Från Flora Græca till Flora Hellenica

Föredrag av Arne Strid den 26 april 2001

Föredraget behandlade Greklands botaniska utforskning, huvudsakligen vad avser dess kärlväxtflora. Vetenskapen har sina rötter i Grekland; den förste botanist som historien känner var Theofrastos från Lesbos (300-talet f.Kr.). Han var elev till Aristoteles och Platon och blev så småningom “rektor” för en av filosofskolorna i Athen, den peripatetiska. Från hans två viktigaste botaniska verk kommer termer som anthos (blomma), angiosperm och gymnosperm, dock med en delvis annorlunda betydelse än den nutida. Han arbetade även med begreppen genos och idos, vilka grovt kan sägas motsvara släkte och art, även om de vid denna tid ännu mera var relativa termer än de numera kan sägas vara.

När Arne för åtskilliga år sedan botaniserade på Kreta blev han tillfrågad av en ortsbo vad han gjorde, om han kanske samlade läkeörter. Han frågade då i sin tur kretensaren om han visste namnet på en buske, vilket besvarades med att: naturligtvis, det är ju astiracas. Busken ifråga var Styrax officinalis L., vars släktnamn Linné fått från Theofrastos via Plinius och Dioskorides, men på Kreta har namnet av allt att döma levt vidare i folkmun allt sedan Theofrastos tid; ett vackert exempel på språklig kontinuitet.

Det moderna botaniska utforskandet av Grekland började dock så sent som 1786–87, då engelsmannen John Sibthorp företog en resa genom delar av Grekland. Därefter har ett flertal botanister, både utlänningar och greker berest Grekland i botaniska syften. Svenska botanister, främst lundensare, började under ledning av Hans Runemark och Sven Snogerup studera den grekiska floran, framför allt den egeiska öfloran från slutet av 1950-talet och via dessa undersökningar kom Arne själv in i bilden. Ett av hans senaste verk är en Flora Hellenica-bibliografi, en förteckning över de ca 12000 verk som innehåller uppgifter relevanta för Greklands flora. År 1997 utkom så äntligen första bandet av Flora Hellenica.

Men åter till John Sibthorp. Han var en rik engelsk godsägare som dessutom var professor i botanik vid universitetet i Oxford (en post på vilken han efterträdde sin far). Han besökte i början av 1786 Wien för att studera Codex Vindobonensis, en gammal handskrift omfattande Dioskorides verk om grekiska och italienska växter. Här träffade han Ferdinand Bauer, en av de största botaniska illustratörerna genom tiderna. De företog tillsammans en resa via Neapel till Kreta, Peleponnesos, Smyrna m.m., från vilken de återkom till England först i december 1787. År 1789 reste Sibthorp ånyo till Grekland men blev där svårt sjuk och dog, blott 38 år gammal.

I sitt testamente lämnade Sibthorp sin förmögenhet till Oxfords universitet under vissa vilkor, bland vilka ingick att de skulle på grundval av hans anteckningar och Bauers bilder utge ett praktverk, Flora Græca i tio foliovolymer samt därtill en “Prodromus” i oktav. Materialet överlämnades till John Hawkins, en annan botaniskt intresserad engelsk godsägare. Han hade rest i Grekland och även på Balkan norr därom; han var den förste som fann hästkastanjen i dess naturliga miljö. Han anställde James Edward Smith för att under elva år sammanställa Flora Græca. Lönen var furstlig, 150 pund om året, motsvarande dubbel professorslön. Det tog dock längre tid, men under åren 1806 till 1840 utkom så tio foliovolymer innehållande totalt 966 utsökt handkolorerade kopparstick; totalt trycktes 25 exemplar.

Illustrationerna i Flora Græca grundar sig på de originalskisser i blyerts som Ferdinand Bauer gjorde i Grekland, på vilka färgerna finns angivna med siffror refererande till en färgskala som denne medförde. Från dessa skisser gjordes så originalakvareller och från dem i sin tur kopparstick, vilka handkolorerades till likhet med akvarellerna. Flora Græca är ett verk av stort vetenskapligt värde, framför allt vad avser nybeskrivningarna och illustrationerna, men lokaluppgifterna är notoriskt opålitliga. Detta beror på att John Sibthorp inte förde ordentliga anteckningar utan i allt för hög grad litade på sitt minne. När den sista fakturan betalades i december 1840 hade totalt 15572 pund och 6 shilling under 54 år lagt ut på att åstadkomma ett av världens dyrbaraste botaniska verk. I Norden finns bara ett exemplar, numera vid Københavns universitetsbibliotek, men tidigare tillhörde det en svensk privatsamlare, sannolikt det sista i privat ägo.

Vi besöker så Athos, en bergig udde i nordöstra Grekland som har kallats en självstyrande munkrepublik. Här finns nästan inga vägar så för att komma hit måste man anlända sjövägen. Kvinnor, skägglösa män och husdjur av honkön är totalt förbjudna att komma till Athos, varför här under mer än tusen år inte funnits något bete, vilket resulterat i en unikt välbevarad flora. Munkarna lever huvudsakligen på de vegetariska produkter de odlar, men vid påsk äter man även fisk. Athos är ett konformat kalkberg med högsta punkten (2033 m) nära den yttersta udden. Här finns 20 kloster, representerande alla de europeiska ortodoxa kyrkorna, således ett ryskt, ett serbiskt och ett bulgariskt, resten grekiska. Vi får se en klosterkyrka 300 m över havet, en “väg” som mera liknar en gammal stig och några svartklädda munkar. På toppen av Athos växer en lokalendem som ursprungligen av Sibthorp fick namnet Gnaphalium virgineum till ära för den enda kvinnan på Athos, den heliga jungfrun, men som numera kallas Helichrysum sibthorpii.

Som kontraster visas två bilder av Athen, på Sibthorps tid en småstad (om vilken H.C. Andersen skrev att den ser ut som en stad som uppförts på fredagen för lördagens marknad), nu en sjudande storstad. Vi får se Sibthorp och ett antal växter som han upptäckte i Grekland, både handkolorerade kopparstick och moderna färgfoton: Morina persica (Dipsacaceae) med vita och rosa blommor, det ej särdeles smakliga smultronträdet Arbutus unedo, flugblomstret Ophrys tenthredinifera samt den östliga alrunearten Mandragora autumnalis med sina gula frukter. Arten finns omnämnd redan i Första Mosebok och vi får se både ett gammalt träsnitt av ett “honligt” exemplar samt Bauers illustration av ett synbarligen “hanligt” dito.

Det inre av Balkan var ur botanisk synpunkt nästan okänt fram till 1839, då August Grisebach gjorde sin första resa genom Thrakien, Makedonien och Albanien. De botaniska resultaten av denna expedition finns sammanfattade i hans Spicilegium Floræ Rumelicæ, vars lapidariska stil erinrar om Linnés. Hans herbarium finns bevarat i Göttingen, omfattande många men nästan alltid små exemplar; det var ont om plats för ordentliga växtpressar. Vi får se Saxifraga grisebachii som uppkallats efter honom. Tysken Theodor von Heldreich bosatte sig i Grekland och dog där 1902. Under sina många resor i landet fann han totalt ca 700 nya arter. År 1851 besökte han som förste botanist Olympen och fann där “une Gesneriacé tres curiouse” (ur brev till Boissier) som kallades Ramonda heldreichii, numera heter den dock Jankaea heldreichii.

Av infödda greker bör i första rummet nämnas Theodoros Orphanides, som på bilden något erinrar om en cirkusdirektör, något som inte hindrar att han blev professor i botanik vid universitetet i Athen. En art som han funnit är lokalendemen Silene orphanidis som blott finns på Athos. En annan är Adonis cyllenea som första gången samlades av Orphanides 1854 och därefter återsågs ett fåtal gånger fram till 1890, men som därefter betraktades som utdöd till 1995 då den återfanns levande. Arne visade oss ett levande individ i kruka, härstammande från en av de 3–4 lokaler som är kända i nutiden. Ännu mera spektakulär är Biebersteinia orphanidis (Geraniaceae?) som upptäcktes och insamlades i en mycket riklig kollekt av Orphanides på Peleponnesos. Sannolikt utrotade han då arten där, i alla händelser har den aldrig återfunnits på typlokalen, som vi idag vet rätt väl var den var belägen. Heldreich lyckades aldrig att få se den, men 1997 återfanns den så på ett annat berg i samma område, varifrån vi kan jämföra ett levande exemplar i kruka med det typmaterial ur Orphanides’ originalkollekt som finns i herbariet i Göteborg.

Eugen von Halacsy, en ungrare bosatt i Wien, utforskade även han den grekiska floran och utgav 1900-1908 Conspectus Floræ Græcæ. Bland de arter som han funnit får vi se Potentilla halacsiana, endem på ett berg på Samothrake. Vi får så se greklandsbotanikens “grand old man”, Karl Heinz Rechinger hjälpas upp på ryggen av en mula. Han dog för några år sedan, 92 år gammal, bland många andra utmärkelser även hedersdoktor i Lund. Efter honom är Orobanche rechingeri, som vi får se, uppkallad och det är något av en vits att den är parasitisk på Bornmuellera, då Bornmüller var Rechingers lärare i botanik. 1943 utgav han Flora Aegea, som inspirerade till fortsatta undersökningar.

En av dem som lät sig inspireras var Hans Runemark, sedermera professor i Lund, som vi får se på berget Vila i Bulgarien tillsammans med Kit Tan, en japansk dam som är professor i Edinburgh. Vi ser även Kit Tan på berget Taïyetos med punktendemen Micromeria taygetea (Lamiaceae) som totalt bara insamlats tre (!) gånger. Hasse Runemark och hans medarbetare, bl.a. Sven Snogerup, ägnade sig mycket åt studier av små isolerade populationer och sambandet mellan isolation och artbildning. En av Hasses elever var just Arne Strid, som skrev sin biosystematiska doktorsavhandling om Nigella i Egeiska havet. Vi får se Euphorbia sultanhassei, uppkallad på ett något originellt sätt efter Runemark och Galanthus ikariae ssp. snogerupii, som naturligtvis fått sitt namn efter Sven.

Ett delmål i studiet av den grekiska floran var utgivandet av Mountain flora of Greece, som omfattar ca en tredjedel av landets totala flora. I halvöknen på Kretas västra del får vi se en mycket vördnadsbjudande Cupressus sempervirens, minst 1000 år gammal, vilken får representera den bergsflora som kanske de flesta sammankopplar med Grekland, den mediterrana. Men helt andra arter finns i de fuktiga granskogarna i Rhodopebergen uppe i norr nära gränsen mot Bulgarien. Här får vi, åtföljda av en beväpnad vakt se Gentiana lutea och lokalendemen Lilium rhodopaeum som beskrevs 1960 av en bulgarisk botanist. Vi får även beskåda den berömda Landrover som under inventeringen var uppe på flera berg i Grekland än någon annan bil varit och sannolikt någonsin kommer att vara.

Bland resultaten från bergsfloraprojektet kan nämnas följande: De grekiska bergen är inte särskilt artrika, flest arter finns på bergen långt uppe i norr, men däremot är endemrikedomen störst på Peleponnesos och Kreta. Ingen skillnad kunde påvisas i polyploidfrekvens mellan olika bergsdistrikt, men däremot finns det flest polyploider bland de vittspridda arterna och färre bland endemerna. Endemrikast är Kreta där ca 40% av den totala artstocken är grekiska endemer. Vi får slutligen se en trött botanist luta sig mot en ortnamnsskylt med texten “LATSIDA LATSIDA”, ett för en svensk lustigt bynamn.

Arne hade med sig en dator i vilken Flora Hellenica-databasen fanns inlagd. Denna databas som omfattar herbariebelägg, litteraturuppgifter och uppgifter ur fältprotokoll innehåller nu ca 530 000 inmatade poster. Från programmet är det lätt att ta fram olika slags utbredningskartor, varav vi får se flera exempel. Aristolochia sempervirens visar sig finnas på Kreta, Peleponnesos m.m. i västra Grekland, men dessutom på Samos. En koll i själva databasen visar att den bl.a. samlats här av Runemark, så det är nog rätt. Vi kan välja att skriva ut verifierade uppgifter med röd färg och andra med vit på den gröna underlagskartan. En annan karta kan visa uppgifter från Rechinger 1942. Den visar tätt med vitt över Kreta samt en prick i Pireus. Förklaringen är att Rechinger var inkallad för att samla växter i Grekland under Andra världskriget och att han 1942 befann sig på Kreta. Pricken i Pireus representerar en Fumaria som han tog där innan avfärden till Kreta. En annan karta kan visa allt som samlats av Arne Strid i juli över 2000 m och på kalk. Vi kan också visa flera arter med olika färger på samma karta.

Publiken fick nu möjlighet att själva välja vilka arters utbredningar de ville se och bland de kartor som visades kan nämnas följande: Vaccinium vitis-idaea (sällsynt vid gränsen i norr), Galanthus reginaeolgae (Peleponnesos, även i nordväst, kanske en annan underart), Ebenus cretica (Kretaendem), Tulipa orphanidis (Peloponnesos och Lesbos), T. saxatilis (Kreta och Karpathos), Viscum “abietis” (i bergen, även på Kreta) samt Erythronium dens-canis (vid bulgariska gränsen).

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att Flora Hellenica (vars första band utkom 1997) är ett långsiktigt floraprojekt, liksom Flora Nordica, men att band två kanske kan väntas utkomma i år eller nästa år och att band tre ligger långt framme i bearbetningen. Ytterligare tio till tolv år kan dock väntas gå innan verket är avslutat. Arne är tillsammans med Kit Tan huvudredaktör för Flora Hellenica.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av föredragshållarna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg