”Talipuner” i äppelskogen - botaniska irrfärder i Persien.

Föredrag av Henrik Zetterlund, torsdagen den 20 mars 2003

Föredraget behandlade en resa till Zagrosbergen i sydvästra Iran som Henrik hade företagit år 2002. Iran besöks inte av så många turister, men enligt Henrik är det ett vänligt, lättrest och bördigt land - helt enkelt underbart. Göteborgs Botaniska Trädgård har en relativt lång tradition vad avser Persien. Trädgårdens tidigare chef, Per Wendelbo, hade goda kontakter i Iran och företog flera forskningsresor dit; han disputerade också på en avhandling om släktet dionysosvivor Dionysia (Primulaceae) som är rikt företrätt i Iran.

Henrik företog sin resa huvudsakligen i avsikt att insamla levande Dionysia-material av så många arter som möjligt för att ytterligare utöka Botaniskas bestånd. Med sig hade han Gerben Tjeerdsma samt ett par tyska botanister. De tillbringade knappt tre veckor under april och maj i landet (efter att ha flugit till Teheran), främst i de bergskedjor i landets västra delar som sammanfattas under namnet Zagros. Detta område är ett bergigt högland med milt klimat under vår och höst, men torrt under högsommaren. Visserligen är en av de första saker som möter besökaren jätteporträtt av ajatollah Khomeini, men ute på landsbygden är folket enligt Henrik vänligt och man märker föga av den officiella fientligheten mot Västerlandets kultur.

I trakten av Yazd ger vi oss så upp i bergen. Här växer den ginstlika, bladlösa mandelarten Amygdalus scoparius som blommar med vita blommor, liksom rabarberarten Rheum ribes och den brandgula anemonen Anemone biflora. Uppe på kalkklipporna får vi så se den rosa Dionysia curviflora som funnits i odling sedan 1930-talet samt den relativt nybeskrivna, vackert storblommiga, rosa D. khatamii. I ett annat bergsmassiv sökte Henrik med sällskap efter en Dionysia som Magnus Lidén hade samlat här under sin resa 1998, men kunde trots GPS-koordinater inte återfinna den. Däremot hittades den gulblommiga D. revoluta, en av släktets vanligaste och mest spridda arter, som Henrik t.o.m. ”tröttnade så smått på”. Här förekommer även mycket annat, som den vitblommiga tulpanen Tulipa biflora och en mycket vacker, rödblommig art ut T. systola-gruppen. En storblommig vit salvia och en umbellat med blad erinrande om de hos björnrot tillhör sådant som vi inte får några närmare namn på. Den märkliga geraniacén Biebersteinia multifida är en knölväxt som förekommer på stäppen tillsammans med ett flertal lamiacéer och fabacéer.

Vi far vidare söderut mot Sarvestan. Nära en by skymtar Henrik något grönt på en klippa - det visar sig vara en Dionysia som inte tidigare var känd; en ny art för vetenskapen och dessutom ur en sektion som inte heller den var känd från området. Först funderade man på att kalla den för D. wendelboi, men detta namn visade sig redan vara upptaget; dess arbetsnamn är nu det något vitsiga Dionysia viva Lidén ined. En art som vi får se här liksom på flera ställen senare är en vedartad vinda, måhända Convolvulus tragacanthoides. Väl framme vid Sarvestan sökte man efter endemen Dionysia sarvestanica utan framgång, vilket visade sig bero på att de angivna GPS-koordinaterna var felaktiga. Men på gipsbergen i området växer mycket annat av intresse som den vita Linum leucanthum, en rosa Allium-art och en sannolik Astragalus-art med uppblåsta baljor. Andra vackra växter är en rosa geranium ur G. tuberosum-gruppen och en vitblommig tibastart (Daphne sp.). I den mån det fanns samlade man frön av Dionysia, men i många fall var detta omöjligt, utan Gerben fick visa sin skicklighet i att ta mikrosticklingar.

Vi kommer så till ruinerna av Persepolis, perserrikets gamla huvudstad som började byggas under sjätte århundradet f.Kr. Här ser vi bl.a. ”Stanley New York Herald 1870” klottrat på ruinerna av den bekante journalisten. Trevligare är då liljeväxten Ixiolirion tataricum som växer alldeles intill den forna staden. De egentliga Zagrosbergen lockade dock Henrik med sällskap mera än perserrikets gamla ruiner, varför vi ger oss upp i bergsstupen. Här kan vi få se Dionysia diapensifolia som ofta växer helt oåtkomligt, t.o.m. för nomadernas getter. På något planare mark frodas vita och röda tulpaner, Fritillaria zagrica med sina bruna blommor försedda med gula spetsar, samt den märkliga berberidacén Leontice armeniaca. Detta är en gulblommig perenn ört försedd med en stor underjordisk knöl och uppblåsta frukter. Här förekommer även stäppliljan Eremurus persicus som är en storvuxen, tidigblommande art med vita blommor. Naturligtvis finns det flera dionysosvivor, bland vilka den gula D. revoluta och den rosa D. bryoides med sina mosslika blad utmärker sig. En vacker gul dipsacacé är Pterocephalus afghanicus, men det som verkligen tar andan ur halsen på åskådarna är den sagolikt vackra, lilastrimmiga Iris iberica ssp. lycotis, som även Gerben bevisligen ägnade mycken uppmärksamhet åt.

Tillsammans med sina inhemska medarbetare söker sig Henrik nattkvarter (för sina tält) i en äppelodling där rikligt med den vackra tulpanen Tulipa biebersteiniana frodas. Henrik ville visa sina kunskaper i farsi och sade ”lela”, vilket han hade för sig betydde tulpan, men iranierna såg frågande ut tills en av dem slutligen förstod vad han menade och rättade till ”lale”. Föredragets titel är ett försök att på svenska återge hur vi skulle ha kunnat uppfatta det hela: ”talipun” låter ju högst märkligt, närmast oförståeligt.

Upp i bergbranterna igen: vi får se stora täta tuvor av den violetta Dionysia iransharii, tulpaner, den blåblommiga pärlhyacinten Muscari cf. neglectum, liljeväxten Bellevallia tristis med sina lila blommor samt tidlösan Colchicum wendelboi som beskrivits av Karin Persson. På bladen av Fritillaria reuteri visar det sig finnas liljebaggar Lilioceris lilii - de odjuren verkar kunna uppsöka liljorna och deras närmaste släktingar varhelst de än förekommer. Vid en passage ned genom låglandet ser vi den gula Dionysia bolivari och väl uppe i bergen på andra sidan såväl den relativt nybeskrivna, gulblommiga D. iranica som den vackert rosa nunneörten Corydalis verticillata ssp. parviflora. Annat vackert är den vitblommiga tibastbusken Daphne stapfii, den ljusblå, ”lökväxtbetonade” Gentiana olivieri, den mörkblommiga Gladiolus atroviolaceus samt den gula Dionysia zagrica, som naturligtvis fått sitt namn av bergskedjan.

I Bazoftdalen ser vi en rödblommig Tulipa-art som sprider sig med utlöpare, men framför allt de båda dionysosvivorna D. bazoftica och D. aubrietoides. Den förstnämnda är violettblommig och hänger ned i stora sjok utmed bergväggen, den senare är däremot gulblommig och liknar alls ej Aubrieta; auktorn hade nog avsett den första arten med detta namn, men råkade ut för att blanda ihop arterna, något som tyvärr ej går att ”rätta till” i efterskott. Nära den smältande snön på relativt hög höjd blommar rikligt den rosa tidlösan Colchicum wendelboi (som vi sett tidigare) tillsammans med den gula, svalörtsliknade Ranunculus kochii och liljeväxten Bellevallia cf. tabriziana. Här hittade Henrik en ny, ännu obeskriven Dionysia med gula blommor, åter den vita stäppliljan Eremurus persicus, den sorgdräktsklädda Iris iberica ssp. iberica samt ytterligare en gul dionysosviva, D. caespitosa.

När expeditionen så tränger upp i trånga dalar i de snöklädda bergen finner man ännu mera, förutom ett knotigt gammalt enträd Juniperus sp. finns här ytterligare nya dionysosvivor: D. crista-galli Lidén ined. som har gula blommor och en ny underart av den violetta D. archibaldii; dessutom den ävenledes gula D. lurorum. Andra blomster är den blekvioletta, blott 2 cm höga violen Viola pachyrrhiza, den rosablommiga anemonen Anemone biflora (som vi även fick se i början av resan), den ”äkta” kejsarkronan Fritillaria imperialis, vilken förekommer i mängder och med stor variation i blomfärgen (även gula); här insamlade de ett rikt material av olika färgformer för framtida odling. På hemvägen görs ett stopp i den ”heliga” staden Qom, där vi får se en moské rikt försedd med arabesker, men den röda hornvallmon Glaucium corniculatum som växer vid vägkanten är för en botanist betydligt intressantare. Ytterligare en art av intresse här är den gul- och rödblommiga perserrosen Rosa persica, som får avsluta det hela.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att flertalet blommor i de stora Dionysia-kuddarna inte sätter några frön; för övrigt är även pollinatörerna ännu okända. Många arter är heterostyla liksom vivorna Primula, som släktet står mycket nära. Gerbens sticklingar klarade sig till största delen; nu har Botaniska Trädgården ca 50 olika arter i odling - under resan sågs 23 arter, medan Magnus vid sitt besök inte fick se flera än 17. Nästa resa efter Dionysia-arter (som Henrik redan planerar) borde gå till bergen norr om Kabul i Afghanistan, men där får nog bli något lugnare först. Myndigheterna i Iran reste inga svårigheter vad beträffar att föra ut växtmaterial ur landet; detta kan annars vara ett problem på många håll.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av föredragshållarna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg