Floran på Hawaii-öarna - ett skolexempel inom ö-biogeografin.

Föredrag av Uno Eliasson, torsdagen den 11 december 2003

Föredraget behandlade den ytterst endemrika floran i ögruppen med mångaexempel ur familjen Lobeliaceae som är öarnas artrikaste, nästan samtliga arter är dessutom endemer. Även Asteracaae har ett stort antal endemer, bland vilka i synnerhet silversvärden Argyroxiphium framhölls. Det stora antalet endemer förklarades som ett resultat av att de mycket isoleradeöarna blott kunnat motta ett litet antal invandrande landväxter från andra områden, varför de arter som funnits där kunnat fylla ut "tomma nischer".Införda, mera konkurrenskraftiga arter har blivit ett svårt hot mot deninhemska floran och faunan och ett stort antal av de växt- och djurartersom en gång fanns där (och endast där) är redan utdöda; flera står på tur.

Hawaiiöarna är som bekant en extremt isolerad ögrupp i Stilla havets norra del. De långa avstånden till närmaste fastland (Nordamerika), liksom tillandra ögrupper (Julögruppen) gör att det är mycket svårt för landlevandeorganismer att ta sig dit. Den låga sannolikheten för naturlig spridninggör att rena tillfälligheter får ett stort inflytande överartsammansättningen: oceanöar får en s.k. disharmonisk flora och fauna.

Ögruppen omfattar åtta större öar: Hawaii, Maui, Kahoolawe, Lanai, Molokai, Oahu och Kauai jämte flera mindre. Alla öarna är vulkaniska, men inutiden finns aktiva vulkaner blott på Hawaii. Detta får sin förklaringgenom att vulkanismen kan härledas till en "hetfläck" över vilkenStillahavsplattan driver bort åt nordväst, varigenom nya öar bildas isydöst och vulkanerna på de äldre öarna åt nordväst slocknar ut, varpå nedbrytningen sätter in på allvar. Klimatet är hyperoceaniskt med småskillnader mellan sommar och vinter. Däremot är det stora skillnader inederbördsmängd mellan den våta nordöstra sidan, som får ta emot defuktighetsmättade vindarna, och den betydligt torrare sydvästra sidan avögruppen. Öbefolkningen talade ursprungligen ett polynesiskt språk medmycket få konsonanter. Detta får till följd att ortnamnen blir mycketvokalrika (diftonger saknas, alla vokaler skall uttalas). Hawaiiskan ärdock numera under utdöende och har i stort sett ersatts av engelska.

Hawaiiöarna har en mycket endemrik flora och fauna: av knappt 1000inhemska kärlväxter är 89% endemer (för insekter och spindeldjur gällerännu högre tal: 98%). Beklagligt nog har dock minst lika många främmandekärlväxtarter införts och naturaliserat sig, varigenom de inhemska trängtstillbaka. De flesta av endemerna finns uppe i bergen, medan stränderna ochlåglandet har större andel vittspridda arter. Detta är ett generelltfenomen på oceanöar, varför låga ögrupper (som atoller) i regel har enendemfattig flora.

På stränderna växer bl.a. de vittspridda Ipomoea pes-caprae och Scaevola taccada (Goodeniaceae), men även den vitblommiga endemen Jacquemontiasandwicensis (Convolvulaceae) och en gulblommig endem ur släktet Lipochaeta(Asteraceae). I den nästintill ogenomträngliga snårskog som vidtar ovanförstranden (man går lättast i bäckarna!) dominerar den i tropikernavittspridda Hibiscus tiliaceus, men här finns även flera palmer ur släktetPritchardia, samtliga endemer, jämte rikligt med ormbunkar. Dessa spridsjämförelsevis lätt över oceanerna med sina stoftfina sporer, varför de iregel inte utmärker sig för någon högre endemfrekvens; på Hawaiiöarna är dock så mycket som 60% av de ca 150 ormbunksarterna endemiska. På högrehöjd där fuktigheten tilltar blir skogen mera högstammig. Här förekommerbl.a. ett flertal endemiska arter ur det vittspridda släktet Pittosporum(Pittosporaceae) och en rik epifytflora. Vi får se ormtungan Ophioglossumpendulum, nog så olik vår art, och en bladlös mistel ur släktetKorthalsella (Viscaceae). I ljusgläntor kan man finna en 3 m hög buske ursläktet Bidens (naturligtvis endem), vars frukter dock till skillnad frånvåra saknar de karakteristiska hakborsten. Här växer också endemen Acaciakoa (Mimosaceae), öarnas enda inhemska art ur detta mycket stora ochvittspridda släkte.

Ögruppens artrikaste familj är Lobeliaceae med ca 110 arter fördelade på sju släkten. Samtliga arter utom en Lobelia-art är endemiska. De ser inte alls ut som vårt inhemska notblomster L. dortmanna utan är i regel måttligthöga rosetträd. De olika arternas blommor uppvisar en mycket stor variationi färg, form och piplängd, vilket har att göra med att de pollinerades avvar sin, givetvis endemiska, hawaiifink. Denna fågelgrupp omfattadeåtminstone 40 arter vid kapten Cooks ankomst 1779, men redan på 1800-talethade alla utom 15 blivit utrotade; idag finns blott åtta kvarlevende arterav hawaiifinkarna. På samma sätt, om än i lägre grad har lobeliaväxternautrotats: ca 25% av de endemiska arterna har försvunnit under 1900-talet.Det bör påpekas att denna storskaliga utrotning av endemiska arter (isynnerhet fåglar) inte var något som påbörjades först vid europeernasankomst; från det att människan först anlände till Hawaiiöarna på 400-talet fram till 1779 hade minst 39 endemiska fågelarter redan utrotats (de ärblott kända genom benfynd). Utrotningen accelererade dock kraftigt, isynnerhet sedan stickmyggorna införts på 1820-talet; de spred fågelmalariasom många av de endemiska fåglarna helt saknade motståndskraft mot.

Från ön Maui får vi se endemiska Geranium-arter, som här är buskformiga med hela, tandade blad och likaså endemiska småträd ur släktet Vaccinium. En endem rubiacé ur släktet Coprosma är påfallande lik kråkbär Empetrum nigrum i frukt. Inne på ön finns en stor krater med ett stenigt,vegetationsfattigt "månlandskap", fläckvis dock med raggmossa Racomitriumoch enstaka ormbunkar. Här växer de berömda silversvärden Argyroxiphium(Asteraceae); upp till 1.5 m höga "bollar" med långa vassa blad förseddamed speciella hår, vilka gör dem silverglänsande. De tillväxer sakta ochblommar efter ca 20 år, varefter plantan dör bort. Släktet omfattar femarter, samtliga är endemiska på Hawaiiöarna. I samma krater kan man ävenfinna arter ur släktet Dubautia, bredbladiga gröna buskar, som trots att deser helt annorlunda ut anses vara mycket nära släkt med Argyroxiphium. Ävendetta släkte, som omfattar 21 arter, är endemiskt på Hawaiiöarna. På önKauai finns det endemiska släktet Wilkesia med två arter; de ser ungefär utsom agave, men anses även de stå mycket nära silversvärden.

Den största ön Hawaii tillväxer ännu till följd av vulkanismen. Den basaltrika lava som väller fram bildar två olika slags lavafält, vilka fått sina internationella namn från hawaiiskan: knölig aa-lava och "repartad"pahoehoe-lava. Understundom flyter lavan ut över vägarna - det är "intemycket att göra åt". Lavan är på Hawaii lättflytande och har lågtgasinnehåll, varför den inte är explosiv och i princip ofarlig (om man harvett på att inte stå i vägen för den). Detta gör att vulkanutbrotten påKilauea är turistattraktioner som man reser till (och inte flyr bortifrån). På Hawaiis högre delar är alla arter endemer - till skillnad från iHonolulu (på Oahu) där samtliga arter är införda. Endemerna saknar oftaförmåga till långdistansspridning och är mycket sårbara för konkurrensen från införda arter, där såväl djur som växter gör mycket stor skada i den inhemska vegetationen. En av de värsta invasionsarterna är eldkrona Lantana camara (Verbenaceae).

Som avslutning presenterade Uno en alternativhypotes angående Hawaiiöarnashistoria: vulkangudinnan Pelé, som enligt den inhemska mytologin är ettytterst lättretat, hämndlystet och girigt fruntimmer. Lavan är hennesyttranden och dess olika former visar på hennes humör vid skildatillfällen. Där hon slagit med sin käpp i öarna har kratrar uppkommit ochnär hon i vredesmod stampar med foten blir det jordbävning; om hon får ettraseriutbrott strömmar lavan fram och förstör öbornas odlingar. Hon ansersig äga öarna och allt vad som finns på dem, och tydligen i synnerhet detendemiska trädet Metrosideros polymorpha (Myrtaceae), av vars vackertblommande kvistar på sin höjd de infödda kan få bryta en liten kvist efterett vederbörligt offer till Pelé, medan utlänningar som vågar sig på attröra trädet får vänta sig hennes hämnd. I den stora nationalparken påHawaii gäller ett strängt förbud mot att ta med sig lavastenar, men mångaav de besökande turisterna gör det ändå. Enligt vad som berättas avnationalparkens tjänstemän får de varje år 200-300 paket innehållande enlavasten sig tillsända från någon turist som tidigare besökt ön, med ettföljebrev som börjar "Jag är egentligen inte vidskeplig, men...". Uno återgavnågra "skräckhistorier" om vad som sades ha drabbat dem som tagit med sigen lavasten hem: uppsägningar, skilsmässor, nedbrunna hus m.m. (Man kanundra hur mycket av detta som egentligen är sant och hur mycket som ärskrönor...)

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Uno inte har tagitmed sig någon lavasten hem från Hawaii (fastän han ingalunda ärvidskeplig). Ögruppen saknar både inhemska groddjur och kräldjur, mennumera finns en införd ormart. Bland däggdjuren finns det blott tvåinhemska arter, en fladdermus och en munksäl, den senare endem. De s.k."beautiful hawaiian orchids" som säljs till turisterna är i regel varkeninhemska eller medlemmar av familjen Orchidaceae (som har tre endemiska,små markväxande arter inom ögruppen). Hawaiiöarnas berömda sandelträd Santalum spp. är på stark tillbakagång; under tio resor till Hawaii har Unofått se en art vid ett tillfälle. Det finns ingen reguljär båttrafik mellanöarna, utan alla resor sker med flyg. Kanarieöarna, som även de ärvulkaniska, uppvisar en hel del parallella drag med Hawaii; som bekantfinns även där rikligt med endemer. Ett udda problem vid utforskandet avögruppens flora är att det här och där i skogarna finns illegalanarkotikaodlingar, vilka bevakas av folk som skjuter först och (kanske)frågar sedan, och dessutom gärna minerar stigarna genom snårskogen.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatörerna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg