När saven stiger, skörbjuggsörten spirar och videkissarna vaknar

Föredrag av Hans Ryberg den 26 mars 1998

Föredraget handlar alltså om våren, denna härliga tid. Det är egentligen lättare att behandla höstens förändringar än vårens, men nu är det vår och det skall följaktligen handla om den. Vintern är en hård tid för växterna då de drar ner metabolismen på lågvarv. Temperaturen i sig är normalt inte problemet utan om is bildas. Iskristaller i cellväggarnas vatten går bra men når de cytoplasman blir följderna fatala.

Raunkiers livsformer grundas på hur växterna anpassat sig till den svåraste årstiden. Fanerofyter som träd och buskar har knopparna högt upp. Chamaefyter dvs ris har knopparna på 20-30 centimeters höjd. Hemikryptofyter som maskrosen har knoppen i markytan medan geofyter eller kryptofyter som vitsippa har knopparna nere i marken. Terofyter har en helt annan strategi och vilar som frö eller andra fortplantningsorgan.

Växtens knoppar anläggs innan viloperioden och har nästan alla celler färdiga. Det som sker på våren är att vattenupptaget startar så att knoppen med sina blad och blomanlag sväller. Veddelen, xylemet, transporterar vatten upp i växten medan sildelen, floemet, transporterar omkring fotosyntesprodukter. Alla bladets celler ligger nära ledningsbanor och växten kan reglera sin vattenavgivning via klyvöppningarna.

Men vad är det då som väcker knoppen på våren? Jo det är styr- och reglerämnen som vi kallar hormoner. Hit hör ämnen som auxin, gibberelliner, cytokininer, eten och abskisinsyra. Den sistnämnda olämpligt namngiven eftersom den inte styr bladfällning (abskission) utan mer växtens vila. Men dessa ämnen styrs i sin tur av yttre stimuli, främst värme och den dagliga fotoperiodens längd. Fytokrom är det pigment som utgör växtens mekanism för att mäta ljusperioden och följaktligen starten på den här kedjan. Ett gräsfrö som fuktas startar gibberellinproduktion i embryot vilket initierar amylasbildning, detta bryter ner stärkelsen i frövitan till glukos som sedan kan diffundera till embryot som då får energi för sin tillväxt. Höstens lövfällning styrs också av fotoperioden vilket förklarar varför trädens löv sitter kvar längre intill en gatlykta. Tjocklekstillväxten hos träd brukar avstanna strax efter midsommar. Resten av sommaren anlägger det knoppar och lagrar den stärkelse och annat som behövs till nästa vår.

Meteorologisk vår har vi när dygnsmedeltemperaturen ligger mellan 0 och tio grader. På västkusten har vi i den här meningen vår i ca tre månader medan Kiruna bara har en månads vår.

Ordföranden tackade för fördraget och frågestunden vidtog.

Det ligger ett kommersiellt intresse i att undersöka rosväxters blomning. Den verkar initieras av en köldperiod följd av uppvärmning. Om pollinatörerna inte är aktiva sprutar man med hormonlika ämnen som stimulerar fruktbildningen.

Växters förmåga att tränga igenom t ex asfalt får uppfattas som ett osmotiskt fenomen dvs växtens lösta ämnen drar åt sig vatten så att skottet sväller så att den trögflytande asfalten tvingas att ge efter.

Växter har normalt brist på kväve. Växterna bryter följaktligen ner proteiner och klorofyll i bladen på hösten av hushållningsskäl. Alen med sina symbiontiska kvävefixerare behöver inte göra detta utan kan fälla bladen gröna. Varför vissa växter syntetiserar flavonoider och karotenoider på hösten vet man inte men stora temperatursvängningar tycks ge starkare färger. På våren kan flavonoider som färgar skott och blad skydda unga blad mot UV-ljus.


Detta är ett referat nedtecknat av föreningens sekreterare och sedan kontrollerat av föredragshållaren. De som trots det vill kommentera eventuella brister i innehållet bedes i första hand kontakta Botaniska Föreningen i Göteborg .

Tillbaka till andra föredrag


Botaniska föreningen i Göteborg