Sydvästaustralien — ett blomsterparadis

Föredrag av Anita och Leif Stridvall den 25 januari 2001

Föredraget tog oss med till ett av de botaniskt rikaste områdena på hela jorden, South-West Botanical Province, som utgör sydvästra hörnet av staten Västaustralien. Dess yta är blott ca 2/3 av Sveriges, men antalet bofasta kärlväxtarter uppgår till ca 9000, att jämföra med knappt 1800 i Sverige. Området har medelhavsklimat med en regnig vinter och en torr sommar. Den bästa tiden att resa dit är juli—oktober, således senare delen av vintern samt våren.

Vi börjar med en av de artrikaste och mest intressanta familjerna, den rent sydhemisfäriska Proteaceae, som huvudsakligen finns i Australien och Sydafrika. Släktet Banksia är uppkallat efter Joseph Banks som kom till Australien med kapten Cook. Det omfattar 76 arter, alla utom en endemiska i Australien, och samtliga odlade i en Banksia-farm, varifrån vi bl.a. får se B. hookeriana och B. grandis. Som alla släktets arter har de hårda frukter vars frön normalt bara kommer ut efter bränder. Andra proteaceer är Dryandra med 70 arter (alla i Sydvästaustralien), Grevillea med mer är 150 arter i området, varierande från ris till stora träd men lättigenkännliga på sina röda spretande pistiller, Hakea med stenhårda frukter som liksom Banksia kräver brand för att gro, Isopogon med ca 30 arter med hårda vassa blad samt Petrophile som liknar isop men oftast är gulblommiga.

Familjen Myrtaceae finns även på norra halvklotet, men är mycket rikligare företrädd på det södra. Här utmärker sig genast släktet Eucalyptus med ca 600 arter i Australien, varav hälften finns i sydväst. Knopparna har ett lock som faller av och blottlägger blommans skyltande ståndarmängder. Ståndarna är oftast röda, men hos släktet Melaleuca är de istället lila med gula knappar. Detta släkte omfattar mer än 100 arter, vilka liksom Eucalyptus har avflagnande bark. Släktet Beaufortia har borstliknande blomställningar med myriader av ståndare. Även familjen Fabaceae är mycket artrik med ca 650 arter fördelade på 40 släkten, vilka dock ofta är svårskilda. Vi får se Nemcia reticulata som kallas "Bacon and Eggs" och den brandrödblommiga Chorizema aciculare.

Områdets geologiska förhållanden presenterades, det rör sig om en urbergssköld omgiven av äldre och yngre sedimentära bergarter, både sandsten och kalksten, men i större delen av området täcks berggrunden av en mycket näringsfattig kvartssand. Utmed vägarna har den naturliga vegetationen lämnats kvar, medan mycket av det övriga uppodlats (mest till betesmarker) efter 1950. En karta med "Flora roads" visar var de mest givande vägsträckorna finns. Ca 25 % av området täcks ännu av kwongan, en naturtyp som utmärks av taggiga buskar, ganska lik macchian i Medelhavsområdet men inte kulturskapad.

På en nyligen brunnen yta i kwongan blommar den fågelpollinerade Anigozanthos humilis (Haemodoraceae) tillsammans med Callithrix fraseri (Myrtaceae) och Pimelea floribunda (Thymelaeaceae). Släktet Diplolaena (Rutaceae) med sina gula, rosliknade blommor omfattar många lokalendemer isolerade från varandra. Ärtväxten Isotropis cuneifolia har vackra blommor men är mycket giftig för får. Ett stort problem är att införda arter etablerar sig och undantränger de inhemska. Ett av de svåraste ogräsen är den gulblommiga kompositen Arctotheca calendula "Cape Weed" från Sydafrika. Vi får se några grästräd, dels Kingia australis (Dasypogonaceae), dels Xanthorrhoea (Xanthorrhoeaceae). Den förstnämnda bär sina blommor på "trumpinnar" medan de senare har "långa spjut" till blomställningar. De kan bli upp till 8 m höga och överlever bränder.

Släktet Acacia har ca 300 arter i området, varav den lågväxta A. pulchella växer på sanddynerna i Nambung NP tillsammans med Pimelea ferruginea. Här finns även halvparasiten Santalum acuminatum, ett träd med grått bladverk och röda frukter, som måste ätas av emuer för att fröna skall kunna gro. I den flacka terrängen blir det ofta översvämningar efter regn, vilket ger förutsättningar för en rik blomning. I synnerhet släktet Drosera med mer än 50 arter växer i den fuktiga sanden. Vi får se D. stolonifera, D. erythrorhiza och klängväxten D. menziesii med sina rosa blommor. I ett brandfält blommar rökbuske Conospermum (Proteaceae) med gråvita blommor som på håll liknar rökmoln bland de svartnade banksiorna. Här finns också flera vackert brokiga arter av kängurutassar, släktena Anigozanthos och Macropidia (Haemodoraceae). Kottepalmen Macrozamia riedlei (Zamiaceae) har täta fruktställningar med klarröda frön, vilka är dödligt giftiga. Den klängande ärtväxten Kennedia prostrata kallas "Running Postman".

I Kalbarri NP vid Murchison Rivers mynning finns ca 850 växtarter, emuer och känguruer. Nästan hela området utgöres av sandhedar och sanddyner vid havet. Här finns ett antal arter ur myrtacesläktet Verticordia, bl.a. den gulblommiga V. nobilis och den röda V. grandis. Pityrodia oldfieldii (Cloanthaceae) är endem i parken och har rosa blommor, erinrande om Digitalis. Proteacen Xylomelum angustifolium har stenhårda frukter med frön som smakar mandel men innehåller arsenik. I parken finns ett "Wildflower Center" med iordningställda stigar ut i terrängen och skyltade arter; här kan man lära sig mycket. Vi ser Melaleuca megacephala, gulblommig med små hårda blad och Grevillea leucopteris, som kallas "Old Socks" med syftning på blommornas odör. Amaranthacen Ptilotus exaltatus blommar rikligt med lila blommor och evighetsblomster ur Asteraceae som den gula Cephalipterum drummondii och den rosa Schoenia cassiniana finns spridda över stora ytor. Till de mera speciella växterna hör Brunonia australis som bildar en egen familj, Brunoniaceae. "Bush Tomato" Solanum lasiophyllum pryder kwongan med sina grå och lila blommor. Den införda kolokvinten Citrullus colocynthis växer i tusentals individ utmed vägkanten, liksom den likaledes införda Rumex vesicarius, vilken inkom vid guldrushen.

Vid Hamelin Pool i Shark Bay finns levande stromatoliter i den långgrunda havsviken. Detta är en av de få platser där forntidens stromatoliter, kalkinkrusterade blågrönalger, ännu går att beskåda levande. Vattnet här är extremt salt och mycket klart och näringsfattigt, varför de ej har konkurrerats ut. Innanför stranden finns betesmarker som lyser gula och blåa av två besvärliga ogräs, den ovan nämnda "Cape Weed" och "Paterson’s Curse" vilket är Echium plantagineum. En bit längre inåt land ser vi punktendemen Lechenaultia macrantha (Goodeniaceae) med sina röda och gula blommor och släktingen Dampiera wellsiana som liknar blårisp. Vid ett annat stopp utmed vägen får vi se "Triggerplant" Stylidium (Stylidiaceae), som har en gillrad blomdel som smäller till pollinatören rejält.

Kalgoorlies guldfält ligger ute i den rena öknen, men genom att bygga en pipeline dit kunde man förse den hastigt växande befolkningen med vatten. Denna blev klar 1903 och är ännu i drift, fastän befolkningen minskat avsevärt i Kalgoorlie och de flesta gruvorna numera lagts ned. Här finns övergivna spökstäder där blott de igenväxande kyrkogårdarna vittnar om vad som varit. Åter nere vid kusten, nära Lucky Bay, växer den rödblommiga Eucalyptus leucoxylon och den rosablommande busken Melaleuca holosericea. På många orter hålls en blomsterutställning under våren, och genom att besöka flera sådana kan man lära sig ett stort antal arter på ett enkelt sätt. Ett större antal växter visas från the Wildflower Festival i Esperance, en av dessa. En av de arter som mest etsar sig fast i minnet är Hakea victoria, vars blomställning verkligen ser ut som en brinnande "kinesisk" lanterna. Ytterligare ett stort antal banksior och andra proteaceer förekommer blommande här.

På en klippig udde nära Albany, den första europeiska bosättningen i området (1826) ser vi den endemiska Banksia praemorsa och ärtväxten Kennedia coccinea vars blommor lyser som eldslågor. Här finns också marklevande orkideer, bl.a. fyra olika arter ur släktet Caladenia i olika färger och Diuris longifolia, åsneorkiden. Från den isolerade bergskedjan Stirling Range visades slutligen många endemer, bl.a. Banksia solandri som fått namn efter både Banks och Solander.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att alla var imponerade av de makalöst vackra bilder som makarna Stridvall åstadkommit. Bland svamp hade man mest sett gasteromyceter. Mistelträdet Nyutsia sågs ej blommande. Ärtväxten Isotropis cuneifolia "Common Landpoison" innehåller vätefluorid (HF).


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av föredragshållarna. De som vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg