Ängsmarkerna i "det glömda landet"

Föredrag av Mats Karström, torsdagen den 25 september 2003

Föredraget behandlade övre Norrlands ängsmarker och deras kvarvarandekvaliteter, i synnerhet i form av låsbräknar och ängssvampar. Den tidigareså rika låsbräkenförekomsten vid Kåikul, vilken spolierades genomskogsavverkning beskrevs ingående, liksom det mera glädjande exemplet medPersbacka, som erhållit ett (förhoppningsvis) permanent skydd förframtiden. Ängsmarkernas beroende av skog (ej hyggen) i sin omgivningpoängterades, liksom den långsamma igenväxningstakten, sannolikt p.g.a. detringa kvävenedfallet och den korta vegetationsperioden i övre Norrland.

Mats började med att erinra om att han redan tidigare gästat Föreningenoch talat om gammelskogar i allmänhet och "Steget Före" i synnerhet. Ävenom dagens ämne är ängsmarker så trodde han sig inte kunna hålla sig heltborta från skogsfrågorna. Han har ju mest blivit känd som "Mr Steget Före",norra Sveriges "urskogsräddare" framför alla andra, men understundom blirhan något "trött" på alla skogsproblem och söker sig till ängsmarkerna föratt få omväxling bland alla blommor, låsbräknar och ängssvampar.

Ängar i Norrland - finns det? Man kan nog ställa sig denna fråga om manbläddrar i den mera lättsmälta litteratur som finns utgiven om ängar ochängsskötsel. I stort sett alla exempel på värdefulla ängsmarker sompresenteras i dessa verk är belägna söder om Dalälven. Mats presenterade enlista med frågor som han själv hade ställt sig, och som litteratureninnehöll få svar på: finns det värdefulla ängar i Norrland?; vilka djur ochväxter förekommer i dem?; hur bedömer man deras naturvärden?; vad händermed dem vid ohävd?; hur skall man sköta dem för att bevara deras värden?

Mats hade funnit att kärlväxterna i ängsmarkerna i de flesta fall varalltför svårspridda och representerade av alltför få arter för att kunna geunderlag till goda naturvärdesbedömningar. Däremot var kryptogamerna ochbland dem i synnerhet de lättspridda ängssvamparna goda indikatorarter. Enviktig skillnad mot södra Sverige som han hade iakttagit var attigenväxningen av övergivna ängsmarker, väl till stor del beroende på mindrekvävenedfall, går mycket långsammare i Norrland. Detta får bl.a. till följdatt även marker som legat i ohävd under 50 år fortfarande kan uppvisa enartrik ängsflora.

Låsbräknar Botrychium är ett släkte som Mats speciellt intresserat sigför. Dessa "ormbunkarnas Rolls-Royce" har visat sig vara godaängsmarksindikatorer, i synnerhet de mera sällsynta arterna. Låsbräknarnaär märkligt nog "sociala", ett flertal arter kan samexistera i sammaängsmark, så om man finner någon av de ovanligare förekommer oftast även demera vanliga arterna på samma plats. Mats berättade om den finalåsbräkenängen vid Kåikul som han upptäckte 1986; då förekom där hela fyraarter trots långvarig ohävd: höstlåsbräken B. multifidum (145 ex),topplåsbräken B. lanceolatum (106 ex), månlåsbräken B. lunaria (3 ex) ochnordlåsbräken B. boreale (1 ex). Slåtter upptogs på platsen och redan åretdärpå belönades arbetet med en kraftig ökning i individantalet: höst- 282,topp- 251, mån- 4 och nord- 3 ex; dessutom upptäcktes "Lilla Rut",rutlåsbräken B. matricariifolium i 1 ex - detta var det första fyndetnågonsin av arten i övre Norrland. Ytterligare slåtterinsatser under dekommande åren gav bättre och bättre resultat i form av låsbräknar; dehögsta siffrorna räknades under åren 1989 och 1990: höst- 510, topp- 483,mån- 17, nord- 11 och rut- 2. Dessa siffror med fler än tusenlåsbräkenindivid gjorde dock att Mats inte fullföljde det exakta räknandetunder de följande åren utan blott konstaterade att det fanns rikligt avdem, något han fick anledning att ångra. År 1994 väntade nämligen en mycketotrevlig överraskning: skogen runt ängen hade kalhuggits ända fram tilldess gräns utan att någon skyddande trädridå lämnats kvar. Detta fick tillföljd att marken hastigt omvandlades från en låsbräkentorräng till enfuktig mossmatta i vilken låsbräknarna trots fortsatt slåtter fick alltsvårare att hävda sig. De mera exklusiva arterna försvann först, medan devanligare minskade kraftigt i individantal; år 2001 när ängen slogs försista gången (Mats gav upp; det blev för tråkigt att besöka Kåikul) fannsblott två arter kvar: höstlåsbräken (145 ex) och topplåsbräken (54 ex).

För att ge litet mera perspektiv på låsbräkenförekomsten vid Kåikulpresenterade Mats utbredningskartor över hela Jokkmokks socken för demalla. Månlåsbräken är den mest vittspridda arten, den förekommer i helaområdet, fastän sällan riklig. Höstlåsbräken är den vanligaste; den finnsmest i älvdalarna, men även mellan dem, däremot inte i fjällen.Topplåsbräken har en östlig utbredning i Jokkmokk och håller sig näraälvarna, oftast under HK, Högsta Kustlinjen. Rutlåsbräken (blott i form av"Lilla Rut" - alltid under 1 cm hög) har blott hittats på två lokaler näraVuollerim (och är ej funnen i Norrbotten, trots deras inventering).Nordlåsbräken är "bicentrisk" i Jokkmokk, den finns dels nere i älvdalarnai öster, dels i fjällen, men har ej kunnat påträffas i skogslandets högrebelägna delar.

Ett annat exempel på en rik ängsmark (med mera lyckligt slut)presenterades med Persbacka. Platsen var en gammal lappvall, som 1856 togsupp som nybygge, vilket sedan nedlades efter knappt hundra år. När StegetFöre startade 1987 beslöt man att försöka få till stånd ett skydd avPersbacka, såväl ängsmarkerna som den omgivande skogen, genom att visa uppområdet, göra det känt och skapa en opinion för dess bevarande. De börjademed att inventera floran och påbörjade slåttern 1990. År 1997 utkom SNV:srapport med 105 skyddsvärda skogar i Jokkmokk, bland dem fanns då ävenKåikul och Persbacka med, den senare med 42 ha. Två år senare beskrevsPersbacka i "Jokkmokksboken" med 47 ha. År 2000 ledde Mats en exkursion medhuvudmarkägaren AssiDomän till Persbacka; de kunde då tänka sig att skyddaca 28 ha av området, dock ej skogen ovanför ängsmarken. Detta område om ca19 ha hade i och för sig ej speciellt höga naturvärden, men efterkatastrofen vid Kåikul frågade sig Mats vad som skulle hända med Persbackaom man avverkade skogen i tillrinningsområdet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län borde ha skyddat Kåikul från kalhygget, såde fick "dåligt samvete" och kunde förmås att föreslå ängsmarken vidPersbacka till Natura 2000-område. År 2002 gjorde Steget Före en nyavgränsning vid slåttern, denna gång om 58 ha som borde skyddas. Vid en nyexkursion med länsstyrelsen och AssiDomän/Sveaskog nåddes så enöverenskommelse, gränserna godkändes och märktes ut i terrängen. (Äntligen- nu är det bara 104 skyddsvärda skogar kvar!, tänkte Mats.) Kort därefterväntade dock nya glädjeämnen: Sveaskog förbinder sig att ge långsiktigtskydd (alltså naturreservat) till 39 Steget Före-skogar i Jokkmokk,däribland den nedersta delen av Rimakåbbo (resten är ännu ej skyddat).

Ytterligare en ängsmark från vilken vi fick se låsbräknar och ängssvamparvar Mats egen tomt i Vuollerim. Här förekommer bl.a. brun jordtungaGeoglossum hakelieri, vridfingersvamp Clavaria amoenoides, sotfingersvampC. asperulospora, ljus ängsfingersvamp Clavulinopsis subtilis ochskruvbusksvamp Tremellodendriopsis tuberosa, för vilka närmast kändalokaler i regel är belägna i Svealand. Hur kan då så många rariteter haansamlats utanför Mats hus? En del av förklaringen kan vara att det rör sigom speciellt bra, gammal kulturmark ("biologer bosätter sig inte var somhelst"), en annan att trakten kring Vuollerim är påfallande låglänt menändå belägen tillräckligt långt från kusten för att igenväxningstaktenskall vara ringa, men naturligtvis spelar undersökningsfrekvensen en viktigroll - kanhända har andra tomter en nog så rik ängsflora, fastän den intehar upptäckts.

Efter det egentliga föredragandet gick så Mats över till att visa bilder.Vi fick se honom i unga år i Sörmlandsskogarna, drömmande om riktig urskog.I gammelskog med urskogskvaliteter nära Vuollerim såg vi honom med enlavskrika ätande ur handen och Ginger vid en gammal sälg bärande dofttickaHaploporus odorus och lunglav Lobaria pulmonaria. Vi fick se slåttern vidKåikul, rikligt med topplåsbräken samt gul och röd parasollmossa Splachnumluteum och rubrum i den omgivande skogen, men tyvärr också hur fasansfulltdet såg ut efter att skogen kring Kåikul kalhuggits. Stor sorg lägrade sigöver församlingen!

Vi fick se Persbacka innan restaureringen med ett gult hav av smörblommor,vilket efter några års slåtter hade ersatts av ett blått hav av blåklockor.Höst- och månlåsbräken förekom här rikligt, men efter fyra års slåtterhittades en första topplåsbräken, liksom jordtungor och fingersvampar,bl.a. saffransfingersvamp Ramariopsis crocea. Vi får även se slåtterfestensom äger rum i början av augusti vid Persbacka. På Mats tomt inne iVuollerim växer vinterskål Urnula hiemalis och tulpanskål Microstomaprotracta, vackert röda skaftade "blommor". Vi får se norrsken ochpärlemormoln, liksom en vit stork som förirrat sig till Vuollerim (liksomandra sydliga fåglar - fackornitologerna från söder är ofta skeptiska tilldessa fynd). Bland höstens ängssvampar sågs bl.a. vrid- och sotfingersvampsamt skär fingersvamp Clavaria incarnata.

På dammen som avleder Luleälven och den gamla uttorkade älvfåran finns enrik ängslokal, paradoxalt nog. Dammängen ingår i VVO (VattenfallsVärnOmråde) och slåttras med slåtterbalk varje år. Här växer rikligt medlåsbräknar, totalt ca 40 000 individ, mest höst-, mån- och nord-, men även"Lilla Rut". Andra arter här är ängsklocka Campanula patula och fågelstarrCarex ornithopoda. I Tussilagolunden i närheten växer förutom hästhovTussilago farfara (som är rar här) tidig larvklubba Cordyceps gracilis ochklockmurkla Verpa conica; längre in i skogen förekommer norna Calypsobulbosa och bombmurkla Sarcosoma globosum. Således har Vattenfall, somförstört så mycket natur, här gjort en god insats för bevarande.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att det räcker att slåängarna en gång om året, men vid restaureringen av Dammängen slogs den docktvå gånger per år. En del av de undersökta ängarna är gammal, "riktig"ängsmark, men de flesta är gårdstun, som snarare slogs "för att det skullevara vackert". Det mesta av vinterhöet i bygden togs förr genom myrslåtter- den gav bättre utbyte. Rutlåsbräken är i norra Sverige alltid småvuxen(men den kan bli stor; Älgön nu i somras nämndes). Frågan om vad växtnamnetlåsbräken betyder diskuterades, varvid bl.a. Fægris förklaring om formen påvissa gamla nycklars s.k. ax framfördes. Bland möjliga förklaringar tillden långsamma igenväxningen av övergivna kulturmarker i norr nämndes detlåga kvävenedfallet, den korta vegetationsperioden samt den täta grässvålsom ofta har utvecklats och genom allelopati hindrar trädens frön att gro.Vuollerim är speciellt, då det ligger så lågt, men ändå blott en kort tidhar varit utsatt för det moderna, destruktiva kulturinflytandet. Frågan omvad som skulle hända om det fanns en Mats Karström i varje socken kundeinte besvaras, men det vore sannolikt "helt enkelt underbart".


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av föredragshållarna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg