Botaniska Föreningen i Göteborg

Det föränderliga landskapet

Föredrag av Roland Olin torsdagen den 24 november 2005

Föredragshållaren arbetar vid Västkuststiftelsen, som är naturvårdsförvaltare i Hallands, f.d. Göteborgs och Bohus samt f.d. Älvsborgs län; när länsomläggningen är färdig torde verksamhetsområdet komma att omfatta Västra Götalands samt Hallands län. Verksamheten finansieras av landstingen i området och omfattar förutom skötsel av naturreservat även strandstädning.

Vi fick följa det västsvenska landskapets utveckling från den tid då inlandsisens täcke dolde allt fram till nutiden. Redan vid den vikande iskanten fanns sannolikt människor som levde av jakt och fiske i den tundraliknande vegetationen, men deras inflytande på landskapsbilden var obetydligt. Genom landhöjningen kom gamla strandlinjer att förflyttas upp på torra land, där de nu kan iakttagas, t.ex. på Nord-Koster. I det sålunda blottade landskapet invandrade tidigt skogen, först björk och tall, men snart i och med värmetidens intåg även ek, hassel, lind och andra ädla lövträd som kom att dominera landskapet i dalbottnarna. I dessa skogar strövade uroxe, visent och andra stora växtätare. På höjdplatåerna, där underlaget var magrare dominerade bergek.

Efterhand blev människan bofast och odlade upp smärre markpartier på lättare jordar upp mot dalsidorna, vilka idag kan ses som fornåkrar. Lerslätterna i dalbottnarna kunde man med dåtidens redskap inte utnyttja för odling utan de användes som betesmarker för de domesticerade tamdjuren. Under den stora klimatförsämringen vid bronsålderns övergång till järnålder kom mer och mer av de forna bergekskogarna på höjderna att brännas och utnyttjas för vinterbete, varigenom stora ljunghedar uppstod, varav nu blott obetydliga rester återstår, bl.a. vid Mästocka och i Sandsjöbacka. För ljunghedens bibehållande är såväl regelbundet brännande som bete, helst året runt, en förutsättning, vilket har gjort ljunghedarna till några av de mest svårskötta naturtyperna i vår tid; detta då nutidens extremt högproducerande djur har svårt att klara sig med det magra betet på ljunghedarna. De bästa resultaten har nåtts med skotsk hög-landsboskap, varav Västkuststiftelsen äger en hjord.

Genom människans expansion och allt större utnyttjande av landskapet kom de ursprungliga skogarna att krympa ihop mer och mer. Blott på några få platser i området finns smärre skogspartier som sannolikt har varit skogbevuxna ända sedan värmetiden. I synnerhet har sådana områden bevarats vid herresäten, såsom Sundsby och Näverkärr. De kvarvarande ädellövskogarna lämnas idag i stort sett till fri utveckling, vilket har gjort att de är avsevärt tätare och skuggigare nu än förr, då bete förekom i dem.

Slåtterängar är en annan biotop som skapats genom människans behov av vinterfoder för sina stallade djur. I nutidens samhälle har de nästan helt försvunnit ur landskapet. De få återstående resterna måste för att bibehålla sin karaktär hävdas med slåtter på sensommaren, då de tidigblommande, slåtteranpassade arterna redan hunnit sätta frö och de sentblommande ännu inte blivit för höga. Efterbete kan ofta vara lämpligt, men innan slåttern måste ängarna skyddas mot bete för att deras karaktär inte skall gå förlorad.

Även det äldre jordbrukslandskapets centrala del, åkern, försöker man sköta och ibland återskapa i naturreservaten, detta då äldre tiders åkrar var en rik livsmiljö för både växter ("ogräs") och djur ("skadedjur"). Detta sker bl.a. på Herrön vid Ängens gård och på Trossö-Kalvö-Lindö.

Så till några naturvårdsproblem:

Under 1800-talet och början av 1900-talet planterades det "skallota" landskapet i Bohuslän med ny skog. Tyvärr var det ofta gran som sattes, även långt ut i kustbandet utanför dess naturliga utbredning. Detta försöker man nu rätta till genom att hugga bort planterad granskog i naturreservaten.

Den vackraste och mest rikblommande naturen får man under några år efter att bete eller slåtter upphört i ett område, men efter hand växer området igen till skog. De välskötta ängarna och hagarna är däremot i regel inte så prunkande i sin blomning, vilket leder till konflikter mellan naturvårdarna och allmänheten.

Betesdjur är ett måste för bibehållandet av större delen av det öppna landskapet, men möjligheterna att få ut djur till reservaten, i synnerhet i skärgården, är begränsade. Under våren färjas nötboskap ut till bl.a. Älgön och Brattön för att på senhösten åter fraktas in till land. Men antalet bönder som kan släppa ut djur på detta vis minskar stadigt.

Vid den efterföljande frågestunden framkom bl.a. att de stengärdesgårdar som vi fått se anlagda långt ut i grunda havsvikar inte bara varit till för att avgränsa ägorna utan även för att påskynda upplandningen och därigenom öka tillgången på slåtter- och betesmark. Det framhölls att den ännu pågående slåttern på Tjörn har bevarat en mycket ovanlig, näringsrik slåtteräng, i vilken ängslostan (Bromus racemosus) har förmått fortleva. Men hur länge kommer slåttern att fortgå? Flertalet Tjörnbönder har bara jordbruket som bisyssla vid sidan av andra näringsfång, t.ex. i Stenungsund. Skog behöver ej återskapas, men stunom skötas, så t.ex. ädellövskogen på Älgön. Det påpekades att det måhända skulle vara bättre för några av Älgöns känsligaste lundväxter om betesdjuren inte släpptes dit förrän efter midsommar.

 

Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare utan medverkan av presentatören. För eventuella kommentarer angående innehållet kontakta därför i första hand Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg