, som i regel är tätt tuvad och ofta rent grön i bladen; en ovanligt röd form finns dock på Ölands alvar. Hos oss är arten såvitt känt alltid tetraploid, men söderut finns även diploida typer, vilka i regel är storväxta. En speciell egenskap hos denna art är de fria foderbladen; alla de andra har nere vid basen sammanvuxna foderblad. Liten fetknopp S. annuum är vår mest vittspridda art; den är hos oss ingalunda annuell utan bienn, men ettåriga typer lär förekomma söderut i Europa. Vit fetknopp S. album känner många igen på de vackert rödanlupna bladen, men här och var (i synnerhet i kalkområdena) förekommer även en form utan dessa röda pigment som har kallats S. a. var. pallens. Men även om färgen skulle svika är arten lätt; det finns helt enkelt inget annat att förväxla den med. Den är dock mycket variabel och förekommer utrikes i såväl påfallande små- som storvuxna typer. Engelsk fetknopp S. anglicum har vanligtvis rödlätta blommor men erinrar i bladen mera om gul än om vit fetknopp. Den har en oceanisk utbredning utmed Atlantens kuster och förekommer i Sverige blott på Västkusten från Varberg till Sotenäset; ett alternativt namn är bohusfetknopp. Blek fetknopp S. hispanicum är inhemsk söderut i Europa (dock ej i Spanien!); den är oftast tvåårig men stundom perennerande, har blekt vitgröna blad och vita eller blekrosa blommor som ofta har sex eller sju kronblad (det normala hos fetknopparna är annars fem) och påträffas väl så ofta som förvildad hos oss. Turkisk fetknopp S. aytacianum skiljer sig genom att ha rent gröna blad, men är troligen ingen god art utan bör nog anses falla inom variationen för den bleka. Lydisk fetknopp S. lydium är lågvuxen med små runda korta skott, vilka erinrar om akrokarpa mossor. Bladen är tvärt avtrubbade i spetsen och ofta rödanlupna. Spenslig fetknopp S. gracile har hittats av Tomas på en grusplan på Taberg; den påminner en hel del om föregående men är ännu mindre och har blekare, ej så trubbiga blad, varigenom den även kommer att erinra om kantig fetknopp S. sexangulare, vilken dock har gula blommor. Den sista art bland de småvuxna som presenterades var luddfetknopp S. dasyphyllum, som har vita eller ljust rosa blommor och röda blad. Den känns lätt igen på sin rikliga förekomst av glandelhår över hela växten; dessutom har den liksom den bleka ofta sex- eller sjutaliga blommor.

Bland de mera storväxta arterna får vi först se den synnerligen variabla art som heter just stor fetknopp S. rupestre — och inte "S. reflexum" som det står i vissa floror. Den har spetsiga blad och en hög blomställning som hänger ned i knopp hos vår inhemska underart, S. r. ssp. rupestre, vilken även den är nog så variabel. På Öland och Gotland är den alltid grågrön och rätt storvuxen, medan det på fastlandet (mest i Västsverige) även finns rent gröna, mera småvuxna typer; på Kinnekulle finns dessutom en grågrön småvuxen form. Vi får även se en fascierad (förbandad) odlingstyp av stor fetknopp. Släktingen tofsfetknopp S. forsterianum förväxlas ofta med den stora, men bladen är mjukare, blommorna har kortare foderblad och saknar stödblad (vilka är lätta att se hos den stora). Däremot bildar bladskotten de tofsar som gett arten dess svenska namn blott vid kraftig torka. En annan liknande art är bergfetknopp S. montanum, som dock ofta är glesare i bladen än den stora och som har sin blomställning upprät även i knopp. Den indelas i två underarter, varav typrasen S. m. ssp. montanum har långa, tätt glandelhåriga foderblad, medan S. m. ssp. orientale har kortare foderblad med färre glandelhår. Den senare brukar vara rikt blådaggig och kan vara svår att skilja från S. r. ssp. rupestre, men blomställningen är som ovan nämnts upprät i knoppstadiet. Märk dock att detta även gäller den utländska rasen Sedum rupestre ssp. erectum! Enligt en teori har stor fetknopp uppstått ur kromosomtalsfördubblade hybrider mellan bl.a. berg- och tofsfetknopp.

Några mera udda arter fick avsluta kavalkaden: skogsfetknopp S. ternatum från Nordamerika som kräver en relativt fuktig ståndort, har platta blad i rosett, vita fyrtaliga blommor och är vårblommande. Den är lättodlad, men trots detta ovanlig i odling hos oss; vanligare är de båda gulblommiga släktingarna kalifornisk fetknopp S. spathulifolium och oregonfetknopp S. oreganum, vilka dock lättare tar skada av vinterkölden. Löparfetblad S. sarmentosum kommer från Kina, har upp till halvmeterlånga revor vilka rotar sig i spetsarna och ger upphov till nya plantor. Även den är ovanlig i odling, men troligen härdig åtminstone i södra Sverige. Den mycket avvikande arten himalajataklök S. sedoides (eller kanske hellre Sempervivella alba) ser närmast ut som en taklök. Den har gulvita blommor och glandelhåriga, taklökslika bladrosetter samt underjordiska utlöpare. Den är fullt härdig mot kyla, däremot tyvärr ej mot våra fuktiga vintrar.

 

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Tomas inte kände till någon riktigt bra metod för att få goda pressade belägg av fetbladsväxter, däremot rekommenderade han att man tog hem levande belägg och odlade dessa för bestämning — de flesta arterna är lätta att flytta och även att hålla vid liv en längre tid. Kärleksörten är troligen en av våra mest dagslängdsstyrda blomväxter; den börjar nästan alltid att blomma i början av augusti, oavsett hur vädret har varit tidigare under sommaren.

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg