Botaniska Föreningen i Göteborg

Varför Glebionis i stället för Chrysanthemum?

Föredrag av Lars Arvidsson den 31 januari 2002

Lars inledde med att uppvisa den bok som innehåller de nu gällande botaniska nomenklaturreglerna, "St Louis Code" (även kallad "svarta boken") vars officiella titel egentligen är International Code of Botanical Nomenclature (ICBN). Denna senaste utgåva utkom år 2000 och grundar sig på de beslut som togs under den Internationella Botaniska Kongressen (IBC) i St Louis 1999.

"Om man inte känner till namnen är kunskapen om tingen värdelös" (Isidorus av Sevilla, d. 653 e.Kr.). Ovanstående citerades av Linné i Philosophia Botanica och kan sägas vara en apologi för nomenklaturen. Det är dock inte namnen i sig som är det viktiga, utan den kunskap som namnen för fram till. Växternas namn tillhör vårt gemensamma kulturarv. De kan indelas i två kategorier, dels de vetenskapliga, internationella ("latinska") namnen, dels andra namn — nationella, regionala eller lokala. Det är blott namn av det förra slaget som regleras av ICBN. "Koden", som ICBN ofta kallas, leder sitt ursprung ända tillbaka till de namnregler som Linné uppställde i Philosophia Botanica (1751), men efter hand kom man att frångå en del av dessa. Ett nytt försök att få till stånd ett regelverk som alla borde följa gjordes vid den 4:e IBC i Paris 1867, efter vilken De Candolles Lois… utkom, men detta regelverk lämnade alltför mycket öppet varför förvirringen tilltog. Först vid den ur många synpunkter epokgörande Wienkongressen 1905 kom man fram till ett tillräckligt underlag för den första utgåvan av det som idag kallas ICBN, vilken utkom 1906. Vår nu gällande "St Louis Code" är den trettonde utgåvan.

"Kodens" uttalade syfte är att skapa klarhet och stabilitet i växternas vetenskapliga namnsättning. Alla de namn som inte har tillkommit i enlighet med reglerna betraktas som ogiltiga och förkastas (vilket innebär att de man ser det som om de aldrig hade existerat). Men reglerna tar ingen som helst ställning i systematiska frågor; således kan man inte ur dem hämta någon ledning om huruvida en viss växt skall betraktas som art eller underart eller om ett släkte skall utbrytas ur eller inkluderas i ett annat. Reglerna träder inte i funktion förrän efter att vetenskapsmannen bildat sig en uppfattning om hur en sund systematik bör se ut och olika forskare har ofta olika mening om detta! Det som avgör vilken systematisk indelning som kommer att användas är hur den vetenskapliga omvärlden betraktar de olika förslag till indelningar som framlagts. Detta kan (och bör) inte regleras genom något slags "kod" utan vi får finna oss i att växterna kommer att ändra namn på grund av nya fakta och nya tolkningar av befintliga dito.

"Koden" innehåller följande: 1. Principer (6), 2. Regler och rekommendationer (62 artiklar med exempel), 3. Regler för hur "koden" kan ändras, 4. Appendix: I. Regler för namn på hybrider, II. Listor över konserverade (och förkastade) namn, III. Listor över förkastade publikationer. De grundläggande principerna är dessa: A) Botanisk och zoologisk nomenklatur är oberoende av varandra. Således finns det många exempel på att en växt och ett djur har samma släktnamn; Prunella, Oenanthe, Cyanea och Hyphoderma är några. B) Namnens tillämpning bestäms med hjälp av typer. Dessa är en gång utsedda exemplar (eller ibland illustrationer) som under alla omständigheter skall ingå i vad man menar med ett visst namn. C) Vilket namn som skall användas grundas på prioritet vid publicering, dock går man inte hur långt som helst tillbaka; för de flesta växtgrupper är startpunkten 1 maj 1753 då Linnés Species Plantarum anses ha kommit ut. Det är dock ett krav att författaren konsekvent skall ha tillämpat Linnés binära nomenklatur. D) Varje taxon (i en bestämd avgränsning) kan bara ha ett korrekt namn (det äldsta legitimt publicerade). E) Vetenskapliga namn behandlas som latin oavsett ordens ursprung och böjs således enligt den latinska formläran. F) Reglerna gäller retroaktivt om inte annat explicit anges.

"Kodens" bestämmelser revideras vid de Internationella Botaniska Kongresserna som på senare tid har ägt rum vart sjätte år. Olika nomenklaturkommittéer och även enskilda botanister lägger fram förslag till ändringar, vilka bereds av andra kommittéer och sedan antas eller förkastas av IBC. Man är skyldig att följa den senaste "kodens" bestämmelser i den meningen att om man inte gör det kommer andra inte att beakta vad man publicerat. Det bör påpekas att ICBN inte säger någonting om uttal av de "latinska" namnen; de uttalas ofta högst olika av folk med olika modersmål.

Vår systematisering av organismvärlden bygger på ett hierarkiskt system med mindre kategorier inuti större. De grundläggande taxonomiska rangerna är följande (exempel inom parentes): rike (Plantae, växter), division (Magnoliophyta, fröväxter), klass (Magnoliopsida, tvåhjärtbladiga), ordning (Ranunculales), familj (Ranunculaceae, ranunkelväxter), släkte (Anemone, sippor), art (A. nemorosa, vitsippa), varietet (A. n. var. purpurea, rödblommig vitsippa) och form. Mellan dessa kan ytterligare ranger inskjutas som t.ex. underart. En sådan systematisk enhet oavsett rang kallas ett taxon (pl. taxa).

Ett namn på en art som vitsippan är sammansatt av släktnamnet (Anemone) och ett artepitet (nemorosa); ofta bifogas dessutom en s.k. auktorsbeteckning som anger vem som publicerat namnet (Linné), således Anemone nemorosa L. Om man vill vara ännu mera exakt kan man ange i vilken publikation som namnet föreslogs samt vilket typexemplaret är och var det förvaras: "Fumaria officinalis L., Sp. Pl. vol II, p. 700 (1753);. Typus: LINN 881.13" specificerar således vår vanliga jordrök. Ej sällan ser man en sammansatt auktorsbeteckning med först en förkortning inom parentes och sedan en annan efter parentesen. Detta innebär då att epitetet först föreslagits av auktorn inom parentes, men i ett annat släkte eller i en annan rang. Auktorn efter parentesen har sedan omkombinerat epitetet till det namn vi nu använder. "Mentha longifolia (L.) L. (1756)" grundar sig på "Mentha spicata var. longifolia L. (1753)" och "Gymnadenia conopsea (L.) R. Br. (1813)" på "Orchis conopsea L. (1753)". Märk att eventuella andra kombinationer av samma epitet som gjorts inte tas med, således tas inte "R. Br." med i "Habenaria conopsea (L.) Benth. (1880)". Vad beträffar hybrider skriver man oftast föräldraarternas artepitet i bokstavsordning, Anemone nemorosa X ranunculoides, men om det är en hybrid där man vet vilken som är moderplanta skrivs dess epitet först.

När ett nytt taxon publiceras skall detta tydligt anges, "Fibricellum Erikss. & Ryv. n. gen." (nytt släkte) eller "Jacquinia nitida Ståhl, sp. nov." (ny art). Namnet måste åtföljas av en diagnos och/eller en beskrivning på latin samt ett tydligt utpekande av vilket exemplar som skall vara typ för arten och var denna typ förvaras. Det finns olika slags typer. Nu för tiden måste man alltid utpeka en typ för varje nytt namn när det föreslås; detta slags typ kallas holotyp och varje dubblett av denna isotyp. Denna regel gällde dock inte före 1958, så för äldre namn kan det hända att det inte existerar någon holotyp. Då kan i stället en senare författare ur material som varit tillgängligt för den som beskrev arten när detta skedde (och gärna citeras i originalpublikationen) utvälja en typ, som då kallas lectotyp. Om det inte finns något som helst originalmaterial bevarat kan man välja en helt ny typ, neotyp.

Prioritetsregeln säger att det äldsta namn eller epitet som är giltigt publicerat (och inte har förkastats) som är tillämpligt efter en systematisk värdering skall användas. Således skall vårtbjörken heta Betula pendula Roth (1788) och inte B. verrucosa Ehrh. (1791). Äldre än båda dessa namn är dock B. alba L. (1753), nom. rejic., men emedan det använts både för vårtbjörk och glasbjörk har det förkastats genom beslut på en IBC. Synonym är olika namn på samma taxon, homonym däremot det vederstyggliga förhållandet att samma namn kan avse olika taxa. Alla homonym utom det äldsta är helt oanvändbara: Pallasia Kloetzsch. (Rubiaceae), Pallasia Houtt, nom. illeg. (Rutaceae), Pallasia L’Herit., nom. illeg. (Asteraceae), Pallasia L. fil., nom. illeg. (Polygonaceae), Pallasia Scop., nom illeg. (Poaceae). Det spelar ingen roll om det äldsta används eller ens om det är legitimt, alla yngre homonym är illegitima.

Tautonym är namn som exakt upprepar släktnamnet i artepitetet; sådana är ej tillåtna i botaniken (däremot inom zoologin). Låt oss ta bladvassen som exempel. Dess äldsta namn är Arundo phragmites L. (1753). Vid uppdelning av det stora släktet Arundo beskrev Adanson det nya släktet Phragmites Adans. (1763) — utan arter. Det först publicerade namnet på bladvassen är Phragmites communis Trin. (1820), nom. nov. Detta namn är fullt legitimt ty "Phragmites phragmites (L.)" skulle bryta mot tautonymregeln. Men redan tidigare hade dock namnet Arundo australis Cav. (1799) publicerats, och om man anser att A. phragmites L. och A. australis Cav. tillhör samma art så måste den bära namnet Phragmites australis (Cav.) Steud., ty australis är det äldsta epitet som kan användas under släktet Phragmites.

Om man väljer olika avgränsningar av släkten blir olika namn det "enda korrekta". Om man anser att blåsippan hör så nära ihop med vitsippan (som är typart för släktet Anemone L.) att de bör räknas till samma släkte så skall den heta Anemone hepatica L. (1753). Om man däremot anser att de är så pass skilda att de bör föras till olika släkten så skall blåsippan heta Hepatica nobilis Schreb. (1771). Vilket namn som är det korrekta kan således inte avgöras utan att man först bildat sig en uppfattning om hur släktena bör avgränsas (eller accepterat någon annans åsikt därom). Detta väckte en diskussion där meningen framfördes att detta var något som var fel i reglerna och som måste rättas till. Lars gjorde sitt bästa för att förklara att det är ofrånkomligt att systematisk värdering påverkar namnsättningen och att man varken kan eller bör försöka reglera detta i ICBN. Det är inte tillåtet att byta ut "misslyckade" namn, hur missvisande de må vara: Scilla peruviana förekommer bara i Spanien och Marocko, Costus arabicus blott i Brasilien, men de måste ändå heta så. Puccinia sorghi Schw. (1831) parasiterar på majs (inte på durra Sorghum) men det är ändå det korrekta namnet; inte P. maydis Béreng. (1844), nom. illeg. eller P. zeae Béreng. (1845), nom. illeg.

När man undrar över varför en växts namn har ändrats är det viktigt att tänka på att det finns två väsentligen olika skäl till namnändringar. Dels kan det bero på att den vetenskapliga indelningen har ändrats; på nyupptäckta fakta eller en ny tolkning av kända fakta, dels kan det bero på rent nomenklatoriska skäl som att ett äldre namn eller epitet har påträffats eller att något formellt fel med den tidigare använda namnet har uppdagats. Det är i synnerhet det senare slaget av namnförändringar som kan betraktas som onödiga. Understundom kan "kodens" regler användas för att förhindra sådana namnbyten. Västlig gytterlav Pannaria rubiginosa (Ach.) Bory har ett vetenskapligt namn som grundar sig på Lichen rubiginosus Ach. (1798). Emellertid uppdagade Laundon (en "skrivbordsbotanist") att det fanns ett äldre namn, Lichen crenulatus With. (1791) som avsåg samma art och avsåg att publicera den nya kombinationen "Pannaria crenulata (With.) Laund.". Detta fick Per Magnus Jørgensen nys om och förhindrade möjligheten därtill genom att snabbeskriva en tropisk art som Pannaria crenulata P.M. Jørg. (1983).

Som ovan nämnts måste namnet på en ny växt åtföljas av en beskrivning, annars blir det ett "nom. nud." och som sådant ogiltigt. Det finns däremot inga krav på hur god beskrivningen skall vara, varför det inte är ovanligt att äldre (och för den delen även en del nyare) författares beskrivningar måste förbättras, dock utan att namnet ändras, men man kan tillfoga beteckningen "emend." följt av förbättrarens namn; detta ingår dock inte i auktorsbeteckningen. "Rimligheten" i en nybeskrivning finns det heller inga formella spärrar som garanterar, utan vem som vill (och har råd) kan publicera nya namn med beskrivningar så länge ICBN:s regler följs. Sedan är det en annan sak att riktiga forskare sannolikt snart kommer att förvisa sådana namn till synonymiken. Numera är det inte tillåtet att publicera nya namn i vilket slags skrifter som helst, men förr fanns inga sådana spärrar, Lars nämnde att bryologen Sextus Otto Lindberg beskrev en del nya mossor i Helsingfors Dagblad, t.o.m. olika i olika editioner för samma datum! Ingvar Nordin tillade att han kände till en ny art som hade beskrivits i en fotnot till årsrapporten från ett vinodlingssällskap. Även nu för tiden är det dock fritt fram att beskriva nya arter i böcker, vilka om man har svårt att hitta ett villigt förlag kan tryckas på egen bekostnad — exempel saknas inte. Det nämndes också att det finns tidskrifter (även botaniska) som kallar sig "vetenskapliga" men trycker vad som helst bara man betalar bra.

Val av nya namn är en sak för sig och Lars visade upp en lång lista med mer eller mindre avskräckande exempel och underligheter som Aa (först i alla alfabetiska listor), Phaiolimatopreptanthe, Mona (efter Ö. Nilssons fru), Jafnea (John Axel Fritiof Nannfeldt), Ifloga (anagram på Filago), Waerneriella lucifuga ("den lille ljuskygge Waern"), Scrophularia landroveri, Calceolaria discotheca och Kraschenennikowia droitzwetskyana (puh!). ICBN förbjuder inget slag av namn, men rekommenderar "goda" namn.

En systematisk revision av en växtgrupp, Lars tog släktet Coccocarpia som exempel, sker väsentligen i två steg. Först avgränsar man alla olika taxa som man kan påträffa i naturen och i herbariematerial och bedömer vilka ranger som kan vara rimliga för de olika taxa som ingår. Först därefter kan man överväga vilka namn de skall bära. Detta sker genom att man ur lämpliga indices söker upp alla publicerade namn i släktet och närstående släkten, beställer in originallitteraturen och med dess hjälp försöker spåra upp originalkollekterna och beställer in dem. Efter kontroll av etiketterna mot protologerna sorterar man så namnen på sina olika enheter. Inom varje enhet ordnas namnen kronologiskt och varje namn granskas med avseende på "kodens "formella krav. Det äldsta namnet skall gälla, de övriga är synonymer. Om det blir enheter över utan namn ger man dem nya namn. Inom Coccocarpia fanns 120 publicerade namn av vilka 20 visade sig tillhöra andra släkten. De återstående fördelade sig på 21 arter i Coccocarpia och 3 arter i det nya släktet Degelia; dessutom fanns sex respektive en namnlös art i släktena, vilka fick nybeskrivas.

Lars avslutade med att visa upp typmaterial av några olika kärlväxter och lavar. Typmaterialet förvaras i de flesta herbarier i speciella typskåp, varur de skall kunna räddas först vid eventuella bränder eller andra katastrofer. De är ju faktiskt växtsystemets motsvarigheter till kilogramprototypen och arkivmetern.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att latinska diagnoser bör granskas av latinkunniga innan de går i tryck, olyckliga exempel på motsatsen är alltför spridda. Zoologerna har ingen motsvarande regel om krav på latin, vilket lett till många problem, bl.a. nämndes indiska skalbaggar beskrivna på sanskrit och en rik litteratur av beskrivningar som enbart är avfattade på kinesiska. Det diskuterades vad som är typen för Homo sapiens L.; det borde väl vara Linné, men är det i så fall benen i hans kista eller något porträtt av honom? Upplysningar om en eventuell lectotypifikation av arten "människa" efterlystes. Även för algerna finns numera krav på latinsk diagnos, men detta infördes betydligt senare än för kärlväxterna. Parisherbariet (världens största) framhölls som ett skräckexempel på total oordning, i alla händelser vad avser lavavdelningen.

Typens utseende avgör vart ett namn skall föras, så även om auktorn totalt har missbedömt vad det var han beskrev så kan namnet bli det "korrekta". Pleurosticta lichenicola Petrak anges i beskrivningen vara "en svamp som parasiterar på snömärkeslav Parmelia olivacea". Emellertid visar en granskning av typen att den s.k. parasiten är lavens egna pyknid (spridningsorgan) och att laven ifråga är kyrkogårdslav Parmelia acetabulum! Då släktet Parmelia i nyare tid har delats upp i ett antal mindre släkten har P. acetabulum förts till Melanelia Esslinger (1978). Emellertid är ju Pleurosticta ett äldre släktnamn som tillhör gruppen, varför det enligt reglerna måste användas. Melanelia har nu föreslagits till konservering.



Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg