Fyndat i fjällen

Föredrag av Erik Ljungstrand på jubileumsfesten på Naturhistoriska Museet i Göteborg den 17 december 1999

Den 19 december 1919, för 80 år sedan (på två dagar när), samlades "ett antal herrar å folkskoleseminariets biologisal" för att bilda en botanisk förening i Göteborg. Ordföranden uppläste det protokoll som då fördes, där Carl Skottsberg valdes till ordförande och Hugo Magnusson till sekreterare. Under de 80 år som gått har Föreningen blott letts av sex ordförande. Vi räknar nu drygt 550 medlemmar som kan glädja sig åt en livaktig förening med mycket aktiviteter, i synnerhet exkursioner. Må Föreningen växa och frodas under kommande årtusende!

På grund av att dagens föredragshållare Bengt Jonsell tyvärr fastnat på Gardermoen utanför Oslo (p.g.a. storm och regn), och det inte fanns någon möjlighet för honom att komma fram i tid, ombads Erik Ljungstrand att rycka in som reserv med ett annat föredrag om fjällväxter.

Eriks föredrag inleddes med högläsning ur Sten Selanders bok "Lappland" på det ställe där han berättar om de sensationer som genomfor honom vid upptäckten av en för Norden ny fjällväxt, raggfingerört. Erik kunde intyga att han upplevt något liknande då han själv fann raggdraba som ny för Norden.

Det egentliga föredraget behandlade fjällväxternas upptäcktshistoria i Sverige. Den förste botanist som bereste våra fjäll var Olof Rudbeck d.y. i slutet av 1600-talet och en av de växter som han fann ny för vetenskapen var brandspira Pedicularis flammea. Den största pionjärinsatsen gjordes dock av Carl Linnæus som 1732 företog en forskningsresa i Lule lappmark och där bl.a. fann fjällarnika Arnica alpina och fjällklocka Campanula uniflora. Själv började Erik med fjällbotanik 1981 och har sedan dess vandrat i våra svenska fjäll efter växter i stort sett varje sommar.

Under 1800-talet låg tyngdpunkten i den svenska fjällbotaniken på Virihaureområdet i Padjelanta som ju redan besökts av Linné. I detta område fann Johan Ångström vindblottespecialisten staggstarr Carex nardina 1837 och Lars Levi Læstadius den gäckande brokstarren Carex bicolor 1821, men mest berömd är nog Göran Wahlenberg som 1807 på fjället Unna Tuki fann en för vetenskapen ny växt, grusnarv Arenaria humifusa. Möjligen återsågs arten av Ångström 1837, men därefter kunde den ej återfinnas, utan blev bortglömd och nedvärderad, tills Nils Dahlbeck 1940 återigen fann grusnarv i Tuki-området.

Ett annat mycket berömt fjäll i Padjelanta är Jeknaffo. Det besöktes första gången år 1821 av Læstadius, som här bl.a. fann snöfryle Luzula arctica, men efter hans tid var bara en botanist (Tengwall) här, innan Sten Selander 1944 noggrannare utforskade fjället och speciellt upptäckte en mycket rikare lokal för raggfingerört Potentilla hyparctica än den han tre år tidigare funnit på Kapasåive, då som ny för Norden. En bit åt norr ligger Tjårgesvare, där Gunnar Björkman 1929 fann en annan för Sverige ny fjällväxt, blekgentiana Gentianella aurea. Lokalen, som ännu ej besökts av Erik, är artens enda kända naturliga hos oss.

Så österut till Sarek, som ju ofta anses vara mindre intressant för botanisten. Kalkskyende rariteter kan man dock påträffa här, som t.ex. krusbräken Cryptogramma crispa. Området har dock även vissa kalkrika fläckar, somliga mycket intressanta. Norr om Äpartjåkko ligger ett litet område som på kartan är markerat "magnesitbrott". Här fann Björkman 1936 en unik lokal för bågstarr Carex maritima (som ju annars är en havsstrands- eller flodstrandsväxt) växande på fast berg i magnesiten. Lokalen upptäcktes när han skulle undersöka om området hade några botaniska värden; det planerades nämligen att anlägga en gruva för att bryta magnesit, trots att platsen ligger i Sareks nationalpark. Lyckligtvis blev dock gruvplanerna slutligen skrinlagda, delvis beroende på Björkmans fynd. I Sarek finns också en fjällvallmolokal vid Sarekpakte som länge varit (dåligt) känd. Den hade dock inte insamlats förrän för två år sedan då Erik var där med tillstånd att ta några exemplar. Växten är både fridlyst och växer i en nationalpark, så det fanns orsak till att den ej samlats tidigare!

Vid fjällbergarternas östra överskjutningsgräns, glinten, växer på Lulep Kierkau rikligt med skrednarv Arenaria norvegica, som här har sin enda svenska lokal på större avstånd från norska gränsen. Även denna lokal hade upptäckts av Björkman. På eller strax intill glinten växer en av Nordens sällsyntaste växter, mångfingerört Potentilla multifida, som finns från Pite till Torne lappmark, men bara i fjällranden. Mitt emot Lulep Kierkau växer den på Tarvasvaratj där den upptäcktes av John Frödin 1914.

Vidare till Torne lappmark. Först visas lämmelstarr Carex macloviana som har hittats på relativt många lokaler i det lappländska skogslandet, men alla dessa är kulturskapade. I fjällen är den däremot mycket sällsynt men finns även på några naturliga ståndorter som i Unna Vistasvagge, där Erik själv funnit den. Artens huvudutbredning är i Sydamerika och de nordiska förekomsterna är de enda i Gamla världen.

I Torne lappmark är det väl Abisko som tilldrar sig den största uppmärksamheten och dess mest berömda växt är lappfela Lysiella oligantha som först upptäcktes på Njulla av K. P. Hägerström 1880. Arten är i Sverige blott känd från några närbelägna lokaler vid Abisko och finns, förutom på några ytterligare norska, närmast bortåt Jenisej i Sibirien. Nästan lika speciell för Abisko är polarbläran Wahlbergella angustiflora, som visserligen påträffats på ytterligare några platser i Norden, men som i senare tid bara kunnat återfinnas vid Abisko. Här upptäcktes den som ny för Norden av Fristedt och Björnström 1852. Ett annat rikt fjäll nära Abisko är Nissuntjårro, som först utforskades av Harry Smith 1920. Här växer bl.a. lappvallmo Papaver radicatum ssp. hyperboreum och polarstjärnblomma Stellaria crassipes, båda funna av Smith; den senare då ny för Sverige och bortsett från detta område i Sverige blott känd från Pältsan.

Pältsan är nästan lika berömt som Abisko, men mycket färre botanister har varit där. Den förste som närmare utforskade fjället var Carl Petter Læstadius 1859. Han upptäckte då bl.a. den berömda endemiska vallmo, pältsavallmo Papaver laestadianum, som bara finns på några fjäll kring Treriksröset, men redan 1832 hade hans farbror Lars Levi funnit vallmon på det närbelägna norska Paras. En annan av de loögda som besökt Pältsan var Harry Smith, som här 1933 fann fjälltrift Armeria scabra, som i Sverige ännu blott är funnen här. Erik besökte själv Pältsan i somras och fann då en ännu obestämd ull Eriophorum sp. som synes vara ny för åtminstone Europa! Strax nordost om Pältsan vid Tuoipal ligger "Dödens dal" där vattnet är hälsovådligt (höga kopparhalter, dessutom radioaktivt). Här växer den kalkskyende kolstarren Carex holostoma som förutom här i Sverige blott är funnen vid Riksgränsen, där den upptäcktes som ny för Sverige 1935 av Axel Nygren.

Vi tar ett språng söderut till Pite lappmark, där ju numera Saulo-området genom Eriks undersökningar och fynd fått en nimbus i stil med Pältsans. Här fann han fem för lappmarken nya arter under 1996 och 1997, däribland raggdraba Draba subcapitata som ny för Norden. Området hade tidigare utforskats, om än ofullständigt, av Thorsten Arwidsson på 1930-talet, och en av de arter som han då fann var dvärgdraba Draba crassifolia på Näitatjåkko. Arten är ytterst småväxt och återfanns av Erik när han sökte efter raggdraba. På gränsfjället Nuort-Saulo konstaterade Erik 1996 förekomsten av en ny växt för vetenskapen, saulovallmo Papaver radicatum ssp. sauloënse ined., vilken han 1997 även påträffade på svenska sidan av gränsen uppe i Årjep Saulos nordvägg, vars branter på mer än 1 km dock avskräcker de flesta.

Inom Sauloområdet, men på norska sidan av gränsen inom Gårro, fann Lars Levi Læstadius 1825 en ny bräcka, bergjunker Saxifraga paniculata ssp. laestadii, som är endem här och ännu ej påträffats i Sverige, trots att den växer bara drygt 100 m från gränsen. Läge för gränsrevision? Längre in i Norge, på Solvågtind i Junkerdalen upptäckte två svenskar, Drake och Unander 1854 en för Gamla världen ny art, grönlandsstarr Carex scirpoidea, som länge bara var känd från denna lokal på hitsidan av Atlanten, men nu även har hittats på ytterligare två lokaler nära Frostisen längre norrut. Kanske går det att finna denna art, som är dioik, även i Sverige?

Åter till Sverige och Lycksele lappmark, där Olof Rune 1948 på Mieseken slutgiltigt konstaterade förekomsten av blockhavsdraba Draba cacuminum i Sverige (fast Selander hade funnit den i Padjelanta redan 1944, men blivit osäker på bestämningen). På det närbelägna Gräskevardo vid Över-Uman har många kalkälskande rariteter samlats, däribland fjällbrud Saxifraga cotyledon, som är vanlig i Norge men mycket sällsynt i Sverige, trots att den uppgavs som svensk redan av Franckenius 1638. Något längre söderut ligger fjället Rödingsnäset, där Olof Rune 1960 fann en ny art, brudkulla Nigritella runei, som hittills blott har påträffats på fyra lokaler i södra Lappland och således såvitt känt är en svensk endem. Arten har troligen uppstått ur en kromosomtalsfördubblad hybrid mellan brudsporre och brunkulla.

Så en sista avvikelse till Norge. På Magerøya i Finnmarken upptäckte Ove Dahl 1916 en för Norden ny växt, purpurkrassing Braya purpurascens, som ännu har sin enda kända nordiska lokal här. När Erik var på Magerøya 1986 visste han inte om detta fynd, ja inte ens att arten existerade, men upptäckte den trots detta och fick gå en lång tur för att hämta floran och bestämma den. Vid ett samtal med Gunnar Degelius 1990 berättade denne att han varit där i början av 1920-talet och kunde tala om att Erik skulle ha gått något längre åt nordost, för där växte det ett större bestånd.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att den akuta giftigheten hos vattnet i "Dödens dal" säkerligen berodde på de höga kopparhalterna, ej på radioaktiviteten. Variationen inom släktet Papaver diskuterades och Erik berättade att han observerat flugor som pollinatörer av fjällvallmo.

Ordföranden förklarade föredraget avslutat och tackade föredragshållaren, varefter han inbjöd till festligheterna en trappa ned. Långt senare under kvällen kom slutligen Bengt Jonsell.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare (föredragshållaren!) och vice sekreterare. Den som trots detta vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg