Botaniska Föreningen i Göteborg

Långt borta — men ändå hemma.

Föredrag av Rolf Lundqvist torsdagen den 16 december 2004

Föredraget behandlade taigan inom nationalparken Petjora-Illitj vid Uralbergens västra kant. Inom detta område, som avsattes som "zapovednik" för ca sjuttio år sedan, finns ännu stora områden med barrskog som aldrig har avverkats, vilket medför en mycket rik kryptogamflora. Skogarna i Petjora-Illitj kan ge oss en uppfattning om hur våra skogar kan ha sett ut i forna tider, innan virkesindustrin gick skövlade fram. De viktigaste trädslagen i området är tall, altaigran, björk, asp och cembratall, varav blott den sistnämnda saknas naturligt i vår taiga. Även den gamla syrjänska bondekulturen inom området påminner mycket om hur vår egen såg ut för mer än hundra år sedan, men tyvärr går även den mot sin upplösning.

I nordöstra Ryssland, inom den autonoma "Komi-republiken" på Uralbergens västra sida finns de sista stora orörda "urskogarna" i Europa. Det rör sig om boreala barrskogar av tall och gran, men även med ett visst inslag av lövträd som björk, asp och al. Klimatet är avsevärt mera kontinentalt än hos oss; vintrarna är hårda med besked. Området är glest befolkat, förr huvudsakligen av syrjäner (eller komier), ett finsk-ugriskt folk, men numera även av ryssar. Här finns olje-, gas- och malmfyndigheter, men inte minst stora skogar, något som lockat exploatörer dit. Det sistnämnda lockade dock även Rolf som är förtjust i skog, i synnerhet orörd skog. Ett av de viktigaste skyddade områdena med sådan orörd "urskog" är den strikta nationalparken ("zapovednik" på ryska) Petjora-Illitj, som ligger vid Uralbergens västra fot, avgränsad av floden Petjora och dess biflod Illitj. Hit reste en grupp svenska forskare, bland dem Rolf, höstarna 1992 och 1993 för att studera hur taigaekosystemet ser ut i naturligt skick. Under våren 2003 gjorde de så ett återbesök i området.

Vi börjar 200 mil från Dalarna, i Syktyvkar, huvudorten i "Komi-republiken". Vi får se Rolfs kollega i "Taigaekologerna", lichenologen Janolov Hermansson tillsammans med de tre ryska kryptogambotanister som jämte tre svenska utgjorde forskargruppens botaniska del. Från Syktyvkar for man så vidare österut, först med järnväg, senare på linjalraka landsvägar genom skogen mot byn Jaksha, som ligger i utkanten av nationalparken. När Petjora-Illitj först avsttes på 1930-talet var området dubbelt så stort, ca 1’300’000 ha, men under 1950-talet upphävdes skyddet för hälften för att det skulle kunna avverkas. Nu återstår ca 750’000 ha skyddad skog; vissa oskyddade områden i omgivningarna utgörs dock även de ännu av orörd skog, men avverkningar planeras. De lägre delarna av nationalparken utgörs till största delen av en flack, skarp tallhed, medan de mera högt belägna partierna upp på Uralbergens sluttningar hyser mera gran, lövträd och cembratall. Ännu finns det på vissa platser bofast syrjänbefolkning som lever nära självhushåll, vilket även forskarna i Jaksha till stor del gör; vi får se sju vita gäss vandra över gårdsplanen, bakom vilken täppor med potatis och grönsaker skymtar. Vi ser en gammal brunn med spann för att ta upp vatten, men i bakgrunden hämtar en helikopter potatis från odlingarna. Höet hässjas dock som förr även i Jaksha och en gammal man ses samla in gödsel i en dyngkärra från de fritt kringströvande tamdjuren — långt borta, men ändå som i Sverige för mer än hundra år sedan!

Från Jaksha gick det (lyckligtvis) ingen väg vidare, utan forskarna färdades på flatbottnade flodbåtar in i Petjora-Illitj, totalt 23 mil uppåt på floderna. Vid vårfloden eroderas ofta strandbrinkarna, vi ser färska ras på ett flertal ställen; stundom kan en hel myr "bryta sig ut" och försvinna i floden, vilket vi får se exempel på, en märklig syn. Älvbrinkarna hävdas ännu genom slåtter, även om det inte längre bor några syrjäner inom området så färdas de hit för att skörda hö; vi ser flerstädes hässjor utmed floden. Ett annat skäl för lokalbefolkningen att ta sig hit är (olaglig) jakt och fiske. Ishavslaxen leker i Petjora (den var ett av skälen till att nationalparken ursprungligen avsattes) och här förekommer ännu sobel Martes zibellina, visserligen fredad på papperet, men visst inte i praktiken. En del av den omgivande skogen är sumpskog, ofta med avsnörda småsjöar i vilka det finns gott om fisk, vi ser en havsörn flyga förbi. Nära bifloden Illitj inflöde i Petjora ser vi de första utlöparna av Uralbergen, några isolerade små berg med rätt så höga stup rätt ned i floden. Härifrån och uppströms är allt vi ser riktig skog (aldrig avverkad, fastän syrjänerna tagit ett eller annat träd tid efter annan, så någon "urskog" i strängaste mening är det inte). Här och var ersätts barrskogen av lövbrännor, områden som, efter en skogsbrand, under något hundratal år domineras av lövträd, i synnerhet asp och björk. Det dominerande trädslaget är annars tall, men när man kommer högre upp ökar andelen cembratall Pinus cembra ssp. sibirica, det trädslag vars frön den sibiriska nötkråkan livnär sig på. Flodstränderna är på de flesta platser skogklädda, men här och var finns rester av övergivna syrjänbyar, där hässjorna vittnar om att slåttern ännu fortgår.

Forskargruppen upprättade sitt basläger på en gammal slåttermark vid oset där biflödet Leaga rinner ut i Illitj. Här låg förr en syrjänby, men nu är den till stor del öde. Här möter oss dock en syrjänsk "nationalparksvakt", som kommer att fungera som gruppens vägvisare, samt hans åldrige far. Trots att det var juni var våren sen, varför inte många kärlväxter kommit i blom. Huvudintresset var dock riktat mot kryptogamerna, och sådana fanns det gott om. I de skarpa tallskogar som passerats var marken täckt av lavar och de talrika lågorna och högstubbarna utgjorde ett förträffligt substrat för olika vednedbrytande svampar, av vilka åtskilliga förekommer även i Sverige, men här är sällsynta och ofta hotade. Dessa torra tallskogar brinner relativt "ofta", varför delvis förkolnad ved inte är någon sällsynthet, till glädje för specialiserade lavar och brandgynnade insekter. Egentligen är sommaren den bästa tiden för att studera vedsvamparna, de perenna arterna ses givetvis året om, men de flesta av de annuella tickorna och skinnen kommer fram efter de mycket intensiva åskregn som regelmässigt uppträder under de annars varma och torra somrarna. Vi får dock se åtskilliga intressanta arter, som tallstocksticka Gloeophyllum protractum, mycket sällsynt i östra Sverige, men här rätt vanlig på delvis förkolnad död ved. En del bränder är lätta och lämnar många tallar som överlevande brandöverståndare, andra är mera intensiva och ger upphov till lövbrännor, vi får se rikligt ungaspuppslag mellan branddödade tallar. De återkommande bränderna gör att humuslagret blir tunt, vilket gynnar arter som plattlummer Diphasiastrum complanatum och stenmurkla Gyromitra esculenta, i synnerhet den senare beroende av blottad mineraljord för sin etablering. Entomologerna fann mycket av intresse i den branddödade veden, däribland svartoxe Ceruchus chrysomelinus. Andra djur som gjorde sig påminda var knotten Culicoides spp., synnerligen rikliga och helt omöjliga att förbise, medan däremot brunbjörnen Ursus arctos inte sågs annat än som spårtecken, trots att den är vanlig i Petjora-Illitj, där den till stor del livnär sig på skalbaggslarver och gräs.

Landskapet sluttar på de flesta ställen sakta uppåt mot öster, men vid floden Leaga finns på några ställen höjder, varifrån man kan få en viss utsikt över landskapet. Från en av dessa kan vi urskilja stora ljusare lövbrännor i barrskogshavet. Närmast floden är även lövinslaget stort (mest asp och björk), längre upp är altaigran Picea abies ssp. obovata det dominernade trädslaget, medan cembratallen vidtar ännu högre upp. Brandhistorien avgör hur skogen ser ut: lövbränna eller brandrefugium. Ofta är det mycket skarpa gränser mellan områden med olika brandhistorik, på en plats ser vi en liten bäck, som satt stopp för en markbrand och nu bildar gräns mellan ung lövskog och åldrig granskog. Vid bäcken blommar tibast Daphne mezere-um och altaigranarna på refugiesidan är draperade i långskägg Usnea longissima. Grenlav Evernia mesomorpha (som hos oss är hotad) är en allmän art i skogarna här. Nysrot (eller prustrot) Veratrum album är en karaktärsart i de rikare delarna av skogen, men under våren ser vi blott dess stora, skarpt veckade blad som är på väg upp ur marken. En av skogens fagraste blomväxter är kolapionen, Paeonia anomala, vi ser den blomma odlad vid husen, men betydligt vackare ute i en näringsrik lövbränna.

Uppe på sluttningarna dominerar cembratallen, ofta i form av jätteträd, medan tallen blir sällsynt och huvudsakligen påträffas på myrar och i bergbranter. Här och där ser vi sobelsaxar uppsatta i träden, tyvärr är detta nationalparksvakternas (olagliga) biinkomst, men ännu är sobeln ej utrotad i området. Även mård Martes martes finns och fångas även den. På en sträcka av 1000 m sågs hela 10 sobelsaxar, alla uppsatta i stora cembratallar. Här finns det mycket gott om död ved i olika nedbrytningsstadier, sannolikt minst lika mycket som den levande. Vi får se den sällsynta vita asptickan Polyporus pseudobetulinus, på kolad ved skorpticka Dichomitus squalens och på rikare mark blommande norna Calypso bulbosa mellan de unga skotten av nysrot. Inuti en klibbticka Fomitopsis pinicola finner entomologerna stor flatbagge Peltis grossa, ännu en brandgynnad insekt. På ett färskt, tvåårigt brandfält dominerar mjölkört Chamaenerion angustifolium och åkerbär Rubus arcticus, medan ett gammalt brandrefugium kan erbjuda både långskägg och elfenbenslav Heterodermia speciosa, dessutom sjunger blåstjärten Tarsiger cyanurus nära skogsgränsen, som bildas av cembratall. Uppe på lågfjället Ebelis (som betas av renar) får vi se utsikten över stora delar av nationalparken. Rolf avslutade med att uppmana alla som vill se riktig taiga att besöka Petjora-Illitj medan skogen ännu finns kvar: "all intressant skog står under ett konstant hot från virkesindustrin".

 

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att de äldre tallarna i Petjora-Illitj säkerligen är en hel del äldre än 500 år, även om Rolf inte hade borrat några träd för att räkna årsringar. Gamla tallar kan man lära sig att känna igen på formen, men de är ofta rötade inne i kärnveden så att en exakt åldersbestämning omöjliggörs. Det finns dock avsevärt färre riktigt gamla tallar i nordöstra Ryssland än vad Rolf ansåg att man skulle ha kunnat vänta sig. Vad kan då detta bero på? Möjligen på skillnaden mellar våra moränjordar och de ryska sedimentjordarna; de ryska tallarna kanske "har det för bra" och därför inte blir så gamla, vi vet från Sverige att det är senvuxna träd i svåra lägen som blir äldst. Nysroten i Petjora-Illitj är troligen samma ras som vi finner på Varangerhalvön, grön nysrot Veratrum album ssp. lobelianum, men Rolf hade inte sett den blomma. Brun glada Milvus migrans är inte ovanlig i Petjora-Illitj, detta har säkerligen ett samband med att syrjänsamhällena ännu inte blivit alltför "uppsnyggade", utan att träck och avskräde får ligga öppet. En annan fågel som kan ses (och höras) är taigagök Cuculus saturatus, den låter som en härfågel ungefär. Den skog som hyser den artrikaste kärlväxtfloran är högörtslövbrännorna, där glansruta Thalictrum lucidum är en vanlig art. Under normala år är det vår (med norna i blom) under första hälften av juni. Området har mycket kontinentalt klimat, på sommaren kan det vara +35°C, på vintern —45°C; och detta gäller ett område ungefär lika långt åt norr som Medelpad. Sobeln har jagats av ryssarna åtminstone sedan medeltiden, pälshandlarna var ofta de första som kom till nya områden i sin jakt på sobelskinn. Var de renar som betade på Ebelis skogsvildrenar eller tamrenar? Rolf visste ej, men det finns skogsvildren i Uralbergens norra delar, så det är inte helt omöjligt, dock mindre troligt då de föreföll vara för små. Alla "de fyra stora", björn, varg, järv och lo, förekommer inom området. Vissa år är det ekorrår, då ser man ekorrar överallt, men de år Rolf var där hade han inte sett någon ekorre över huvud taget. Skogshuggning pågår tyvärr på många håll i nationalparkens omgivningar så att "urskogen" naggas i kanten — och ingen vet hur länge fredningen av Petjora-Illitj består. Smärre sällskap kan få besöka området under ledning av Janolof Hermansson. På den sista frågan, om man kan "höra tystnaden" i Petjora-Illitj svarar Rolf att "ja, det tycker jag".

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg